En kvarts maraton sprungen nu. Det går bitvis lätt, bitvis känningar i rygg och nacke. Musarm. Stel blick. Behov av vätska, främst kaffe men börjar dagen med blåbärsdryck (för synen) och gojibär (för den tibetanska feelingens skull, det lätt bedrägligt upphöjda). Bitvis känner jag igen - anar att det kan komma - det där töcknet som man alltid ska in i - det kommer på allvar efter 25-26 kilometer (vilket borde innebära ett 60-tal kapitel) och exploderar under sista milen.
Men, det behöver alls inte ske. Man kan hitta det lätta steget och hålla den exakta, jämna farten och på det sättet ta sig hela vägen fram.
Det är dock aldrig intressant för mig, att springa jämnt, att lunka. Jag startar alltid för snabbt, vill nå mitt yttersta tidigt. Samtidigt kommer jag i mål och kan till och med sträcka ut och lyfta knäna i spurten. Det ska gå fort och det ska bulta i tinningar och muskler.
Kort resumé: Embryo har nu - efter eskapader i ett dåtida Stockholm och bland isbjörnsjägare i norr - varit med om att spränga Nordpolen i luften, lämnat sina tillfälliga resekamrater bakom sig och vandrat över Atlanten, het som brännplåt och svart som olja. Nu har han - på ett ödsligt köpcentrum utkastat som en ö i Intet - kommit i slang med Tomtefaen själv, önskat sig en påse goda knappar och att allting får förbli och samtidigt förändras.
29 kapitel skrivna.
