svampsoppa

detta har hänt

Embryo föddes, växte upp, åldrades, dog plötsligt. Återvände från Ingenstans, byggde upp ett imperium. Satte sig upp mot gudarna. Satte sig upp mot makten. Satte sig upp mot ondskan dumheten människoföraktet miljöförstöringen kapitalismens rovgirighet. Mördades bestialiskt; slets i stycken och/eller sprängdes i atomer. Grävdes ned överallt. Spreds för vinden. Återsamlades i en annan dimension. Kom tillbaks på en knarrande trehjuling och med helikoptermössan snurrande på skulten. Solen gick upp över radhusområdet. Stridsvagnarna rullade in. Tredje världskriget var här och himlen täcktes av stridsrök och oavbrutet tjöt alarmsignalerna. Embryo slog på datorn; allt var vitt och ljust och tyst.

fnsvampen

foppasvamp

svampbob

helikoptersvamp

båtsvamp

rallysvamp

vanlig svamp

svamphöst

en vanlig dag bland vanligt folk i verkligheten

Det var en hyggligt genomtråkig torsdag. Embryo och hans bäste kompis Abuabu satt på trappen utanför dvdbutiken, på samma sätt som de alltid gjorde. De tillhör de här människorna - de unga - som inte har något att se fram emot. De kommer inte att bli rika. De kommer kanske inte ens att få något jobb. De har ingen gedigen bakgrund, ingen ordentlig utbildning. De kan egentligen ingenting. Mer än att hänga utanför dvdbutiken och diskutera vardagliga grejer. Som det senaste bankrånet. Som den där influensan som ingen verkar bli sjuk av. Som attacken mot kulturarbetarna (Embryo: "Jag skulle gärna bli författare eller nånting, men nu vet jag faktiskt inte."). Som Allsvenskan (Abuabu: "Varför är det så lätt att vinna och så ohyggligt svårt att förlora? Embryo: "Därför att det är förlusterna som bygger upp oss inifrån, som bygger utsiktstornet som ger insikt.").

Nu kom en tredje, Sverkcer. Han bor längre ned på gatan, snett över, i en stor och ekande tom villa tillsammans med sin far. Sverkcer skulle handla ett par liter. Slog sig ned ett slag. Samtalet flöt iväg. Från det där vardagliga surret övergick det till mer existentiella grejer: varför finns man, hur blev livet till, finns det liv i yttre rymden, vad innebär det att vi sitter här, nu, och snackar om det här, för dem som kommer efter oss, är framtiden en del av nuet, är dået en del av det som kommer, hänger all tid och allt rum samman, är verkligheten krökt, kan partiklar röra sig - trots att de är stilla, är verkligheten i sig inte statisk, oföränderlig, utan hela tiden ett slags förflyttning. Finns vi, alls?

Till slut blir det just så. De finns inte kvar där längre. De var bara påfund, parenteser i tillvaron. Det var vi kanske allihop.

provokation

Vad gör du Embryo det undrar jag nu.

Tar av mig pablopicassokalsongerna i det offentliga rummet.

Men är inte det lite: oanständigt.

Det skiter jag i.

Ja det ser vi. Men varför, varför måste du utmana på det här viset.

Varför måste ni vara islamofobiska. Varför måste ni grilla flintastekar. Varför måste ni titta på reklamfinansierade skräpkanaler på teve. Varför måste ni bli provocerade av att man bara klär av sig; det gör väl alla. Varför måste vi ställa frågor till varandra. Varför kan vi inte vara olika och mötas, där, i olikheten.

Men. Jag vill inte ha med dina pablopicassokalsonger att göra; jag har mina egna. Från Ullared.

Får jag se på dem?

Aldrig i underlivet.

Men bara glutta på kalsongranden.

Den är lite - hur ska man säga - rosa.

Apsnyggt. Ska vi byta?

Kalsonger.

Nej. Världsbild. Du får min: jag bror i ett litret hus på en grata mitt i planeten okcså har jag min brolla min morra min farra mitt lilla husljus mysko okcså vill jag räddra jordklotsen.

Herregudrun. Det kan man inte göran.

Du ser. Nu har du fått min. Nu pratar du som jag.

okcså du pratrar som jag det säljer jag nu: gratis gratis

Tack. Lycka till.

du okcså det säjer jag nu

yo

1200-talet

I äldre västgötalagens lekarerätt står det skrivet att en misshandlad konstnär kan få skadestånd endast om han orkar genomföra konststycket att hålla fast en piskad otämjd kviga i den såpade svansen, alltmedan den församlade menigheten förlustar sig på hans olycka och oförmåga. (källa: Upphovsrätt för författare, Jan Gehlin 1983)

Lekarerätten avskaffades formellt via Magnus Erikssons landslag (1350) men i sak gällde den 700 år (1961) då upphovsrätten trädde i kraft. Men någonstans står vi där ännu, och håller i den där såphala svansen. Hur ska man säga; det sjuder ganska snabbt upp ett slags oanat förakt för kultur - här och var och gärna i efterdyningarna av politiska beslut som gör det lite mer såphalt för kulturarbetarna. Vad gör man? Ökar bildningen, insikten, medförståelsen. Kolla. Det här är kultur: Stockholms T-bana är världens längsta konstutställning. Dödsannonserna i tidningen kryllar av fragment ur den svenska poesiskatten. Radion. Teveutbudet. Det är kulturjobb. Alla dessa filmer som i viss mån bygger upp oss och underhåller oss och i ganska stor utsträckning vidmakthåller ett angloamerikanskt livsåskådningsperspektiv på vår tillvaro. Gå och bada. Musiken som strömmar ur simhallens högtalare. Målningen på väggen; den väldiga fresken med vallmo. Språket, både det som kommer ur folkdjupet ("Hellre äter jag själv än låter barnen svälta, sa gumman") och det nypåfunna (herregudrun så mykcet ord som man kan kokra upp på en spik sprik språk), som vi läser, talar. Vårt sätt att tänka. Husen, arkitekturen. Kommunikationsvägarna. Tangentbordets design. Mina joggingskor, alla varumärken, tygfärger, förpackningar, bilmodeller, svensktoppen, tabloidpressen, de alldeles lagom abstrakta resonemangen i filosofiska rummet, kvällens fotbollsmatch, lagtröjorna, sången vi alla sjunger innan domaren blåser igång.

