onsdag, maj 18, 2016

hordsommar

alla ska få säga precis vad de känner eller vara fria att hålla tyst
en storslagen arapapegoja och en hederlig människa är bägge 
hänsynslöst skvaller i ett bladverk av begär och sommardagar
blomsterängen lapar i sig kapselns frökors och det övergivna 
vägpartiet är en spricka av sand som rinner genom järngallret
bomben under silverkupan exploderar när de inbjudna lyssnar 
till politikerns kvava röst av nervgas som pressas in i porerna
                                                                                    
 
Hord 2012
 

Foto: Magnus Carlbring 2016

 

måndag, maj 16, 2016

den där texten

Tänk om du skrev den där texten som du har gått och väntat på; den där texten som rör sig i dig hela tiden, den är som din ryggrad Som om din ryggrad är en orm som är en text Nu tänker du på Majakovskij, på Ryggradsflöjten Att spela på en människa Men det var inte alls så du tänkte: ingen megafontext Din text var mer som ett virus, inombords En benmärgstext, en spilloljetext, en rest av allt annat Det där, som när du skriver det, öppnar tomrummen: och där är nya, djupa tomrum Den där texten som är med dig alltid Den är med på alla löppass, den är med i sömnen, på pendeltåget, inuti all annan text Den där texten som du skriver när du läser Jag hade inte alls tänkt skriva det här Jag stod och hackade kapris och rödlök och blandade det med sötstark senap till en fyllning till mina oxrulader, kanske var det lite tråkigt göra: eller inspirerande Ofta när man gör något med händerna rör sig minnen erfarenheter möjligheter förtvivlan oro planer utkast oskrivna rader ord bara, inuti Det var något om att berätta allt, att det är omöjligt Eller att det inte är själva anledningen Att anledningen är mycket mörkare: att den ger ljus Du kan aldrig skriva en text som gör världen bättre Men du kan skriva en text - den kan vara mörk som i helvetet - som gör att du klarnar Att skriva är som att spegla sig i mörkret Jag hade tänkt skriva om döden, eller om en märklig fest Om livskrisen det innebär att leva Att livet skulle vara som en fest, där både vi är med som lever, och de döda: men det är svårt att arrangera fester; en fest kräver en väldig energi både innan och under och efter: livet är inte den typen av tilldragelse, det är mer ett kontinuum Den där texten som river i bröstkorgen Ibland bör man inte sätta sig ned för att skriva Det finns något uppriktigt i det här: ordströmmen eller blodflödet, eller ryggraden som skriver sig själv; den där texten är egentligen undertexten, eller det oskrivna Texten som ligger stilla i gräset och glänser Ryggens kalla mönster: ormfjäll, skinn som ska ömsas, det gula ögat med det svarta strecket som ett hugg rakt igenom stroferna Glappet mellan det verkliga och det påhittade Det möjliga och det otänkbara Hjärtslaget och infarkten: stillheten och den aldrig avslutade rytmen: festen bara fortsätter och fortsätter, helst utan text Lika bra att återgå till matlagningen: leta fram tandpetare och slå smöret i den heta stekpannan Doften av buljong av hur det fräser av små rumsvarma körsbärstomater som jag nyss har plockat ur den lilla plantan i det stora fönstret vid balkongen Hård blåser vinden mot rutan nu när du snabbt skriver dig fram dit du skulle

Foto: Magnus Carlbring 2015

bokbytardagen

Idag är det Stora Bokbytardagen. Ta med en bok ut, få med en bok hem. Byt böcker!

