uppdateringar 2

Uppdaterar min självbild.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte - helt seriöst - vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion - stjärnavglans - fusion - sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok - där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du - att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som - typ - molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet - själva fotonens oexakta tidsnu - nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.

 

 

Odlar skägg. Odlar långt hår. Läser skräptexter på nätet. Konsumerar. Har en eld inuti som aldrig falnar. Vet inte hur man lever på ett bra sätt. Dricker te, olika sorter hela tiden: earl grey med blå blommor i, guteblandning, jämtländsk blandning, grönt te med doft av hö, högsommar, masala chai som skapar en inre rök som stiger mot bergskammen. Där flyger örnarna, jag har sett dem. Jag vet ingenting. Jag avtrubbas. Förenar jaget med det stora vi som vi alla borde omhulda: rädda världen och var i nuet. Skriver jättedåligt. Twittrar tusentals bilder som är morfade i mobilen. Allt är meningslöst. Ser på fotbolls-VM. Ser inte på fotbolls-VM. Borde läsa mer och djupare: texten är ett innanhav, vågorna slår upp mot varandra. Allt man gör är livsfarligt. Lägger mig aldrig i debatter, har slutat tycka illa om människor eftersom det leder ju ingenstans alls. Alla åsikter är skum. Det enda verkliga är blommorna som slår ut och när människor tar i varandra och när de samtalar. Jag säger ingenting. Går ut ur rummet. Stannar till. Återvänder. Allting är nedsläckt men när vi tillsammans letar reda på ljusstumpar och tändstickor och får fyr, då ser vi äntligen skuggorna igen, i ljuset. Platon lever. Men Aristoteles har alltid rätt; det är alltid någon jäkel som alltid har rätt. Brygg en kanna till, dämpa din oro.

 

 

blir vemodig när jag ser gamla tanter
eftersom morsan dog i september
blir vemodig när jag ser gamla yxiga farbröder
eftersom pappa gick bort sådär plötsligt
blir vemodig när jag ser unga vuxna
eftersom det är svårt nu att vara ung här i världen
blir vemodig när jag ser barn eftersom ungarna
har växt upp och tiden aldrig står stilla, blir
vemodig när jag ser medelålders människor
eftersom de påminner mig om mig själv
och allt jag borde ha gjort, tagit tag i
blir vemodig av de mörka molnen i väster
eftersom de just är så mörka, blir vemodig
av värmen från marken och himlen eftersom
växthuseffekten och den här jorden vi ärvde
blir vemodig av att skriva ned allt detta vemod
bryt upp - gå till din gryta och koka potatis!

tweets 5

Fullmåne. Midsommarljus. Storheterna tar ut varandra.

Orden antingen faller mot arket eller stiger upp ur det. Jag kan inte bestämma mig. Ord, sitt. Ord, ut å lek.

Noshörningarna i natten, hur de samlas kring det blanka vattenhålet, hur sanden är grå, hur himlen är. Årmillionerna rör sig i dem, tysta.

Natt. Dikterna skriver sig själva, i drömmen.

Fullmånen närmar sig. Vi bakar bröd och kyler drycker. Fälten avtäcks långsamt och det vita ljuset släpps in i rummen. Allt börjar sjunga.

Sommarlovet är en brunn full av ord.

Det är i det annorlunda du är hemtam. Därför drömmer du hårt, vansinnigt. När du vaknar är du förändrad, och samma.

Natten är en mörk bottenlös sjö. Hör lommen ropa ur värmen som är kvar vid ytan. Drömmen glider ut ur dimman med grått ljudlöst skrov. Sömn.

Avskyr mystik. Det är i själva fenomenen det underbara sker. En blomma är bara en blomma. En dikt en dikt.

Hjälp mig dikt, att se världen.

Natten är en lång självförfattande ordlös obehagligt igenkännbar men helt främmande dikt som skriver sig fram i mörkret som tyst fågelsång.

Skriver mig upp ur sömnen. Det är en ljus trappa, till en strand som är varmt blå av speglingar från himmel och hav. Här sjunger morgonen.

Natten kommer. Spring!

Dikt är alltid eld. Lågan olika uppskruvad. Ibland dold. Ibland blossar den upp mitt i texten. Brinn.

Dikten som motstånd.

Någonstans en helikopter som hamrar på morgonen. Pendeltåget, det viner. Dov matta av trafikbuller. Hör jag också regn? Andetag. Fåglar.

Natten är en happening. Drömfestival.

Månen växer nu. Det stumma underbara ansiktet som ingen begriper och som ingenting betyder. Tillbe. Sov.

Månljuset är nattens andra ansikte, en hud projicerad i huden. Vi lyser inuti.

Ord är månljus.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

hord på iTunes

Hord.

Nu på iTunes!

https://itunes.apple.com/se/album/hord/id884199850

människopixlar

människopixlar

Ur Hord

                                                                                 Foto: Magnus Carlbring 2014

regnstänk

nu: korta regnstänk på den pollendammiga fönsterrutan; ur ansiktet rasar musiken ur trädkronorna rasar allt annat ljud

— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 30 maj 2014

stjärnfältet

stjärnfältet

Ur Hord

 

 

                                           Foto: Magnus Carlbring 2014

solljushänderna

solljushänderna

Ur Hord

            
                                                                                     Foto: Magnus Carlbring 2014

köttbenteleskopet

köttbenteleskopet

Ur Hord

 

 

                                                                                  Foto: Magnus Carlbring 2014

lycksalighetskanyler

lycksalighetskanyler

Ur Hord

 

 

                                            Foto: Magnus Carlbring 2014

fjärilsoroljuset

fjärilsoroljuset

Ur Hord

                                                                                   Foto: Magnus Carlbring 2014

gräsätarhjärtat

gräsätarhjärtat

Ur Hord

 

 

                             Foto: Magnus Carlbring 2014

 

valurnan

betala ränta på din själs tunna kapital och ta dig till valurnan

Ur Hord

 

