slavarbete

Farran sitter där med sin termos och sin lunchmacka och blickar ut över hela härligheten.

Allt det här har vi byggt, jag och mina gelikar.

Han ser sjukhusen och skolorna och motorvägarna och järnvägen. Han ser tevemasterna och telemasterna och kraftledningarna och kraftverken. Han ser parkerna och promenadvägarna och cyklarna och människorna och glasskioskerna och solen som öppnar sina händer och kastar ljus över allting.

Allt det här är mitt. Och ditt. Allt det här är vårt.

Han tar en tugga av mackan och sörplar av kaffet. Det är torsdag. Snart helg. Farran är inne på sitt tredje decennium på det här bygget. Han har verkligen slitit. Och nu ska han snart omskolas.

Ja för fan. Jag skippar pensionen. Jag skippar tankarna på att faktiskt läsa ikapp alla de där böckerna jag inte hann med. Jag skippar tanken på att köra Vasaloppet, simma Vansbrosimmet. Jag skippar Kebnekajse. Jag skippar tankarna på att göra mer för Svenska Freds och för världsfreden. Jag skippar alla drömmar, alla famntag, alla blommor jag skulle driva upp. Sparrisen! Trädgården jag skulle odla. Fugghedaboutit.

Han plockar upp läseboken ur smärtingväskan. Han är sju år gammal igen. Han nyper lite i omslaget - Hej Matematik! - och öppnar en sida försiktigt. Mängdlära. Subtraktion. Han ryser. Han sitter i skolbänken och in i klassrummet kommer Struttsministern och Specialministern. De ställer sig med händerna på ryggen och vrålar rakt ut: - Arbete ger frihet!

Ungarna hukar bakom bänklocken. Fradgan sprutar mot dem.

Kom ihåg det här!

Arbete ger frihet! Därför ska ni - varenda liten jäkel här inne, ingen kommer undan - jobba i ert anletes svett tills ni stupar och dör. Eller värre än så. Ni ska stupa och dö, tills ni fattar allvaret i att ni måste jobba mer, hårdare, mer effektivt, bättre. Vi är inte människor. Vi är myrstackare och högen av barr måste ständigt bli högre.

rut och rot går i pension (not)

Det är år tvåtusenfemhundratolv. Rut och Rot rullas in på sina bårar i huset där de ska städa.

Välkommen till familjen Embryo. Det här är ett spökhus. Här bor bara de döda: Farran sitter balsamerad i sin fåtölj med fjärrkontrollen i hand. Petar man på honom, spricker allting och han faller över golvet som torrt skurpulver. Morran ligger till sängs med handen höjd mot sin otroligt gammeldags smartphone: det stela skelettfingret ska just skriva in ett ord: JOBBRA. Brollan, en tunn strimma av en gast bara, sveper runt i huset med sin spökröst och ho-hoar. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg i köksfönstret och ser med döda ögon ut i den eviga natten. Embryo sitter, förstenad, med datorn lysande in i den bleka dödsmasken som en skärm från helvetet.

Rut och Rot griper tag i sina svabbar och moppar. De knixar sig fram i den dammiga kryptan. Rut är femhundrasjuttiofem år gammal, Rot bara några timmar yngre. De ska alltid jobba. De ska alltid utföra sina sysslor. De ska alltid vara nyttiga, verksamma, aktiva, bidragande, de ska alltid alltid göra rätt för sig. Det finns inga hinder för vad en människa kan utföra. Framtiden är ljus, och oändlig. Vi ska leva för alltid, och längre.

Och medan jordklotsen roterar kring sin egen axel, den hänger där på sin krok i alltets iskalla hall, hörs ljudet av de arbetande människorna, deras tunga suckar och deras släpande steg, som ekon av en förgången tid. Pyramider restes för faraonerna - de levande gudarna - medan slavarna, fotfolket, gick under under bördorna de fick bära.

DN

allt är till salu

Åh, nu fattar han.

Han kliver upp ur sängen med januariljuset - det där bleka som gör oss alla till levande döda - i ansiktet. Drömmen följer honom som en ond skugga: han stod på barrikaderna, han var ung, hans näve var knuten, han ville åstadkomma något, världen var ett hav av blod och hopp.

