Var är sängen? Var är den där sängen med spännbältena? Han går kors och tvärs och ser allt möjligt fint och begåvat och lovande och fiffigt: Hellboys horntrimmare och en liten portabel abortapparat för hemmabruk. Men ingen säng. Inga höga ångestskrin från gömda högtalare. Var är konsten?
Han ser en stol som det växer blad inuti. Det är bra. Det organiska är viktigt. Egentligen är den enda konsten den organiska, den vi inte rår över. Kaos. Oordning. Skönhet.
Allt det här är ganska kul. Framtiden är här: solbollar till fordon och trevliga färger, en trehjuling av jätteformat, ett litet överlevnadskök för flyktingläger, det finns engagemang. Samtidigt: kunde man inte få ut konsten ur rummet, mera? Kunde inte konsten och samhället glida ihop. Eller äta av varandra.
Han hittar inte installationen. Nu kan han inte gå ett varv till, då kommer dom att börja undra. Vem är den där grabben i helikoptermössan? Är han ett konstprojekt, han också? Just då, innan allt är över, innan han har beslutat sig för att: "Nej den där installationen är avinstallerad, den måste vara på en annan plats, inte här bland allt det här akvarellmjuka." Just då hittar han rummet. Det ligger lite vid sidan av. Men det finns ingen säng. Jo, men på film. Den är tom, det är otäckt. Han hör ljud. Röster.
Han ser alltihop. Lyssnar. Det är bra. Det är genomfört; att genomföra är det svåraste. Att få idéer, herregudrun det får alla. Men att göra alltihop, det är konsten. I tre tydliga akter, med en liten avtoning, en intervju med Johan Cullberg. Det är bra. Här finns det där större rummet, där begreppen vidgas. Samhället (ja: det är alltså typ: vi och våra omgivningar) kliver in i konsten. Eller tvärtom. Konsten kliver in i oss. Man tvingas ställa de viktiga frågorna: Vilka är vi? Vad är det vi håller på med? Vem är jag?
Det där funderar han en del på på väg därifrån. Vem är jag? Svaret är givet. Jag är ju Embryo. Eller inte. Jag är kanske bara jag.