Inte allt, men nästan, som omger oss och gör oss till dem vi är, är kultur.

Så det är bara att hålla i den där piskande, viftande, såphala svansen!

bacchanal

Det blåser snålt kring kulturskaparna. Vad mer är nytt under solen? Euripides och Aristofanes ser ner på oss från molnen och höjer sina rödtjutsbägare. Vi fick också gissla makten och kittla mammon under hakan. Det ingår. Det har alltid ingått. Mecenater. Sponsorer. Stater. Kungahus. Och en liten narr som spritter iväg med den röda svansen klattrande mot tiljorna.

fukc no

"offra inte familjen för jobbet om du inte får åtminstone 50.000 mer i månaden i lön"

Ursäkta om jag svär. Det är inte ofta, bloggwise. Men: Fukc no. Vissa saker kan man inte - hur marknadstroende eller marknadsberoende man än är - räkna om i pengar.

folk

what's he building? lake charles mary queen of arkansas born in puerto rico incident at cronklin creek folk bits

A-laget

Strutsministern har nyss återvänt; han har varit på turné för att rädda jordklotsen: "Ja det blev ett stort steg för mej och ett litet steg för den vanliga människan."

Specialministern: (räcker upp handen; nervöst) "Apropå det där ..."

Strutsministern: "Men vad är det, du ser lite ut som en liten strykrädd hund."

Specialministern: "Jo."

Strutsministern: (sätter händerna i sidorna) "Berätta. Vad har du nu gjort?"

Specialministern: "Åh. Jag skrev en liten grej. Från hjärtat. Du vet hur det kan bli. Pennan drar iväg med en som en galen terrier."

Strutsministern: "Jag vet på ett ungefär. Man vill väcka folk. Ingen fattar."

Specialministern: "Det var verklighetens folk jag ville åt. B-folket. Basen. Bagarlärlingen. Bordellmamman. Byrådirektören. Badhusvakten. Bijouteriförsäljaren. Balanskonstnären. Bidragstagaren ... nej visst ja. Banktjänstemannen. Bastubadaren. Bastubespelaren. Basketlaget. Bokmässebesökaren. Bananbåtsbesättningsmannen. Brevbäraren. Biblioteksbiträdet. Biodlaren. Bilbesiktaren. Brustablettblandaren ..."

Hela kabinettet: (sover, snarkar)

Specialministern: (fortsätter, räknar på fingrarna) Binnikemaskborttagaren. Blinismetsblandaren. Bysthållebrandskyddsinspektören. Blomkrukebevattnaren. Bekymmersbefriaren. Bortplockarbortplockaren. Bakomflötetbortflytaren. Bergsbestigaren. Barnvakten. Brandvakten. Byrålådsinspektören ...

Frilansministern: (kvicknar till, slår upp blicken, med ett finger i luften:) Har du redan sagt!

Specialministern: Har jag inte.

Frilansministern: Har du.

Specialministern: Inte.

Frilansministern. Har.

Specialministern: Inte.

Frilansministern. Har.

Specialministern: Inte.

Frilansministern: Har.

Specialministern: Inte.

Fullt slagsmål avbryter. Hela kabinetten ryker. Bataljen fortsätter på gatan utanför. Alla lägger sig i. Elit. Vanligt folk. Ja till slut är slagfältet fyllt av kroppar, sönderslagna, medvetslösa, lemlästade. Alla lika. Alla likadana.

kulturkompisar

Till försvar:

"Allianspartierna uppträder som om de hade en oplockad gås med 1970-talsvänstern, men de flirtar också med en förment folklig ovilja inför ”obegripligheter i kons­ten”."

Barbro Hedvall i DN

Till Göran Hägglund:

"Ja, man kan tro det, för du fortsätter med att beskriva de vanliga som spenderar sommaren med att snickra, gå på loppisar, slåss med fästingar och åka utomlands.

Lustigt. För det är precis vad jag och mina kulturelitkompisar gjort i sommar."

Bob Hansson i SvD och på sin blogg

kulturproppen

Ur Tredje kapitlet

Om Paul Propps tid som dramatiker; en tid av uppbrott, kris och konflikter, vändpunkter, stegringar, fiktioner och kvicka replikskiften.