Men nu fattar han ju. Han sitter med teven påslagen - TV-shop med ett långt inslag som handlar om en dammsugare som är nästan osynlig och just därför städar upp all skit som inte syns - och tidningen uppvikt - tusentals annonser för vitvaruvaruhuset Embryo och kontinentalsängfabrikanten Embryo och sidenpyjamasaffären Embryo och våldsspelsdistributören Embryo.

Han dricker av sitt Embryokaffe ur sin Embryomugg och tar en tugga på sin hårdbrödsmörgås Embryo med Embryoost och en skiva paprika från grönsaksimportören Embryo. Han reser sig, rusig av insikt, och går likt en zombie med utsträckta armar och hängande fingrar och sätter sig vid datorn. Allting susar. Han vet allting. Han är omvänd, totalt.

Nu ska han sälja sig på mammons altare. Nu ska han kommersialisera allting han gör. Varje bokstav ska taggas med en produktplacering - ett litet embryo som klamrar sig fast vid orden som en hungrig och penningdesperat mobiltelefonförsäljare utanför en shopping-mall - och varje stycke han skriver ska vara självfinansierat, sålt, uthämtat, bortburet, monterat på väggen, påslaget.

Varje text är en handelsvara, ett paket smör, ett emballage, en skokartong fylld med lukrativt innehåll: det fria språkets konsthantverk: miljarder embryon som kokar och fräser och vill ut och hem till sina nya ägare, kunderna, investerarna, kapitalisterna, människorna som har fattat att det enda reella här i världen är det som har ett givet - men föränderligt (helst stigande) - värde.

Allt är till salu, skriver Embryo. Även jag.

Och sedan lägger han armarna i kors. Han är klar nu. Han gör inga fler insatser, han ger inte ur sig mer. Det är en fri marknad, ett tempel av tomhet. Och han lämnar det i tystnad. Ordlös. Befriad.

Han knallar ut i friska luften, tar ett djupt andetag av vulkanaskan som sakta faller ur stratosfären och beger sig sedan iväg på sin vandring till ingenstans från ingenstans. Helt pank. Helt fri. Helt själv.

rut och rot rensar upp skiten

Onsdag. Städdag hemma hos Rut och Rot.

Mäh.

Rut sitter i soffan med fjärrisen och zappar. Rot sitter i fåtöljen med en bunt glassiga veckotidningar och en glasstrut och glassar.

Mäh. Inte ska vi städa. Det är ju vårt jobb, att städa hos andra. Då måste ju nån städa hos oss.

Jamen eller hur.

Sagt och gjort. Rut loggar in på nätet och surfar upp en städfirma: Embryo Städ & C:O. Mejlar en beställning: Toalettstädning (det brådskar).

Efter någon timme ringer det på dörren och Rot öppnar.

Men hej. Är det du?

Jajemen.

Och Embryo står där, i skurbrallor och helikoptermössa med en svabb och en hink och väldigt brandgula diskhandskar på händerna.

Muggen skulle städas eller hur var det sagt?

Jo, säger Rot. Men ... vi städade ju din toalett igår.

Jajemen, säger Embryo. Och nu är det min tur.

Det här känns udda, säger Rut och lägger ifrån säger fjärrisen. Borde vi inte kunna städa upp vår egen skit själv? Om man stänker efter?

Inte då, säger Embryo och klampar in i sina grummestövlar och plaskdammsförkläde och lutar sig in på tjottahejtin.

Åh fy fadren vad det behövs städas här inne det säjer jag nu. Yo.

Och han tar ett djupt andetag och ett stort kliv in med sin svabb och sätter igång att jobba.

Och samtidigt: utanför på gatan går folk - alla klädda i städrockar och skurpulvershattar - från port till port och ringer på hos varandra och städar hos varandra. Allt är ett enda stort kretslopp, där varje människa hjälper en annan att städa dennes mugg.

Och allra sist kommer struttsministern med sin städvagn och sin städmössa och ringer glad i hågen på hos Embryos granne - Julgrannen.

Och där finns det att göra, hela julen ska ju städas ut.