Bänkbok

fredag, maj 06, 2016

pilotavsnittet

Skriver pilotavsnittet till en teveserie där alla huvudpersoner är snälla och sitter och fikar. Ibland kommer det in en ny person. Hen är också snäll, och har med sig fikabröd. De andra blir glada. De berättar om sina liv. Det är spännande berättelser; alla har varit med om någonting som de andra inte har upplevt, och alla har också gemensamma upplevelser, eller snarare upplevelser som påminner om varandras. De för en dialog. Det är ett gott samtal. Tevepubliken kan också vara med. Det finns ingen gräns. Man kan kliva in i tevebilden och ställa sig kring bordet och lyssna. Ibland blir en stol ledig, då kan man slå sig ned. Alla fikar. Det finns både te och kaffe. Ja och saft, hemkokt och god, exakt rätt sötma och syrlighet. Pilotavsnittet pågår i tio år. Nästa avsnitt är lite längre, kanske femton. Alltihop är en prequel; det visar sig att handlingen redan har hänt. Och i den nya säsongen börjar därför allting om: någon måttar i kaffe i bryggaren, någon sätter en vetedeg. Det finns bullar så att det räcker till alla. Det är alltid en finfin försommardag.


torsdag, maj 05, 2016

paul propp

"Paul lutade sig tillbaka. Han la ned pennan. Det fanns något här, det var något i det här nya tonfallet som han onekligen tyckte om. Han kände att han började finna sin egen röst, att romanförfattaren i honom började andas i rätt rytm. Nu gällde det att hålla repet spänt och balansera ut över bråddjupen med all den finess och erfarenhet han trodde sig besitta. Det var ett enormt arbete som låg framför honom, det förstod han. Här skulle det inte räcka med någon veckas plockande i gamla notiser och enkla stölder ur gamla bortglömda diktsamlingar; för att kunna klippa ihop sin debut hade han tillbringat några slöa timmar på storbibblan på Sveavägen – ah detta ljusbruna ljus från kupolen där oppe som fångade alla gestalter som i ultrarapid, hur de knäböjde vid hyllor och böcker och mikrofilm, här bodde myrdrottningen någonstans i en arkivlåda, det var här människan hade sitt fäste, sin utgångspunkt, här ruvade startögonblicket i något bortglömt register, i någon bok som alla letade efter men aldrig fann; han skulle skriva den tillbaka till dem, han skulle skriva dem en ny historia, The People – där han knyckte friskt ur böcker som yrde av damm eftersom ingen någonsin lånade eller läste dem. Jag menar. Vem orkar läsa BÖCKER nu för tiden? När skulle man ha tid med sånt? Jesus Kristus man måste ju för sjutton ha tid att LEVA, tid att ÄLSKA och tid att bläddra sig igenom kvällstidningarnas samlevnadsbilagor och balkonglådetips, tid att laga jättegod mat och titta på matlagningsprogram på teve och surfa ut på nätet och – typ – chatta om allt man har sett å hört senaste kvarten; livet går för fort för att man ska ödsla bort det på att läsa – aw fuck – böcker."

Ur Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien

Låna och läs: https://biblioteket.stockholm.se/titel/986655



 
 

tisdag, maj 03, 2016

koltrasten

 
Koltrasten sjunger igenom hela den långa majgryningen.
 
 
Sjunger. 
 
 
Sjunger.
 
 
Sjunger.
 
 
 
Jordens lyckligaste varelse.
 
 
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

torsdag, april 28, 2016

jag kan minnas

#‎tbt‬ Jag kan minnas alla dofter. Vartenda klassrum. Varenda sommarsemester. Filtar. Seriealbum. Varm korv. Jag kan minnas lukten av en stickad tröja jag fick från farmor 1975. Jag minns smaken av Djungeldricka och sand i munnen. Hur luktar ett bilsäte i nylon 1967, jag vet det. Jag minns perforeringarna i samma säte, strukturen, hur handtaget kändes, fönsterveven. Jag minns hur det känns. Men vem var jag. Det försöker jag minnas men det är mycket mera osäkert. Jag minns strukturer och smaksensationer och hur ljuset faller genom takfönstret i sovrummet och precis var revan var i den mörkblå rullgardinen. Jag minns lukten av träolja och tjärved och skokräm och luktsudd (förstås) och snökokor med trådar av jord och de orangegula maskarna och kärrvatten. Alltihop sitter samman som i en stor väv av nyanser och sjudande händelser. Jag vet vem jag är nu: en varm yta som är helt glatt och under den de där böljande upplevelserna. Jag drömmer alltid vaken.