Han skulle skriva en riktigt bra och verklighetsbaserad teaterpjäs, och den skulle skrivas på ren inspiration och med stark frenesi, en politisk och dagsaktuell föreställning om det tjugoförsta århundradet. Han skulle lägga sina nuvarande och något stelnade projekt åt sidan, diktsamlingen – den viktiga Nummer Två – kunde vänta, självbiografin kunde vänta; nu gällde det att erövra tiljorna, att skriva ett drama som varken de stora institutionsteatrarna med sina statliga anslag eller de små, offensiva privatteatrarna kunde motstå. Där han nu gick funderade han över just detta, över vilken teater han skulle erbjuda sin pjäs, vem som skulle få äran att som förstaläsare ta sig igenom det mästerverk han var i stånd att skriva. Han spekulerade för sig själv i hur mycket ett riktigt bra pjäsmanus kunde inbringa i kalla stålar: ”Hundra tusen, tvåhundra tusen, kanske tre, fyra, en halv miljon?” Han kände att krafterna hade återvänt till honom, att livsandarna och skrivlusten grep honom med full styrka och när han nu svängde Odengatan upp mot Valhallavägen stannade han för ett ögonblick i den gråsörjiga dagern och blickade upp mot hustaken, mot himlen, mot det okända Alltet som rörde sig över honom i sin kolossala och ofattbara hastighet och storhet.
Han rös till.
I ett svagt ögonblick trodde han att han höll på att genomgå någon slags frälsningsprocess, att det var Gud eller Brahman eller Asakraften som pillade på honom med ett mjukt, väldigt finger och försökte väcka honom. Men. Nähäru! Det var inget annat än hans självkraft, hans pragmatiska och positiva inre sinnelag, hans Ego som fyllde honom med en inre värme och glädje som var svår att hålla tillbaka. Han log. Han vände sig om på gatan, såg sig om i världen; jodå, människorna i hans omgivning tycktes räta på ryggarna, stegen blev spänstigare och mer målmedvetna än nyss. Han älskade dem, han älskade människorna omkring sig, han ville dem allt gott, han skulle skriva dem en sagolik teaterpjäs. Ur detta snömoddiga vardagskaos som han befann sig mitt i skulle ett storverk födas, ett Opus Magistratus. En megahit.

/.../

– Åh, nu minns jag! Paul, ja. Du var den där lille killen på rullskridskor. Som aldrig hade några egna cigg, va?
– Nej det var inte jag. Strunt samma. Jag skriver. Du jobbar med teater, eller hur?
– Jo. Visst. Jag leder en liten fri grupp härute i förorten.
– Och det går bra?
– Jo. Visst. Sådär. Vi gjorde en turné nu i somras med en Strindberggrej.
– Och det gick bra?
– Jorå. Sådär.
– Jag tänkte, jag har en pjäs på gång, sa Paul, och jag undrar om du skulle vara intresserad av att sätta upp den?
– Fan, sa Glukkom. Nya manus växer inte på trän, vet du. Vad är det för någon pjäs menar du?
– Det är en rätt så stark grej.
– Ja, men det är bra. Det är skitbra. Man ska våga ta i när man skriver dramatik. Vad handlar den om?
– Jo, alltså, det var det jag vill snacka med dig om. Jag har den här idén att man skulle bygga upp en pjäs tillsammans med skådisarna, att man skriver i själva nuet, i ögonblicket, att man fångar ordet …
– Okej okej, sa Glukkom. Lite Unga Klara liksom. Men … du har ingen text färdig alltså?
– Jag har idéer, sa Propp. Bra idéer. Men om vi kunde ha – typ – ett möte. Du och jag och din teatergrupp. Hur många skådespelare har du?
– Många. Det vill säga den fasta ensemblen är väl egentligen inte fler än tre. Jag och Brittmarie, min fru, och Elof, en ung kille. Men vi jobbar mycket med Vår Teater härute och har resurser till att hämta in ett gäng duktiga skådisar. Det är inget problem.
– Jag hade tänkt mig ett ganska stort antal roller.
– Hur många?
– Jag ville fånga ett slags myller, som om allting bara händer överallt utan att någon fattar någonting, fattar du? Liksom jobba med spridda scener som ska fogas ihop. Som en rulltårta kanske … eller … nej, inte precis. Om du kan tänka dig en gata. I en storstad. Alla människor som rör sig där … och att det låter inuti alla huvuden.
– Du snackar lite antidramaturgi med andra ord?
Paul tvekade, det där sista begrep han inte riktigt.
– Vad sa du? frågade han.
– Vaddå, sa Glukkom.
– Vad sa du att det hette sa du?
– Antidramaturgi. Sprängd sekvensering. Lite Altman.
– Ja, sa Paul dröjande. Det är möjligt. Jag hade nog tänkt mig det så. Lite anti.
– Bra, sa Ivan Glukkom. Jag är alltid på. Jag gillar när någon försöker hitta det nya. Hur många roller sa du att du ville skriva för?
– Sådär en femtio, sextio stycken hade jag tänkt mig. Kanske uppåt hundra. Så att känns att det finns liv, att allting är möjligt. Är det möjligt?
– Inga problem, Paul. Jag är van att jobba i stora projekt. Vem har du som producent?
– Producent?
– Ja. Vem är det som håller i kulorna?
– Kulorna?
– Har du någon sponsor? Vänta nu här, va! Du har väl någon som fixar pengarna?
– Nja, sa Paul. Vi säljer väl biljetter?
– Det funkar inte så, Paul. Stöd. Fonder. Sponsorer. Det är vad som håller teatrarna uppe, vet du. Det finns inte en föreställning i det här landet som går med reell vinst.
– Har ni några sådana bidrag? Du och din grupp?
– Vår senaste turné var sponsrad av Q8. Vi hade med en bensinpump på scen. Det går jävligt fint med Strindberg. Bensinpumpar, de är så jädra maskulina.

Paul Exodus Propp av Magnus Carlbring, W&W 2004

kultursprutan

den sprider ljus: man skjuter kvastar och kvasarer

man ställer ignoransen och arrogansen mot väggen och sedan bara pepprar man på med upplysning: ord ord ord

kulturskymning

När kulturskymningen nu på allvar drar in tillsammans med höstmörkret får man i stum protest sätta sig och läsa Göran Sonnevi, det hjälper alltid; jag slår bara upp en sida och följer med:


Arrogansen, högmodet, förbländningarna

i den höga politiken, inte bara

inne i mig... Som om jag

hade rätt att anklaga, att döma...


ur Mozarts Tredje Hjärna, Bonniers 1996

är du lönsam lilla konstnär

Nej. Det var aldrig vår uppgift. Vår uppgift var att genomlysa och spegla och gestalta och analysera och förnöja och avslöja och vidga och utforska och bygga vidare och utveckla och ta del av och höja och skärpa medvetande- och den sociala och intellektuella nivån i det här samhället. Och det lönar sig sällan. Då går det inte att infoga sig eller underordna sig - vare sig kommersialismen eller politiken. Man behöver stå fri.