 

                                  
                                                                          Foto: Magnus Carlbring 2014

fågelsång

elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång

Ur Hord

 

 

                                                                                  Foto: Magnus Carlbring 2014

naturbilden

på drömboendet: utsikten över den försvinnande naturbilden

Ur Hord

 

 

                                                                                     
                                                                      Foto: Magnus Carlbring 2014

glädjekalkyl

det här livet är klart godkänt: ja kanske gör vi en glädjekalkyl

Ur Hord

                          
                                                                                 Foto: Magnus Carlbring 2014

cementdjur

cementdjur lyser upp natten med sin döda måne av banankött

Ur Hord

 

 

                                              Foto: Magnus Carlbring 2014

extraprismänniskan

skramlande omtagningar följer extraprismänniskan oavbrutet

Ur Hord

 

 

                                                  Foto: Magnus Carlbring 2014

molnfartyg

blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg

Ur Hord

 

 

                                                 Foto: Magnus Carlbring 2014

glasväv

universums snuskigaste ort: händelsehorisontens våta glasväv

Ur Hord

 

                                         
                                                 Foto: Magnus Carlbring 2014

urbild

karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten

Ur Hord

                                                                                 Foto: Magnus Carlbring 2014



vad är poesi

My warehouse eyes, my Arabian drums. Vad är poesi. Vad gör ord med oss. Vad är musik. Vad är det som rör sig utanför det kända, men som ändå är bekant: jag tror inte på något yttre/inre. Kraften måste vi själva manövrera, allt annat är ansvarslöst. Men. Det är ändå ett slags - inre/yttre/närvarande - röst som formar oss. Eller som formar dikten. Allt är språk. Men språk är inte allt. Att skriva är att aldrig någonsin få veta, att aldrig begripa, och att vägra tro. Öppenhet som eroderar allt. Varje fras ska vara ledsen och livrädd, det här är på allvar. Vad är annars meningen.

skillingtryck

Jag snackar lite med saxofonisten
vid pendeltåget, han med hatten
och det glada skrattet och en brusten blick
som fortfarande glöder: allt vi gör tillsammans
kommer framtiden att glömma
Minnet är så underligt, hur vi förgör
varandra och allt som alla andra byggt upp
Sjukpensionärer och fattiglappar, tiggare
och utbrända socialsekreterare, landet
är inget land: världen är en enda plats
som doftar gott, vi vill inget annat
Sitta under vildaplar på en rutig filt
och skratta högt åt månen, vi älskar månen
Vi är alltid sådana, vi är fullständigt fria
Och det är inte tillåtet, jag är uppväxt
på Lorca och spanska apelsiner, på rå punk
och brusande tomhet: att springa
genom skymningen och aldrig begripa
vilket målet är, annat än detta: att sjunga
Att blåsa lite falskt men med hela hjärtat
på den slitna saxen: instrumentväskan
med de små ikonerna som lyser i blått
och guld mot den röda sammeten
Mina mynt i din hand, vårt handslag,
vårt "Tjena kompis" och "Hur e läget"
Allt är ojämlikt, falskt, genomuselt, orätt
Ändå: just i detta nu är det allt, sorglustigt
patetiskt, rättframt, oskrivet och sant

hordbilder

Hordbilder.

Texter ur Hord.
Foto Magnus Carlbring 2014.

det här är vi

vitvinsglasen blixtrar
vi har samlats kring elden
vi deklarerar vår inkomst
vi är alltid närvarande
vi har kylväskor
vi har olikfärgade skjortor
vi har väldigt snygga byxor och blusar
vi har tunna halskedjor
vi har inget hopp
vi kommer inte att nå ända fram
vi klär oss i nylontrikåer och skriker
i skogen vi sliter nästan ihjäl oss
vi har bryggor kring huset vi har altaner
vi hyr bil vi hatar ingenting
vi har byggt det här samhället
vi begriper ingenting vi läser allt
vi är av genomskinlig svagt violett vätska
vi har bjudningar som alltid havererar
vi älskar konst
vi säljer våra urvuxna kläder vi arrenderar allt
vi har panikångest
vi är vi: vi borde kunna förenas
vi har haft drömmar nu är de över
i all glädje har vi så mycket sorg
vi har kroppar som snart ska kapitulera
vi tror inte på samhörighet men vi vill
vi har gjort om begrepp som 'kärlek' till 'besvär'
vi har väldigt praktiska förvaringsutrymmen
vi förfogar över allting i hela universum
vi skapar ingenting nytt: bara återvinner
vi måste rostskyddsbehandla innan det är för sent
vi har bokat tid hos frisören i god tid före
vi har leggings det hade vi aldrig förr
vi försvarar inte det här landet vi försvarar dess stil
vi uttrycker oss aldrig fel vi förtjänar vårt uppehälle
vi liknar muralmålningar inombords vi är av tusch
vi har årskort till en hemlig djurpark
vi skriver under kontrakt alldeles för ofta
vi har inga hyresrätter vi har allt vi är glesa
i konturerna: det är som om vi är inuti skalen
som är oss själva
vi handlar aldrig storpack
vi har kreditkorten i silveretui
vi har silveretuiet i handskfacket: vi tycker om
när det doftar ny bil och när hösten kommer
vi är lediga varannan fredag det har vi rätt till
vi har alltid barristamjölk i kylskåpet
vi minns hur vi målade med fingerfärg det var varmt
vi blir aldrig ledsna vi tror inte på det
vi gifter oss i kyrkan vi dör aldrig plötsligt
vi somnar in lugnt och stilla med de nära i vår närhet
vi reciterar baksidestexter
vi är gjorda av filmjölk och exotisk stjärnfrukt
ibland bryter vi samman offentligt: ljuset
skjuts ut ur oss - ur munnen - som genomskinligt
kräk
vi skäms inte hur skulle det se ut: vi är i färg
vi baktalar aldrig varandra: vi är en och samma
vi har gymkort vi har ikeakort vi har kafferast
vi är poeter av marsipan: vi inser att det är ett helvete
att skriva är inte bara fåfängt det är livsfarligt
vi hyr in oss i ditt liv vi anlitar en revisor
vi har köpt nya mjuka sovplagg som vi trivs i
vi kommer aldrig att bo i tält igen: för oss
är det avgörande att kunna resonera fram
vad man helst ägnar sig åt vad man helst äter
vart man helst tar vägen med sitt jag sin familj sitt allt
vi spenderar inte tid vi ärver den
vi har inte några nya mål vi ärver dem
vi räknar kvitton vi betalar allt digitalt: vi har mysigt
vi är som fågelungar i ett varmt bo
vi kan känna doften av krig: det nalkas
vi litar på procentsatser vi tror på prognoser
våra bägare är alltid bräddfulla vi tycker om julen
våra barn har inga diagnoser de är gjorda av syra
vi har inte ens barn: vi äger bara ett stort vemod
vi säger: jag har inget liv men det är bara på skoj
vi analyserar aldrig valresultatet vi bara mal på
ord är värdeladdade men inte vi
vi är som sjöväxter man kan fastna i
vi arbetar metodiskt: våra ögon är blanka av ljus
vi har alltid planer på att köpa husdjur
vi har ingen kraft kvar
vi är oss själva
vi tycker om tanken på att vara instängda
tillsammans - för alltid - som en textrad
vi respekterar läkarutlåtanden
vi går gärna barfota
vi vill ha citronskivor i fredagsdrinken: vi är is
vi är mjölkprodukter vi är allergiska mot mycket
vi har ingen konservöppnare
vi tänder grillen med ekoprodukter
vi står nära glöden för hettans skull: vi älskar
vi har lärt oss hur man älskar av varandra
vi älskar varandra
vi är människor: vi kom först hit vi kom sist hit

Foto: Magnus Carlbring 2017

på twitter

Tillvaron är en fin väv av slumpmässighet. Stjärnljuset faller mjukt över oss som skärvor av minnen vi bär inom oss. Vi är rymdvarelser.

— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 28 april 2014

uppdateringar

Skapar en ny stadsdel. Kryper upp från hjärtat till hjärnan, genom svalg, öga, utsikt. Överbryggar skillnader. Jämnar ut ojämnheter (utan att släta ut, utan att förta det korrugerade, hur det smattrar mot plåten, regnet som strömmar över byggarbetsplatserna, allting som ska röjas undan och köras bort, återvinn himlen, ismånen om natten, det krassa, det som stör och ger: liv). Arbetar. Böjer verb.


Är helt slut. Och jag som nyss har börjat.


Internet slaktar människor. Håller handen om nacken och ryggen och sedan sticker man in den blanka kniven mellan kotorna och långsamt skär och bänder. Ljus flyter ur dem. Ord. Inget blod: bara damm och benrester. Resultatet blir en mjölkfärgad dimma utan innehåll, utan betydelser. Informationens entropi, ett skumberg av hela tiden expanderande tankar. Till slut täcker de allting och omsluter allting: orden som har förlorat sin bärighet, sin tyngd. Jag vet inte vem jag är. Mitt tangentbord skriver sina egna berättelser, lögner, överdrifter. Inom oss är vi aldrig tillsammans, vi är bara stoft som råkat hamna i samma enorma kammare där luften sakta töms. Ut!


Surrealismen är den enda verkligheten. Allt annat är en skön chimär, ett drömslott eller ett övergivet slagfält. Jag ska skriva mig igenom ett fjällmassiv eller en fruktansvärt lång tunnel. Ljus genom mörkret - som vatten över ansikte och händer.


Skriver något om att springa. Allt är sammanblandat, det är damm mellan raderna: det gäller att bända sig in i sig själv som i ett trångt och tillslutet källarutrymme. Och därinne lyssna. Och sedan springa. Uppför trappen. Ut i det bländande påskljuset. Don't look back. Medan jag jobbar sopar de gatorna och spolar rent.


Det är söndag. Jag vill inte generalisera, men. Jag ska dö ensam. Hur ska allt bli. Vi går igenom söndagsrummen. Är det höst. Är det tidig vår. Skriver ingenting mer nu. Sporadiska rader som ramlar förbi via nätet och i några igenombläddrade volymer. Märkliga drömmar: växter som klamrar sig fast vid mitt hjärta, varelser från det inre med blodfyllda ögon, hav som kantrar, alltid dessa apokaplyser och stormar av färg och tokstarkt solsken, den heta blåsten. Bäst att kliva in i andra människors världar och stänga dörren om sig ordentligt. Vi håller ihop. Vi är alla oerhört olika, men börjar på samma plats och slutar på samma sätt. Igenslagen bok. Tomt rum.


Går ned till tvättstugan i helvetet. Vergilius står i sin kåpa och med sin stav och väntar. Vi går in nu. De doftar starkt av tvättsåpa och sköljmedel. Alla själar tumlar runt i maskinerna, ansiktslösa, identitetslösa. Jag sitter i den svarta korgstolen och ser hur skummet vattnet ljuset färgerna rör sig långsamt, tungt: hur allt blir en enda grå massa. Lysrören tickar och blixtrar. Tiden upphör här nere. Det finns ingen väg upp, det finns ingen väg ut, annan än via de blåa Ikeakassarna och de slitna vardagstofflorna. Livet är inte mer än såhär, inte heller mindre.


