”Jag spelar vanlig”, sjunger Olle Ljungström. Och det är vad vi gör, de flesta av oss. Vi letar efter den där normen som är den rätta. Men hittar den inte. Vi hör inte hemma här. Kruxet är att vi är alla. Ingen är vanlig. Det finns inget verklighetens folk därute, inga andra än oss. Du och jag och Ulf Lundell och Göran Hägglund och mina grannar och barnen som är på väg till skolan och tjejen i kassan på Coop Konsum och mannen i spärren till pendeltåget. Det här är vi. Vi vanliga. Vi som kämpar. Vi som klättrar ur vårt krus varje morgon och med en lampa i handen går från människa till människa och letar. ”Är du en vanlig människa? Är du en människa?”
Herregudrun, jag vet inte ens vad en människa är. Vilka är de? Hur gör de? Hur blir man normal, hur följer man en norm, vems är normen? Allt det här trodde jag var självklart 2009, men somliga behöver visst en lektion. Ska man säga ifrån, eller? Kan man klaga någonstans? Det som är riktigt allvarligt är att det är vår socialminister som kommer med de här utsagorna och fördomarna och föraktet de implicerar. Förakt för dem som är utanför, som har hamnat utanför eller som har valt ett utanförskap. Och detta: konstnärsföraktet. Föraktet för de som försöker se igenom samtiden, spegla den, vidga begreppen. Föraktet för alla som inte faller inom normen (men – nu fastnar jag i det här igen – vilken är den? hur är man vanlig? har man kostym? är man med i Livets ord? protesterar man aldrig? var Jesus en vanlig människa, tillhörde han verklighetens folk? gick han inte till dem som befann sig på kant med tillvaron?). Vad gör socialministern för dem som inte förmår vara ”vanliga”, för dem som inte orkar?
När han sedan häcklar vad han kallar ”kulturvänster” (vilka är de då? hur ser en sådan jeppe ut?) och sätter titeln konstnär inom citationstecken, då känner man än mer oro. Och viss lycka ändå, att han trots allt inte är kulturminister. Men oron för alla de som inte faller inom socialministerns norm, de som inte är ”vanliga”, den kvarstår. Och, konstnärer går ofta först, tar ofta enorma risker (sitt liv, sin gärning) för sitt – ibland uttalade ibland outtalade – kall. Men om detta vet kanske Göran Hägglund ingenting. Vad en konstnär gör är att – med risk för att generalisera (all konst är givetvis i grunden fri och har olika bevekelsegrunder) – doppa sitt lackmuspapper i verkligheten och kolla ph-värdet. För att sedan gestalta det där värdet på sitt vis. Det handlar ytterst sällan om snobbism eller någon slags radikal elitism (och om det gjorde det var det kanske exakt vad samtiden behövde). Det handlar om ett jobb, en färdighet. Som poet tänker jag på tidiga svenska modernister – Edith Södergran, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Pär Lagerkvist – som fick kämpa i motvind och mot traditioner och kulturförakt och fördomar för att deras dikter skulle nå fram. Nu tillhör de vårt kulturarv. Det socialministern kallar elitism är troligtvis en observant skörhet och en uttrycksfull finkänslighet. Eller också är det bara ett annat sätt att vara vanlig.
Vad socialministern tycks leta efter – eller utgå ifrån – är någon slags homogen massa av alldeles vanliga människor som har alldeles vanliga tankar och gör alldeles vanliga saker och har vanliga kläder och vanliga åsikter. Men – igen – var är de där underliga vanliga typerna någonstans? Är det någon som har sett dem? Vilket slags samhälle är det som socialministern fikar efter, egentligen? Uniformt. Linjärt. Ofarligt. Oskadliggjort. Eller: gammaldags. Eller: ett med fjärrkontroll. Med tevekannor och rutiga köksdukar och bonader på väggen och där allt det som är annorlunda och främmande och oroväckande bara finns där inne i teveburken. När som helst kan man stänga av verkligheten med sin fjärris. Och borsta tänderna och klä av sig och krypa ned i sin säng och stirra i taket och ligga där när natten kommer och bara vara helt verklig och alldeles vanlig.