Välkommen, säger Julgrannen och sliter in struttsministern i hallen och knuffar resolut ner honom i källaren.

Nu får du jobba hördu! Du kan börja från början och botten av allt. Och fint ska det bli, så att det skiner om till och med dammkornen. Det allra minsta ska vara lika fint som det allra största.

rut och rot bygger allt och ingenting

Januari. Storgrälens månad. De tomma plånböckernas månad. Livsångestens fundament. Snögloppets och isregnets månad. Helvetesmånaden.

Alla människor går på knäna. Natten är oändlig; till och med den tunna månstrimma som är dag, är natt. Tidningarnas artiklar är grå. Tankarna är grå. Känslorna. Minnet. Förhoppningarna. Allting är jämngrått och dystert och vi är alla som fiskar knappt utan syre som sticker upp sina små munnar i en enorm vak och kippar efter luft. Men allt vi får i oss är avgaser och isrök.

Alla utom Rut och Rot, förstås. De bär gasmask och ränslar och överlevnadsoveraller och stålhjälmar och pannlampor och har enorma kalkylatorer och räknestickor och kartrullar och ritningar med sig överallt.

Hej hallå, säger Rut. Här tänkte vi bygga en bredfilig motorväg. Det känns modernt.

Hallå hej, säger Rot. Här tänkte vi bygga - håll i er - en köpgalleria. Det känns påhittigt. Nytt. Ett konsumtionstempel dit man kan gå och bejaka gudarna. H&M. KappAhl. Embryo Inc. Samma jädra affärer som i samma jädra gallerior över hela världen.

Ja, säger Rut, med ett finger i luften. Igenkänningsfaktorn är viktig. Människor blir så lätt vilse, i det fria.

Och här tänkte vi anlägga en parkeringsplats. Bilarna ska ju ha sitt.

Ja, säger Rot. Bilar känns så himla tjugohundratolv på nåt sätt. Vi bygger - just därför - ett parkeringshus under parkeringsplatsen. Äsch förresten: vi bygger bara parkeringsplatser överallt.

Ja, förutom där vi bygger motorvägar och kulvertar och tunnlar och broar och bensinstationer och mötesplatser och viadukter och avfarter och motlut och ... hur mycket kan man bygga egentligen, innan det tar slut?

Åh, säger Rut. Det tar aldrig slut.

Gör det inte?

Nej nej. Eftersom när man har byggt allting färdigt, då är det dags att riva det igen. Och bygga nytt.

Jaha. Vad ska vi bygga då då?

Ja du - när vi en gång väl har byggt allting, då finns det egentligen bara en sak kvar att bygga.

Och vad är det då?

Ingenting.

Sagt och gjort. Rut och Rot kastar sig över sina ritningar med passare och vinkeljärn och stiftpennor och mallar och börjar om från början igen; de ritar upp en helt ny värld, pompös och storvulen och inbjudande, och bestående av ingenting alls. Tomhet är det nya, det som kommer i marschfart.

rut och rot bekänner färg

När Farran kommer hem från jobbet och stjälper matlådan i diskhon och knallar in i bradagsrummet för att grymta åt Embryo som halvligger i soffan med fjärrkontroller överallt och framtiden ingenstans, händer något mycket ovanligt.

Rut och Rot dyker upp i hallen, i varsina gula jackor med mörkblått tryck och en bunt flygblad i nävarna.

Nämen hej, säger Farran. Är ni kvar?

Nä nä, säger Rut.

Jo jo, säger Rot.

Vi har sagt upp oss från slavgörat, förvisso, säger Rut. Men vi har hittat en ny glöd.

En blå eld, säger Rot. Och håller fram en flyer. Farran lutar sig fram och läser: "Sköt dej själv och skit i andra. Så lever du längre."

Det är ett slags diettips, säger Rut.

Och levnadshållning, säger Rot.

Och politisk förklaring, säger Rut.

Och livsåskådning, säger Rot.

En bekvämlighetsprincip, säger Rut. En ideologi om man så vill.

En egoismens normativa slutprodukt av ett självuppfyllande individualistiskt jagprojekt, säger Rut, som vore det inövat i sömnen. Ett klimax.