Behöver kaffe svart som olja och starkt som i helvetet. Lusten att injicera kaffe. Att ympa in en kaffeplantas rötter i hjärnans eget rotsystem, att aldrig få nog. Att inse att vår vardagsdrog är den starkaste av alla. Att bygga ett tempel format som en kaffemaskin, att höra hur det pyser och se hur det ångar av mjölk, att strö kardemumma, krossad och knastrig över skummet. Att gå in i kaffeberusningen. Att bli en kaffeautomat. En kaffeidiot. Zombiearmarna lyfts från kroppen och jag sömnvandrar ut i köket och kan redan höra klicket, se den röda lampan lysa, känna i kroppens alla fibrer hur det heta vattnet borrar sig igenom sumpen och ut på andra sidan, ner i hurran, ner i kaffepannan, ner i muggen, kylan, min mun. Jag mår inte bra av kaffe, jag kan inte leva utan det. Livet är en kaffeodling, en sluttning mörkgrön och tät med blodröda bönor som lyser i skymningsljus och gryning. Gå nu. Brygg!


Gör enorma lovar. Kretsar kring orden. Är en sådan där sluggerisbjörn som man ska passa sig för. Isarna krymper. Vi blir förbannade på det här. Vad gör de med vår värld: oceanen går från svart och is till blått och silver och allting emanerar. Vi tar inte slut. Vi kom inte hit för att bita i sten. Vi kom för att göra guld.

reklamkupp

                         Här börjar det litterära fältet
En text som gömmer sig
                        inuti en text
blir synlig i mellanrummen: vardagsljusets
spjälor - farten som allting färdas i
Ta med mig
Jag går ut på en slätt som är ljusgrå
                                             Jag går in
i det uppenbara: det banala är livsfarligt
Jag är en lastbil, en enorm kaross
som svajar över serpentinvägarna
med fladdrande kapell: gevärsmynningar
och händer om de skakande ramarna
Allt skrivet hamnar i himlen
Allt oskrivet går åt helvete
Den sista versraden faller isär
i en slutgiltig tanke: jag kan längta den stunden
som en uppdragen abborre
på solblekt brygga: skinnet sprängs i hettan
När dikten (för mig är begreppet 'dikten'
i det här sammanhanget någonting
utöver själva texten, dess verser, strofer,
det är ingenting abstraherat, flummigt: organiskt
bara och skarpt eller mjölkfyllt) kringränns
anar jag fara: vilket samhälle
är det som vill ympa in dikten i sin märg,
suga smöret ur skallrummet        Jag tänker ofta på
Maxamed Xaashi Dhamac - som gick under
namnet 'Gaarriye' - somalisk poet
Storslagen och enkel i samma pennstreck:
                           This poem is a gun
                           And words are ammunition
skrev han i dikten 'Mandela': belöna aldrig makten
Eller på Sylvia Plath, hur den råa sött doftande
söndagssteken ligger i det rostfria kärlet och skimrar
                                    Jag kan ingenting
om det ljus/den insikt/vetskap
som inte går att återformulera: klockor av ben
vrider upp det inuti dig
som är människa i dig
Saadi Yusuf skriver: Jag ska bege mig
till Bagdad,
sitta vid floden en stund,
ströva en stund i Bab el Sheik
och lämna Bagdad med lätt börda            Dikten
är lika tom och avgörande som en pappmugg
i dina ensamma händer: lägg en rad stenar
på den blöta marken
Vi går in i ett rum
och lyssnar: en svagt lysande krypta
En rymdkapsel med tunn puls i envetet mörker
Trygghet och förvandling: skrämsel
                                   och skör patetik: Carl Michael
Bellman med svartgrått fejs
och kalla bleka fingrar: hur febersvetten tränger strofer
ur det gulskitiga skjortbröstet: vi vill inte
ha martyrer vi vill ha deras blod
Vi vill inte ha frihet vi vill ha skön anarki
Vi vill inte ha eld vi vill ha eldens lågor: spräck
den eftermodernistiska drömmen (det är ingen dröm
det är en Thespiskärra): här kunde vi ta ett isbad
Ord
Meningslös meningsfullhet: texter
som vi sitter på utedasset och river i lika stora bitar
Stapla ditt liv i lövtunna ark; den här fallande
versen ber inte om att bli skriven, den huggs
bestämt ut ur en klättervägg
Det mest fascinerande med en text är att se
hur den kan haverera: den strandade valens syndrom
Jag köpte min första vers i en godisautomat 1965
Illgrön, lite torr i geléskalet, smaken besk
av besvikelse                            Föreställningen
om att människor via kommunikation
blir 'varandra' är en uppenbar illusion
Istället blir vi av med varandra: stränderna fyllda
av poesidyrkande dragéer under en rosablå himmel
Solen är en sonett
som rasar in i sitt egen metrik: jag älskar cutuptekniken
Strimlad sallad och vilt vuxna kryddor rivna
direkt från vulkansluttningen eller paketbuffélunchbox
där ägghalvorna glor på oss som döingar
                                                       ur tonfiskbädden
Varje dikt är en bön
Varje dikt är en självförnekelse, allt är ändå en stor sång
som susar i våra huvuden där vi går
från den utbrunna bussen och de kulörta strandremsorna
När jag kommer hem
läser jag lite Karin Boye lite Inger Christensen, lite spill
över köksbordet fullt av sorg
Tårar: ord är lite som tårar      som graesset der vokser
                                                ind i din kropp
Det enkla är alldeles för svårt det självklara
alldeles för mjukgörande
En dikt bär aldrig en dikt kan aldrig sprättas upp en dikt
är aldrig en dikt (om du säger det skriker den SWORDFISH
och ger sig iväg) en dikt söker inga förklaringsmodeller
en dikt har ingen blick ingen styrfart en dikts instrumentpanel
är mörklagd en dikt har inget hjärta den har miljoner
                                               Vid pass fem på eftermiddagen
joggar alltid samma gubbe förbi
här utanför: han är en jamb        Tre på morgonen vrålar skatorna,
de är alexandriner, tvärt avlösta av koltrasten som alltid sjunger
                                          ensam: centrallyrisk
snorunge: mina fredagseftermiddagar är vikta
åt scifaiku och implosionsmotorik: att vränga skiljetecken
ur det elementära
Skriv inte mer nu
Det här vet alla: när du sitter med din kaffekopp
och en nybredd skorpa och smöret gnistrar
och kaffet har en doft som gläntar
på en dörr in i ett djupt mörker
vi inte vill men måste nudda någon gång
Och det duggregnar utanför
Och trafiken får fart och människor tänjer ut på steget
eftersom de hyser hopp om att erfara
bara något                             Då kvittar lyriken lika
Jaget utställt på broarna över Älvsjö
En grå skugga med ett barn inuti
Ett ord kopplat
vid de svarta järnöglor som håller farkosterna fast
i vajrar som försvinner i det grå, det grå
är ett uppdrömt hav som strömmar ner över oss
Opus incertum: först nu inser jag vad det kan innebära
Hur stenarna
under oss har vingar under sköldarna
                                                        'Gaarriye' igen:
                                     This poem's not up for sale,
                                     It can't be bought as men
                                     And cattle can be bought
                       Innan dikten blir helt klar
tar vi en kioskpromenad, jag går i regnet
med luvan uppfälld, står
i eftermiddagsskymningen och får ansiktet
upplyst av konfekt och seriemagasin, kommande
storm, den där obetalbara lukten av pappersbuntar
och socker: vi är inte mer än så
Köper en tablettask, stoppar in en blank kall pastill
Allting smakar nu lakrits och viol,
känn efter


