utan någon annan plan än just detta, att
öppna fönstret mot vägen, vädra ut
frityroset bortifrån köket, och skriva
en stund
Som alltid, som jag har gjort tusentals gånger
förut, utan någon annan avsikt
än att få blodet att gå runt i ådrorna och texten
att sakta - eller, som nu, snabbt utan att reflektera, jag
skriver i nästan samma takt som du
läser - bli till
Man behöver inte alltid ha ett syfte, det finns ingen
anledning att försöka påverka människor
på annat vis än att, eventuellt, gestalta ett tillfälle
som är eget
Och därmed vidga någons bild, eller skapa
igenkänning: jag tycker inte att det där spelar
någon större roll, inte när jag arbetar inte
när jag skriver: ingenting
utifrån (jag menar i tiden: när texten är "klar")
är relevant - av ett enda skäl: skrivandet
är inte en väg ut ur mig själv
eller in i mig själv
Jag vet inget annat sätt att tänka
Vad tänker du på? Hur
tänker man? Sitter
på pendeltåget och ser ut genom
de lätt skakande fönstren, hör suset av hjul
mot räls
Där är Årstabron, där är Stadshuset, där är
fullt av människor på alla perronger, på broarna
Överallt ett ljudlöst brus av reflektioner
Jag tänker inte på någonting, jag är som en fisk
eller som en bergsgorilla: det är så lugnt
i mitt huvud
Men inte nu: nu strömmar trafiken
förbi utanför, och rakt in: varje person
hukad bakom varje vindruta är
en nedhamrad bokstav
Det kommer aldrig att ta slut
Här passerar tusentals bilar
i timman, miljoner fordon varje månad
Under den tid jag har suttit här
och skrivit, har det passerat så mycket tid
och människor att de aldrig
skulle rymmas i en text: ändå är det precis
så det är, det var så det blev, tack
 |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