Jaharu, säger Farran. Och drar av sig jobbfleecen och kliar sig på skulten. Det låter lite självupptaget, det där.

Nä nä, säger Rut. Vi tänker på alla människor.

Om alla människor sköter sig själva, säger Rut.

Och skiter i andra, inflikar Rot.

Så behöver ingen oroa sig. Det är absolut rättvist.

Är det?

Farran måste sätta sig ner. Och tänka efter. Han tittar upp på de två.

Men hur gör ni med de som har det sämst ställt då?

Åh de får det ju bättre. Om alla sköter sig själva.

Men de som inte kan, säger Farran.

Vilka då?

Alla kan ju inte allt.

Jorå. Bara man vill så kan man.

Jag kan inte spela fotboll, säger Farran. Inte som Zlatan. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte laga mina egna tänder. Jag kan inte köra lokomotiv. Jag kan inte snöröja. Jag kan inte bygga vägar. Jag kan omöjligt - men det borde jag lära mig - sy i en knapp. Och jag vet att det finns människor som kan olika mycket av olika saker. Det är därför vi hjälper varandra. Och delar på våra gåvor.

Det där är snömos, säger Rut.

Vänstersnack, säger Rot.

Lyssna på oss, säger Rut. Och håller upp sina flygblad som en liten fackla i luften.

Vi har alla svar, säger Rot.

Och de börjar förklara, om varandra, orden bluddras fram i en salig oordning: Om varje individ i samhället sköter sig själv och håller ordning på sitt, så kommer alla att klara sig själva och allting fixar sig till det bästa. Klimateffekten. Inkomstfördelningen. Äldreomsorgen. Alla krig i världen. Religionsfejderna. All brottslighet. Sjukdomar. Hungersnöd. You name it. Det fixar sig.

Men, säger Farran. Hur gör vi med orättvisorna?

Vilka orättvisor, säger Rut och Rot i en mun.

De djupa, säger Farran och ser allvarligt på dem.

De djupa?

Rut och Rot ser på varandra tyst och sedan skrattar de högt och skakar hand och slår varandra i bröstkorgen. Djupa va? Ha! Vi är ju aprättvisa, vi två.

Ja ni ja, säger Farran. Men ni är ju bara en liten klätt. Och så formar han en stor ring med sina stora armar, som omfamnade han hela jodklotsen. Vet ni, säger han. På jorden bor sju miljarder människor.

Det var värst, säger Rut.

Sju miljarder, säger Rot. Grattis allihop!

Och hela den här jorden är fylld av rikedomar, säger Farran. Och gör en ny ring med sina stora labbar.

Vi vet vi vet, säger Rut. Och dunkar varandra i bröstet igen. Vi har kommit för att tälja av guldet.

Kruxet är, säger Farran, att ni inte kommer åt det.

Äh, säger Rut. Är man flink så!

Kruxet är, säger Farran, att sisådär två hundra personer - män de allra flesta, från västerlandet - äger hälften av alla dessa rikedomar. Och det är ju inte rättvist.

Nä, det är klart, säger Rot. Men vi behöver inte så mycket. Vi behöver bara så vi klarar oss själva.

Ja, säger Rut. Bara vi klarar oss själva, så klarar vi oss själva, vi själva.

Ni ja, säger Farran. Men ni är bara en liten klätt. Och nu håller han upp händerna igen. Hälften av jordens människor, säger han, tjänar mindre än en tjuga om dagen. Han håller upp två fingrar: Två dollar, säger han. Inte ens tjugo spänn.

Oj, säger Rut. Det räcker ju knappt till en varm korv.

Åjovars, säger Rot och klappar sig på magen. På Ikea får man fem styckna för en tjuga.

Kruxet är, säger Farran, att det inte är rättvist. Och så länge det inte är rättvist, säger han - nu med högre och skarpare stämma - så kan ni ta er politik och er likgiltighet och er självnöjdhet och er världsfrånvändhet och era flygblad och inskränkta åsikter och fara all världens väg. I mitt hus bryr vi oss om varandra. Inte bara oss själva. I mitt hus sätter vi den andre först.