                              fredagen 11 april kl 12.30 - 15.15

reklampaus

Läser reklamblad. Uppbyggligt. Känner hur själen växer, det inre får vingar. Jaget blir ett annat jag. Universums yttre gränser trängs inuti mig, jag får knappt plats längre på grund av all tröst, all insikt, allt ljus. När jag inte orkar ta in mer, kastar jag bilagorna från bilhallarna åt sidan, viker ihop alla glättade papir från elektronikkedjor och alldagligvaruhus. Det räcker inte, jag måste ha mer, mitt blod är så tunt. Jag kravlar upp i tevesoffan, sträcker mig efter fjärrisen och slår på. Ah. Nu öppnar sig livet. Här är det verkligt verkliga. Bergen. Himlen. Havet. De blanka karosserna som plöjer fram på vägar av ljus och lärdom. Jag är en människa nu, jag är inte längre bara en poet, inte längre en liten lort.

reklampuff

Allt är till salu.

studio ett

Debatt i Studio Ett om poesin.

tweets 4

Nästa dikt ska börja i askan, inifrån det rökskadade biblioteket. Ord som är som de skalbaggar som väcks till liv efter en skogsbrand.      


Under natten slog drömmarna ut. Enorma blommor - havsblå månskensbleka. När vi vaknade var torget täckt av kronblad.

      

Ett par regnstänk på displayen. 

 

 

Det ofärdiga kan ibland visa sig vara det färdiga; det där som fattas texten är dess andhämtning och luftrum.

 

 

Texten är ett olivträd.

 

 

Vardagens glasfiberväv: hårt skal mellan inre och yttre verklighet. Solen sliter sönder alltihop.

 

 

Himlen är en bildskärm. Streamade moln.

 

 

Genom rymdnatten; ett skimrande skrivtecken i apogeum. Helt omöjlig storhet att gestalta. Skitsamma: jag skriver rakt ut i mörkret.

 

 

Det är som att ha ett skelett av ljus. En rymd inuti kroppen som vill ta sig ut.


Krångla inte till det. Skriv som en rulltrappa. Tugga i dig människor.

 

      

Skriv som glömska: varje ny bild textrad gestalt ska vara penslad av nyfikenhet. Vem är jag. Vad är en människa. Vad gör vi här.

 

 

Skriv som ett barn som bäddar för sina gosedjur. Allt är på riktigt: de kalla lakanen, vällingen de ska matas med, hur de kivas. Levandegör.

 

      

Det här är himmelriket. Det här är alfabetet.      

 

 

Behövs det ett kryphål, kryp in i det. Skriv så litet som du kan. Var fröet.

 

 

Jag tycker om att somna i varm sand. Att göra en väv med brister i. Att klä texten i sitt försvinnande. Att det här är verkligt.

 

 

Den här floden av ord. Plötsligt fryser den till. En sädesärla trippar över den tunna isen.

 

 

Ställer fram en skål ord, eller är det flugor. Silversked, tack! En fläck månljus över texten.

 

      

Solen genom den tunga textgardinen, men bara en strimma: versraden som ett vitt sår ur mörkret.

 

 

Jag är diktens pizzabud; hur dofterna sipprar ur den varma kartongen. Det ska dofta mer än papper!

 

      

Man drar på blåstället, fläckat av sorg och solsken.

 

 

Uppäten av natten; de döda lyfter på ögonlocken och lyser sig in i drömmarna med grått ljus.

 

      

Inuti drömmen: verkligheten.

 

 

Friheten att radera. Dra en hand över sanden.

 

Jag har äntligen hittat mig själv. Men det är lite läskigt. För det är ju inte riktigt jag!

 

 

Livesändning från en skogsglänta. Intervjuer med ekorrar och domherrar. Närbild på en isdroppe. Kommentarer kring molnens rörelser. Gryning.

 

      

två ord / en dikt


https://twitter.com/MagnusCarlbring

 

tweets 3

Varje text är ett rum.

      

Det faller ett lätt regn av tusch mot nattens ljusgrå skrivpapper.

 

      

Vi sjunger in natten.

 

 

Ur det overkliga. En dagsljus natt utan skuggor: trapphus och stränder fulla av fåglar, blommande träd. Vattnet som stiger mot din dörr.

 

Glöm jaget.


Natten sänks ned i dagen som en hummertina. Mörkret kryper långsamt ut.

Jag bär in vatten i textrummet. Och slår kannan i väggen.


En blomma är ett människohuvud.

 

 

Beskär bokstäver. Blomstrar.

 

 

Jagets era övergår i duets.

