Foto: Magnus Carlbring 2016
|
måndag, augusti 22, 2016
kvantfysiken
Som jag förstår kvantfysiken redovisar den bara en oerhörd instabilitet; att tillvaron på den nästan ofattbara mikronivån - kärnan av kärnan av kärnan - är i rörelse och expansion och på ett skrämmande vis relativt tom. Vi vet ingenting om vad vi egentligen är: vi består av en darrande ovisshet, strängar och kvarkar och partiklar som är snudd på omöjliga att precisera. Detta apropå ingenting alls. När vi rör oss i det större fysiska rummet - äter frulle och cyklar till affärn och allt det där - är vi hyfsat beständiga och påtagliga. Utanpå i alla fall. Inuti svävar rymden. Ord och missuppfattningar och drömbilder och knivskarpa iakttagelser blandas som i en ljummen, dunkel sjö. Jag fattar ingenting. Ljuset slår igenom ytan, bryts, och då och då simmar en tanke förbi värd att uppskatta och/eller kratsa ned. Hej det där kunde vara mitt jag. Men nu dök det ner i djupet igen, det svarta, rörliga, till synes oändliga.
torsdag, augusti 18, 2016
måndag, augusti 15, 2016
tisdag, juli 12, 2016
Pablo Neruda
Den här dagen
föddes Pablo Neruda
Havet sjunger
för Pablo Neruda
Och vinden hjälper havet
Och vi, vi sjunger
för Pablo Neruda
Med havet, himlen
Vi sjunger med vinden
för Pablo Neruda
Ett namn är alltid
en mycket stark dikt
Pablo Neruda
Sjung
föddes Pablo Neruda
Havet sjunger
för Pablo Neruda
Och vinden hjälper havet
Och vi, vi sjunger
för Pablo Neruda
Med havet, himlen
Vi sjunger med vinden
för Pablo Neruda
Ett namn är alltid
en mycket stark dikt
Pablo Neruda
Sjung
måndag, juli 11, 2016
du och jag
cyklarna har människohuvuden under vattnet: blåalgmönjans
bröstben letar i ändlösa tider en plats att slå ned bopålarna på
regnskogen renderas in i den pilskräck som drev oss samman
att tillåta de små dunbollsprimaterna att ärga träden med sorg
den kletiga bukhinnan lyser som gammalt nedfallet cesiumtvå
över den exploderande himlakroppens alla tömda sommarhus
och våra söndertrasade läppar: du och jag är en fin vågrörelse
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2013
|
torsdag, juli 07, 2016
natten
juli
mozart
Mycket vind i träden. Himlen blå
som kall metall. Skuggorna djupa och mörka, det är redan juli.
Jag dränker vrålet från trafiken utanför
i Mozart. Gör en radbrytning. Börjar
på nytt stycke.
lördag, juli 02, 2016
poesin
touch screen
Vi har det i händerna, det hänger inte ihop
längre: tid och tidsförlopp
är sönderskjutet och nedgrävt: svartrutan är en punkt
på en utsträckt linje av meningslöshet: gapflabb
och ljudlösa applåder
Skrolla igenom det här: fortsätt ut, det händer
ingenting
Huliganer med brinnande bengaler och långfingret
Vi öppnar händerna mot den tomma himlen
Livet är fruktansvärt
Människan är fruktansvärd
Jag tänkte att jag skulle skriva en text, lite in
between,
på fri hand, om splittringen,
om hur det är
att inte omfatta
sammanhanget
sammanhanget
Och samtidigt ha total koll alltid, oavbrutet: logga
inte in
inte in
Gestalta det sönderskurna utan att skära sönder det
Alltihop skär igenom, det går inte att hejda
Det känns inte, det gör fruktansvärt ont
Jag känner ingenting jag känner allt på samma gång
Metatexter är det värsta som finns, ska du göra det här
sentimentalt eller slå sönder det, nudda
barnets ansikte: bilderna interfolierade, blandade
som kort
med sorgkanter, havsytan
är en flimrande skärm, det finns inga
hinder längre
Vi är samma människor som då: trampa ner varandra
i krigsleran: nu rasar det, det får inte
rasa det får inte finnas