Och sedan lyfter han ut dem ur huset, en i vardera näve: både i höger och vänster. Och sedan ger han dem varsin lätt knäpp i ryggen, så att de travar i väg likt de nickedockor de är.

Och sedan ropar han efter dem, nu med helt mjuk och vänlig röst: Ta hand om er. För det är ni värda. Det är alla människor värda. Lika mycket allihop. Varenda en och utan undantag!

rut och rot gör en embryo

Måndag eftermiddag. Den första snön kommer, den singlar som silver ur den svarta himlen.

Varken Rut eller Rot har sett snö förut. De står alldeles stilla. Och tittar. Och tittar. Ögonen fylls av snö och kyla och hela världen gnistrar. Varken Rut eller Rot kan röra sig ur fläcken. Snön och ljuset genom snön hypnotiserar dem. Allting är verkligt. Allting är stilla. Allting är tomt och fridfullt.

Det snöar, säger Rut.

Det är helt otroligt, säger Rot.

Plötsligt kommer Farran förbi. Med en skovel på axeln och en skyffel i handen.

Ska ni hugga i här eller?

Nä, säger Rut och Rot i en mun. Med öppen mun. Med snö i munnen. Det bara vräker in i dem. De förvandlas till snögubbar. Allting är vitt. Öppet.

Det snöar, säger Rot.

Det är helt otroligt vad det snöar, säger Rut.

Och Farran drar igång snöslungan och Morran plöjer sig fram med skoveln och Embryo och Brollan vispar förbi med varsin skyffel.

Ska ni inte skottland? säger Embryo.

Nä, säger Rut. Nä nä, säger Rot. Vi är i snön. Vi är inuti snön. Vi är snön. Snön. Snön. Snön.

Och sedan försvinner de ned för gatan, långsamt vaggande, armarna utsträckta, ansiktena mot himlen. Man hör deras snösång, deras verser, deras dikt om snön, orden bara vräker ned, de hamnar i drivor, de hamnar överallt. Alla ord är snö. Snö. Snö. Snö

rut och rot orsakar panik

Det finns inte en lugn stund. Hela tiden måste man göra något. Och man måste göra det bra. Och man måste göra det nu. Och man måste göra det effektivt.

Det spelar ingen roll vad man gör, bara man gör det. Rut och Rot pinnar omkring överallt hela tiden och utför sysslor, bara gör saker, för att allting ska bli som det är - uttänkt, planerat, uppdraget, uträknat. Alla är små kuggar som måste göra nytta, för att - göra nytta. Alla måste arbeta för att det är bra att - arbeta. Ingen kan hamna utanför. Ingen kan var ineffektiv. Ingen kan dagdrömma. Ingen kan sitta och skriva dikter eller bara vegetera. Ta dagen som den kommer. Hasta Mañana. Hakuna Matata. Det finns inte längre. Tillvaron är ett garnnystan, och alla människor är invirade i det som fångna insekter. Det surrar och kvider och susar och jäklas.

Bara en stackare står utanför.

Bara en enda överlevare står vid sidan av och betraktar eländet.

Bara en slöfock är kvar i periferin. Bara en är hemma i utanförskapet. Embryo. Han sitter på en parkbänk med händerna knäppt över magen och benen utsträckta och har en milkshake bredvid sig och blicken bara travar omkring i Ingenting och tankarna bara svävar omkring i Ingenting. Han är ingenting. Han kan ingenting. Han vill ingenting. Han är dagens hjälte. I Embryo bor sinnesfriden.

rut och rot koloniserar världsrymden

Plötsligt står de där, sotsvarta och räliga, i trädgården, med varsin vidbränd rymdhjälm under armen. Det ryker ur dräkterna och de plockar bort askflagor från armarna.

Vi har nyss landat, säger Rut.

Precis, säger Rot.

Kapseln slog ner mitt i centrum, säger Rut.

I centrums mitt, säger Rot.

Morran förbarmar sig över dem och bjuder på varsitt glas nykokt. Farran står med armarna i kors och bara tvivlar och tvivlar; han gillar inte de här figurerna alls. Deras ambition. Deras tjänstvillighet. Oäkthet. Han tycker inte om när människor är servila mot varandra och underdåniga. Han tror på jämlikhet. På människors lika värde. Han vill inte ha några tjänstehjon som gör skitjobbet i hans hus. Lika lite som han skulle göra det åt någon annan.