 

 

Rea på samhörighet! Utförsäljning av medkänsla!

 

 

Vad gör vi här.

 

 

Skriv enkelt. Och svårt.

 

      

Dikt-gps. Här är jag. Väg. Slätt. Himmel. Klippa. Solljus. Orden strövar långt nedanför, lyfter huvudena. Och sjunger.


Jag är en alldeles unik tweet. Jag är en sjöstjärna.

      

Den här texten är så liten. Jag vattnar den med läsart efter läsart. Men den vill inte spira, blomma. Då inser jag, att den är klar såhär.

 

 

Jag ger upp. Orden tar aldrig slut.

      

Gå in i zonen. Dra igen den långa svarta dragkedjan - horisonten. Vik ihop himlen som ett skrivark. Låt månen - den är bara ett ord - somna.

 

      

Revolutionen kan bara ske i slowmotion. Tålamod.


Hur skriver man? Åh det är så enkelt. Med en penna.


Går och handlar. Köper solljus.

      

Till natten: en sked ord.

 

 

Dikt. Var lika ogenomtänkt självklar som en struts som lyfter huvudet från betet och lystrar. Människa. Var som en dikt. Eller struts.

Solen är en droppe ljus.


Jag har inga åsikter.

             

I drömmen klättrar jag över en svart blank glaciär.

 

 

Jag är en kolväteatom. En solpöl.


Det är mycket mer spännande att skriva sönder en text, än göra den uppbygglig. Slå på den, på versen, som på en enorm vindruta. Det sjunger.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

tweets 2

Ifrågasätt allt.

      

Jag bjuder in natten. Mörkret fyller rummen som en blå vätska. Orden fyller mörkret; ljusa flak av text och drömbilder.


Hyacinternas blommor. Doftcrescendo. Sommarhimmelscymbaler. Vintermorgonsång.


Alla dessa egon. Vem är då jag?


Jag är Ingen, sa Odyssevs i jakten på och flykten från sig själv. Det gäller än. Vi är Ingen. Vi är tusenden, vi är geminiderna, stjärnregn.


Det finns liv i rymden. Här är bevisen. Löpsedlarna. Skriken från de nyfödda. Giraffer som rör sig över savannen. Dikten som blir till.


Kära dagbok. Att skapa är att göra motstånd.


Att skriva i sömnen är den verkliga konsten. Ljusa ord på mörkt skrivark.


Om man byter ut alla människor mot stolar! Och? Tänk en ny tanke nån gång. Om man släcker solen med en stor hjälm! Bättre. Solen en rymdfyr.

      

Om natten skiner solen mörk och alla våra skuggor är ljusa som månen.

 

 

Solen ryms i en enkel liten versrad; här är den ju!

 

      

Hur jag än tänker på människans framtid, så tänker jag mig den som en blomsteräng. Fri från missunnsamhet fri från fördomar fri från rädsla.


Allt är yta.

 

 

Månen. Det ligger en mörk hand mot dess vänstra kind.


Den högsta livsformen är stenen. Den runda tysta tänkande havsslipade stenen. Stenen twittrar inte. Den är from.

      

Det fräser om verben.

      

Ord.

  

Havet är språk; hela havet stormar. Stranden är en textrad. Plockar strandgods.

 

 

Vi är solspeglar.

 

 

Natten är ett skrivbräde, blankt.

 

      

Skriv om verkligheten. Gör den bättre.

 

 

Skriver inifrån fyren.

      

En strandlinje av ord.

 

      

Att skriva är absolut fritt. Du kan hamna på en blomsteräng. I en pool. Utanför dig själv. Ibland kan du hamna i helvetet.

 

 

Att skriva är en akt av absolut självförakt. Spotta på spegeln!


Nattens måsar - svarta, silverögon, blanka fjäderpennor - sitter på vägbanan. De natriumgula bilkarosserna kör rakt igenom dem, som ljus.


Morgonen sjunger. En grå - kall - regntung sång. Men, det är en sång!


Poesi. Att skicka en stråle ljus genom samhällskroppen.

 

 

https://twitter.com/MagnusCarlbring

 

tweets

Natten. Vi begraver den i ljus.


Vi rymmer. Vi rymmer i en diktrad.


Ord. Kolrester. Diamantspår. Hela planeter av ädelsten i det oskrivna mörkret.


Natten. Ett spökskepp. Skönt att kliva iland. Solen skiner.


Verkligheten är svår; dikten lyfter verkligheten som en osynlig hand. Lyft in mig i dikten med en osynlig hand.


Hur skriver man poesi? Utan att döma.


Textens tillfälle innan dess tillblivelse. Det sköna vita skrivarket. Allt är möjligt. Allt är omöjligt.


Att skriva som sömnad. Svart nål i vit mantilj.


Månen är Lorcas ● Vi stjäl in den i texten.


Att skriva är att oavbrutet ta risker.


Världen glider bort i samma takt som du läser. Böcker är livets mening.


Poesi är ingenting. Som ett solsken.


Årstabron upphängd i vårsolens nät av ljus.


Drömmen är en road movie.


Skriv aldrig för att bli omtyckt.


Jag är ett radfall, ett ord i sömnen, en vers som lyfter och trycker sig upp genom molnen. Jag är en dikt som är klar när jag vaknar.


Skriv kort. Det är då det bits.


Dikten glider undan som en skugga. Du läser den igen. Och igen. Och igen. Alltid är den ny, förändrad.


En versrad passerar. En fasanfamilj som skimrar tyst. Trafiken stannar upp. Nu finns vi här.


Det patetiska är på riktigt.


Rita en röd stjärna över den mörka blanka natthimlen. Låt spetsarna nudda pennstrecken.


Skriv ditt namn nederst på det vita arket som är ditt liv.


Varje ord är nytt.


Att läsa är att smita in i drömvärlden. Boken är en ljus dörr.


Natten är en oskriven dikt. Och vice versa.