Det är synd om det samhälle där snaran dras åt kring kulturlivet. Det är inte konstnärerna som blir fattiga; det har de alltid varit och de har alltid överlevt - eller inte. Det är samhället som blir fattigt. Det är samhället som visar sig vara fattigt. Det intellektuella armodet fläker ut sig som pixlarna i en ohyggligt stor plattskärmsteve; där inne drunknar allt egentligt välstånd.

radikal elit

Hallon Embryo. Vad händer?

Åh. Inte mycket. Jag sitter och pumpar cykeln.

Ska du ut och jonna?

Nej nej. Jag ska bygga en bro.

En bro.

Yep. Mellan det förgångna och nuet. Mellan dem som provocerar och de som bara sitter hemma och stirrar in i väggen. Därför cykeln. Därför har jag på mig hjälpen på huvudet. Därför har jag klätt mig i obegripligt svåranalyserade sportstrukturalistiska neonbrallor. Därför har jag ryggan full med sprejfärg. Nu ska jag ta mig in till maktens boning. Nu ska jag skriva en dikt - omöglig att begripa och lika omöglig att förkasta - på trapporna till överheten. Sedan ska jag cykla in i villaförorterna och skrika att borgarklassen suger och sedan ska jag cykla ut i ytterstäderna och skrika att allting suger. Och sen ska jag cykla hem och se på fotboll och dricka bärs och äta röepölse och knyta näven i luften och skrika: "Ibra!" Och sen ska jag gå och knyta mig och fundera ut vilka provocerande grejer jag ska göra i morgon. Stavra fel, kanske. Stavra segnälkab, kanske. Kanske tar jag min gamla cykel igen, den passar bra för det här jobbet.

Ja den är verkligen snygg. Vad är det för märke det undrar jag nu.

Åh. Det är en äkta Radikal Elit.

vanligt ovanlig

”Jag spelar vanlig”, sjunger Olle Ljungström. Och det är vad vi gör, de flesta av oss. Vi letar efter den där normen som är den rätta. Men hittar den inte. Vi hör inte hemma här. Kruxet är att vi är alla. Ingen är vanlig. Det finns inget verklighetens folk därute, inga andra än oss. Du och jag och Ulf Lundell och Göran Hägglund och mina grannar och barnen som är på väg till skolan och tjejen i kassan på Coop Konsum och mannen i spärren till pendeltåget. Det här är vi. Vi vanliga. Vi som kämpar. Vi som klättrar ur vårt krus varje morgon och med en lampa i handen går från människa till människa och letar. ”Är du en vanlig människa? Är du en människa?”

Herregudrun, jag vet inte ens vad en människa är. Vilka är de? Hur gör de? Hur blir man normal, hur följer man en norm, vems är normen? Allt det här trodde jag var självklart 2009, men somliga behöver visst en lektion. Ska man säga ifrån, eller? Kan man klaga någonstans? Det som är riktigt allvarligt är att det är vår socialminister som kommer med de här utsagorna och fördomarna och föraktet de implicerar. Förakt för dem som är utanför, som har hamnat utanför eller som har valt ett utanförskap. Och detta: konstnärsföraktet. Föraktet för de som försöker se igenom samtiden, spegla den, vidga begreppen. Föraktet för alla som inte faller inom normen (men – nu fastnar jag i det här igen – vilken är den? hur är man vanlig? har man kostym? är man med i Livets ord? protesterar man aldrig? var Jesus en vanlig människa, tillhörde han verklighetens folk? gick han inte till dem som befann sig på kant med tillvaron?). Vad gör socialministern för dem som inte förmår vara ”vanliga”, för dem som inte orkar?

När han sedan häcklar vad han kallar ”kulturvänster” (vilka är de då? hur ser en sådan jeppe ut?) och sätter titeln konstnär inom citationstecken, då känner man än mer oro. Och viss lycka ändå, att han trots allt inte är kulturminister. Men oron för alla de som inte faller inom socialministerns norm, de som inte är ”vanliga”, den kvarstår. Och, konstnärer går ofta först, tar ofta enorma risker (sitt liv, sin gärning) för sitt – ibland uttalade ibland outtalade – kall. Men om detta vet kanske Göran Hägglund ingenting. Vad en konstnär gör är att – med risk för att generalisera (all konst är givetvis i grunden fri och har olika bevekelsegrunder) – doppa sitt lackmuspapper i verkligheten och kolla ph-värdet. För att sedan gestalta det där värdet på sitt vis. Det handlar ytterst sällan om snobbism eller någon slags radikal elitism (och om det gjorde det var det kanske exakt vad samtiden behövde). Det handlar om ett jobb, en färdighet. Som poet tänker jag på tidiga svenska modernister – Edith Södergran, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Pär Lagerkvist – som fick kämpa i motvind och mot traditioner och kulturförakt och fördomar för att deras dikter skulle nå fram. Nu tillhör de vårt kulturarv. Det socialministern kallar elitism är troligtvis en observant skörhet och en uttrycksfull finkänslighet. Eller också är det bara ett annat sätt att vara vanlig.

