Ur romanen Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien, sjätte kapitlet:
"Han vände fram en ny, tom sida, tittade upp och såg sig om i det öde kaféet – finns här någonsin några andra gäster, är här bara jag, är den här platsen utplacerad av Den Andra Sidan för att snärja mig vid mitt skrivdon och mitt uppdrag, är detta skapandets tron, portalen, teleportören in i det essentiella, in i sanningens okända salar? – och nickade åt mannen vid disken, som fortfarande stod och sneglade åt Pauls håll med ett leende på läpparna. Sedan dök han ned i berättelsen, det var nu han började på allvar, rottrådarna löpte ned i hans minnesjord och sökte näring, ljus, vätska, bilder. Han skulle skriva en självbiografisk barndomsskildring, äkta, rak, inga krusiduller. Hur skriver man en bok? Ett ord i taget. Kom igen.
Kapitel 1. Det gjorde ont i huvudet att födas. Man kommer ut och sedan började man i ett skrik att andas. Den tunga luften. Nu kom barnmorskan och lyfte upp honom som ett lamm ur blodet. Han förstod redan den dagen att han hade ett slags missionärt uppdrag, eller var det för att hans mamsing och pappsing hade legat i missionärsställningen när de juckade ihop honom. Muhahaha! Spermien simmade till ägget. Och han kom ut i en blodpöl och blodet fyllde rummet som en bomb av blod. När han var fyra år dödade han sin första groda. I vuxen ålder skulle han döda människor. Och äta upp dem. Han ville bli kannibal.
Paul lutade sig tillbaka. Han la ned pennan. Det fanns något här, det var något i det här nya tonfallet som han onekligen tyckte om. Han kände att han började finna sin egen röst, att romanförfattaren i honom började andas i rätt rytm. Nu gällde det att hålla repet spänt och balansera ut över bråddjupen med all den finess och erfarenhet han trodde sig besitta. Det var ett enormt arbete som låg framför honom, det förstod han. Här skulle det inte räcka med någon veckas plockande i gamla notiser och enkla stölder ur gamla bortglömda diktsamlingar; för att kunna klippa ihop sin debut hade han tillbringat några slöa timmar på storbibblan på Sveavägen – ah detta ljusbruna ljus från kupolen där oppe som fångade alla gestalter som i ultrarapid, hur de knäböjde vid hyllor och böcker och mikrofilm, här bodde myrdrottningen någonstans i en arkivlåda, det var här människan hade sitt fäste, sin utgångspunkt, här ruvade startögonblicket i något bortglömt register, i någon bok som alla letade efter men aldrig fann; han skulle skriva den tillbaka till dem, han skulle skriva dem en ny historia, The People – där han knyckte friskt ur böcker som yrde av damm eftersom ingen någonsin lånade eller läste dem. Jag menar. Vem orkar läsa BÖCKER nu för tiden? När skulle man ha tid med sånt? Jesus Kristus man måste ju för sjutton ha tid att LEVA, tid att ÄLSKA och tid att bläddra sig igenom kvällstidningarnas samlevnadsbilagor och balkonglådetips, tid att laga jättegod mat och titta på jättebra matlagningsprogram på teve och surfa ut på nätet och – typ – chatta om allt man har sett å hört senaste kvarten; livet går för fort för att man ska ödsla bort det på att läsa – aw fuck – böcker. En knapp månad hade det tagit, från det att han fick idén; hur den kom till honom kunde han inte minnas alls, dock – han antog att den bara slog ned, som ett dasslock, i huvudet på honom, tills det blev ett färdigt manus med ett försvarligt antal hyfsat snyggt uppställda poem, nytt gods, tillsammans med gammalt gods ur den tidigare refuserade ungdomssyndsamlingen, Livet och Allting. Badooom. Blanda och ge. In med lite könsord och konvulsioner och kasta en hink blod över alltihopa. Och varde liv. Texten spratt till. Drygt sextio sidor, spaciösa, vederhäftigt utskrivna. Tio–tolv rader på varje sida. Åtta–tio ord på varje rad. Fem–sex hundra ord. En bit kaka. Det var Debuten. Det var Det Avklarade. Nu, dock, stod han inför ett annat slags projekt. Hur många ord kan en roman innehålla? En miljon bergis. Yippie. Innebar poesipysslandet att man flög segelflygplan i papp och hobbylim, innebar romanförfattandet att man satte sig bakom spakarna på värsta Boeingen. Nu kunde man inte riskera några halvmesyrer, inte ödsla tid på annat.
Nu var det allvar."
© Magnus Carlbring, ur romanen Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien, Wahlström & Widstrand 2004.
OBS! Köp boken (160:- inkl frakt); skicka mail med namn och adress för vidare information till: embryo
