090909
Äventyrsbad? Javisst. Vi bygger de nya äventyrsbaden, det ingår i vår framtidsvision, givet att baden blir enligt följande: roliga, spännande, äventyrliga, givande, synonyma. Under den stund att man är lite road av vad gemene man kallar plask och lek som jag själv har vissa men ifrån under det att min egen barndom präglades av sagda verksamhet, då dock i all enkelhet såtillvida att vi i det här sammantaget mest omtalar mindre anordningar såsom uppblåsbara trädgårdsbassänger och sedvanligt villabadkar, menar jag och andra med mig att man bör se till att åtminstone en viss procent av det här precis önskvärt långsamt uppvaknande landets barn och ungdomar och även deras lite lätt sömniga men ändå någorlunda nyväckt intresserade föräldrar har tillgång till åtminstone låt oss säga: en vågmaskin, en jättebubbelpool, en vildaforsen samt ett väl tilltaget - vill säga på höjden - hopptorn i sitt absolut mest frekvent besökta närangelägenhetsområde. Ävenså undertecknad framhärdar i sin banalt bleksiktiga övertygelse att man som vuxen då och då borde ge sig själv tid att såväl grumla sitt medvetande med en rejäl kallsup som att fröjda sitt lekamen och åtnjuta viss förhöjt välbefinnande med en tvär gir i en rutschkana av typen Discoröret eller Svarta hålet ehuru det är relativt oskadligt för den generella välfärden och individens tämligen riskfria somnambula hjälp till självhjälp, givet allt sker inom rimlighetens gränser, osagt vilka de nu månne vara, roligt faktiskt. Alla borde få en möjlighet att prova på, det anser vi alla som jag nu talar för, osagt vilka, osagt vem. Låt mig med några korta ordalag söka framhålla en bild av sagda utsaga: Givet att man vaknar på morgonen och får på sig nylonskjortan, kliver man upp i den alldagligt lite slappt skönt grå medelsvenska kostymverkligheten och tar sig an sitt lite lätt loja arbete med lagom sävlighet och försiktigt dröjande handlag. Allt handlar i det följande om en enda sak: att uthärda, att söka pröva det nya i en tid av förändring, att uttala sig i självklara paradoxer vars enda omöjlighet är sin egen orimliga slutsats, för att mot eftermiddagen kunna inta tidigare nämnda facilitet och dra på sig sin hajskinnsbadbyxor - att bära givna badbyxa är både en frihet och en rättighet för varje arbetande människa i det proportionerliga samhälle vi kallar välfärdsbassängen etcetera etcetera. I alla fall: när man är i poolen och får simma som en slagbjörn i Alaska, då är man verkligen människa. Jag vill dock varna för att kasta sig ut i en okänd vattenrutschkana innan den röda lampan har slagit om till grönt. Och då talar jag aldrig bildligt.