hinder, det är som om: motståndet
och kampen
är i samma människa
Vi är
alltid den andra, det är en eld på ett berg, flödet
en oljebrand: varna varandra, vi måste släcka det här
med kärlek det är det enda
Hur rasismen blossar upp
i England
efter Brexit, vad är det här? Kristallnatten
två; det kan inte ske, igen, är vi sjuka i huvudet
två; det kan inte ske, igen, är vi sjuka i huvudet
Allt sker samtidigt, rör det
inte
inte
Rör dig inte
Nytt terrorattentat, ännu ett och ännu ett,
nu
i Orlando Kabul Bagdad Istanbul, klicka inte
på filmen, flödet går inte
att gestalta i en dikt, flödet är sig självt nog
Strömmen är döende, det är som en ljus is
Trump: ignoransens och arrogansens pajaskonster
förverkligat twitteräckelflöde: ordskitvider: skräck-clownen
kliver ut på scenen, alla dessa män i kostymer
som ger sig till känna: vi är dårar, det är dags för oss
att äta nu: ställ fram era barn
Döden på Medelhavet
Att vi ser det ske
Att vi ser det ske bara att vi bara ser det ske
Samtidigt: någon packad arg fan
står på bussen i trängseln
och skriker på immigranterna
Och det slår tillbaks
Det är ju vi, eller hur ska man säga: det där är mig
du skriker
på din jävla idiot
Det är alldeles omänskligt hur medmänniskor
ser
på medmänniskor, någon spottar i tiggarens ansikte
Hur kan man spotta på en människa som tigger
Det sker hela tiden: människor hatar
andra människor,
vi förlorar förståndet, nästan varenda
religiös
människa är from: de syns aldrig, strävan
efter att leva
ett gott liv: det syns aldrig
Gränserna
Är orörliga
Barnen som flyter iland iskalla, vi är
iskalla, vi blir
iskalla, det är så olikt 1930-talet, ändå är vi så lika dem
som levde på 1930-talet, hur de slet ut varandra på gatan
Steget till att varje människa är en mördare
eller ansvarig
för ett mord, vapenhandeln i USA
med skjutning
efter skjutning, allt fladdrar förbi, don’t touch
the screen, bilderna med rack efter rack av automatgevär
Högar av ammunition, de täckta kropparna, blodet
i gatan, filtarna, skriken, det blandas, åsikter,
kramp
Vi har inget minne av det här ändå
är skeendet hela tiden
en gentagelse, hämnd,
återtagande, vi kallar det hat när det är
förvirring, ett spett rakt
igenom huvudet, empaticentrat
perforerat: håll om någon nu, vi kallar det hat
när det är avsaknad av kärlek, kunskap, allt
är vidrigt, det är inte
bara ord, barnen
är mitt i det, våldet, krevaderna, reklamflödet,
gapflabbet, det blir så otydligt, allvaret,
i allt det här övertydliga, det är
som saliv täcker bilden,
propagandafloden äter upp
oss, gå djupare, eller högre,
människan
har andra sidor, vi har andra sidor, vi är
den andra
sidan, jag vet inte
vad vi ska göra, vad jag ska skriva, vad fyller
det
det här för funktion, nuddar inte texten, gör något
desperat
Fyll internet med blommor, globaliseringens
förbannelse och tillgång: det finns inget spjäll
Vad gör vi: loggar ut
Eller tvärtom: skriver
mer, förminskar
jaget, låter istället duet
växa in
i bilden
Ta del av varandra
på riktigt, skriv ur oss
vreden, förtvivlan, aktivera oss, arbeta politiskt, skriv
politiskt, se till
att solidariteten sätts främst, att världen
blir
rättvis; det handlar alltid om ekonomi, om hur
rikedomarna
fördelas, trampa aldrig neråt, håll ut
handen, alltihop går
att vrida till rätta; skärmen kommer att darra
till
men alla kommer att klara sig, vi behöver bara se
varandra, se till att postkolonialismen övergår från krig
till samtal, att nordsydkonflikten övergår
i en självklar rörelse: migration
