nästa jävla år

Nästa år kommer jag
att flyga högre och längre
än någonsin
Jag kommer att utarma
språket
Jag ska göra allt jag kan
nästa år för att förstöra
för kommande generationer
Jag ska bara äta kött, blodigt
och importerat
med flyg från fascistiska stater
långt långt bort
Det ska rinna längsmed hakan
Jag ska aldrig mera skoja
Jag ska gå genom livet med vreden
som ett sigill av järn runt hjärtat
Nästa år ska jag näthata allting
Jag ska riva sönder blommor
Hoppa på kartonger fyllda av skräp
Jag ska kasta mig i dumheter
och kasta i mig dumheter
nästa år
Jag ska bli snål och elak
Jag ska sluta läsa böcker
Aldrig mer äta godis
Bara kol och andas
koldioxid
Jag ska skratta åt de fattiga
Jag ska läsa alla lögner som finns
på internet och tro på dem
Jag ska ha huvudet i en ishink
Jag ska älska mig själv
mer än någon annan någonsin
har älskat någon
Jag ska leva i nuet
Jag ska inte ge pengar eller mat
till människor som tigger
Men jag ska se till att äta mig mätt
själv på dyrbara exotiska frukter
och sparris odlad i Anderna
där glaciärerna töms på vatten
på grund av mig för min skull
för att jag finns för att det här är jag
värd; nästa år ska jag inte
skriva satiriskt eller gräma mig
för att världen kunde ha blivit
en bättre plats för de efterkommande
Jag ska inte engagera mig
i någonting, inte diskutera
någonting
Nästa år vägrar jag lära mig
nånting nytt, jag ska bara lyssna
på bakåtsträvare och reaktionära
kverulanter, jag ger upp
tanken på en kommande förändring
Jag ska sätta mig ensam på en sten
Jag ska stelna och torka
och bli kärv som gamla träd
Nästa år ska bli året då allting
är ett nej till det som borde vara ett ja
Nästa år ska jag aldrig vara allvarlig
Nästa år ska jag inte raljera
över det som inte är jag, eller du
Nästa år ska jag stryka ner
hela den här dumma texten
Och skicka de få raderna som blir kvar
på ett handskrivet blad
jag sätter som segel
på en liten hemtäljd barkbåt
där mitt hjärta flyter
som en tanke
fylld av sol
och värme
Nästa år
vinner
kärleken
över
enfald
och
girighet
Poesin
äger
ut
allt
nästa
jävla

år

Foto Magnus Carlbring 2018

se dig själv

Jag kan inte förändra dig
Du kan inte förändra dig själv
annat än genom att krypa ut ur
skalbaggsskinnet och bli
det odjur som rör sig
inombords: rädslan
att försvinna naglar fast dig
vid horisonten
som en stel måsfågel i en stel
kritvit himmel
Allting är här för att stanna
Lögnerna om vår tillblivelse
och slutet på historien
viks samman i det svarta
kuvertet: slicka igen
din ryggrad och läs aldrig
någonting som är fyllt av ljus
Du kunde ju se dig själv

Foto Magnus Carlbring 2018

röntgenplåten

Vi står och stirrar på röntgenplåten. Det där är vår kropp. Jorden. Vi behöver den. Och läkaren säger "Ser du hur illa ställt det är?" Ja. Det syns ju tydligt. Vad ska vi göra för att det ska ändras till det bättre? "Sluta bränna fossila bränslen", säger läkaren. "Sluta flyg. Ställ bilen så ofta du kan. Konsumera mindre och gör vad du kan för att leva mer hållbart." Men det är svårt! "Jamen strunta i det då", säger läkaren. Och river ner röntgenplåten och kastar den i papperskorgen. Det är vi som ligger där. Det är vårt jordklot. Vår biosfär. Haven. Skogarna. Och djuren. Alla de andra. Det är också deras värld. Plocka upp den igen! Nyp fast den på den lysande skärmen. Kolla noga. Fatta hur allvarligt detta är. Vi kan bättre. Vi kan bli bättre. 