Vad socialministern tycks leta efter – eller utgå ifrån – är någon slags homogen massa av alldeles vanliga människor som har alldeles vanliga tankar och gör alldeles vanliga saker och har vanliga kläder och vanliga åsikter. Men – igen – var är de där underliga vanliga typerna någonstans? Är det någon som har sett dem? Vilket slags samhälle är det som socialministern fikar efter, egentligen? Uniformt. Linjärt. Ofarligt. Oskadliggjort. Eller: gammaldags. Eller: ett med fjärrkontroll. Med tevekannor och rutiga köksdukar och bonader på väggen och där allt det som är annorlunda och främmande och oroväckande bara finns där inne i teveburken. När som helst kan man stänga av verkligheten med sin fjärris. Och borsta tänderna och klä av sig och krypa ned i sin säng och stirra i taket och ligga där när natten kommer och bara vara helt verklig och alldeles vanlig.

embryo anka

plötsligt står han där

på gårdsplan

var kom du ifrån det undrar jag nu

han verkar inte kunna svara det säjer jag nu

men: han är ju en anka

jamen: kalle anka kan ju

äh: det är inte på riktigt det är bara i pratbubblor

är det en han det undrar jag nu: hur vet du det

det ser man på sjömanskostymen och den lilla mössan

ska han bro hos oss nu det undrar jag nu

vi kan ha honom som hemhjälp: han kan svimma i poolen och jobbra lite med allt mögligt

och sen kan vi äta upp honom till jul och nyår: grod jul lilla anka det säjer jag nu

kvack kvack

ser du hör ni: han kan visst prata det var ju det jag sa det säjer jag nu

kvack

utanförskapet

yo embryo: vad hänger

inte mykcet det säjer jag nu

det kanske flygrer förbi ett uffo man vet aldrig

uffo det undrar jag nu

yep: med såna där uffon i från yttre världsrymden: människor som inte rikctigt prasslar in men som det ändå finns ganskca grott om

såna som du såna som jag det säjer jag nu

ja: vi är alla lite utanför innanför

weblog: embryo

släpptember

nu släpprer löven från grenvärken
nu glömmer sej kottrarna i lövhögern

höströst

vårt behov av röst: aaargh

varde ljus

men embryo vad är det här

ser du inte det: hur dom stolpar fram

men: så många

åh: är det inte snyggt

snyggt jag vet inte jag

nu när höstmörkret ramlar på: ta ut solstollarna och relaxa

men: man ser inte ljuset för alla lampor det säjer jag nu

weblog

11 september

Det oändliga antalet flygplan som flög in i skyskraporna; hur man bara var åskådare och samtidigt där. Hur verkligheten blev damm. Hur människorna, de fallande kropparna, blev bara smärta. Hur civilisationen - samtidigt symboliserad av och bekräftad av stål och glasbyggnaderna som föll samman - föll samman. Män och kvinnor, bankklädda, som blev bara blod och damm och blod och damm. Och de ombord. Barnen. Klaustrofobin som blev reell. Brottslingarna. Att man kan riva sönder sin egen historia så. Att vi människor, vilka vi än är, kan förstöra oss själva så. Gång på gång på gång på gång. Att det aldrig finns hopp. Att allt blir damm. Och det mest otäcka: det vackra vädret, den iskalla blå himlen, träden på marken, människorna som är ombord och människorna som faller och alla de som flyr och vi som bara är åskådare och samtidigt är där. Hur vi alla förlorar och faller, oändligt.

säg ifrån

Den sköna nya värld som det där nya arbetarpartiet skapar blir allt genomskinligare och alltmer falsk: en skrivbordsprodukt av en skicklig pr-organisation, det är allt.

Ideologin - under kosmetikan av ordballonger och nyspråk och smarta referenser till folkhemsikoner som Tage Erlander och presskonferenser ute i den så kallade verkligheten - i botten är horribel och handlingarna urbota dumma: man ska bygga motorvägar (i en värld där vi tvunget måste minska biltrafiken), man ska sänka skatterna (i ett samhälle där de sociala klyftorna ständigt ökar; bilar bränns i förorten, pensionärer får inte en fair del av det samhälle de själva byggt upp, lönearbetare tvingas till sänkningar, fackförbund försvagas liksom a-kassan) och nu framkommer det (fast vem är förvånad?) att det finns en underliggande plan att skapa ett låglönesamhälle med en klass av working poor.

Idén är dödfödd och patetisk och gammaldags. Till och med i USA har vinden vänt mot ett mer solidariskt samhälle.

Men, det är klart att den kommer att leda till en sak: en ny arbetarklass föds, och med den en ny arbetarrörelse, ett nytt proletariat, en ny arbetarlitteratur, ett nytt 1930-tal. Men hur nytt är det på en skalad banan?

Det undrar jag nu.

är du lönsam lilla patient

Farran har ont överallt och Morran kör honom i ilfart till akutmottagningen.

"Jaha. Och hur var det här då?"

"Jag har ont överallt."

"Aj aj."

"Precis. Hur mycket kostar det att läka allt det här, tro?"

"Ja inte är det gratis. Vi måste tänka på sjukhusledningens bonusar."

"Men vad kostar kalaset?"

"Vi tar kort ni behöver inte vara orolig. Vi har en sjukhusdirektör som ska på semester förstår ni. Någon måste betala för en plats i solen."

"Men hur mycket blir jag skyldig?"

"Åh bekymrar er inte om det. Vi, däremot, måste ha en viss vinstmarginal. Ägarna har investerat nästan allt de har i allt de behöver. Någon måste ju betala dem för det."

"Jag vill ändå veta; täcker sjukförsäkringen mitt besök här?"

"Sjukförsäkringen? Var kommer du ifrån? 1970-talet?"

"Men jag har ingen annan försäkring."

"Stackare. Men det är ändå bra att du är sjuk."