jakten

Den här jakten på medmänniskor. Insinuationerna. Guilt by association. Vittnen som kliver fram och berättar: ingenting. När kommer visgossarna? Är de redan här? Om du blir anklagad för att ha en dold agenda, hur ska du kunna försvara dig. Du säger: Nej. Eller du säger ingenting. Och blir emotsagd; din agenda är dold så det är klart att du ingenting säger. Men du är benämnd som skyldig. Du är misstänkliggjord. Det har stänkt upp på dig, det där osynliga som gör att du blir betraktad från ett skevt håll. Det är som ett berg av osynliga händelser, eller nästan-händelser, som tornar upp sig. Det har inte hänt. Ändå kan det ha hänt. Ingen vet. Det är ett skuggrike. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst. Vi vet hur det blir, i sådana länder. Där man tittar snett på sin granne. Stasi. Korruption. Tystnad. Skvaller. Rykten. Bete dig inte annorlunda. Vem är inte annorlunda. Vem beter sig inte. Var går gränsen. Det gestaltas i romanen 1984 av George Orwell. I Kallocain av Karin Boye. I novellen Brun morgon av Franck Pavloff.



Foto: Magnus Carlbring 2016


onsdag, april 27, 2016

utan att hålla i styret

 
Tränar på att skriva
utan att hålla i styret
Det är inte livsfarligt
men precis lagom onödigt
Dumt
Det är tidig aprilkväll, allt sker
live: poesi i direktsändning
Alltihop har växtvärk
och jag läser rapporter
om hur temperaturen
skiftar på det mest obehagliga vis
vi kan föreställa oss
Vi kan inte föreställa oss det
Permafrosten hotar att släppa
Värmerekorden slås inte bara
på Arktis, utan också
i Sibirien: om metanfickorna
öppnas: åh vi vet faktiskt inte
hur illa det kan bli
Permafrostlocket
är en livförsäkring
Men men: man måste ju
leva också: hacka vitkål,
klicka lingonsylt
på tallriken; dyka efter
ostron, prickskjuta tomburkar,
öppna ett strandkafé, snickra
ihop ett offertempel
Spela in film utan innehåll
Skriva utan att hålla i sig alls
Tramporna bara snurrar
under kroppen: kolla ett
radbrott, kolla
ett kommatecken
Jag minns doften exakt
när jag första gången
cyklade själv: det var ikväll
för hundra år sedan
Samma svala vårvind
Samma cykel som nu: ett grönt
ett rött handtag
Förorten fylld av förväntan
Eller inte: allt var kontinuum
Ändlös fortsättning
på en otydbar begynnelse
Var kommer vi ifrån
Fortsätt framåt: gör köplistor
över grejer du behöver
i nästa liv: gips
och tuggummi för att täta
läckorna
När allting är färdigt
kliver vi ut i aftonljuset
Står på verandorna
Står på våra balkonger
Ute på trottoarerna
Hustaken
Fälten
Och så sjunger vi något
Är det någon som kan någon
lämplig text för att avsluta
det här; jag borde ha med cykeln
igen känner jag



Foto: Magnus Carlbring 2016



fredag, april 22, 2016

stenen

Den här stenen kastar jag så långt
att den når dina fingrar och din rygg
när du crawlar ensam mot rymdkanten

Där ute är en evighet mellan pulsslag
och andetag, varje simtag försvinner
i sin egen rörelse, all oro är upphunnen

Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom
som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen
solosång i försommarnatten, där ute

