Man står och läser gratistidningarna, allt bara flyger. Rubrikerna. Ännu en minister. Man ruskar stumt på huvudet. Det har alltid funnits dessa två skikt: den skuggade makten i glaspalatsen och fotfolket som står på perrongerna i regnet och väntar på bättre tider. Det tysta sammanbrottet.
Man kunde i sin senmoderna enfald tro att den tiden var över nu, då girighet och maktfullkomlighet försökte besegra förnuft och medansvar. Man ville tro att människan hade mognat. Att pengahunger - utan urskillning - inte fanns. Att solidaritet var per automatik.
Ska vi behöva tvingas ned i cynism. Har vi inte kommit längre. Vi har barn som leder oss mot framtiden. Omogna, förvuxna barn - inte naiva, nyfikna ungar utan just omogna, icke vuxna personer. Pseudobrottslingar och moralsvaga individer.
Vi har följt det här i ett drygt år nu. Rubrikstormen. Svart städhjälp. Illegalt jobbande städerska som bor i källaren. Fusk med tevelicenser. Fejkad högskoleexamen. Besluten som hela tiden motverkar folkrörelser och medansvar och som slår undan trygghetssystem. A-kassan. Försäkringskassan. De mer symboliska - men lika utmanande - gesterna: museiavgifterna, En bok för alla. Sådant som sticker i ögonen. Pensionärerna - de som byggde landet - får det sämre - samtidigt som en minister med ett förvuxet svartbygge på sitt samvete (finns det några samveten) kliver in i maktens korridorer.
Folk är förvirrade till en början. Vad gör de. Vad gör de med det vi hade. Är jag reaktionär som vill ha det tillbaks. Vi måste tro på det här nya. Titta på hur det var förut. Girigheten tycks ju har styrt även då. Det kommer att bli bättre nu. Men varför försämrar de för oss då. Varför ser de till att de som redan har får det bättre. Det här är inte rättvist.
Efter förvirring kommer tyst protest. Opinionen. Det tysta sammanbrottet mal sina käkar. Hur länger gäller ett mandat, när den tysta majoriteten bara växer, och växer. Efter tyst protest kommer orden och i värsta fall aktionerna. Jag är orolig för motreaktionen. Om makthavarna inte förstår att de inte har folket med sig måste man bli orolig för motreaktionerna. Vi måste lära av historien. Men vi tycks inte ha något historiskt minne kvar.
Och nu de riktigt grava förseelserna. Leken med samägda institutioner. Utförsäljningen av statlig egendom visar sig ha ombesörjts av skurkar, av människor förblindade av girighet. Det är vad man ser, så spjälkas skeendet; det finns ingen som heller kan förklara det annorlunda. Man ruskar på huvudet. Man känner sig lurad. Man är lurad. Vad var det här för nytt. Pur stöld. Vad gör människor med mer pengar i fickan. Skaffar ännu mer. Till vilken nytta. Till vilken nytta har vi varandra. Till vilken nytta har vi makthavare. Vem tjänar vem.