Vi har varit på semester, säger Rut.

I en annan galax, säger Rot.

Morran frågar hur det var där borta och om resan gick bra och allt det där man säger.

Åjovars, säger Rut. Och Rot säger samma sak: Åjovars. Nog var det fint i yttre världsrymden. Stjärnklart. Tyngdlöst. Som ett slags oändligt fritt fall, rätt ut i evigheten.

Men, säger de i en mun och ser först på varanda och sedan med lystna blickar på det ostädade huset och den oräfsade tomten bakom dem. Men borta brak hemma bäst.

Och därmed drar de igång jobbet igen. Kavar ur astronautkostymerna och klär sig i arbetsoveraller och kepsar och hämtar dammsugare och sugmopp och hinkar och trasor och krattor, gräsklippare, våtskrapor, tvättsvampar, sprejflaskor, dammvippor - you name it.

Medan Farran och Morran med varsina djupa suckar sätter sig med sina smartphones och stirrar in varsina olösliga korsord. Livet är fyllt av alla dessa oskrivna ord som ingen begriper.

rut och rot går på gym

Rut och Rot står på garageuppfarten i likadana overaller överallt.

Embryo släpar sig ut med hakan i marken och hämtar en bunt meningslös reklam i brevlådan.

Godmorgon Embryo.

Jaha. Och?

Nu ska vi till grymmet. Ska du med?

Ofta.

Sedan joggar de iväg i traktorsulor och med vimplande mössor och små elitryggsäckar med slangmunstycken och energidryck där bak. Häpp häpp häpp.

Väl framme vid gymmet stormar de in och drar i allting och lyfter allting och tänjer på allting och bryter allting och till slut sitter de på varsin jättestor boll och hämtar andan.

Vilket grym.

Helt grymt.

Efter duschen häller de i sig en odrickbar dricka - jolmbrun och besk som pappersmassa - och joggar tillbaks, ringer på dörren och kliver in och tjoar: Embryo är du vaken! Vi är grymt pigga.

rut och rot bygger en båt

Hej det är vi som är Rut. Och Rot.

Nu ska vi lära er att brygga en bråt. Eftersom klimatchocken. Eftersom vattnet. Eftersom översvimningarna. Eftersom landböjningen.

Embryo ba: Men här.

Rut: Precis här.

Och Farran går in i garaget och låser fast sig vid snickarbänken och börjar hyvla av sig allting. Och Morran går till Coop Konsum och tröstköper papparkakor.

Men Rut - och Rot - de drar igång båtbygget, mitt på tomten. De reser en vagga och plintar en bark och fräser en köl och halar en halv och helar en del. Sedan är det bara att klättra ombord.

Parken är klar.

Först tar vi ombord alla myrstackare. Och sen alla sniglar (eftersom: långsamheten). Och sen alla singlar (eftersom: ensamheten). Och sen alla andra djur och odjur. Och sist Rut och Rot.

Nu står de där. Rut och Rot. Hand i hand och väntar på flodvågen och flodvåren.

rut och rot gör ett vårdval

Morrans morras morra - morrmorrsmor - har tappat fotfästet och behöver stjälpas av någonstans.

Det fixar vi, säger Rut. Det fixar sig, säger Rot.

Och de kommer och hämtar henne i en svart bil i en svart sopsäck och för ombord henne på ett flygplan och flyger henne till ett skratteparadis: sandstränder, solsken, ett evigt lugn och en miljon golfhål att slå sig igenom.

Det är i skratteparadiset man ska åldras, säger Rut.

Ja det är rena paradiset att betala skratt, säger Rot.

rut och rot torkar upp

Farran väger nu tvåhundranittio kilo. Morran strax över. Allt de är kapabla till är att - om ens det - lyfta fjärrkontrollen från golvet och byta kanal.

Slå över. Här händer ingenting.

Slå över igen. Här händer ingenting.

Rut och Rot finns dock tillhands, för att förströ. De spelar upp sketcher. De drar vitsar. De skryter och skrävlar och beter sig. De serverar och ordnar. Allting är alltid tiptop.