är ingenting så kort, så vackert, som här


Ur Dödens lilla bok, W&W, 2005


Foto: Jonatan Carlbring

torsdag, april 21, 2016

iggy

#‎tbt‬ Iggy fyller 69 idag. För 38 år sedan såg jag honom på Domino, vid Hornstull. Jag vet inte om perspektivet är hisnande eller självklart eller att man kan säga att 'tiden är ingenting' eller att vi är gamla nu, bägge, eller att vi är i förändringen/expansionen, eller att det bara är en lätt och ljus känsla som nuddar vid tidskapseln. Vi finns. Vi passerar. Allt är här just nu. Jag är en helt annan. Och samtidigt: fly inte, jag är exakt samma person som då, en tonåring i sliten kavaj med Ramones- och TV-eye-badge och en ljusblå Patti Smith-t-shirt och svarta låga Converse och trasiga jeans och lång ostyrig lugg. Allt gick rakt in i i huvudet och rakt ut på andra sidan, projicerat som otydligt tydliga bilder på fondväggen. Iggy långt fram på scengolvet. Röda skinnbrallor. Bar överkropp, blodiga sår över bröstkorgen. Om jag minns rätt var Fred "Sonic" Smith med på gitarr; han från MC5 som var gift med Patti Smith just. Konserten minns jag inte, om den var bra, jag tror inte det var bland det bästa, det var ojämna tider med växlande väder, växlande humör och dagsform. Eller så var allt mästerligt, vi säger det. Mästerligt och sönderslitet av tid och föränderlighet.






http://www.setlist.fm/setlist/iggy-pop/1978/domino-stockholm-sweden-6bde0652.html

torsdag, april 14, 2016

onsdag, april 13, 2016

poesi är enkelt

syre

Fyll ditt hjärta med syre och ord. Fyll ditt hjärta. Så kan jag inte skriva. Jo det kan jag. Det finns en tunn linje mellan vad som är möjligt, och inte. Och den tar jag tag i, försiktigt, den där osynliga tråden som klibbar mot ansikte och text. Och lyfter den över huvudet. Och kryper under. Det blir banalt, och spejsat. Fyll ditt hjärta med syre. Och ord. Fan. Jag gör det igen. Fyll i här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

torsdag, april 07, 2016

andetag

Det kan tyckas besynnerligt, att en text är ett levande väsen.
Det kan vara precis lika underligt, det motsatta. Att något
som verkligt lever, är en text. Kan versrader ha andetag.
Kan en strof vara en muskel, med fästen och senor. Ja,
                                                              ett ord är en kyss.