Foto Magnus Carlbring 2018

allt är politiskt

Politisk poesi är som flugsvampar på skogspromenaden
De syns för mycket och ingen plockar dem,
men man kan inte undvika att se dem, att lockas av
den röda färgen och de snövita kornen på hatten
Vi glömmer dem inte, från i höstas, hur vi låter dem stå
som varningstecken men också på grund av
deras stolthet; jag gillar att utmana konstarten
Det du skriver är aldrig menat att bli vackert
Det du skriver är aldrig menat att bli avskyvärt
Det du skriver är menat att bli exakt vad det blir, dikten
är lika organisk som svampen, myceliets svartgröna
trådar rör sig ut från hjärtat och finns nu överallt
under dig i marken och svirrande över dig som stoftkorn
Jag överväger inte de här orden särskilt noggrant, jag
överväger mina handlingar mycket noggrant, jag
vägrar finna mig i att den värld som vi har byggt upp
och som vi är beroende av, raseras av vår egen oförmåga
att parera de fel vi tillsammans har begått, alltihop
handlar idag om hur vi lever och hur vi missbrukar
den planet vars mylla föder oss; det är omöjligt att inte
se en dystopisk framtid där vi odlar proteinblaffor
i klorerade bassänger och producerar vitaminkakor
i laboratorier, vi separerar gener och injicerar oss själva
i varandra, vi skjuter upp flimrande partikeldimmor
som ska täcka solljuset - allt det liv det gav - så att vi
kan fortsätta pumpa upp olja till våra förbränningsmotorer
Vi är som skrattande självupptagna dårar i en dålig
undergångsfilm; boka ett flygsäte till Thailand
och lägg i femmans växel på motorvägen och beställ
in en sopptallrik palmolja med cyanofräst fulentrecote
Vi vet inte vad vi ska ta oss till; jag står i affären
med en ask vindruvor skakande i händerna, herregud
de här kommer hela vägen från Indien de kan jag inte
äta, herregud den här laxen är uppfödd på antibiotika,
herregud den här limpan innehåller ingen näring längre,
herregud vattnet på flaska är smaksatt med bensin
Vi sätter oss i bilen för att köra plast och metallskrot
till återvinningscentralen samtidigt som jetplan
efter jetplan lyfter från stadens flygplatser; himlen är
nattsvart dygnet runt och samtidigt - på teve - alla dessa
reklamjinglar och överlyckliga familjer i klarröda
soffgrupper med stora kartonger fyllda av ingenting
i knäna - en sista chans att bli lika lycklig som dem
är via spelbolagens sajter eller fattiglappens skraplott
Det enda du kan påverka i den här världen är dig själv
Det enda liv du kan förändra i det här livet är ditt eget
En politisk vers blir oundvikligen en moralitet, om
man inte vänder på det och hävdar att Allt är politiskt
Det du skriver och det du gör och hur du tänker
är allting delar av ett politiserat paradigm, ofriheten
är det du tar för frihet; den egentliga friheten,
ursprungsanarkin - att vi om vi skrapar bort allt annat
är gjorda för att leva nära varandra och nära naturen
i ett slags självklar samhörighet - är förstås utopisk,
men som idé kan det vara något att hålla vid hjärtat
Det kan vara vettigt att hålla tanken på samhörighet
med det som håller oss vid liv, den lilla plats - mellan
rymdens evighet och underjordens totalitet - vi
kallar biosfären, här där öronmaneter och ollonborrar
och krillstim och silkesmaskar och orangutanger
och orkidéängar och flugsvampar blir till, och finns,
att hålla den tanken nära hjärtat, inte som en dröm
utan som en faktisk verklighet, ja shit: det är ju faktiskt
verkligheten vi rör oss i och som vi sakta men säkert
mal sönder till entropiskt damm; sluta med det idag!


#flugsvamp #alltärpolitiskt #poesiäriallt

Foto Magnus Carlbring 2017

tydligheten

Åh de här internetdiskussionerna. Åh de här klimatförnekarna. Åh de här som tvekar. Kan det verkligen vara så allvarligt. Det spelar väl ingen roll vad vi gör. Vad jag gör. Man måste ju leva i nuet. Vi kan inte bara tänka på det som kommer sedan, då blir vi ju tokiga. Nej vi blir inte tokiga. Nej vi kan inte leva bara här och nu. Det finns en dåtid då allt det här skedde, och det finns en framtid som får ta konsekvenserna av vad som skett och vad som sker. Det är just genom att uteslutande leva här och nu - utan historiskt minne och utan framförhållning - som människan har satt sig i den här sitsen. Det tog 150 år av utsläpp av växthusgaser för att styra om jordens klimat. Det är vår skyldighet - inför kommande generationer inför oss själva inför allt annat levande på jorden - att ställa det till rätta så gott vi någonsin kan. Tydligare: att leva här och nu är att agera, för allt det kommande för allt som finns för allt som en gång varit. Den där rörliga fläcken på kartan, på tidsdiagrammet, det är du.

