ikon trettiofyra

embryo tar sej ensam ner i borgens innersta inre och med endast en versrad som sitt lysande vapen fäktar han sej förbi horder av elaka bokstäver

samtidigt närmar sej dom övriga salen där hela alfabetet är samlat

och embryo hör snart dom gräsliga vakterna som gläfsar utanför den svettiga gallerdörren

samtidigt vänder sej hela alfabetet om och stirrar förskräckt på dom vässade vapnen: abuabu och sverkcer tar varsin flank och grannbarnen med sina små vassa stickord marscherar fram bakom brollan som utan att tveka kastar sej rakt in i bokstavskombinationen

och embryo hugger utan ett ord ner vakterna

samtidigt virvlar brollan omkring i alfabetskaoset med sitt skrivstift och dom övriga tar sej an varje liten gemen versal dom kan hitta: det blir ett bokstavligt blodbad

och embryo plockar åt sej en nyckel och vrider upp låset och tar sej in och sliter sönder kedjorna som håller morran och farran fångna och dom samlas i en riktigt hård kram

åh embryo

åh morran åh farran

samtidigt som bokstäverna är besegrade: överallt ligger dom utspridda över det svarta golvet och grannbarnen höjer sina vapen och abuabu torkar sin panna och brollan sätter ned sin lans mot golvet: äntligen fria

men nej: ett gement litet x som ingen har sett reser sej ur bokstavshögen och snor åt sej något som låg i mitten av mitten - en skimrande tavla - och rusar mot ett fönster och kastar sej ut

brollan ser x:et sväva över den svartglittrande sjön endast upplyst av en dödsvit måne: i bokstavens famn: ikonen

då svischar det heliga ljuset mysko förbi brollan som en stråle av guld och försvinner ut i natten

ikon 33

efter tusen år öppnas den stora porten och kallt fientligt ljus dränker dom tappra få som väntar i natten med bokstavshavet rytande bakom sej

i dörren står ett frågetecken med en nattmössa på huvudet och ett vaxljus fladdrande i handen: ?

vi har kommit för att befria människorna det säjer jag nu

?

vi har kommit för att frigöra språket

?

vi har kommit för att bryta alla barriärer: släpp ut orden och låt dom springa över dom vita skrivarken

?

låt dom flyga över den vita pappershimlen

?

till slut kliver brollan fram med ett skrivstift i änden på sin lans och sticker ned frågetecknet: zap

─

och dom tappra kliver över den fallne och brollan tar upp luvan från golvet och sätter den på sitt eget huvud: allons enfant de la patrie

och in i borgens mörka gångar skrider snabbt skaran av befriare

ikon U2

samtidigt: på borneo

ikon trettioett

i den fruktansvärda borgens allra mest fruktansvärda inre sitter farran och morran fastkedjade vid en blöt vägg och tvingas lyssna till två versala B:n som står med bokstavspiskorna i händerna och grymtar

i borgens hjärta har dom bokstavstrogna samlats inom parentes och håller rådslag eller vad man ska kalla den oregerliga rappakalja av löst sammanfogade meningskonstruktioner som dräller ur deras ohyggliga käftar

samtidigt når embryo fram till den väldiga porten

vad står det där uppe det undrar jag nu

sverkcer bokstaverar: ORD BOK

och abuabu: särskriver dom rackarna då är dom chanslösa

men sverkcer: nja: det är nog en hemlig kod det där

en kod det undrar jag nu

ja: eftersom man måste kunna den hemliga koden för att ta sej in genom porten

är det så det undrar jag nu

alltid

jaha: vad gör vi då: går hem igen

nej nej: vi knackar på

okej

och embryo knackar på den väldiga dörren och en väldig klang sprids i den väldiga borgen och klangen sjunger ut över det väldiga havet och ekar mot himlen och skärvorna som tänds i mörkret

ingenting händer

knacka igen vetja

okej: och embryo knackar ännu hårdare och den väldiga klangen sprids igenom hela solsystemet och längre bort ändå och till slut når den ända in i borgens fruktansvärda inre

och morran hör: åh embryo

och farran hör: min grabb

ikon trettio

vid den grå horisonten syns en svart prick: det är en slutpunkt som är en ny början

nu växer dom fram: här kommer embryo och hans anhang vadande genom den grå sörjan av bokstäver ord fraser strofer namn: allt bara flyter