Foto: Magnus Carlbring 2016

om poesi

Den finaste recitationen
av oanmäld poesi
är Rutger Hauers dödsmonolog
i filmen Bladerunner
 
~~~
 
Min största upplevelse av poesi
är annars att springa i jämn fart
längsmed havsstranden
helst tidigt i augusti i eftermiddagsvärmen
 
Att parera uppkrypande rötter
och lösa kalkstensflak
samtidigt som sjöfågel kryssar
över det svarta vattnet och himlen vit
slår upp nya sidor, nya sidor
 
Dikt är alltid improvisation
 
Inövad till förbannelse, vartenda
radbrott kräver ett muskelminne
som värker av leda och sorg
 
Lyckan kommer ur det här snabbt påhittade
 

måndag, mars 21, 2016

världspoesidagen

Dikten vrider
verkligheten
ur mina händer

Det gör så ont
att jag vägrar
släppa
 

 

lördag, mars 19, 2016

att förändras



Det här är jag. Metamorfosen är mitt enda kännetecken.


Den här texten kommer
att förändras. Vi kommer alltid
att förändras.

Det gör inte ont. Det är roligt.

Vi försöker förändra oss.

Vi förändras inte.

Föränderligheten är det enda beständiga. Det är som att stå på en bro och se fjärden blåsa upp och tonas ned och blåsa upp igen. Och varje gång sker det på ett nytt sätt. Vi ser det inte.

Kan vi förändras. Eller är det inbränt i oss, sedan urminnes tider, att vi är predestinerade att förgöra den här platsen och sedan lämna den, själ för själ, utarmad utbränd nedgjord. Vad är en människa. Det är den enda frågan allt skrivande handlar om. Vilka är vi människor. Vad gör vi här.




Ibland gör jag en paus, och vänder blicken ut mot trafikkarusellen utanför arbetsfönstret. Vad är det som händer. Hundratals fordon i minuten passerar. Trafikljus släcks och tänds. Hundar i koppel. Någonstans ifrån hörs hammarslag. En helikopter smattrar. Böckerna omkring mig i travar. Vad är det vi gör här. Vad väntar vi på. Godot? Finns det en plan. En vilja, verkligen. Eller är det i mitt eget hjärta som tomheten växer. Finns det en klar och egentligen glädjefylld tanke i att ingenting bär, om vi inte tar ansvar för det? Genom ingenting blir vi allt. Vi kommer från det öde landet och målar det i nya färger. Livet är ett läggspel och en svartvit karta. Tills vi fyller i det och och tar fram kritorna. Men finns det en anledning till detta? Nej.

Förändringen är en del av tillblivelsen, så kan det fungera. Vi spricker långsamt. Om alltihop är en enda oändlig expansion. Vi vidgas och vidgas och vidgas. Till slut blir allt ett spjut av utdraget visslande ljus. Vi syns inte men vi är en del av det.

Det här handlar inte om tro eller förställning utan om ren kall poetisk klinisk dissektion. Det yttre är det inre. Allt det här som omger dig - ord människor syrgas - är en del av den dikt som är du. Och jag.

Makt över ditt språk innebär frihet. Makt över andras språk innebär makt. Det du skriver är ett kallt blankt vapen. Orden är tyngdlös ammunition. En text är både jord och frösådd och en människa som hukar över sin egen kropp och kastar mjuka nävar av det som ska växa över marken där hen går.

Där ute bygger de ständigt om och river ned och nyutvecklar och drar upp riktlinjer som revideras. Det är som en fotbollsmatch: ingen vet hur det här ska sluta. Eller för min del mer som ett maratonlopp; jag vet hur de slutar men aldrig hur de slutar. Det är en gradskillnad.

Spräckt text.
En text är sitt eget förbipasserande. Jag skriver i ena änden, samtidigt som orden jagar varandra i den andra.

Ett fönster som behöver kittas och målas står och slår i den torra vinden, det återkommer som ett omkväde hela tiden. Du kommer att se det nu också. Jag vet inte vad det betyder, det spelar ingen roll. Målet är meningslöst. Dra till dig bilderna, som karameller, och vrid av papperet och stoppa det i munnen och sug. Fönstret slår i vinden.