Hur säger man till ett barn "lev här och nu", när den globala uppvärmningen helt kan ha kastat om deras livsmiljö om bara några decennier.

Sluta flyga. Ställ bilen. Ändra konsumtionsvanor. Demonstrera. Påverka marknad och politiker med konsumentmakt och opinionsbildning. Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och vi kan inte lämna över det här till barnen.

Foto Magnus Carlbring 2018

utvandrarna

Trötta och svultna och tärda efter tio veckor till sjöss, kliver familjen Nilsson - Karl Oskar och Kristina och deras tre undernärda barn - iland i det förlovade landet. Drömmen är så nära nu. Allt det förgångna, det magra och det fattiga, ska bli till något nytt. Det nya livet i det nya landet börjar här. Uppe på kajen bländas de av den heta solen, innan de - så snart de fått en fot på fasta marken - blir beskjutna, med tårgas. De rusar tillbaks ombord, sveper med sig ungarna i famnen, de är jagade av soldater med gevär. Ögonen rinner och stridsgasen fräter fast i ansiktshuden. Aldrig kommer de få ro. Aldrig finner de den frihet de söker, de arma mänskorna.
   Karl Oskars bror, den unge Robert Nilsson - sjutton år - och hans kamrat Arvid, duktigt sletna drängar - den ene med svidande örsprång och tinnitus, sviter efter en misshandel av sin forna husbonde, den andre med tänderna ruttnande i käften - hamnar omedelbart i fängsel och förvar i det nya landet. Skallarna mäts. Deras knäleder mäts. "Ni är icke värdiga. Ni är icke dem ni utger er för att vara. Försvinn!" Och sedan skickas de tillbaks ut på havet. Hem igen, till ett hem de inte har, de skyddslösa pojkarna.
   Den gamla utfattiga öländska bondmoran Fina-Kajsa, vars make dog till sjöss och begrovs i djupet - hon är så erbarmligt sjuklig och knappt kan gå - har inget att leva av när hon kommer iland. Hon tvingas sätta sig i ett gathörn och tigga. Och ordningsmakten är efter henne, tvingar henne att flytta på sig gång efter annan. "Kräla i smutsen, människa. Skam över ditt minne. Komma hit och tigga från vårt bord." Hon får sitta där i sin smuts och sitt armod, tills hennes tid är slut, den stackars änkan.
   Så gack det då för våra utvandrare. Illa bemötta och vanhedrade tvingades de till uppgivelse och förnedring. Allt de drömt om, allt de strävat efter, togs dem ifrån.
   Men hur än myndigheter och övermakt än försöker. Med tårgas. Med kravallstaket. Med murar. Med knämätningar och förhör. Världen är i ständig förändring. Migrationen kommer alltid att fortgå. Det är den sköna vågens rörelse. Det är mötet det handlar om, mellan människor. Hur vi tar varandra om hand. Att den andre alltid kunde vara du. Och att du alltid är den andre. Ta dem iland. Låt dem stanna. Ingen ska behöva befinna sig i nöd. Inte här och inte någonstans. Alla hör till den här jorden, varje ensam själ. Lyssna på varandra. Se varandra där ni är. Var människa, mänska.

om det finns

Om det finns

en enda värld i det här alltet Där det finns vilda syrenträd och andfamiljer Stiltje med dis över insjöar Och rop från människa till människa Ska vi rädda eller kväva den världen

Foto Magnus Carlbring 2018

vadfunderardupå

Vadfunderardupå. Klimatfrågan. Hela tiden. Och på barnen. Och på stränderna. Och djuren på stränderna. Och havet utanför stranden, på havsdjupet och djuren i havsdjupet. På krill. Valar. Näringskedjan. Jagtänkerpå korna. De lite glosögda korna i hagen bredvid oss, hur de står och tittar på oss när vi pumpar vatten och när vi slår bollar och kastar frisbee. Vi är inte kloka. Jagtänkerpå att vi är inte riktigt kloka. På himlen, hur hög den är och hur tunn. Det blå bandet som är vår atmosfär, det är som ett tunt tunt nagelband, som om jorden var en tumme i tomheten: typ lajka. Allt det här syret, det finns knappt, det är som att det skulle sugas ut i rymden - bara sådär. Vi klamrar oss fast vid jordskorpan. Vi klamrar oss fast i nuet. Vid fjärrkontrollen. Popcornskålen. Mörkret. Det är som om mörkret trycker ner oss i tevesoffan och jag tänker på att vårt behov av att tillfredsställa oss i nuet överskuggar allt annat. Och att naturen också sker i ett nu. Men att den kommer att hämnas. Jagtänkerpå naturens hämnd. Och samtidigt tänkerjagpå att vi är en del av naturen, att det är det vi måste begripa, att vi måste bli lite undergivna, att vi behöver gå ned på knä för naturen och sänka vår blick mot marken. Och ta på den. Och andas in alltihop. Och fatta att vi har missbrukat det. Att det är en störning i kraften. En rubbning. Att vi har orsakat den. Jagtänkerpå att jaghartänktpådethär ganska länge nu. Det är ändå lite som att någonting har skett. Bara senaste månaderna har det skett, har det inte? Klimatmedvetenheten. Kretsloppstanken. Ta bara årets julklapp: det återvunna plagget. Nu räddar inte det jorden. Ingen räddar jorden. Men vi kan förändra den. Jagtänkerganskastarktnupå att vi kommer att förändra det här. Den cirkulära ekonomin. Återbruket. Att vi inte är traktorer som krossar allting i sin väg med väldiga kedjor på hjulen och stora taggiga skopor. Utan att vi är cyklister. Att vi rör oss mjukt i luften, liksom susar fram på våra tysta cyklar och det går fort och är miljövänligt och att det blir bättre. Jagtänkeratt det som är långt bort är väldigt nära; att räddningen sitter i ditt knä. Att det är du. Att ingen står bakom dig som kommer att förändra det här åt dig. Men att vi sitter här tillsammans, som i en stor rymdfarkost som sakta kajkar sig fram, varv efter varv efter varv, i ett expanderande universum. Ett rymdfartyg - en livräddningsflotte som vi klamrar oss fast vid - som inte får sjunka. Att vi har borrat hål i durken. Oljeborrhål. Kolgruvehål. Vi har perforerat hela jordklotet med hål och nu läcker det olja ur kroppen. Farkosten - nu är den som en väldig uppblåst blågrönvit badboll - sjunker ihop. Vi imploderar. Jagfunderarpå att det tunna blå bandet håller oss samman och att det är så mycket som är vansinnigt oss människor emellan att man blir vansinnig utav det. Vilka är vi. Vad håller vi på med. Vad är ett oljeborrtorn värt. Jagtänkerheltplötsligt på stridsvagnar och utarmat uran och bombmattor och - igen - på barnen som rör sig i allt detta, komplett oskyldiga. Jagfunderarpå om det vi gör för dem är tillräckligt. Om det är något mer vi kan göra. Vad funderar du på? Vadfunderardupåvadfunderardupå.

Foto Magnus Carlbring 2018

credo

Det börjar med en cyanobakterie och vandrar vidare
till en varelse med ögon och magmun med fjädrar och klor
med tunn päls och små runda horn med nakna fötter
och hårig rygg med blanksvart kostym vit skjorta
och bredrandig slips veckad kjol och pärlcollier
En ensam varelse i en liten kajak paddlar mellan isflak
Molnen ovanför är svarta av aska, vilda streck
av bortflyende fåglar och en brinnande bräm
av uttorkad skog; verkligheten
har blivit hallucinatorisk; vi måste minnas det här
på två sätt: där utanför ditt fönster händer
nästan ingenting (hos mig: brandbilar nyss, med påslagna
sirener, liksom med pannorna i backen nerför
motan in i kulverten under järnvägen, skatorna samlas
i den nu helt nakna björken, de tjattrar, har ett viktigt
samtal, himlen är av kallt stål), och där nere
i djupet av vår utveckling, den där evolutionära kedjan
vi tror på som ett slags naturvetenskapligt credo,
äter sig insikten – mycket snabbt gnager den – stark
att vi har missbrukat samma finkalibrerade
förlopp; vi har slitit itu kedjan, det faller ett kallt regn
över paddeln, det mörka vattnet är en tomhet
som växer för varje andetag du tar, häpen ser du
en värld i ögonblicklig förändring, du skakar själv om
den lilla julkulan och den vita snön av mikroplaster
fyller det som nyss var evigt blått med evig svärta