embryo först och abuabu med mysko på axeln och sverkcer bakom dom och mitt i gruppen grannbarnen

sist går brollan med sin ränsel fylld av tungt bläck och iskalla skrivstift

vid jordklotsens mitt växer en svart kust upp: kusten blir en klippa och på klippans topp en fruktansvärd borg

den svarta porten skimrar i skymningen

embryos ansikte lyser av mod: framåt kamrater

framåt: det säjer jag nu

ikon 29

samtidigt: på jordklotsen

hela planeten är täckt av en grå simmig alfabetssörja och roterar i den svarta rymden som en blank dank av bly

ikon 28

samtidigt: på mars

foto: nasa

ikon 27

medan embryo och hans lilla trupp vandrar genom världen har bokstäverna tagit över hela området där embryo en gång bodde: lekparker och strövområden sväller av ord

varje hus är ockuperat av meningslösa meningar

överallt pågår detta stavande och bokstaverande: en marsch som aldrig upphör

människorna piskas av ordflätor och ligger skrikande i skrivkramp: bokstäverna föser ihop dom i särskilda konsonantläger

där får dom sitta och riva sönder romaner diktsamlingar uppslagsverk och läroböcker

biblioteken töms

tidningsredaktionerna är sedan länge utrymda: överallt går uniformerade typer omkring och sprätter

på stormarknaderna drar ordhorderna fram med sina kundvagnar och river ner bokstavskex och alfabetspasta från hyllorna

allt som teven sänder är otextat och obegripligt: bilder från bokstävernas egen värld: kall och grå och enahanda

men någonstans anar dom fängslade människorna att det finns hopp någonstans

någonstans brinner en eld kring vilken dom tappra grannbarnen och embryogänget är samlade

någonstans berättas ännu anekdoter

någonstans reciteras ännu poesi

en ny dag randas som en versrad vid horisonten

embryo är nära

ikon tjugosex: the fellowship of embryo

till slut har grannbarnen klättrat över vulkaner och igenom isfält och inuti fruktansvärda grottor och tagit sej över ohyggliga floder och hela tiden varit jagade av fasansfulla ordsalvor: interjektioner och pronomen i en osalig oordning och aldrig en stund av vila eller ro

när dom är framme hos alfabetsalferna: hallon hallon

och barnen: kan inte pjata

och barnen svimmar i alfernas famnar och när dom vaknar brinner skärvorna i himlen och eldarna

och där sitter embryo med sin helikoptermössa på huvudet

och abuabu och brollan och sverkcer och mysko och alla är beväpnade med vassa skrivdon

och nu reser sej embryo upp: vi ska ta tillbaka ordet

och allihop: jajemensan

och dom två grannbarnen matas med bröd och vatten och kläs i små västar och luvor och man hukar sej över kartor av näver och i gryningen ger sej allihop iväg

och alfabetalferna vinkar farväl och deklamerar verser på sitt obegripliga språk

och på andra sidan bergen är himlen mörk av brödtext

ikon 1000

rymden är en svart kittel fylld av skärvor och ord: kaos är skönt improviserat

no 25

yo: vad hänger

vi behöver er hjälp

yo grabbar det är två småglin här som

släpp in dom: vad hänger det undrar jag nu

det är alla dom här orden

okej

dom håller på att ta över världen

okej

dom har ätit upp våra vänner

okej: vilka är era vänner

åh: abuabu

abuabu det undrar jag nu: är han oppäten

heltochhållet: och embryo

embryo

ja av dom elaka bokstäverna

ja: och dom kan inte pjata ens en gång

men vi är bara sköldpaddlare vi vet inte vad vi ska göran åt bokstävlar

vi kan bara kung ful

jaha nähä: då får vi söka hjälp nånannanstans

sorry: men ska ni inte ha en slajs ni ser lite magra ut det säjer jag nu yo

nej vi måste vidare vi måste rädda världen

ikon 24

samtidigt i alfabetsklyftan: stormogullen skyfflar upp ordorcher med sina leriga händer

och orden vandrar i mörka arméer över dom vita skrivarken: anonymosaurier med väldiga alfabetar och snabelan höjer sej över orcherna och sprutar konsonanter omkring sej

över dom grymtande trupperna med sina trubbiga pennor svävar digitala flygödlor med svansar av fladdrande punkter: ... ... ... ...

...

