Nu sitter de där, alla tre. Embryo. Abuabu. Sverkcer. Det är lördag förmiddag, dvdbutiken har just öppnat och de sitter på trappen utanför i solskenet. Man kan inte säga att de grälar, men det är någonting som lurar i luften. Osämja. Olikheter. Det är snart dags att resa sig upp och gå.
"Alltså jag tror inte på dej", säger Abuabu.
"Men det är helt sant", säger Sverkcer. "Helt sant."
"Jag har aldrig hört något liknande", säger Embryo.
"Det är just det", säger Sverkcer. "Ingen har hör det förut."
"Jag fattar inte poängen i sådana fall."
"Men det är det som är poängen. Det finns ingen poäng. Det är själva olikheten som är poängen. Att varje detalj är ny. Grabbarna som sitter där. Vad de säger. Hur de ser ut. Allt är unikt. Begriper ni inte?"
"Nej. Jag gör verkligen inte det."
"Men kolla på dig Embryo. Helikoptermössa. Hawaiikalsonger. Är inte det eget?"
"Är det? Alla har väl underkläder? Många har mössa."
"Men inte just din mössa. Inte just dina kalsonger."
"Nej det är en himla tur."
"Och du Abuabu. Vad har du för fritidsintressen?"
"Jag? Inga alls. Det bästa jag vet är att sitta här med er. Det är det enda jag kan."
"Är inte det udda?"
"Är det? Embryo, är det det det undrar jag nu."
"Inte alls."
"Låt mig då ta mig själv som exempel. Det finns ingen annan som jag. Jag bor ensam med min farra och ägnar mesta tiden åt att uppfinna saker alla behöver fast ingen visste om det. På tur har jag en röstförvrängare som gör att jag låter som någon annan. Kolla. Vrider jag på den här låter jag som Embryo: 'Det säjer jag nu yo: jag bror i en skolkkartong'."
"Det där lät inte som Embryo. Det lät som du."
"Det är det jag säger hela tiden. Det finns bara en jag. Ingen kan efterlikna mig. Härma mig. Och det finns bara en Embryo. Allt annat är fejk."
Och därmed blir de tysta. Sitter så. Tiden går. Tills Abuabu, han är den förste, reser sig. Han säger ingenting, ser bara tyst på de andra. Går sin väg, rycker på axlarna. Nu plockar han upp något ur fickan, en påse tuggummin. Pular in ett, två. Tuggar. Man kan se att han hittar på något nu, handen rör sig, det kommer en rad ur honom, ord. Han ska hem och skriva ner dem. Sverkcer reser sig också, tar tag i cykeln han har parkerad mot räcket, hoppar på, trampar iväg, försvinner knirkande bort förbi Coop Konsum och hemåt. Han kommer att försvinna helt till slut, teleportera sig in i ingenstans. Och Embryo till sist, han rör sig inte ur fläcken. Blir sittande. Trafiken tätnar där ute. Himlen är ljus och klar. Efter kanske en timma reser han sig, går in i dvdbutiken, bort till hyllorna med filmer, böjer sig ned och börjar syna konvolutens ryggar. Vad ska han se? Det måste bli en Disneydvdklassiker; han låter fingrarna leta sig fram bland utgåvorna; det gäller att hitta den bästa, den första, själva originalet.