Foto Magnus Carlbring 2018

skicka saltet

Nä nu ger jag fan i det här. Nu har jag ledsnat. Vaddå klimatet. Vaddå olja och kol. Vaddå kretslopp och skit. Vi är alla gödselstackar i alla fall. Gammal skit som ska bli ny skit. Yolo. Släpp väder och gå vidare. Lika bra att bränna av en rökare mens man lever. Eller. Vaddå kommande generationer? Tänk på oss som lever nu. Så himla kul är det inte. Varför ska jag försöka ändra mina kostvanor. Äta bör man - till slut dör man. Vaddå flygimport. Vill jag ha hallon och mango i det här jävla novembermörkret - because it makes me happy - så ska jag väl få det? Och en brasiliansk biffstek? Gäller att passa på medans det där underliga landet finns kvar. Hela djungler försvinner ju. Det talas om att kaffet kan ta slut, på grund av klimatförändringarna. Bra. Brygg mig en dubbel espresso, i expressfart! Jag behöver faktiskt palmolja för mina vällevnadseksem. Orangutanger kan man väl ha på zoo? Jag behöver solsken. Jag behöver ta en tur med bilen till havet och bara stå där med motorn på tomgång och bli varm och mysa och se hur horisonten darrar. Vaddå. Det är ju mitt hav?! Varför ska jag inte få flyga till Kalifornien och titta på bränderna. Jag älskar brandrök. Och regn. Jag tänker flyga till översvämningarna i Jordanien, där turister evakueras från världsarven. Tänk på min bucketlist, whattafuck. Jag är inte rädd för lite global uppvärmning. Kolla sommaren 2018. Lite skogsbränder har väl ingen dött av. Eller? Lite utslaktad boskap på grund av foderbrist - det är väl bara bra? Djuren släpper ju bara ut metangas. Eller. Grundvatten, vad ska man med det till. Det finns ju kranvatten? Och vaddå insektsdöd. Jag fick inte ett enda myggbett i somras. Är det dåligt eller? Varför ska jag källsortera. Allt skräp bränns ändå där borta vid sopstationen. Varför ska jag samåka. Det är ju min bil. Varför ska jag förändra mitt liv och leva mer hållbart. Jag gör ju ingen skillnad. Jag är bara en liten skit. En fjärt i universum. Mitt bidrag till den här planeten räknas inte. Så räkna inte med mig. Skicka saltet. Jag ska strö det i mina sår.

skalbaggen

Han har ett rynkigt, grått ansikte under det blanka järnskalet. Skalet öppnas med ett släppljud, som en diminuerad tryckluftsdörr … fssst. Han ser precis ut som Werner Aspenström, med hög och solgrå panna. Han ligger tyst bland de andra skalbaggarna när gryningen spräcker dem till liv; han känner stråk av enzym- och ljusblått på vingbredds avstånd. Ljuden av knapranden. Löv som bryts över daggig filmjölk. Doft av gråstensmur och grässtrån som petar i sig av himlen. De andra skalbaggarna har alla satt igång att äta. Men han är lite annorlunda. Han väntar först en stund; i en liten stund av väntan sker så mycket stort. Det anar han.

Ur Sandslott (1997). Idag - 13 november 2018 - är det Werner Aspenströms hundraårsdag.