.

ikon tjugotre

på polisstationen: jaha och hur var det här då

bokstäverna har ätit upp dom

jaha: vilka då det undrar jag nu

embryo och hans familj: bokstäverna är jättetjocka och sitter i trädgården och stirrar på oss: dom är fruktansvärda

doms barn kan inte pjata: dom vuxna kan inte pjata

det här låter inte bra: skriv på här och här och här och här

och när barnen lyfter pennan sprutar det ut ord som ur en kulspruta och poliskonstapeln får en salva i ansiktet och faller död ner och fler poliser rusar till och samtidigt attackerar en armé av tangentbord och fäller dom till marken och dom täcks av en brinnande flod av ord ord ord

och barnen springer ut på gatan: överallt attackeras folk av ilskna radbrytningar och skiljetecken och här och var syns hela ordföljder komma i grupp med batonger av utropstecken och slå på allt som rör sej

barnen försöker förvandla sej till små gemener men snart upptäcks dom av ett gäng kraftigt berusade parenteser som står i ett gathörn och delar på en flaska apostrof: kolla människobarn vi käkar upp dom

ikon tjugotvå

grannbarnen ringer på: han i poesishorts och hon i liten batikklänning: hejsan svejsan får mysko komma ut å leka

i dörren står ett stort Ö och glor på dom: ööö

bakom tittar ett Ä fram med nyfiken blick: Ä

och en liten klunga små å:n står borta i bradagsrummet med vita huvuden: å å å å å

är inte embryo hemma

ä inte mysko hemma

ööö

Ä

å å å å å

kan ni inte pjata

ööö

ööö

var är embryos mamma å pappa det undrar jag nu

Ä

Ä

kan ni inte pjata

ööö

har ni ätit upp dom: det får man inte göran

eftersom dom är våra kompisar

kan ni inte pjata eller

ööö

och bokstäverna drar sej in i huset och stänger dörren om sej och grannbarnen står kvar utanför och ser på den tomma vita dörren och på varandra: dom kan inte pjata ju

vi får jinga polisen det säjer jag nu

ikon 21

över det mörka medelhavet där stadsljusen speglar sej i vattnet faller en ljudlös hord av ord: dom ljusa fallskärmarna löses upp av dom första solstrålarna och när dagen har anlänt är varje slänt varje vingård varje stall varje liten bygata fylld av språk språk språk

ikon tjugo

när embryo vaknar är ansiktet täckt av en svart surrande filt av bokstäver

händerna är bundna av meningar

när han försöker kravla till badrummet snärjs fötterna ihop av kapitelrubriker

han pagineras fast i brädgolvet och kan inte slita sej loss

ikon 19

i djuphavet: en hexameterbubbla växer upp ur en spricka mellan dom skavande kontinenterna och stiger mot havsytan som ett genomskinligt rymdskepp

ikon 18

ur en krypta i saharas öken hörs bokstäver bokstaveras av en avgrundsdjup röst: ord bildas och marscherar genom sanden med bistra anleten

ikon sjutton

efter grillpartyt ligger alla dästa i varsin randig solstol och diskuterar religiositet och moralfilosofi i bröderna karamazov

samtidigt som huset fylls av ett kompakt bokstavsmörker: det är som en ocean där inne som bara stiger och stiger och nu går vågorna svarta och kalla och bordsdukar flyter som spöken i mörkret och elektriska lampor fräser till och slocknar

ikon 16

himlen täcks av tyst hovrande O:n medan arméer av små stickord - ty ack ve fy - kliver fram från bakom horisonten med sänkta bajonetter

ikon 15

någonstans i sydostasien på en liten obebodd ö skjuter ett tunt utropstecken upp ur en vulkankrater och roterar sakta för att söka av omgivningen: i ett bergrum lastas tunga konsonanter in i en undervattensbåt av typografiskt bly

ikon tretton

flashback: embryo är tretton år och tunn som en växtstjälk och sitter i skärvljusets sken med en penna med magiskt bläck och ett skrivark större än universum

ikon 14

samtidigt i det bistraste av klimat: dom två vakterna patrullerar kring anläggningen ikon 14

vita moln omkring dom av aforismer och dikstrofer där dom vankar utanför stängslet

ibland stannar dom till och reciterar en rad av brodskij eller majakovskij

här går solen aldrig upp: och gör den det är den kall och vit

ikon den XII

och plötsligt – poff – är en ny person i rummet: en uniformerad präst från forntiden med hjälm från nutiden och ett skjutvapen från framtiden