men alla kommer att klara sig, vi behöver bara se
varandra, se till att postkolonialismen övergår från krig
till samtal, att nordsydkonflikten övergår
i en självklar rörelse: migration
är
en del av vår utveckling, vi är föränderliga
och aldrig statiska, att människor blir upplysta, inkännande,
att vi begriper vad som håller på att ske (varför har vi slutat
och aldrig statiska, att människor blir upplysta, inkännande,
att vi begriper vad som håller på att ske (varför har vi slutat
att minnas?), att
barnen får kärlek; det börjar alltid
där: håll upp dem håll om
dem, att vi lyssnar
på varandra, att man kan
börja här, hos sig själv,
att stödja
de mest behövande,
att aldrig tro att den starke har rätt, att en segrare
inte är den som kommer först, utan den
inte är den som kommer först, utan den
fredag, juni 17, 2016
finns jag
Finns det en god människa inuti dig. Finns det en ond människa inuti dig. Finns det en människa inuti dig. Finns det en varg. Finns det en nyckelpiga. Finns det vingar. Finns det platser: havsvik, sandstrand, torget utanför dig, trafikströmmen. Finns det någonting mer. Finns det ingenting. Finns det ord och förgänglighet. Finns döden inuti dig. Finns det en nyckel. Finns det en mun som inte sjunger. Finns det sång. Finns det musik inuti dig. Är du musik. Är det vad vi till slut bara är. Hymn. Vingslag. En torr kvist. Finns det en torr kvist inuti dig. Finns jag där. Finns det en röst som är din egen. Finns det mera än det här. Finns det ingen botten inuti dig. Finns det en enkelhet som förvånar dig. Finns det en dörr som står och slår eller finns det en bortsliten dörr och ett flimrande avgrundshål. Finns vi därinne. Finns det ett rop efter något nytt. Finns den obegripligt sköna stunden där. Finns det en utgång. Finns det dofter av det som du har glömt. Finns det patetik. Finns det sorg. Finns det. Finns det en förhoppning, eller är förhoppning det inre i sig. Finns det inre inuti dig. Eller är det det yttre som reflekteras som någonting du passerar när du är på väg till affären, en bild i fönstret som är ditt jag. Finns du inuti dig själv. Finns jag.
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
diogenes
Diogenes kryper ut ur sitt krus. Det är mitt på dagen när han vaknar. Staden där han bor är grå av damm. Havet utanför är alldeles svart. Himlen vit som sorg. Han tänder sin oljelykta. Reser sig. Ryggen knakar. Han är i mitten av sitt liv. Han är Sisyfos motsats: varje dag är alldeles ny. Han går fram till första bästa granne och ställer sin fråga, en fråga som också är ett svar. Jag söker en människa.
onsdag, juni 15, 2016
fotbolls-vm
Tyskland Italien spelar fotboll
Bollen bestämmer allting, den rör sig mellan benen
på de tjugotvå spelarna
och byter plats på den filtgröna mattan som ett korrelat,
ett metasprång i ett Robert Blypoem;
bollen bestämmer allting, växlar mellan det inre
och det yttre, mellan vänsterdoja och
högerdoja, bröstas ned, kickas bakåt, passas runt
till ett osynligt mönster av betydelser, riktningar,
som åt alla håll ritas upp i gräset
Jag söker bekräftelse - fjärrkontrollens ljusgröna stråle
sveper mellan tevekanalerna - på att dikten
ännu fyller en funktion i samtiden
Vem tröstas av det som ingen läser? Domarens hand, när
den, till en början omärkligt, men sedan resolut,
fladdrar till i luften och han blåser av spelet,
medan bollen fortsätter i en nyss påbörjad luftbana,
nu är det ingen som ser den, ingen som bryr sig om den, när
alla väntar på domarens tecken
Vad är det som har hänt?