Foto Magnus Carlbring 2018

jag tror inte

Jag tror inte
på positiv påverkan
Jag tror inte på egenansvar
Jag tänker inte
förändra mig, eftersom jag
vill inte det; jag ser inte

skogsbränderna i Kalifornien

Översvämningarna i Italien
Att orkanerna växer i styrka
Jag fattar inte
sambandet mellan den globala
uppvärmningen och de stigande
halterna av koldioxid
Människorna som flyr missväxt
i Centralamerika, torkan
i Syrien; jag fattar inte
sambanden
med alla dess värmerekord
och hur världen vrider sig

i kramper, grundvattnet sinar

under oss där vi går

Jag är en komplett idiot
Men det kan jag inte skriva här
för det blir en riktigt dålig
dikt, jag är ingen poet
Jag är samvetslös
Men jag vill bli omtyckt
Jag vill ha lajks, du kan väl
klicka på mig, mitt hjärta

är lika hårt som ditt

Foto Magnus Carlbring 2018

det här är ingen dikt utan en text

Fredagen den 2 november 2018, klockan 8.25

Egentligen vill man bara skratta åt alltihop
Ingen vill läsa en långdikt
om svårigheterna inuti dig eller ute i världen
Alla vill egentligen bara ha lite kul, ingen poesi
kan ändra på någonting, ingenting
ändrar på någonting, vi som vill skriva
ner det uppenbara, hamnar ofta i det dilemmat
Att det uppenbara inte låter sig nedskrivas
Att det är som att skriva av sig en klåda omöjlig
att bli av med: vi kallar det
verkligheten, den narrativa och tydliga dikten
passar, trots allt, på ett sätt bra in nu, den  
går snabbt att ta till sig och ögonblicket
blir fryst, minns du
vad du såg på teve igår kväll, minns du
vad du läste på Twitter senast, minns du
vilken uppdatering du lajkade på Facebook
Kommer du ihåg när du sprang igår kväll
i det första riktigt djupa novembermörkret
En man på väg hem från förskolan med sina barn
Hans ansikte upplyst av mobilskärmen, barnen
gick alldeles tysta en bit framför honom
Det här är ingen dikt utan en text
med avgörande radbrytningar där du kan andas
Verkligheten är inte mångskiftad, den är helt
samtidig, och uppenbar; är diktens uppgift
att tydliggöra det uppenbara
eller göra det icke uppenbara tydligt
Dikten har ingen jävla uppgift, den är 
en wettexduk, välj vilken färg den ska ha bara
Och torka av alla bordsytor tills trasan
börjar lukta unket; då är texten lika levande
som du själv, och aldrig blir du ju färdig
med ett enda något; strömmen av händelser
spränger sig in efter varenda vers
Donald Trump står – det här är på riktigt – och
säger att karavanen med flyktingar
från Centralamerika kommer att mötas 
med vapenmakt; kastar de sten på oss, 
skjuter vi dem; ibland kan en fara annalkas
och den tycks omöjlig att avvärja, en katastrof
kan komma att ske, en massaker, en sådan där 
händelse som inte kommer att utplånas
ur mänsklighetens historiska minne, Medelhavet
nu, de tusentals drunknade i år, de tiotusentals
döda genom åren – vi bara låter det ske, gör vi inte
det; omöjligt att resonera kring, Nordsydkonflikten
har vuxit sig allt starkare och mer brant och
i och med klimatförändringarna blir den prekär
Samma dag: nyheterna om att sextio procent
av jordens alla däggdjur har utplånats
på fyrtio år; arter har alltid försvunnit från jorden,
fler är de som har funnits än de som finns,
evolution och naturkatastrofer, istider,
asteroider som har störtar ner, allt har skett
Men ingenting går att jämföra med det vi
människor åsamkar/skadar/förstör nu
Minns du vad du såg på teve igår, var det
en spelfilm, kanske byggd på en verklig 
händelse, mordet på JFK, eller en dokumentär
Människor med alldeles trasiga liv
sitter vid ett köksbord med tårar i ögonmandeln
De berättar långsamt om precis allt som hänt
samtidigt som kameran rör sig
ut genom fönstret och lyfter
i en drönartagning högt över hustaken,
förortsområdet, skrotupplaget, industrierna,
förbränningsstationen, tajgan, horderna
av boskap med bleka ryggar
som rusar över en svartgrön mark, längre bort
flockar av fåglar som lyfter, vingarna
sprider sig och skuggorna växer
över havsytan och allting glittrar, vi hämtar
något att dricka och byter kanal; en riktigt rå
amerikansk komedi om människor
vars liv hela tiden utsätts för påfrestningar,
motgångarna verkar aldrig vilja ta slut
Och till slut bara skrattar vi åt alltihopa
Kolsyrebublorna fräser i munnen och mörkret
är en stenstod där utanför, känner ni inte
hur mörkret stirrar tillbaka in på oss

