Vad vill du vara på nätet. Fri eller fluga. Fast eller lössläppt. Att inordna sig. Att följa ett mönster. Att vara en nätvarelse. Att länka sig ihop. Det är svårt när man är en sax. När man är en vithaj. En varg. Ett ensamdjur.
Det uniforma är livsfarligt; det likriktade, det som när ett inneboende krav på att vara en del av en större väv, en stickling, ett utskott, inympad och fastgjord vid marken. Låst. Avbockad. På kö. Bräkande. Människan som flockdjur. De där som väller in på planen, bindgalna.
Hur står man emot?
Ska man logga ut, stänga av. Tjacka en blyertspenna och en packe kollegieblock. Skriva.
Det är först i språket som den egentliga friheten kan uppnås, och den mest skrämmande. Den gäckande.
På nätet följer åsikterna varandra som nickande dockor, varje nyhet och varje rykte - allt detta skvaller och all denna häxjakt - ska vaskas i otaliga tråg, bara för att bli mer och mer fadda och ointressanta och begagnade.
Det är lätt att bli trött på det. Blicken blir grumlad och till slut ser man bara just allt det tjatiga, just det där ämnet för dagen som alla bara måste ha en åsikt om: förakta eller hylla.
Heja tystnaden. Heja det aparta och det som går åt fel håll och det som vrider sig ur likriktningens och enfaldens grepp.