Grå, intetsägande, ensam svävar dikten ut från idrottsarenan,
medan folkhavets alla tiotusen blickar riktas någon annanstans
Och spelet fortsätter långt utanför planen, i tomrummet
studsar bollen, som i en vit och obegränsad himmel
Där störtar någon oväntat upp och nickar; det var jag!
Ur Sandslott, 1997
Bollen bestämmer allting, den rör sig mellan benen
på de tjugotvå spelarna
och byter plats på den filtgröna mattan som ett korrelat,
ett metasprång i ett Robert Blypoem;
bollen bestämmer allting, växlar mellan det inre
och det yttre, mellan vänsterdoja och
högerdoja, bröstas ned, kickas bakåt, passas runt
till ett osynligt mönster av betydelser, riktningar,
som åt alla håll ritas upp i gräset
Jag söker bekräftelse - fjärrkontrollens ljusgröna stråle
sveper mellan tevekanalerna - på att dikten
ännu fyller en funktion i samtiden
Vem tröstas av det som ingen läser? Domarens hand, när
den, till en början omärkligt, men sedan resolut,
fladdrar till i luften och han blåser av spelet,
medan bollen fortsätter i en nyss påbörjad luftbana,
nu är det ingen som ser den, ingen som bryr sig om den, när
alla väntar på domarens tecken
Vad är det som har hänt?
Grå, intetsägande, ensam svävar dikten ut från idrottsarenan,
medan folkhavets alla tiotusen blickar riktas någon annanstans
Och spelet fortsätter långt utanför planen, i tomrummet
studsar bollen, som i en vit och obegränsad himmel
Där störtar någon oväntat upp och nickar; det var jag!
Ur Sandslott, 1997
alltihop hänger samman
Det är liksom såhär. Alltså vi vet vad vi behöver göra. Vi vet hur temperaturen eskalerar. Hur ovädren eskalerar. Hur vattnet stiger i öriken som tidigare var turistparadis - ja paradis överhuvudtaget. Vi ser hur grundvattnet sinar. Hur glaciärerna smälter. Vi vet att miljontals människor inte kommer att kunna bo längre, i de delar av världen som blir - är - uttorkade och överhettade. Skogsbränderna eskalerar. Hettan fräter ut oss. Alltihop hänger samman - varenda vetenskaplig kurva: mätningar statistik förutsägelser - med människans brännande av fossila bränslen. Det var vi som gjorde det här. Förbränningsmotorn. Jetmotorn. Kolkraftverken. Det är passé: det borde upphört igår. Vi måste sluta bränna olja, bensin, kol. Och det måste vi göra nu. Idag. Och vi är överens om det. Och sen skriver politikerna avtal som ska minska brännandet av det fossila till år som de kallar tjugitjugi tjugitretti tjugitrettifem. Och gör sedan ingenting mer. Vi bygger nya Jasplan och säljer till Indien och Brasilien. Vi letar nya oljefyndigheter. Drar pipelines. Sätter oss i bilen, vrider om tändningsnyckeln. Väntar på: vad. Vi bokar nya charterresor, beställer nya bilar, köper nya plastleksaker, äter mer importerat kött, hitflugen exotisk frukt. Det är som om det finns en broms, inuti oss någonstans. Något som inte kan omfatta det paradigmskifte som måste ske. Nu. Det är något som övergår vårt förstånd. Men så kan det inte vara. Vi är ju förståndiga varelser.
