Monday, May 05, 2008

propp

Han såg väl ut som vem som helst. Medellängd. Lite gänglig. Stålgrå blick. Svart hår, ovårdat, med en lång, blank lugg. Klädd i samma slitna skjorta och samma smutsiga jeans och samma gamla manchesterkavaj ständigt och gick omkring i ett par loafers som hade en halv mansålder på nacken. Han växte till en början upp en i en villaförort, Skamviken, just utanför Stockholm. Pappan före­stod en liten anstalt för reha­bili­tering av trafikskadeoffer, mamman jobbade på samma ställe som kurator eller terapeut, han kunde inte minnas det där ordentligt. Paul hade också en lillasyster, Lina, snart tjugo, på drift i USA – ”I am rol­ling”, som det stod i det enda av alla de brev hon hade skrivit till sin älsk­lings­brolla Paul som hade nått fram till honom. Även om Pauls minnen från Skamviken var nedsmetade med svärta och gråhet var det kanske då han var som gla­dast; han var omtyckt, hans lilla­syster älskade ho­nom. På ur­blekta Instama­ticbilder kan man se Paul stå, klädd i mid­jekort täckjacka och med en slalommössa på huvudet, i ett – som det ser ut – fält av lera och hur hans lillasyster står brevid i vit kappa och blå gum­mistövlar. Hon tittar upp mot sin bror och ler. Hon gillar honom skarpt, det ser man på bilderna.
När Paul just hade fyllt tio försvann föräldrarna under en båttur. De återkom aldrig.
”Hejdå.”
De vinkade när de släntrade nedför grusgången till bilen. Mamma bar en korg. Pappa hade en verktygslåda i plast, kanske med fiskedon, som lyste orange i morgonsolen.
”Hejdå ungar, vi kommer tillbaks senast till middagen.”
”Det finns bullar och saft att ta.”
”Hejdå vi kommer snart tillbaks var inte oroliga.”
Paul hade aldrig egentligen tänkt tillbaks på den här dagen, mer än att den var ljus och varm och att hans syster och han lekte i trädgården, skönt och varmt solbelyst och skuggig. Mamma och pappa skulle snart vara hemma. Solen skar upp dagen, strimlade den, skug­gorna kom, långa och svarta och snart blev lilla­systern orolig och en stund satt de tillsam­mans i hammocken i trädgården och hon grät.
– Det är för sjutton inget å lipa för, sa Paul. Mamma kommer om en timma, sa han och tittade på sitt armbandsur. Klockan var sju på kvällen. De borde ha varit hemma för länge­sedan.
”Hejdå ungar, vi kommer senast till middagen.”
Någon vecka senare lämnade barnen Skamviken och hamnade hos sin första fosterfamilj; det var kanske i Enköping, kanske i Gävle, alla städer som de flyttade från och till under åren som skulle komma såg likadana ut, fosterfamiljerna påminde om varandra, skolgår­darna var alltid lika svarta och ödsliga och vindpinade och mobbingklanerna hade alltid samma an­sikten och kroppar; Skamviken förkroppsligades gång efter annan.
Paul hade under lågsta­diet haft ordentliga besvär med sin fin­motorik och sin inlärning; stava kunde han vid tretton års ålder alls inte göra på något acceptabelt vis – där hade han dock, via idog träning i självö­vervinnelse och bokstavskontroll, skärpt sig med åren – och matematik begrep han överhuvudtaget inte; var det några ämne i skolan som han kunde sä­gas be­härska så var det Musik, och i viss mån Bild. Dessutom hade en fram­synt sven­sklä­rare upptäckt en viss förmåga hos Paul att uttrycka sina käns­lor i skrift; detta efter att ele­verna i klassen, i sjuan var det, hade fått i uppgift att skriva var­sin dikt kring temat Våren.

Minn vår

När jag knepper av mej klistret
ur skidpjecksan åck det bloar i snön
Ett regn av krek åck fåglar
Fåglar kreks regn
Åck solen vill
Åckså bröstkårjen vill
andas och kvinann
innutti mej vill koma ut
Då när nötveckans damsugarsus
i tredet väckser, åh
Vad jag väckser om våren, våren är mitt
ben som väckser åck minna armar
såmm strecker sig mot himlen
Våren är minn bara minn

Pauls svensklärare tog sig, utan hans vetskap, friheten att pu­blicera hans dikt – med stavfel och allt – ”Det är en del av hans uttryckssätt, dyre rek­tor, vi kan inte bygga vågbrytare mot en sådan naturbegåvad kraft­pojke ge­nom att tvinga ho­nom att stava rätt eller att ägna sig åt grammatiska kon­struktioner, det går bort” – i skoltidningen. Och där gick startskottet.

Ur Paul Exodus Propp 2004

1 comment:

Carl said...

garanterat galnaste jag läst hitills.. alltså inte posten utan helheten talar jag.. skuggat igenom två år.. cheeze us! nej inte jeeesus, utan "cheeze us!" som jag framåt tolv tretton års ålder trodde att de utbrast i amerikansk tv.