Farran och Morran sitter och ser värsta våldsdvd:n; blodet sprutar mot plasmaskärmen och motorsågarna jagar varandra. Ben. Splitter. Splatter. Man hör skrik inifrån en vansinnig skog. När det blir ljust är det fullt av poliser överallt som klampar omkring och sätter upp blåvitrandig tejp. Och sedan allt blod och alla vidrigheter. Fotografier. Vardagsrum som är sönderslagna. Kulhål. Lik i alldeles omöjliga ställningar. Bårhus.
Till slut måste Farran gå ut i trädgården och andas. Han trycker på paus. Morran brygger kaffe. Och sedan tillbaks in i skiten och jobba. Man måste vänja sig. Det här är framtiden. Stephen King kanske hade rätt. Det finns ingen ondska. Men det finns det som gör ont.
Nästa kväll hyr de en till. Ännu värre. Nu är det borrmaskiner som gör jobbet. Rakt igenom huvudena. Man kommer in i ett rum fyllt av lik. Folk bär ut de döda i trädgården. De döda lever igen. De döda bär ut folk i trädgården. Till slut dör alla.
Nästa kväll bestämmer de sig för att ge upp. De hyr en romantisk komedi, tinar en påse räkor och öppnar en flaska lagom enkelt mousserande vin.
"Herregudrun. Man levrar sej bara en gång det säjer jag nu."
"Jamen eller hur. Och dör på kuppen."