jag är ikon den XII det säjer jag nu

och abuabu som har legat avsvimmad lite varsomhelst: aha

vaddå aha

du är ikonmannen

nej nej: jag är ikon den XII och jag har kommit för att erövra universum

det kan du fetglömma

vaddå fetglömma

eftersom jag är abuabu den I: hugg spark slag dunk

det var det det det säjer jag nu

och embryo vaknar ur slummern: oj

och morran vaknar ur slummern: aj

och farran och brollan: oj aj oj aj

och det lilla heliga ljuset mysko hoppar upp i abuabus ficka och glömmer sej

och i trädgården grönskar plötsligt träden och blommorna blommar och koltrasten drillar och sverkcers farra grillar: kalabakoloss någon eller en pratwurst det undrar jag nu

och i bradagsrummet ligger ikonen ensam kvar och pyr: en tunn rök av punkter och kommatecken stiger mot taket som en väldig orm eller ett fruktansvärt frågetecken

ikon elva

morran och brollan sitter i det vita tomma rummet och spelar scrabble med tomma rutor och bokstavslösa brickor

medan farran sitter i en tom stol och läser en tidning utan ord och embryo står i köket och bläddrar i en kokbok utan recept eller bilder: allt är vitt naket tomt

ikon tio

det är som att landa i ett evigt regn: orden strömmar över fönstren och det smattrar i marken av bokstäver

embryo ruskar på sej: blinkar

ikonen hänger tyst och mörk på väggen

från badrummet hörs någon spola: det är farran

som kommer ut med en morgontidning under armen: det dräller typsnitt ur den ner på golvet och det lilla ljuset mysko kommer trippande och slickar i sej

det ringer på dörren: tjenare abuabu

hej

du ser blek och mysko ut

nej det är ingen fara: hur är läget det undrar jag nu

åh: det är som vanligt kom in

jag vet inte jag

vill du ha ett glas vokaler

nej tack jag ska

vi har konsonanter i frysen: jag kan tina några stycken

nej tack det är bra

morran har lovat att hon ska baka en paj av gullivers resor och camus l'etranger

jaha men nej jag måste

har du sett brollans ikon han köpte

NEJ NEJ DEN VILL JAG INTE TITTA PÅ

nä nä: men ta det lugnt

jag måste gå nu embryo jag måste

luften är fri: men hur stavas den det undrar jag nu

säjer embryo och sträcker ut handen och kisar upp mot den pappersvita himlen: har det slutat regna det undrar jag nu

och abuabu: det verkar så

perfekt: jag har en meningsbyggnad jag tänkte lufta: ska du hänga på

nej nej jag måste nog

du kan få hålla kopplet om du vill: den är helt tam

nej tack jag måste verkligen

säjer abuabu och backar bort från huset och blickar upp mot himlen där han tycker sej se enorma bokstavsklossar komma rullande i groteska molnformationer och när han åter vänder blicken mot embryo står endast ett svartsmalt Y eller X där och flimrar i dörrhålet och bakom honom väller en svart flod av bokstäver fram: språket är oändligt

och embryo skrattar elakt: ho ho

ikon nio

med mysko i halsen och blodet rinnande längsmed ryggen hasar sej abuabu med utsträckta armar fram mot väggen där ikonen hänger samtidigt som huset saktar ner farten och hamnar i omlopp kring en planet eller sol vars yta tycks vara täckt av en skimrande flod av ord

ikon åtta

abuabu smyger in i bradagsrummet: hallon hallon

embryo: stirrar in i den mörkt lysande ikonen

abuabu: hallon hallon

farran: som embryo

abuabu: hallon

morran: som embryo

brollan: likadant

när det heliga ljuset mysko från tibet plötsligt dyker upp och kastar sej upp mot abuabus strupe och biter till

abuabu: nej nej det var inte jag det är ju bara jag

ikon sju

och i samma ögonblick som mysko öppnar ytterdörren mot yttre rymden dyker abuabu upp på ett ganska ovanligt vanligt ställe där man inte brukar dyka upp

ojsan: tur att ingen satt på sittringen det säjer jag nu

och han kravlar upp med lite ditten och datten onämnbart som har fastnat i paltorna och speglar sej i badrumsspegeln: tjenare