Foto Magnus Carlbring 2018

som färg

Vill att det jag skriver
ska kastas ut över papperet
Du vet som färg
som vad hette han som Ed Harris
spelade, Jackson Pollock
Det blir inte precis så
men jag vill i alla fall

Foto Magnus Carlbring 2018

den sista snön

Nu faller den sista snön
Där avgår det sista långflyget, de sista
stora perspektivfönstren
gnistrar av ett sista intensivt dagsljus
Himlens sista vita rispa
Ta en sista bild på en sista horisont
Vi håller händerna om den iskalla kanten
en sista gång, håll min hand
den här sista stunden
vid det sista frukostbordet, jag läser
en sista morgontidning
De grå sidorna fladdrar
i ett sista tidigt vinterljus, den sista
snön är gles och vass
Den blanka svarta marken äter allting
Den här platsen är inte förbannad, den är
övergiven, den här
ansatsen till förändring
är inte uppgiven, den är förlorad
Där rör sig den sista jordbrukaren
över de sista svarta åkern, de sista
fläckarna som yr i hans blick
Där står de sista två rådjuren frusna
i den sista skogsdungen utanför
de kommande torra åskovädren
med de sista fräsande blixtarna som slår ned
i den gamla gistna grå höladan, tom
på foder; där går skuggorna
av de sista arbetshästarna
Vid ratten sitter den sista familjefadern
och röker en sista cigarrett, slår på
en sista ljuskägla
som spelar över den grå vägbanan, där
ett sista kattdjur en sista igelkott några få
långsamma kaniner som hasar
nedför en sista svart grässlänt
mot en sista vit sandstrand
Himlen är upptänd för sista gången
Folk har samlats för att fira en ny årstid
för sista gången, sjunger yrvakna
sånger om hur tidigt och skört allting var
En sista spirande stockros, en stjälk
som brister en sista gång
över en av grå bolmande rök
instormande morgon, en sista gång

Foto Magnus Carlbring 2018

läs bort världen

Civilisationens sista utpost. En McDonald'srestaurang vid motortrafikleden. Vi sitter med varsin milkshake och suger i oss allting. Det isar i hjärnan, verkligen. Trafikströmmen vill inte ge med sig därute. Ju längre dagen lider, desto mer bilar. De kör rakt igenom våra tunnlar till hjärtan. Genom huvudet ett vasst spår av flygfotogen. Ansiktet perforerat av oväder efter oväder. Människor spolas bort i lerfloden och en ny storm bryter sig in över land. Det här är tjugohundratalet. Vi pratar om Trump. Om Bolsonaro. Om högerkrafterna. Sedan skiter vi i det där. Vi reser oss från de blanka plastlaminatborden och tar oss ut genom svängdörrarna av mörkt skuggat glas och vi sätter oss i grässlänten med varsin bok och läser. Läs bort världen. Skriv bort den. Vi är här nu med stora maskiner av ord som ska fånga upp allt det okända och göra det begripligt och hjärtligt. Följ med. Sätt dig här du också. Välj en valfri bok. Läs under tystnad. Men läs. Upplev hur det inre spiller över på det yttre och världen återtar en form som är både helt ny och uråldrig.

