Det var en hyggligt genomtråkig torsdag. Embryo och hans bäste kompis Abuabu satt på trappen utanför dvdbutiken, på samma sätt som de alltid gjorde. De tillhör de här människorna - de unga - som inte har något att se fram emot. De kommer inte att bli rika. De kommer kanske inte ens att få något jobb. De har ingen gedigen bakgrund, ingen ordentlig utbildning. De kan egentligen ingenting. Mer än att hänga utanför dvdbutiken och diskutera vardagliga grejer. Som det senaste bankrånet. Som den där influensan som ingen verkar bli sjuk av. Som attacken mot kulturarbetarna (Embryo: "Jag skulle gärna bli författare eller nånting, men nu vet jag faktiskt inte."). Som Allsvenskan (Abuabu: "Varför är det så lätt att vinna och så ohyggligt svårt att förlora? Embryo: "Därför att det är förlusterna som bygger upp oss inifrån, som bygger utsiktstornet som ger insikt.").
Nu kom en tredje, Sverkcer. Han bor längre ned på gatan, snett över, i en stor och ekande tom villa tillsammans med sin far. Sverkcer skulle handla ett par liter. Slog sig ned ett slag. Samtalet flöt iväg. Från det där vardagliga surret övergick det till mer existentiella grejer: varför finns man, hur blev livet till, finns det liv i yttre rymden, vad innebär det att vi sitter här, nu, och snackar om det här, för dem som kommer efter oss, är framtiden en del av nuet, är dået en del av det som kommer, hänger all tid och allt rum samman, är verkligheten krökt, kan partiklar röra sig - trots att de är stilla, är verkligheten i sig inte statisk, oföränderlig, utan hela tiden ett slags förflyttning. Finns vi, alls?
Till slut blir det just så. De finns inte kvar där längre. De var bara påfund, parenteser i tillvaron. Det var vi kanske allihop.