och sedan smyger han ut i den övre hallen och ser det likvita ljuset som sprids i undervåningen som en otäck gas och han anar skuggorna av embryos familj som står förstenade i bradagsrummet samtidigt som han hör hur ett hjärta bankar eller hur någon slår en fruktansvärd hammare mot rymdens oändliga plåt

ikon sex

samtidigt på jordklotsen: sverkcer har bryggt om sitt gamla akvarium till en rymdhjälp

som han har satt på abuabus trevliga huvud: sitter hjälpen skönt det undrar jag nu

jorå

hör du någonting

nej

men du hör ju mej

nej

då så: ser du någonting

nej

men det är ju ett akvarium

nej

du hör alltså ingenting ser ingenting

nej

perfekct: då slår jag på strömmen

nej

och i ett nu är abuabu borta och kvar ligger det tomma akvariet och ryker lite försiktigt och från någonstans hör man ett avlägset rop på hjälp

hjälp

ikon fem

morran farran brollan och embryo står hypnotiserade av ikonens svarta ljus som strömmar in i dom som mörker

när mysko kommer nedlarvande för trappen

först ignorerar han alltihop: en familj som ingen behöver so what

och kravlar fram till sin matskål och nyper åt sej en liten näve nötter: han sätter sej på diskbänken och flärpar in nötterna i munnen och knäcker dom och tuggar och spottar skal i hon

när det ringer på dörren

mysko tittar ut: allt han ser är den förbivinande världsrymden

ikon fyra

brollan gnuggar sina ögon och står i morgonchock och stirrar in i det tomma rummet där ikonen lyser som en mörk fläck mitt i allt det vita ljuset: herregudrun

och utanför panoramafönstret strömmar ett planetsystem förbi: tjenare

samtidigt ropar morran från ingenstans: varför flyter mina våfflor i luften när jag vill ha dom på fötterna det undrar jag nu

och farran kommer simmande snarkande på rygg som en stor stock genom vardagsrymden

ikon tre

embryo knallar ner i köket: hela huset gungar

han häller upp ett glas mjölk som flyter iväg som en vit boll mot ytterdörren

och embryo efter med sitt glas: hallon där

dörren går upp med ett mjukt klickande och utanför: tjenare

oändligheten sträcker ut sej som en oändlighet: allt är mörker med skärvor som gnistrar

ikon tvåan

natt

alla sover: tyngst sover brollan efter sin världsomsegling

farran snarkar på rygg

morran som en liten korgboll

embryo går omkring i sömnen i sitt rum bland alla krukväxter och deklamerar fn:s mänskliga rättigheter

det heliga ljuset mysko ligger dock vaken och stirrar ut i mörkret: från nedervåningen strömmar ett vitt sken

väggar och golv börjar skaka: utanför på gatan sätter bilmotorer igång och en gräsklippare löper amok tvärs igenom sverkcers farras häck och massakrerar velicopeden

nu vaknar folk: man ser hur embryos hus lyser: det iskalla ljuset kastas ut genom fönster och uppslagna dörrar

efteråt sa ett av grannbarnen att hon hörde någon ropa: åh herregudrun

nu lyfter huset från marken och virvlar runt innan det försvinner upp i världsrymden med ett fruktansvärt vinande

kvar på marken finns: ingenting

på gatorna står folk och stirrar upp bland skärvorna: ingenting

bara mörker och en dånande tystnad

ikon

efter sin världsomsegling kommer brollan hem med en ryggsäck full av sand i olika burkar från olika världsdelar och en liten tavla som skimrar av guld och lackat trä

det är en ikon

en ikon

yep

ska den sitta där

yep: den är helig och den ska sitta i ljusets dunkla mitt

men var ska vi ställa teven då det undrar jag nu

någon annanstans: ikonen är det innerstas yttersta mittpunkt

men måste vi ta ut alla andra möbler

yep

och dom glada gamla krukväxterna det undrar jag nu

dom kan vara i embryos rum: det är ändå en sådan djungel

men var ska vi sitta

det ska vi inte: vi ska stå

stå

yep

jaha

vi ska stå och låta ikonens mörka ljus strömma in i oss och ut ur oss

jaha: hur länge då det undrar jag nu

tills man är färdig

färdig

yep

med vaddå

det vet man inte förrän man är klar

skärvorna i himlen

stjärnljus

stjärnhus

hjärnljus

hjärnhus

kärnhus

kärnljus

det sprakar om äpplet när universum tar en tugga så att skalet vrids upp och det atmosfäriska ljuset läcker ut

