Tuesday, September 22, 2009

kulturproppen

Ur Tredje kapitlet

Om Paul Propps tid som dramatiker; en tid av uppbrott, kris och konflikter, vändpunkter, stegringar, fiktioner och kvicka replikskiften.

Han skulle skriva en riktigt bra och verklighetsbaserad teaterpjäs, och den skulle skrivas på ren inspiration och med stark frenesi, en politisk och dagsaktuell föreställning om det tjugoförsta århundradet. Han skulle lägga sina nuvarande och något stelnade projekt åt sidan, diktsamlingen – den viktiga Nummer Två – kunde vänta, självbiografin kunde vänta; nu gällde det att erövra tiljorna, att skriva ett drama som varken de stora institutionsteatrarna med sina statliga anslag eller de små, offensiva privatteatrarna kunde motstå. Där han nu gick funderade han över just detta, över vilken teater han skulle erbjuda sin pjäs, vem som skulle få äran att som förstaläsare ta sig igenom det mästerverk han var i stånd att skriva. Han spekulerade för sig själv i hur mycket ett riktigt bra pjäsmanus kunde inbringa i kalla stålar: ”Hundra tusen, tvåhundra tusen, kanske tre, fyra, en halv miljon?” Han kände att krafterna hade återvänt till honom, att livsandarna och skrivlusten grep honom med full styrka och när han nu svängde Odengatan upp mot Valhallavägen stannade han för ett ögonblick i den gråsörjiga dagern och blickade upp mot hustaken, mot himlen, mot det okända Alltet som rörde sig över honom i sin kolossala och ofattbara hastighet och storhet.
Han rös till.
I ett svagt ögonblick trodde han att han höll på att genomgå någon slags frälsningsprocess, att det var Gud eller Brahman eller Asakraften som pillade på honom med ett mjukt, väldigt finger och försökte väcka honom. Men. Nähäru! Det var inget annat än hans självkraft, hans pragmatiska och positiva inre sinnelag, hans Ego som fyllde honom med en inre värme och glädje som var svår att hålla tillbaka. Han log. Han vände sig om på gatan, såg sig om i världen; jodå, människorna i hans omgivning tycktes räta på ryggarna, stegen blev spänstigare och mer målmedvetna än nyss. Han älskade dem, han älskade människorna omkring sig, han ville dem allt gott, han skulle skriva dem en sagolik teaterpjäs. Ur detta snömoddiga vardagskaos som han befann sig mitt i skulle ett storverk födas, ett Opus Magistratus. En megahit.

/.../

– Åh, nu minns jag! Paul, ja. Du var den där lille killen på rullskridskor. Som aldrig hade några egna cigg, va?
– Nej det var inte jag. Strunt samma. Jag skriver. Du jobbar med teater, eller hur?
– Jo. Visst. Jag leder en liten fri grupp härute i förorten.
– Och det går bra?
– Jo. Visst. Sådär. Vi gjorde en turné nu i somras med en Strindberggrej.
– Och det gick bra?
– Jorå. Sådär.
– Jag tänkte, jag har en pjäs på gång, sa Paul, och jag undrar om du skulle vara intresserad av att sätta upp den?
– Fan, sa Glukkom. Nya manus växer inte på trän, vet du. Vad är det för någon pjäs menar du?
– Det är en rätt så stark grej.
– Ja, men det är bra. Det är skitbra. Man ska våga ta i när man skriver dramatik. Vad handlar den om?
– Jo, alltså, det var det jag vill snacka med dig om. Jag har den här idén att man skulle bygga upp en pjäs tillsammans med skådisarna, att man skriver i själva nuet, i ögonblicket, att man fångar ordet …
– Okej okej, sa Glukkom. Lite Unga Klara liksom. Men … du har ingen text färdig alltså?
– Jag har idéer, sa Propp. Bra idéer. Men om vi kunde ha – typ – ett möte. Du och jag och din teatergrupp. Hur många skådespelare har du?
– Många. Det vill säga den fasta ensemblen är väl egentligen inte fler än tre. Jag och Brittmarie, min fru, och Elof, en ung kille. Men vi jobbar mycket med Vår Teater härute och har resurser till att hämta in ett gäng duktiga skådisar. Det är inget problem.
– Jag hade tänkt mig ett ganska stort antal roller.
– Hur många?
– Jag ville fånga ett slags myller, som om allting bara händer överallt utan att någon fattar någonting, fattar du? Liksom jobba med spridda scener som ska fogas ihop. Som en rulltårta kanske … eller … nej, inte precis. Om du kan tänka dig en gata. I en storstad. Alla människor som rör sig där … och att det låter inuti alla huvuden.
– Du snackar lite antidramaturgi med andra ord?
Paul tvekade, det där sista begrep han inte riktigt.
– Vad sa du? frågade han.
– Vaddå, sa Glukkom.
– Vad sa du att det hette sa du?
– Antidramaturgi. Sprängd sekvensering. Lite Altman.
– Ja, sa Paul dröjande. Det är möjligt. Jag hade nog tänkt mig det så. Lite anti.
– Bra, sa Ivan Glukkom. Jag är alltid på. Jag gillar när någon försöker hitta det nya. Hur många roller sa du att du ville skriva för?
– Sådär en femtio, sextio stycken hade jag tänkt mig. Kanske uppåt hundra. Så att känns att det finns liv, att allting är möjligt. Är det möjligt?
– Inga problem, Paul. Jag är van att jobba i stora projekt. Vem har du som producent?
– Producent?
– Ja. Vem är det som håller i kulorna?
– Kulorna?
– Har du någon sponsor? Vänta nu här, va! Du har väl någon som fixar pengarna?
– Nja, sa Paul. Vi säljer väl biljetter?
– Det funkar inte så, Paul. Stöd. Fonder. Sponsorer. Det är vad som håller teatrarna uppe, vet du. Det finns inte en föreställning i det här landet som går med reell vinst.
– Har ni några sådana bidrag? Du och din grupp?
– Vår senaste turné var sponsrad av Q8. Vi hade med en bensinpump på scen. Det går jävligt fint med Strindberg. Bensinpumpar, de är så jädra maskulina.

Paul Exodus Propp av Magnus Carlbring, W&W 2004


No comments: