Under det att världen vrids in i sin förändring
och det inget annat finns att göra än att skriva
Be ingen bön men tänk samtidigt
att livet är som en bön, en försiktig
vädjan om att göra allt det här
mindre större: att vidga människan
ut ur sitt jag, att det är inte vattnet
utan köttet, att det är inte syret
utan andhämtningen, att det är inte
det ofattbara utan det fattbara
Att vi måste agera utifrån det nu
som rör sig inuti och utom oss
Utan förtvivlan men utav förtvivlan
Utan hopp men som utav hopp
Utan rädsla men utifrån skräcken
att historien aldrig får upprepa sig
Att vi är människor, att vi är
medmänniskor, att det är själva meningen
med allt, att allt är i allt
Och i den äntligen iskalla höstmorgonen
en varm långsam rörelse av solljus
genom den krassa vidöppna verkligheten