Dödens lilla bok

Svensk landsbygd

Vita stugor med vita knutar och grå gardiner
och vita blommor i svarta rabatter och svarta gräsmattor
med vita barn som springer i vita kläder och svarta kläder
över en vit flod av svarta minnen
Här kommer en likbil
Här bär de ut en furukista i den friska höstluften
Här håller de begravning
Här lyser de vita ansiktena
Här sitter kajor i det grå gräset och drar svarta maskar
ur lerjorden, allt är dränkt i en fruktansvärd kyla
Nu kremeras han
Nu är han i lågorna, nu brinner det i deras bröst
Nu fylls fältet av minnen, skogarna är bebodda
av miljontals händelser som denna, nu kommer urnan
Min svarta aska är vass, ett tunt, fint mjöl
som doftar ännu av min svett; ett sista minne: Nyss
rodde jag vår semestereka över den gråblanka sjön, jag åt
min matsäck, det gråsyrliga brödet, drack kaffet,
såg hur nejonögonen strök under båten
som vita penslar och jag hukade över metreven
och ryssjan; ständigt strömmade dessa grå verser
igenom mig

Ur Dödens lilla bok 2005

interpunktering

farran står och svär mitt i trafikkaoset: förbrummat okcså

när sverkcers farra viner förbi på sin velicoped: hallon där frank vad händer

hallon hallon

du ser bestört bestört ut

nja: det är däcket

däcket det undrar jag nu

det har fått interpunktering: ser du

ajdå: det har fastnat ett kommatecken precis där: ,

ja så nu måste jag bryta ihop och bryta

ajdå: har du kofot tvärslå dynggrep blylod frisläpp: men vad är det det heter

domkraft

precis

fälgkors

precis

nej jag har inte ett jota: inte ett reservdäck heller för den delen

ajdå: men du kan få låna ett skiljetecken av mej om du vill: jag har några i portföljen: ett gammalt utropstecken fyra frågetecken en liten låda semikolon inga punkter tyvärr

du har inget kolon: dom grillar jag mest

obsalut: hela fickan full

perfekct: ge mej ett knippe så tar jag mej hem till slut: det är ju ändå fredag

precis: habrada: : : : : : : :::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

textmassa

tjenare embryo vad är det du har i famnen

textmassa

oj: det ser slipprigt ut

ja: och tungt du anar inte

vad ska du göra med det det undrar jag nu

brygga en bro

jaha: vardå

mellan människor

mellan hägg och syren

embryo och abuabu sitter på röda rummets veranda med varsitt stop strindberg och blickar ut över artonhundratalets stockholm

det var en diger lustiger samling anhop säjer abuabu och knycker på knäcken

ja si där går inga halta lusar på prostens krage säjer embryo och tar en pris finmalt

när de sedan reser sej och med kortrockarna hängande kring kanelröret och med skinnhandskarna i ena handen och varsin papyross i den andra ställer sej vid riddarfjärden säjer så abuabu: sicken vy

och embryo blickar upp bland de i de vita molnen på skrikande trådar hängande skrattmåsarna och ut över de i det svartgnistrande vattnet simmande änderna och svanorna och tillägger: vicken syn