Foto Magnus Carlbring 2018

jag gör en spellista

Jag gör en spellista till hösten. Och ett bildspel. Jag skriver ner alla detaljer ur minnet samtidigt som jag inser att det här är inte minnen det är ett slags levande organismer. Ord är inte skuggor de har sköldar och innanför sköldarna odlar vi tillsammans upp areal efter areal av ljus. Det är så vi förstår varandra. Vi kommunicerar genom bark. Ja det är lövens nervkarta och det grå och det som kommer inifrån som vi inte kan. Jag har en öppen hand, öppen mot det jag inte vill förstå. Tänk dig att handen är en parabolantenn. Allt som strömmar är in är förbjudet men mänskligt. Vi vill vara tigrar som försvinner i det bengaliska gräsets skugga men vi är kundvagnar som aldrig upphör. Stålet är mitt inre uppdrag att slita det ur kroppen som en enda fråga. Bredvid mig sitter mitt jag och gråter över allt som inte blev. Men det som blev då. Men det som kan bli då. Men hösten då. Men det som vi är då. Det som verkligen finns. Att ansiktet går att plocka ner bland de andra varorna och när man väl är framme vid varubandet inser att det här, det här är ju Vintergatan och det där, det där är inte mitt ansikte, det är en rymdfarkost. Att vi speglar oss i dimmorna innan de lyfter och vad som blir kvar är en nyss sönderäten åker. Vi kan inte leva i ett vakuum men vi kan gräva oss ner i det och låta mörkret tugga i sig av oss. Jag är god. Du är god. Hur vi än försöker kan ingenting nöta det ur oss. Bara en sista uppgivelse innan allt vänder som i slutet av den där oerhörda filmen som du inte minns titeln på eller vad den - egentligen - handlade om eller vem eller vilka som spelade huvudrollerna. Men det var vi. Vi anar det. Att det är ett utvecklat synopsis av den tid som var vår som vi nu genomför. Och till musik. Och till stråkar. En oboe som skär upp himlen som bara en oboe kan göra när den tar de högsta tonerna; det är som ett träd som gråter ljusrött blod som reflekterar svagt svagt viskande solstrålar. Det här är inte kitsch det här är verklighet. Lammen betar i ditt inre. Håll kvar den bilden. Håll kvar hur ängarna välter ned i havet till sång.

Foto Magnus Carlbring 2018

att inte alla bara

Att inte alla bara bokar av sina flygresor. Att inte alla bara börjar samåka; om två delar på en bil minskar man sina vardagsutsläpp från bilen med hälften. Om tre delar. Om fyra. Om man tar bussen eller tåget - optimalt. Att inte alla bara går över mer och mer till vegetariskt och ser till att köpa närproducerat. Att inte allt är ekologiskt. Att inte alla skippar fulköttet och den långväga flygimporterade frukten. Att inte alla säger ifrån på jobbet och i affären. Att inte all engångsplast. Att inte alla röstar på partier som sätter klimatfrågan främst. Att inte FN varje dag. Att inte regeringen bildas och tar tag i klimatfrågan omedelbart. Att inte industrin. Att inte marknaden. Att vi inte ändrar konsumtionsmönstren. Att inte bensinransonering införs. Att inte motbok på flyg. Att det inte omedelbart införs bilfria städer. Att vi inte har bilfria söndagar. Att ingen är perfekt. Att vi alla har vår koldioxidskuld. Att inte alla gör allt de kan. Att inte alla gör allt de måste. Att vi ser koldioxidhalten stiga, vecka för vecka, i atmosfären. Och ändå. Att de klimatrelaterade katastrofnyheterna fortsätter att komma. Och värmen. Och vindarna. Och torkan. Och människorna som måste fly sina kuster och sina jordar. Och ändå gör vi inte mer. Och ändå nedgraderas frågan. Och ändå glömmer vi. Vi är fast i det. Och jag är förstås där också; vi måste alla sänka våra koldioxidutsläpp från över 10 ton per person och år till 1 ton per person och år. Det är en hel del flygresor. Det är en hel del bortförklaringar som behövs för att inte. Det är en hel del oro. Det är en hel del larmrapporter. Det är en hel del positivt tänkande. En hel del uppmuntran. En hel del gröna fingrar. En hel del pauser i tillvaron. Ett neddraget tempo. En minskad tillväxt. Ett närmare liv. En mer levande skog. Ett hav som börjar fräsa av krill och där korallerna lever igen. En fin himmel. En atmosfär med mindre andel växthusgaser. Ett kretslopp där vi är en självklar del, och inte egenutnämnda härskare som kan begå rovdrift på allt. En värld där det biologiska kretsloppet - fotosyntesen, djurens medverkan, människans ödmjuka handlag - fungerar. En värld där vi slutar bryta den geologiska kolcykeln: bryt inte mer kol och pumpa inte upp mer olja - det ligger smart och säkrat i marken. Det behövs lite mer insikt och andhämtning. Vad gör vi här, egentligen. Varför är vi här. Hur vill vi ha det. Vi vill ha ett vänligare klimat. Ett bättre klimat. En lite tystare mer lågmäld värld. Det sker långsamt en förändring. Atomuren bromsas upp. Visarna stannar. Vi börjar backa oss ut ur oljeåldern. Backa framåt, så snabbt det någonsin går.

Foto Magnus Carlbring 2018