Jag vet inte vad jag ska skriva. Det snöar. Jag famlar. Det är snö och inuti snön är det mörker. Jag minns Orhan Pamuks roman 'Snö', om kamp underifrån, om den enskilda människans ansvar. Om en poet som trevar i snöovädret efter någon slags riktning. Om hur människor ger upp, faktiskt dör, omkring honom. Jag minns inte hur den slutar. Jag tänker på existentialismen, som ju kom ur världskriget. Vi är inte där ännu. Vi kan handla. De flesta människor är goda. Det finns en värme inuti snön. Jag ser den här Trumps tal nu på morgonen. Hur han lismar och tackar och sedan pratar om att ena nationen och bygga motorvägar. För i helvete. Hur kylan sprider sig i rummet. Jag ser på Twitter att någon har skrikit "Kill Obama!" i lokalen medan Trump höll sitt tal. Den så kallade normaliseringen har övergått i ren brutalisering. Jag vet inte vad jag ska tänka på, för att vara klar i huvudet. Snö. Mörker. Kaffe. Kan man tänka på det vardagliga, är det ännu giltigt. Att vara människa. Att tänka att vi har ansvar för den här jorden. Att Trump skiter i klimatet, att han ska få igång olje- och kolindustrin igen och bygga motorvägar. Och hatet. Bara i förrgår var det en pojke med cerebral pares som blev hånad och utslängd från ett Trumpmöte; de drog i hans rullstol. Varför var han där? För att protestera mot Trump, som förra året i ett tal imiterade och hånade en funktionsnedsatt person, imiterade dennes spasmer. Bara det. Räcker. Och sedan vet vi allt det andra: det har gått på teve i två år nu. Föraktet. Det nedsättande. Övergreppen. Rasismen. Misogynin. Och honom har miljontals människor givit sin röst. Jag vill gå ut och sova under snön som en ledsen vemodig björn. Jag tänker på poesin, och genast på Sonnevi, 'Om kriget i Vietnam', om hur det snöar igen i den dikten, allting, hur verkligheter blandas samman, går ihop. Vår. Din. Min. Allt snöar igen. Historia. Krig. De döda. Presidenterna. Teveljuset. Alltihop flimrar. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad som sker. Håll i mig i bokstäverna, det är allt som finns: den här virvlande stormen av ord och snö och känslor som behöver sorteras ut och granskas och samlas ihop. För att sedan kunna agera. För det är ju här det börjar. I texten som slutar i aktion, i medansvar, i delaktighet, i gemenskap, samarbete, politik, medvetenhet, medkänsla. Ut och skotta bort snön bara. Kom fram.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