På savannen betar de sista överlevande noshörningarna. Deras korta skuggor under den stekande solen. Gräset, det är så torrt. Bladen så feta. Det har inte funnits vatten här på veckor nu. Ibland faller någon åt sidan och ligger stilla tills hjärtat stannar. Om en knytnäve är lika stor som hjärtat i kroppen så är det lilla ordet ‘dikt’ lika litet som hjärtat i kroppen. Du kan skriva att du sprängs inifrån, och så sker det verkligen. Orden sliter upp allt, studsar som stålkulor mellan revben och ryggrad. Text är smärta.

Vi färdas genom landskapet in i oss själva. Tåget kränger. Texten är ett snöfall av vasst glas genom det sena marsljusets äggfärgade skimmer.

Inuti oss själva är vi utanför allt.

Varje text är tvivelsutan bara sankmark. Det är vår och det doftar både förruttnelse och färskvatten om alltihop. Där står en orkidé mitt i blötan och öppnar sig mot en krispigt vitblå himmel och den blekast av solar vi har någonsin sett. Det oskrivna är skrämmande. Alltså det oskrivna i bemärkelsen: påståendet, dikten, utkastet, den där delen av ditt jag som du inte visste fanns men som dök upp som en textremsa ur munnen: det oskrivna är skrämmande.
Det organiska är underskattat. Att det plötsligt sker utan att du visste att.

Den här texten kommer att förändras. Inte oupphörligen, men över tid. Inte alltid nu, men då. Dået blir alltså framtid. I det berättande presens sker allting, just efter det har hänt. Eller just före. Att skriva är alltid det otänkbara och det tänkbara i samklang eller konflikt eller både och. Jag tycker om motsatser som förenas.

Jag drömmer om att texten kommer ur min mun som en slana. En reva. Ogrässlingor.

Det finns en bild av att skriva. Eller alltså av den skrivande processen. Det finns många bilder av att skriva, men hos mig en. Och den är alltid likadan. Jag hukar över ett papper med en penna. Och världen liksom läcker ur min hand: det blir hundar ballongfärder horder av människor bufflar lastbilar med flaken fyllda med hoprullade gräsmattor: sätt ihop det till ett sammanhang.
Alla bilder är av mig.
Alla bilder är av mig. På sätt och vis är den mesta av konsten självporträtt. Men inte alltid. Ändå är det det upphovsrätten handlar om: att det finns ett inre sigill, en äkthetsstämpel. Att det här är jag. Och osäkerheten som alltid rör sig som en skugga under pennan. Är det här jag.

Jag vill vara ödmjuk. Det finns inga intelligenta texter. Bara vi som är ödmjuka inför texten.

Om du går och handlar, det är något du har glömt till kvällen, och det är oväntat mörkt ute (det skulle vara vårljus och en hög, klar svalka men det känns som oktobernovember igen) och du upplever en kort sekund att du är helt vilse, då är det som om texten kan rädda dig, bara den där stunden. Att orden är kompassnålar som alltid pekar åt rätt håll.

Tänk om texten förändras när du läser den, på grund av att du läser den.
Vi borde skriva om det förtvivlade läget i världen oavbrutet.

Du kan luta dig ut ur dikten och skrika. Ta tag i karmen och känn det spröda i träet gå sönder.

Motsägelser är hemska men de dyker upp hela tiden under arbetets gång. Motsägelser är underbara, de ger ett bett och det är motsägelserna som gör textraderna när de binds samman av dig som läser till en alldeles levande organism. Vilket är omöjligt.

Att skriva är farligt.

Att skriva är alldeles ofarligt. Det är så ofarligt att det är livsfarligt. Det är ingenting som behövs. Och ändå går det inte att vara utan.

Någon lämnade oss här, i våra kartonghus och med våra pappershjärtan och våra tunna små versrader. Det betyder något att jag arbetar men jag vet inte vad. Någon knuffade ut oss ur mörkret på sin resa genom ingenting. Vi är ingenting. Det är därför vi måste skriva.