Vi måste leva för de döda.

 

 

Vardagen är allt.

 

 

Lägg allt åt sidan. Sitt tyst. Ordlös. Så skönt det är att vara inuti inuti.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

poesin överlever

Håll dikten fri från kommersiell korruption

poesin

                                hur gick det för dig
det kommer larmrapporter jag känner oro
eller är det rytmen den förbannade aningen
om ett stundande oväder: och att man skiter
i det                          i snöfallet envetna
gestalter rör sig genom marsdagen
tills allt evaporerar
                                 bergen är mörka
och det doftar kallt regn kallt solsken
vädret är vansinnigt tydligt och texten
ofta vill man ge sig av från sig själv
jag skriver en hel del dikt eller
vad kallar du ditt liv
poesi vad är det: anemisk frågesport
eller om det är bara så här: skriv ut döden
skriv ut radioaktivitet ur ett glödande
ansikte
                               allt är ändå rytm, rytm
och falluckor
kan inte göra någonting annat än att göra det
vad ska vi med dikter till                 jobba vidare
det är ingen kamp                        helvetesvardag
skön som en is som sträcker ut sig sträck ut dig
gestalta diktarens vardag: kaffebryggaren
brinner blodröd i snön
mejl om ingenting
bekräftelsebehov ur ingenting: ordströmmar
som en hinna av is eller plastfolie över ansiktet
kräkas eller arbeta
                                        på bibliotekstjänst
sa de att de inte recenserar poesi
så mycket längre
eftersom biblioteken ogärna köper in poesi
dikter är alltid ammunition: har jag tänkt
ingenting kan ta död på ord
men titta ut över det långsamma havet
åh poesin dör: men den måste ju få liv först
hjärtlungmaskinen är en dikt
jag känner ingenting särskilt för poesin
det är som med människor: jag känner dem inte
förrän jag har läst dem: är du en dikt
                                                     tanke
släpp allt
om dikterna: att jaget måste rymma
att vi kliver bakom
varandra och att rösterna inte hörs
att vi äh jag är bara ett embryo till människa
när vågorna slår in över texten blå eller svart
dör tiden: det är tjugohundrafjorton
karin boyes dikt säljer ett bilmärke fröding
ett annat: allt är till salu det är härligt
                      min dikt är dyr som stenar
snart är all poesi helt fri: sent på jorden
går för ett par bitcoin och inrimmen säljer
färdiglagad mikromat: vi börjar om
idag firar vi världspoesidagen
jag firar i tvättstugan: i dofter och skit
hur skriver man poesi, frågar skatorna
                                  som långsamt
enträget bygger sitt bo till april till maj
i den stora björken som jag skymtar ovanför
källarfönstret: hur skriver man poesi
                                  och det ska ni fråga
med pinnar i näbben och panik i blicken
                         ett svar: utan att döma
den största diktresan är in i tystnaden
jag ser gunnar ekelöf kliva ombord
på ett charterplan till solkusten jag hör edith
södergran sjunga skogsbolagens lov
här kommer en aspenströmdikt, blank
som reklam för bomullstops
en sonja åkessonsång - huden är texten -
som säljer in tobak och vin: poesin
                                   säljer mitt hjärta
innan det bränns
dikten är ingenting, som ett solsken
varje diktare har egenartade personlighetsdrag
som när de syns i dikten föröder allt
skriv med ödmjuk hybris: en noshörning
som blind rusar över textens savann
obegripligt begriplig världskatastrofen
ett reklamfinansierat och ett urbankat
köttstycke på marmorbänk: hata senmodernismen
byt tempus byt liv: föreställ dig en diktare
som sitter bakom ratten i en bmw
och ersättningen för det skrivna tickar in
som aktiehack: en dollar per sekund
                                      diktarna dör ensamma
utfattiga och oomtyckta: förbannelsen
i att välja sitt eget liv att livet väljer åt dig
jag står i träslöjdsalen med en rubank
damm genom de höga fönstren
en motortrafikled utanför
en bräda att hyvla: och allt som sker
är att jag långt senare viker in stunden
i en dikt: det här är inte den dikten
det är den här: ett kinderegg
du håller i dina osynliga händer
dikten är tågräls och revolt
jag tycker om när man känner doften
av andedräkt             hjälplöshet: textens blick
genom väntsalar och korridorångest
innan tillkomstögonblicket: bländande
                                    tomhet
var inte överlägsen: skriv så att människor hör
men utan att synas: hata pekpinnar älska
förmaningar ha inga åsikter och förakta allt
överheter orättvisor ickesolidaritet utanförskap
ensamhet                            allt kan vara poesi
allt kan inte vara poesi
jag har svårt för esteticism eller snobbism
som ofta är ett annat namn på rädsla: jag tycker
om att äta vetebröd och läsa vadsomhelst
vi är mest rädda för oss själva
jaget är inte längre diktrekvisita: vi är relativa
berätta för mig dina minnen av dikter: vladimir
majakovskijs PRA ETA är det första minnet
av en dikt som bär mig
sjutton år      räcker upp handen    frågar: får jag
skriva dikter           förnekelsen sliter isär
                                    texten: fragment
av klippor och sprängda trädstammar: bröte
som faller in i andras bilder som faller in
i mina bilder som faller
viljan att teckna tydligt: en vas svarta tulpaner
sylvia plath i sjuksängen i de vita lakanen
                                        när du själv blir ett ord
är du förlorad
vi släpar ut den här jutesäcken med idiom
på den snöblöta gatan: vräk mig
om jag kommer med skrivråd: pissa på mig
                                                var aldrig rolig
koncentratet av ditt resonemang är förödande
framtiden är idiotiskt förutsägbar: dikten är dess
                                     fingertopp mot halspulsådern
den högsta dikten är en plastkasse fylld med kött
det är det dekonstruktiva som är mest konstruktivt
det är det fega: att inte slå blod ur orden
du är övertydlig och tråkig: skäms aldrig
det går åt helvete för poesin
                         där lera rinner i blekt solsken
sitter två barn och leker med: ingenting
deras föräldrar är borta: himlen är molngrå
var det lennart sjögren som skrev så vasst
om att vara nära döden eller minns jag fel: sonnevi
som lägger en blomma till sin mor     sånger
sjunger inuti sånger
diktens skyltfönster och ängen som slaktar ord
helvetet befinner sig alltid på jorden gestalta det
samtidigt som semantiska gräl föröder konstarten
allt som hugger hugger allt lamt är lamt
sluta läs här
du vill att allt ska rymmas i ordet kvalitet
jag ger upp det sista jag skriver är starkt