"Bra?"

"Javisst. Varje patient är en liten guldkalv."

"Kan jag få träffa doktorn snart?"

"Visst. Men det kostar, det kostar skjortan."

"Ja det gör ingenting. Den ska jag väl i alla fall ta av mig där inne."

weblogg: struttsministern

090909

Äventyrsbad? Javisst. Vi bygger de nya äventyrsbaden, det ingår i vår framtidsvision, givet att baden blir enligt följande: roliga, spännande, äventyrliga, givande, synonyma. Under den stund att man är lite road av vad gemene man kallar plask och lek som jag själv har vissa men ifrån under det att min egen barndom präglades av sagda verksamhet, då dock i all enkelhet såtillvida att vi i det här sammantaget mest omtalar mindre anordningar såsom uppblåsbara trädgårdsbassänger och sedvanligt villabadkar, menar jag och andra med mig att man bör se till att åtminstone en viss procent av det här precis önskvärt långsamt uppvaknande landets barn och ungdomar och även deras lite lätt sömniga men ändå någorlunda nyväckt intresserade föräldrar har tillgång till åtminstone låt oss säga: en vågmaskin, en jättebubbelpool, en vildaforsen samt ett väl tilltaget - vill säga på höjden - hopptorn i sitt absolut mest frekvent besökta närangelägenhetsområde. Ävenså undertecknad framhärdar i sin banalt bleksiktiga övertygelse att man som vuxen då och då borde ge sig själv tid att såväl grumla sitt medvetande med en rejäl kallsup som att fröjda sitt lekamen och åtnjuta viss förhöjt välbefinnande med en tvär gir i en rutschkana av typen Discoröret eller Svarta hålet ehuru det är relativt oskadligt för den generella välfärden och individens tämligen riskfria somnambula hjälp till självhjälp, givet allt sker inom rimlighetens gränser, osagt vilka de nu månne vara, roligt faktiskt. Alla borde få en möjlighet att prova på, det anser vi alla som jag nu talar för, osagt vilka, osagt vem. Låt mig med några korta ordalag söka framhålla en bild av sagda utsaga: Givet att man vaknar på morgonen och får på sig nylonskjortan, kliver man upp i den alldagligt lite slappt skönt grå medelsvenska kostymverkligheten och tar sig an sitt lite lätt loja arbete med lagom sävlighet och försiktigt dröjande handlag. Allt handlar i det följande om en enda sak: att uthärda, att söka pröva det nya i en tid av förändring, att uttala sig i självklara paradoxer vars enda omöjlighet är sin egen orimliga slutsats, för att mot eftermiddagen kunna inta tidigare nämnda facilitet och dra på sig sin hajskinnsbadbyxor - att bära givna badbyxa är både en frihet och en rättighet för varje arbetande människa i det proportionerliga samhälle vi kallar välfärdsbassängen etcetera etcetera. I alla fall: när man är i poolen och får simma som en slagbjörn i Alaska, då är man verkligen människa. Jag vill dock varna för att kasta sig ut i en okänd vattenrutschkana innan den röda lampan har slagit om till grönt. Och då talar jag aldrig bildligt.

glöggboden

Bloggdöden står för dörren: alla väntar på det slutgiltiga viruset.

bok

grattis uno!

embryos sommar 9

vykortsbild igen som jag
frottograferade med min karma

embryos sommar 8

Har du gjort något kul i sommar, Embryo?

obsalut: jag var ute med bråten och frottograferade

weblog: universum

Blop. Man rör sitt finger i materian. Blop. En vit dvärg. Blop. Ett svart hål. Blop. Det. Är. Tråkigt. Här. Jag vet: vi gör en jordklots. Jag vet: vi skapar anonymosaurier som går omkring och betar digitala bokstäver. Jag vet: vi skriver dit ett embryo, en palt i helikoptermössa och hawaiikalsonger. Blop. Ingenting. Händer. Någonsin. Mer. Entropin äger ut allt. Blop. Blop.

fikabröd

vad är det som bullrar det undrar jag nu

åh: det är embryo som bakrar

weblog: skolkministern

Det viktigaste med skolkan det är att den är imponerande. Jag menar, att golven är blanka. Att väggarna är rena. Att dörrarna är väloljade. Att man kan slå en sjua utan att det är obehagligt. Att man kan ta emot internationella gäster rakryggad och rulla ut den röda mattan och att alla elever står på rad i skolkuniform och gör honnör och att skyddsrummen är vältrimmade och att man har mycket flyglarmsövningar och gasmasker till all personal och rejäla lager med konservburkar och kondenserad mjölk. Man ska också ha en hinderbana. Skjutfält. Flyghangarer. Beväpnade vakter. Torn. Släpljus och strålkastare och spärrballonger. Man bör ha - men det är en kostnadsfråga - underhållning i form av någon gammal schlagerartist med svensktoppsanknytning. På torsdagar är det ärtsoppa. Det viktigaste med undervisningen är inte själva undervisningen, utan att alla kan rulla en enkrona nedför en nybäddad, sträckt logementsäng. Samt hälsa på flygkadetter utan att flina åt deras snobbiga uppsyn; det är nästan det svåraste av allt. Egentligen behöver man inga betyg i skolkan; det räcker med vapenlicens och ett jaktgevär åt alla. Här skulle jag vilja säga lite om dagens alla modedieter. GI. GQ. Allt det. Till er alla vill jag säga: "Älgfärs". Ät det.

om internet

Det började som en skakning på nedre däck. Eller som en spricka i matrisen, där ettor och nollor kunde kravla ut. Snart satt de där, spindelmännen, de unga och finniga med musarmar petflaskemagar tangentbordsansikten hårddiskhuvuden. Och la sina ägg i webben.