Jag skriver rapporter. Jag sitter i tågsätet och utanför glider texten förbi, som en is. Det är mars det är april det spricker aldrig. Jag skriver om älgarna man kan se på avstånd vid kalhyggena. Om natten som kryper som stor salamander över barrskogens rygg. Om det blågrå ansikslösa landskapet som kryper in under en kall och eldgul pläd av fjolårsgräs.


Flisorna yr. Och mossan. Träden välter. De river upp järnvägsrälsen med bara händer och bär den blänkande och rostig ner till havet och kastar allt ifrån sig. Det är vid gryningen det sker. Varenda dag. Verkligheten bryts sönder och sätts ihop - bristfälligt - igen.


Vi håller samman allting med ett slags klister som vi kallar poesi.


Nerudas hand.
När jag kliver av är det vid en station som de lade ner för flera decennier sedan. När jag kikar in genom de dammiga och spruckna fönsterrutorna ser jag bara tomhet. Stoppade möbler som en gång var röda, gnistrande och som nu är lika döda som himlen ovanför. Jag skriver ingenting om mina känslor inför detta. Jag bara registrerar. Det är inte så bara. Att skriva är inget jippo.

Slit ut en bild ur texten och håll den i den bleka ljuset och titta lite mer noggrant. Ingenting finns där bakom. Allt är exakt vad det ser ut att vara. Dränk mystiken i realism. Det är skönt att arbeta och att veta att det du har producerat är någonting som verkligen inte behövs. Du är en larv som äter upp sin egen puppa. En fjäril som flyger upp ur din text.

Det svåraste är att hålla allvaret uppe. Och samtidigt att hålla allvaret stången. Det är precis samma sak, fast helt olika storheter. Man skriver inuti en rymdkapsel som tar sig i oerhörd hastighet genom stratosfären och ytterhöljet glödgas. När man landar: doften av varmt sot.
Längst inne i hjärtat är det inte ömtåligt alls det är bara mörkt.

Jag drömmer aldrig att jag skriver.

Vi sitter i läsesalen. Böckerna kryper omkring under våra händer. De morrar. De blöder. Någon av oss ger upp. Kastar förtvivlat boken ifrån sig och lägger huvudet i armarna och gråter. Någon annan öppnar en stor volym och klättrar in mellan boksidorna och försvinner.
Korridoren är en mun

Vi sitter utanför oss själva och tittar rakt in i oss själva. Det är någonting som exploderar när vi bänder isär alfabetet. Vi förstår mycket väl att allt språk är materia. Men vi springer ifrån det. Spring ifrån det.


Ingenting fyller mig mer än ord ingenting tömmer mig mer än ord.

Vi vill skrika att vi skiter i alltihop. Att vi inte är intresserade längre, av oss själva. Att de där skuggorna vi har jagat i oss själva, bara var skuggorna inuti oss själva. Vem bryr sig. Det är bara att öppna fönstret och ge hals. Jag är inte härifrån. Jag kommer inte härifrån.

Alla bilder har jag tagit ut ur mig själv. Och fyllt med fysiskt ljus.
Vi ser hur ljuset kommer emot oss. Vi känner hur ljuset lämnar oss.


Det abstrakta är underbart konkret. Din själ är en glasvas fylld med färskt vatten och fridlysta starkt starkt doftande orkidéer.


Slå omkull alltihop. Drick giftet.


*


Jag drömmer ofta att jag springer. Det är lätt då, alltid. Det är tuvor. Smala stigar. Varmt ljus. Jag kan drömma att jag flyger. Och om människor. Ansikten. Rum. Men aldrig att jag drömmer att jag skriver.

Drömmar är nedärvda minnen. Eller skönt brus. Vi kommer aldrig att få veta.

När jag skriver drömmer jag.

*

Intill oigenkännlighet påminner våra inre upplevelser om varandra. Drömmar. Ambitioner. Lust. Längtan. Glädje. Möten. Och ändå. Den där texten som verkligen får människor att haja till och tänka efter och ändra sitt beteende gentemot varandra - den går inte att skriva. Poesi är aldrig politik. Men kanske kan en text ha politisk verkan.

Vartenda ögonblick är lika mycket värt.

Gör ingenting dumt idag. Skriv några enkla metaforer. Säg några vänliga ord. Sprid små till synes obetydliga ringar på vattnet och texten växer som en fjärilslarv. Ju mer den äter av det goda, desto fetare och sömnigare blir den. Snart en puppa. Snart en sommar. Snart vingar i dagsljuset som klipper.

