Friday, September 11, 2009

weblog

11 september

Det oändliga antalet flygplan som flög in i skyskraporna; hur man bara var åskådare och samtidigt där. Hur verkligheten blev damm. Hur människorna, de fallande kropparna, blev bara smärta. Hur civilisationen - samtidigt symboliserad av och bekräftad av stål och glasbyggnaderna som föll samman - föll samman. Män och kvinnor, bankklädda, som blev bara blod och damm och blod och damm. Och de ombord. Barnen. Klaustrofobin som blev reell. Brottslingarna. Att man kan riva sönder sin egen historia så. Att vi människor, vilka vi än är, kan förstöra oss själva så. Gång på gång på gång på gång. Att det aldrig finns hopp. Att allt blir damm. Och det mest otäcka: det vackra vädret, den iskalla blå himlen, träden på marken, människorna som är ombord och människorna som faller och alla de som flyr och vi som bara är åskådare och samtidigt är där. Hur vi alla förlorar och faller, oändligt.

No comments: