Jag skriver mig ut ur mörkret med en penna som är gjord av genomskinligt ljus och tystnad jag plockar ut den ur mitt inre som ett osynligt vapen ur en osynlig uniformsjacka - alltihop är sytt i spindeltråd och av guldet du skrapar från en sten kysst av solljus. Här börjar en alldeles ny text. Den ska du skriva i sömnen. Den ska du sjunga när du är tyst. De här orden skriver du samtidigt som de faller mot vattenytan. Kan det vackra gestaltas, eller är det sig självt nog. Hur s
kriver man ut det sköna. Genom att dra det mot det rökfärgade glaset. Genom att gräva upp det ur leran. Här får du en bild från idag: den där valen som syns dyka upp mitt i New York, den svarta stjärtfenan som lyfts blank och blöt upp ur Hudson River. Vad gör den där? Den är en dikt, förstås. Den är en mörk versrad mot en sönderhackad kuliss av smutsbruna hus och de suddiga konturerna av bilar och människor i rörelse utåt, utåt.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