                                                                       Världspoesidagen 2014

bökcer

vad gör du embryo det undrar jag nu yo

jag skriver

vad skriver du embryo

en blok

en blok

yo: en brok

vad handlar den om

universums uppkomst: slaget vid little big bang

bra ämne det säjer jag nu

ofta: okcså vad som skedde precis före före: innan innan uppfanns: innan allt var mörkct okcså ljust

vad hände då det undrar jag nu

det får du läsa i blokbroken om: den blir ganskca så fet

hurpass

å den blir åtminstone arton miljarder sidor mellan tummen okcså pekfingret det säljer jag nu lätt

embryoperioden

Sen har vi embryoperioden, en tid då jag skrev rakt ut på nätet i ortografisk ordskrud och alltihopa fick löpa fritt – ja nästan amok. Jag var anonym men mig själv; det var viktig att testa hur långt ett nytt sätt att skriva kunde nå, på en spelplats där betingelserna hela tiden är nya. Och det gick bra. Embryo blev läst; han fick motståndare – man kan inte stava hursomhelst (jo det kan man!) och man får inte vara hur naiv som helst (jo det får man!) – och han fick många supportrar och blev intervjuad av pressen och hamnade, det var väl ett slags slutpunkt, i Lyrikvännen. Embryo visar hur styrda vi är av förväntningar om form och uttryck i våra läsarter. Säger man att texten är ’en dikt’ eller – ännu värre – ’ett prosapoetiskt experiment’, då lämnar de flesta av och går till sin kvällstidning eller sin underhållningsroman. Men alla kunde vi få med oss; poesin får ett helt annat liv i det digitala samhället; här finns plats för spontana skrivsätt och vidöppen läsning. Man kan hitta in i skrubbar som annars håll stängda av allehanda fördomar om vad poesi ska vara och hur poesi, eller text (och ljud och bild) överhuvud, ska se ut och låta.

Läs mer här.

trabantdikt

min bil kör genom drömmarna
i anonym kostym och sotade glas

någonstans i himlens vilda hav
parkerar jag min motorlängtan

och kliver ut i en hemlig stad
vägarna bakom oss är sorgset grå

men himlen, och himlens poesi
är svindlande hög, metalliskt blå

i nedsuttet säte av östtysk nylon
skriver jag min roadmoviedikt

den hugger lika starkt och sant
som däcken river på min gamla
                                    trabant


hommage à la genre lyrisme de la voiture

allt är i färg

Universum börjar här. Allt exploderar. Det är i mitten av mars. Det är en afton i början av maj. Det är snart jul. Hösten har kommit. Nu lider vi av ljusbrist, midvintern skär oss med sin kyla. Vi förlorar fotfästet. Vi lämnar den här världen. Vi bor i djungeln. Vi är storstadsoffer. Allt öppnar sig, som en vak eller en spricka i jordklotet. Civilisationen faller in i sig själv.

Hur hamnade vi här. I den embryonala fasen. Det är snart dags, att se en film. Klockan är just efter fem på eftermiddagen, det är tidig tidig vår. Embryo kommer strosande nedför gatan. I ryggen solnedgångens brandröda himmel, framför honom dvdbutikens blodfärgade affischer:

SÅGMÄNNISKORNAS AVKAPADE KROPPSDELAR IV. VAMPYRDJÄVLARNAS DÖDSFILM II. BLODÄCKLIGA LIKÄTARFILMEN SOM ÄR SJÄLVUPPLEVD.

Embryo blundar, knuffar upp dörren och kliver in. Vid racket med filmer står redan Sverkcer och Abuabu. Bägge med varsitt konvolut i handen. Embryo blippar med sin smartphone, har just chattat med dom där bägge - Disneydvdklubben - och klickar bort dom.

Yo.

Vi flundrerar på Törnrosa.

Törnrosa det undrar jag nu. Är inte den lite för taggig för oss. Jag grillar inte häxor alls.

Det är ingen häxa, det är en elak fe.

Ja du ser - man kan inte lita på dom där alls.

Men tänk på sömnen i hundratusentals år. Det är en himmelens bra proppkornpaus.

Ska vi inte drämma till med Robin Hord. För noshörningarnas skull. Och hodiladiladihodiladilej.

Jag tröstar på Djungelbroken. Den ger sådan tröst när man är som vi: lessna över sakernas tillstånd. Bråken. Våldet överallt. När gamarna sjunger: Du ska vänner ha. Och Sherekahn den jäkeln!

Den brinnande svansen. Den brinnande världen. Dom brinnande orden.

Vi fattar. Vi fattar eld.

Och med filmen som ett litet nyfött barn mellan sig går dom hem till Sverkcers grillerstuga och sjunker ned i varsin soffla med proppkornskålarna hägrande som vitblåa berg på dom brunblanka borden.

Dvdspelarens alla blåa siffror lyser som rymdsignaler. Vi är här nu. Vi har landat.

Play it again, Embryo.

Och allting börjar om. Natten kommer, som en flod av ljus. Himlen exploderar av fyrverkeri och stjärnfall över det magiska slottet. Där kommer Baloo, björnen. Där kommer Mowgli. Där kommer Embryo. Universum börjar här. Allt exploderar. Allt sjunger. Allt är i färg.