propp

Han såg väl ut som vem som helst. Medellängd. Lite gänglig. Stålgrå blick. Svart hår, ovårdat, med en lång, blank lugg. Klädd i samma slitna skjorta och samma smutsiga jeans och samma gamla manchesterkavaj ständigt och gick omkring i ett par loafers som hade en halv mansålder på nacken. Han växte till en början upp en i en villaförort, Skamviken, just utanför Stockholm. Pappan före­stod en liten anstalt för reha­bili­tering av trafikskadeoffer, mamman jobbade på samma ställe som kurator eller terapeut, han kunde inte minnas det där ordentligt. Paul hade också en lillasyster, Lina, snart tjugo, på drift i USA – ”I am rol­ling”, som det stod i det enda av alla de brev hon hade skrivit till sin älsk­lings­brolla Paul som hade nått fram till honom. Även om Pauls minnen från Skamviken var nedsmetade med svärta och gråhet var det kanske då han var som gla­dast; han var omtyckt, hans lilla­syster älskade ho­nom. På ur­blekta Instama­ticbilder kan man se Paul stå, klädd i mid­jekort täckjacka och med en slalommössa på huvudet, i ett – som det ser ut – fält av lera och hur hans lillasyster står brevid i vit kappa och blå gum­mistövlar. Hon tittar upp mot sin bror och ler. Hon gillar honom skarpt, det ser man på bilderna.
När Paul just hade fyllt tio försvann föräldrarna under en båttur. De återkom aldrig.
”Hejdå.”
De vinkade när de släntrade nedför grusgången till bilen. Mamma bar en korg. Pappa hade en verktygslåda i plast, kanske med fiskedon, som lyste orange i morgonsolen.
”Hejdå ungar, vi kommer tillbaks senast till middagen.”
”Det finns bullar och saft att ta.”
”Hejdå vi kommer snart tillbaks var inte oroliga.”
Paul hade aldrig egentligen tänkt tillbaks på den här dagen, mer än att den var ljus och varm och att hans syster och han lekte i trädgården, skönt och varmt solbelyst och skuggig. Mamma och pappa skulle snart vara hemma. Solen skar upp dagen, strimlade den, skug­gorna kom, långa och svarta och snart blev lilla­systern orolig och en stund satt de tillsam­mans i hammocken i trädgården och hon grät.
– Det är för sjutton inget å lipa för, sa Paul. Mamma kommer om en timma, sa han och tittade på sitt armbandsur. Klockan var sju på kvällen. De borde ha varit hemma för länge­sedan.
”Hejdå ungar, vi kommer senast till middagen.”
Någon vecka senare lämnade barnen Skamviken och hamnade hos sin första fosterfamilj; det var kanske i Enköping, kanske i Gävle, alla städer som de flyttade från och till under åren som skulle komma såg likadana ut, fosterfamiljerna påminde om varandra, skolgår­darna var alltid lika svarta och ödsliga och vindpinade och mobbingklanerna hade alltid samma an­sikten och kroppar; Skamviken förkroppsligades gång efter annan.
Paul hade under lågsta­diet haft ordentliga besvär med sin fin­motorik och sin inlärning; stava kunde han vid tretton års ålder alls inte göra på något acceptabelt vis – där hade han dock, via idog träning i självö­vervinnelse och bokstavskontroll, skärpt sig med åren – och matematik begrep han överhuvudtaget inte; var det några ämne i skolan som han kunde sä­gas be­härska så var det Musik, och i viss mån Bild. Dessutom hade en fram­synt sven­sklä­rare upptäckt en viss förmåga hos Paul att uttrycka sina käns­lor i skrift; detta efter att ele­verna i klassen, i sjuan var det, hade fått i uppgift att skriva var­sin dikt kring temat Våren.

Minn vår

När jag knepper av mej klistret
ur skidpjecksan åck det bloar i snön
Ett regn av krek åck fåglar
Fåglar kreks regn
Åck solen vill
Åckså bröstkårjen vill
andas och kvinann
innutti mej vill koma ut
Då när nötveckans damsugarsus
i tredet väckser, åh
Vad jag väckser om våren, våren är mitt
ben som väckser åck minna armar
såmm strecker sig mot himlen
Våren är minn bara minn

Pauls svensklärare tog sig, utan hans vetskap, friheten att pu­blicera hans dikt – med stavfel och allt – ”Det är en del av hans uttryckssätt, dyre rek­tor, vi kan inte bygga vågbrytare mot en sådan naturbegåvad kraft­pojke ge­nom att tvinga ho­nom att stava rätt eller att ägna sig åt grammatiska kon­struktioner, det går bort” – i skoltidningen. Och där gick startskottet.

Ur Paul Exodus Propp 2004

första majbrasan

vad är det som luktar det undrar jag nu

pengar

bränner du upp dom embryo

yep

ojdå: hur mycket är det det undrar jag nu

åh: en melon kanske

men varför ger du inte bort dom till dom som behöver

det här är smutsiga pengar: det är pengar som vi fick in när vi sålde frilansministern

jaha: vart sålde ni honom

åh: långt bort åt tjottahejti till där ingen behöver honom

smart

ja: nu kan han sitta där borta någonstans och sälja ingenting ingenstans till ingen för inga skrattepengar alls

smart

upp till kramp det säjer jag nu mot utförsäljningen av allting överallt