lördag, juni 04, 2016
ska vi skriva något
Ska vi skriva något
på fri hand
eftersom det är #lyrikfredag
Bara några rader som kommer
ur det okända inombords: jag är en tankbåt
fylld av ord jag inte visste om
Havet är så löjligt stort och fullt
av glosögda fiskar: de äter hellre plast
än plankton, vi göder dem med tomhet
Vad är poängen med det här: att skrolla
genom världsnyheterna, slumpens
skördar: vattnet svämmar över i Paris
Klimatfrågan klimatfrågan klimatfrågan
Den egyptiska faraonens kniv
som är smidd av utomjordisk metall
Det betyder förstås någonting
vi inte begriper
Ännu en bild på ett drunknat barn
900 döda i Medelhavet
den här veckan: allt är västerlandets
ansvar, allt är senkolonialismens
pris: plocka ut vinsten
Och be happy: här kommer
misantroperna och miljöaktivisterna
med sitt fredagsmissnöje, stör oss
inte vi ska köpa chips, sin hunger
efter rättvisa solidaritet: hjälp
Så länge det drunknar barn
på flykt från krigets helvete
är det bara att skriva ur sig
hjärtat, improvisatoriskt
och spontant som en lätt rörelse
vid vattenytan: det finns ingen rörelse
vid vattenytan: åh jag hade hellre
skrivit något mindre
oelegant och plumpt: men det är
orden som gör jobbet: durkslavar
som hänger över radbrotten
i sina lysande flytvästar
Eller något vardagligt, nästan sött
Något om hur jag vattnar kryddorna
i köksfönstret: timjan, koriander, rosmarin,
och basilika, eller något
om hur tebladen sjunker
i det heta vattnet
i den cyanidblå muggen
Allt är frid i människovärlden
Fåglarna kryssar himlen
Det är en fin varm dag
Åskan bygger
upp ett kommande mörker
på fri hand
eftersom det är #lyrikfredag
Bara några rader som kommer
ur det okända inombords: jag är en tankbåt
fylld av ord jag inte visste om
Havet är så löjligt stort och fullt
av glosögda fiskar: de äter hellre plast
än plankton, vi göder dem med tomhet
Vad är poängen med det här: att skrolla
genom världsnyheterna, slumpens
skördar: vattnet svämmar över i Paris
Klimatfrågan klimatfrågan klimatfrågan
Den egyptiska faraonens kniv
som är smidd av utomjordisk metall
Det betyder förstås någonting
vi inte begriper
Ännu en bild på ett drunknat barn
900 döda i Medelhavet
den här veckan: allt är västerlandets
ansvar, allt är senkolonialismens
pris: plocka ut vinsten
Och be happy: här kommer
misantroperna och miljöaktivisterna
med sitt fredagsmissnöje, stör oss
inte vi ska köpa chips, sin hunger
efter rättvisa solidaritet: hjälp
Så länge det drunknar barn
på flykt från krigets helvete
är det bara att skriva ur sig
hjärtat, improvisatoriskt
och spontant som en lätt rörelse
vid vattenytan: det finns ingen rörelse
vid vattenytan: åh jag hade hellre
skrivit något mindre
oelegant och plumpt: men det är
orden som gör jobbet: durkslavar
som hänger över radbrotten
i sina lysande flytvästar
Eller något vardagligt, nästan sött
Något om hur jag vattnar kryddorna
i köksfönstret: timjan, koriander, rosmarin,
och basilika, eller något
om hur tebladen sjunker
i det heta vattnet
i den cyanidblå muggen
Allt är frid i människovärlden
Fåglarna kryssar himlen
Det är en fin varm dag
Åskan bygger
upp ett kommande mörker
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
tisdag, maj 31, 2016
att skriva dikt
Jag tycker om att skriva dikt
på bara någon minut sådär
Utan egentligen eftertanke
Det ska påminna om
att släntra genom stan
eller jogga långsamt
längsmed vattnet: änder
flyger upp och solskenet
brister och svalornas skrin
- det där höga pliiir pliiir -
bryter igenom hela tiden
på bara någon minut sådär
Utan egentligen eftertanke
Det ska påminna om
att släntra genom stan
eller jogga långsamt
längsmed vattnet: änder
flyger upp och solskenet
brister och svalornas skrin
- det där höga pliiir pliiir -
bryter igenom hela tiden
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
den här dagen
Vi börjar den här dagen
med att dra upp solskenet
ur mörkret
Det ser bra ut, därute: banvallen
darrar i ljuset och de första fjärrtågen
söderifrån rullar in mot City
Vi hör inga fåglar, bara tung
fordonstrafik
Vi hör inte barnen som passerar
en bit bort i gröna reflexvästar
Men vi ser hur de låter: armarna
som lyfts, hur de pekar, pratar
Ord flyter ut som smält päronglass
över de grå betongplattorna
Övergångsstället
bländvitt med skuggorna av häggen
från andra sidan gatan: trädet
rör sig som en kropp
över vägbanan
En man i kostym och vit skjorta
med en turkos sittvagn framför sig
och en dam med axelremsväska
möts när ljuset slår om
Sedan trafikströmmen igen
Jag räknar bilarna, de är mina
stavelser i versen: en två tre - kort
cesur när en lastbil
oväntat långsamt passerar
och bildar en kö - bilar
per sekund
Jag räknar på fingrarna
Går ett varv i rummen
Tre per sekund: gånger sextio
Hundraåtti bilar i minuten
Över tietusen bilar i timman
Jag sitter och stirrar på orden
Det är inte ofta en versrad förvånar
eller förskräcker: här sitter jag
i trafikkaoset och gör poesi
av ingenting
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
söndag, maj 29, 2016
jag vattnar blommor
Jag vattnar blommor. Jag
tjuvar några sidoskott från tomatplantan,
duschar av chilin ordentligt, ger
näring extra åt luktärterna och orkidén.