Inuti oss själva är det alldeles tomt. Vi vet det. Sorgen är oerhörd. Vi avundas allt levande som slipper vetskapen om detta: att vi vidgas utan mening. Vi kämpar så. En del skriver ner formler med krita i marken. En del bildar grupperingar. Tillber det okända. En del resignerar. Några är lyckliga; ja de kanske är fler än man tror. Kruxet med lyckan är att den inte går att söka. Den är där inuti. Vi är dess ide där den sover. Väck den ur vinterslummern. Försiktigt.

Ge oss svar på våra frågor, säger vi ibland. Och vet att vi själva är svaren. Men vi säger det ändå. Det här har vi sysslat med sedan urminnes tider. Vi karvar ut en gestalt ur ett gammalt ben. Det där är jag, säger vi. Men egentligen har vi ingen aning. Vi vet inte vilka vi är.

Vi sitter i tevefåtöljen och ser ett naturprogram: harpyjan, världens starkaste rovfågel, jagar apor i regnskogens övre skikt. Det är oerhört vackert. Och fasansfullt. Och tänker: varför finns vi, av ingen anledning alls. Bäst att göra någonting utav det obefintliga. Klättra högre. Flyga med än starkare vingslag. Skriva mer. Eller varför inte bara sova. Äta. Viljan att sluta fred. Att hålla ihop. Att bli någonting bättre än det som tidigare har varit. Att försonas med att vi inte är här av någon anledning alls, det är kanske befrielsen och ansvaret.

Det improviserade är det enda möjliga

torsdag, mars 17, 2016

innan arbetet påbörjades

Det finns så många olika slags dikter. Det finns Stig Larssons språkligt exakta (ibland till synes slappa) mästerverk, oefterhärmbara, varje dikt som en egen organism, levande, döende. Tranströmers nylonskjortor till dikter som doftar precis som svenskt 1970-tal och har samma avstämda färgskala. Rum som aldrig avslutas. Sonja Åkessons krängande folkhemsdikter, med den skavande gotlandsnaturen inuti: kalkdamm och tobaksflarn. Carl Michael Bellmans svettblodande sjuttonhundratalsmänniska - som är precis som vi, köttsliga och imperfekta. Inger Christensens musik, eller ord som är musik som är ord: du kan höra att alfabetet är ett notsystem, varje dikt en klangskala. Inom varje diktare rör sig poesin på olika sätt, det är en nästan helt fysisk process. Det spelar mindre roll om du arbetar metaforiskt eller fenomenologiskt eller språkligt dekonstruktivt eller med en viss typ av rimflätning eller metrik. Dikten blir till som den vill, om du arbetar noga och helt fritt samtidigt. Det bästa är att aldrig planera, utan att låta texten vrida sig fram, som en arm eller en reva av slån och blad. Dikten är ett sammanknutet blankt frö, en knytnäve av komposit av morfem och fonem. Växten tränger upp ur kroppen och det är blommor eller nedskavt stjärnfall som fyller huvudet när du arbetar. Skallrummet är oändligt, och oändligt litet. Till slut kommer alltihop ut i en form ingen anade, inte just innan arbetet påbörjades.

Foto: Magnus Carlbring 2016

fredag, mars 11, 2016

ät mig

Allt är äkta. Även det förfalskade är vid liv. Solljuset tar hand om oss. Till påsk blåser vi gula ballonger. Och håller i snöret. Och flyger upp. Jag lyfter till nya nivåer. Här uppe är det likadant som där nere. Här nere är det mycket lugnare än där uppe. Det blåser på jorden. En dag är den här planeten lika tom som planeten Mars. Det är ingen som oroar sig för det. Vi längtar efter att cabba av och suga det söta av paraplydrinkens paraply. Yolo. Det är kanske det enda människan egentligen kan tänka. Vi är i nuet. Och längtar efter att vara i nuet. Ekvationen kommer aldrig att gå ihop. Men fugghedabout it. Öppna påskägget: det är lite som att lyfta locket av en hjärna. Och vad hittar vi väl där. Centralstimulantia. Bildspråk. Sötsug. Pralinpanik. Ät mig.

Foto: Magnus Carlbring