I äldre västgötalagens lekarerätt står det skrivet att en misshandlad konstnär kan få skadestånd endast om han orkar genomföra konststycket att hålla fast en piskad otämjd kviga i den såpade svansen, alltmedan den församlade menigheten förlustar sig på hans olycka och oförmåga. (källa: Upphovsrätt för författare, Jan Gehlin 1983)
Lekarerätten avskaffades formellt via Magnus Erikssons landslag (1350) men i sak gällde den 700 år (1961) då upphovsrätten trädde i kraft. Men någonstans står vi där ännu, och håller i den där såphala svansen. Hur ska man säga; det sjuder ganska snabbt upp ett slags oanat förakt för kultur - här och var och gärna i efterdyningarna av politiska beslut som gör det lite mer såphalt för kulturarbetarna. Vad gör man? Ökar bildningen, insikten, medförståelsen. Kolla. Det här är kultur: Stockholms T-bana är världens längsta konstutställning. Dödsannonserna i tidningen kryllar av fragment ur den svenska poesiskatten. Radion. Teveutbudet. Det är kulturjobb. Alla dessa filmer som i viss mån bygger upp oss och underhåller oss och i ganska stor utsträckning vidmakthåller ett angloamerikanskt livsåskådningsperspektiv på vår tillvaro. Gå och bada. Musiken som strömmar ur simhallens högtalare. Målningen på väggen; den väldiga fresken med vallmo. Språket, både det som kommer ur folkdjupet ("Hellre äter jag själv än låter barnen svälta, sa gumman") och det nypåfunna (herregudrun så mykcet ord som man kan kokra upp på en spik sprik språk), som vi läser, talar. Vårt sätt att tänka. Husen, arkitekturen. Kommunikationsvägarna. Tangentbordets design. Mina joggingskor, alla varumärken, tygfärger, förpackningar, bilmodeller, svensktoppen, tabloidpressen, de alldeles lagom abstrakta resonemangen i filosofiska rummet, kvällens fotbollsmatch, lagtröjorna, sången vi alla sjunger innan domaren blåser igång.
Inte allt, men nästan, som omger oss och gör oss till dem vi är, är kultur.
Så det är bara att hålla i den där piskande, viftande, såphala svansen!