Vad ska jag göra med de enorma
aloe veraplantorna - de växer över
sina bräddar, svämmar ut ur krukan
och ner mot marken, vill liksom kravla ur
jorden och kräla bort, lämnande
sina blanka geléspår efter sig.
Och syrenen, den från Gotland,
som har klarat sig genom vintern igen,
och nu vägrar blomma. Inte en knopp.
Är det krukan som är för liten. Eller
längtar den hem. Eller blommar den
senare i år; det blåser lite där den står
och har varit svalt. Vi får vänta: bladen
är fina, som de ska vara och den skjuter
skott överallt. Mera. Pelargonerna,
sådana där billiga från Willys, hämtade
sig fint efter chocken att hamna
utomhus när det bara vara fem grader
och snorregnblåst. De växer. Blommar.
Sjunger för trafikströmmen. Äter
av koldioxiden. Kämpar emot. Vi
är ihop i den där kampen: vägrar ge upp.
På den lilla balkongen frodas det;
här pågår ett tyst samtal mellan
våra växter och trädgårdarna söderut.
Och fåglarna som sträcker ut.
Och fåglarna som har kommit hem.
Svalorna i helgkvällens vitklara
skimmer. De tunga måsarna
som idogt kör sina stråk
förbi småfåglarnas bon
och människosoporna på marken.
Igår såg vi en duvhök högt upp,
björkvitsvartfladdrande, ryttlade
kort innan den drog bort
mot motionsspåren, skogarna,
harstackarna, mössen, de andra
fåglarna. Jag sitter mitt ibland allt
det här. Jordgubbsmyntan: en frasig doft
som klättrar uppåt. Klematisen, den
växer tio, tjugo centimeter per dygn,
stora händer av blad som stretar.
Den vanliga myntan, redan knähög, vi
nyper blad och lägger i kokhett
vatten. Vi dricker varandra. Och sist
lavendeln, de fjärilsstora vipporna
som niger och hoppar och strör doft
omkring sig över räcket. Snart
hoppas jag ett en humla anländer
och hugger sig fast i blomklockorna
och äter, och äter, och äter.
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
fredag, maj 27, 2016
bussen
En buss blixtrar till. Vindrutan. Jag vet
inte: jag tänker på Göran Palm. Han berättade
en gång om en dikt han började på, skrev en bit, kanske
ett halvt A4 eller sådär. Och sen visste han inte
hur det skulle sluta. Sjutton år efteråt kom han på
det, när en buss körde förbi. Kanske var det
någon ombord. Kanske var det en solreflex.
En buss som blixtrar till.
inte: jag tänker på Göran Palm. Han berättade
en gång om en dikt han började på, skrev en bit, kanske
ett halvt A4 eller sådär. Och sen visste han inte
hur det skulle sluta. Sjutton år efteråt kom han på
det, när en buss körde förbi. Kanske var det
någon ombord. Kanske var det en solreflex.
En buss som blixtrar till.
![]() |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)