Tills en dag när folket i sig skulle kliva in med sina små hobbitsvärd och fajtas mot spindlar och mörker. Vi kunde ingenting om cyberspace. Men vi fick access; nätet var allas. Suppportrarnas. Pelargonieodlarnas. Loppisarnas. Politikernas.

know your product

the saints

att vara en vara

Farran kommer in med dagens post och dänger den på köksbordet och går rakt fram till kylen och plockar ut en tetra.

"Men vad är det här?!"

Morran ruskar på huvudet där hon står och slipar en tavelram; den ska upp innan matchen: man har skaffat en poster på hela laget.

Farran igen: "Men vad är det här?!"

"Jag vet inte kära du", säger Morran. "Det är Embryos grejer."

"Men allting har bytt namn."

"Jag vet."

"Kolla på mjölken; går det här att dricka?"

"Javisst. Den är jättegod, smaka får du se."

"Men: Embryo mejerier."

"Jag vet, är det inte lustigt?"

"Osten också. Lagrad Embryo. Och salamin: Embryo di Italia. Och titta i skafferiet: flingorna, vad heter de tror du?"

"Embryo. Jag vet. Gå in på toaletten."

"Embryo handtvål. Embryo dasspapper."

"Slå på teven."

"Embryo HD. Embryo Sport. Embryo Nyheter. Embryos barnkanal."

"Gå ut i garaget."

"En Embryo 78:a. Med Embryo Turbo."

"På baksidan."

"Hammocken Embryo. Trädgårdsslangen Embryo. Gräsklipparen Embryo."

"Ut på gatan."

"Grannarna heter Embryo i efternamn. Gatan heter Embryo. Var bor vi någonstans?"

"I Embryo. På planeten Embryo. I Embryos rymd, universum; hela alltet heter Embryo. Allt är Embryo."

"Herregudrun; tar det aldrig slut?"

"Aldrig. Spring bort till kyrkogården får du se."

"Varenda sten. Varenda skylt. Vartenda namn. Embryo. Embryo. Embryo. Men varför?"

Och nu hänger Morran upp tavlan på väggen, tar ett steg tillbaks, huvudet på sned, siktar, rättar till, nu hänger den bra.

"Därför", säger hon. "Därför att allting går att köpa, allting är utbytbart, allting är kopior, ingenting är längre äkta ..."

"Utom Embryo", fyller Farran i.

"Utom Embryo", säger Morran.

att vara ett original

Nu sitter de där, alla tre. Embryo. Abuabu. Sverkcer. Det är lördag förmiddag, dvdbutiken har just öppnat och de sitter på trappen utanför i solskenet. Man kan inte säga att de grälar, men det är någonting som lurar i luften. Osämja. Olikheter. Det är snart dags att resa sig upp och gå.

"Alltså jag tror inte på dej", säger Abuabu.

"Men det är helt sant", säger Sverkcer. "Helt sant."

"Jag har aldrig hört något liknande", säger Embryo.

"Det är just det", säger Sverkcer. "Ingen har hör det förut."

"Jag fattar inte poängen i sådana fall."

"Men det är det som är poängen. Det finns ingen poäng. Det är själva olikheten som är poängen. Att varje detalj är ny. Grabbarna som sitter där. Vad de säger. Hur de ser ut. Allt är unikt. Begriper ni inte?"

"Nej. Jag gör verkligen inte det."

"Men kolla på dig Embryo. Helikoptermössa. Hawaiikalsonger. Är inte det eget?"

"Är det? Alla har väl underkläder? Många har mössa."

"Men inte just din mössa. Inte just dina kalsonger."

"Nej det är en himla tur."

"Och du Abuabu. Vad har du för fritidsintressen?"

"Jag? Inga alls. Det bästa jag vet är att sitta här med er. Det är det enda jag kan."

"Är inte det udda?"

"Är det? Embryo, är det det det undrar jag nu."

"Inte alls."

"Låt mig då ta mig själv som exempel. Det finns ingen annan som jag. Jag bor ensam med min farra och ägnar mesta tiden åt att uppfinna saker alla behöver fast ingen visste om det. På tur har jag en röstförvrängare som gör att jag låter som någon annan. Kolla. Vrider jag på den här låter jag som Embryo: 'Det säjer jag nu yo: jag bror i en skolkkartong'."

"Det där lät inte som Embryo. Det lät som du."

"Det är det jag säger hela tiden. Det finns bara en jag. Ingen kan efterlikna mig. Härma mig. Och det finns bara en Embryo. Allt annat är fejk."

Och därmed blir de tysta. Sitter så. Tiden går. Tills Abuabu, han är den förste, reser sig. Han säger ingenting, ser bara tyst på de andra. Går sin väg, rycker på axlarna. Nu plockar han upp något ur fickan, en påse tuggummin. Pular in ett, två. Tuggar. Man kan se att han hittar på något nu, handen rör sig, det kommer en rad ur honom, ord. Han ska hem och skriva ner dem. Sverkcer reser sig också, tar tag i cykeln han har parkerad mot räcket, hoppar på, trampar iväg, försvinner knirkande bort förbi Coop Konsum och hemåt. Han kommer att försvinna helt till slut, teleportera sig in i ingenstans. Och Embryo till sist, han rör sig inte ur fläcken. Blir sittande. Trafiken tätnar där ute. Himlen är ljus och klar. Efter kanske en timma reser han sig, går in i dvdbutiken, bort till hyllorna med filmer, böjer sig ned och börjar syna konvolutens ryggar. Vad ska han se? Det måste bli en Disneydvdklassiker; han låter fingrarna leta sig fram bland utgåvorna; det gäller att hitta den bästa, den första, själva originalet.

