Men vad är det för slags berättelse? Vad blir det? Vilken genre (måste vi ha genrer?). Ta ett steg tillbaks. Ta av glasögonen och gnid näsroten. Titta igen. Annika Bryn kallar det spontanroman. Och så är det ju, här kommer infallen mitt i publiceringen. I elden. Jag skriver: expanderande. Jag vet inte varför, men jag ser hela tiden en groda framför mig som kväker: den där blåsbälgen under hakan och de förskräckliga och tomma ögonen som speglar månljus och vatten.
Är den expanderande romanen en groda alltså som kväker? En japansk haikugroda kanske, ett koncentrat som kommer att - plaskande - hoppa iväg ut i natten till slut.
Pikaresk är det också, i viss mån; den intertextuella road movien, att vandra från situation till situation utan avsikt och utan inre konfliktutveckling - den grunda gestaltens dilemma - men med ett givet uppdrag. Rädda jordklotsen. Rädda orden. Bekämpa ondskan. Dumheten. Eller bara se människan i människan.
Lika utskickad som pikareskhjälten (men jag vill vrida texten ur det berättargreppet, få den att slingra sig djupare ner i ordgropen) är jag. Vad händer i morgon? Ingen av oss vet. Inte läsaren heller. Men vi är liksom inga offer, vi är hjältar.