weblog: kapitalistsvinet

Bygg mer motorvägar. Bränn ner alla skogar. Skjut alla djur. Kör ihjäl dig. Spy ut alla miljögifter i Östersjön. Dränk fiskarna. Döda alla sälar. Ät bara griskött. Var ett svin. Var människa. Köp teve. Köp jättestor teve. Köp den av mig. Sälj allting. Sälj din själ. Sälj den dyrt. Sälj den billigt. Men sälj, sälj innan det är för sent.

weblog: sverkcer

4 september 2009

Plockade svamp. Har gjort en stuvning av dem; den står på det osynliga bordet i den osynliga matsalen. Man kan ändå känna doften: kantareller, karljohan, trattisar, fingersvamp. Den där omisskänliga lukten av skog och barr och jord och fukt och, samtidigt, den lite knäckiga doften av fräst smör och något som påminner om dyrt, brynt kött. Som att äta människa.

NÄSTAN ALLA
ÄR INTE DÖDA
ÄNNU

SVININFLUENSAN
TOG INTE DÖD
PÅ ÖVER
NIO MILJONER
SVENSKAR
IDAG

DE DÖDA
KLAGAR INTE
LÄNGRE

EXTRA:
DEN DÖDE
I EXKLUSIV INTERVJU:

LEV IDAG
I GÅR VAR DET
FÖR SENT


SKRAPADE TRISSLOTT
HADE SVINTUR
MEN DOG


EXTRA EXTRA EXTRA:
SVININFLUENSAN
TOG KÅL PÅ ALLTING
(VEM LÄSER DET HÄR?)

vaccin

Farran och Morran sitter och ser värsta våldsdvd:n; blodet sprutar mot plasmaskärmen och motorsågarna jagar varandra. Ben. Splitter. Splatter. Man hör skrik inifrån en vansinnig skog. När det blir ljust är det fullt av poliser överallt som klampar omkring och sätter upp blåvitrandig tejp. Och sedan allt blod och alla vidrigheter. Fotografier. Vardagsrum som är sönderslagna. Kulhål. Lik i alldeles omöjliga ställningar. Bårhus.

Till slut måste Farran gå ut i trädgården och andas. Han trycker på paus. Morran brygger kaffe. Och sedan tillbaks in i skiten och jobba. Man måste vänja sig. Det här är framtiden. Stephen King kanske hade rätt. Det finns ingen ondska. Men det finns det som gör ont.

Nästa kväll hyr de en till. Ännu värre. Nu är det borrmaskiner som gör jobbet. Rakt igenom huvudena. Man kommer in i ett rum fyllt av lik. Folk bär ut de döda i trädgården. De döda lever igen. De döda bär ut folk i trädgården. Till slut dör alla.

Nästa kväll bestämmer de sig för att ge upp. De hyr en romantisk komedi, tinar en påse räkor och öppnar en flaska lagom enkelt mousserande vin.

"Herregudrun. Man levrar sej bara en gång det säjer jag nu."

"Jamen eller hur. Och dör på kuppen."

weblog: sverkcer

3 september 1792

Skit också. Byggde en teleportör efter lunch. Lyckades skicka iväg mig själv bakåt i tiden. Känner mig som i ett dåligt nummer av tidningen Bamse. Hamnade mitt i de stora avrättningarna i Paris. Blodet flyter. Folk släpas ut ur fängelserna och avrättas. Giljotinen sjunger. Man sticker människors huvuden på långa träpåkar och skränar genom de trånga gatorna. Är det här frihetens pris?

manifesto

DADA IS NEVER RIGHT

I don't want words that other people have invented.

åka tråg

hallon embryo: vart ska du i den där lilla vagnen

till hemmaboda: jag bror där

skör du själv ditt tråg det undrar jag nu

obsalut: jag är klokförare

weblog: sverkcer

3 september 2009

Laboratoriet ödsligt denna morgon. Skapade en immateriell fjäril som nu flyger därute, gulvit mot det gröna gräset. Embryo kom förbi, vild av idéer. Han ville att vi skulle bygga en solreaktor, transportabel, som man kan ha som campingbord och minipingisbord. Samtidigt. "Så man både kan ätra upp sej och tränra upp sej." Sagt och gjort. Jag skruvade ihop ett sådant och vi körde några set. Jag lät honom vinna. Nu är han och handlar fikabröd, det blir en kardemummalängd; jag kan känna doften redan nu.

pestens tid

hallon sverkcer: vad är det du uppfinner

en lagom kul grej: en skrattmas

mås

nej mas: det är en liten jobbot som grår omkring och muntrar upp: ser du

nej

den rör sej lustigt

tycker du

ja: den strutsar fram

gör den

den larvar sej lite

gör den: jag tycker den är aptråkig: en burk med ben

nej nej: det är insidan som räknas

den låter inte säjer ingenting: vad är det som är så roligt med det

men: man får väl ha lite humor själv också: om man man bara klagar blir allting och ingenting kul alls: titta nu rörde den sej igen

inte

jodå

inte

jodå

inte

jodå: var är den nu

där uppe: vad var det jag sa

vad var det du sa

skrattmås: det är vad det är

alla ska med

farran sitter och stirrar in i plattskärmen: alla ska få svininfluensan alla ska vaccineras alla ska dö alla ska överleva alla ska lida men ingen ska ha ont

embryo kikar in: vad gör du varför sliter du ditt hår

och farran med ett finger in i evigheten: vi kommer att dö embryo vi kommer att dö

jag vet

men det är ju ohyggligt

jag vet

men vad ska vi göran det undrar jag nu

åh: ingenting

ingenting: men jag bryter ihop

bryt kanal: matchen börjar

vmguld vmguld vmguld