Men Morran låter sig inte underhållas. Hon är så uttråkad av bekymmerslöshet - det finns ju ingenting att fundera över, ingenting att planera, nu när Rut och Rot gör allting - att hon behöver kräkas. Farran är likadan. Han dräller godispapper omkring sig och fjärtar slappt. Livet är meningstömt. Och Rut och Rot är genast där och torkar upp och plockar upp.

När kvällen kommer kryper Rut och Rot in i hundkojan där de bor. Det lilla husljuset Mysko sitter på tassarna utanför och ser misstänksamt in i mörkret. Mysko börjar tröttna på de där två. Det är som om entusiasmen, kreativiteten, handlingskraften, påhitten och underfundigheten och samvaron och lättjan och ... ja allt skoj ... har försvunnit. Varken Morran eller Farran bryr sig om ett jota längre.

Det fixar Rut.

Det fixar Rot.

Det är allt de orkar säga. Det fixar Rut och Rot. De ligger i varsin soffa och ältar sitt mantra: Det fixar Rut det fixar Rot det fixar Rut det fixar Rot ...

rut och rot planterar om

Farran sitter som en stubbe mitt i trädgården och bara gråter.

Mitt lärkträd. Mina björkar. Rosorna. Syrenbersån. Magnolian. Det vildvuxna riset bakom garaget. Sniglarna. Mössen. Ekorren och alla fåglar. Var är min trädgård, mitt allt?

Istället: en grön gräsplätt, till synes vidsträckt och minimal samtidigt. En bild av Ingenting. Ett enda träd. En tall, som kunde vara i plast. En garageuppfart i betong.

Rut tuffar förbi på en åkgräsklippare och vinkar: Hej vad det går!

Rot knallar förbi med en bensindriven blåsbälg: Hösten är ett litet helsicke!

Farran reser sig och går - med knapp styrfart - in i det välstädade, dammfria huset. Tänker: Jag måste tröstäta. Jag äter vadsomhelst. Men i kylen finns inget sådant. Där finns bara nyttiga, apfräscha produkter med ett overkligt skimmer ikring.

Farran ylar: Jag vill ha en gammal macka. En ostkant. Jag vill ha lite skit i vrårna. Jag vill ha en mugg som stinker av lite mitt och ditt. Jag vill ha tillbaks min trädgård! Jag vill odla den igen!

rut och rot tar över världen

Det går tio år. Rut och Rot har tagit över hela världen. Det går tjugo år. Trettio. Rut och Rot koloniserar rymden. Rut och Rot löser klimatfrågan. Rut och Rot fixar fred i Palestina. Rut och Rot bygger en ark. Rut och Rot störtar alla diktatorer. Rut och Rot ger ut en kokbok. Rut och Rot har en förfärlig teveshow. Rut och Rot bildar ett politiskt ytterlighetsparti. Rut och Rot förbjuder alla oliktänkande. Rut och Rot bygger fångläger. Rut och Rot blir ett ondsint kejsarpar. Rut och Rot börjar slåss. Rut och Rot sliter ögonen ur skallarna på varandra. Rut giftmördar Rot. Rot giftmördar Rut. Rut och Rot bygger atomvapen. Rut och Rot börjar blogga. Rut och Rot firar jul. Rut och Rot tänder grillen. Rut och Rot är ena riktiga pajsare. Rut och Rot skattefuskar. Rut och Rot har slavar i källaren. Rut och Rot blir anarkister. Rut och Rot bildar anfallspar. Rut och Rot tvålar in varandra. Rut och Rot springer över de elyseiska nejderna. Rut och Rot vinner Idol. Rut och Rot förnekar sig inte. Rut och Rut och Rut och Rot och Rut och Rot ...

Embryo! Vakna! Embryo Embryo du pratar i sömnen. Embryo! Embryo!

Rut och Rot väcker Embryo. De kommer in med en liten fin frukostbricka med en ljummen giffel och en mugg varm O'boy och en nystruken Fantomentidning bredvid.

Allt för dig, Embryo. O Embryo. Vi är dina trälar. Vi är dina tjänstehjon. Du är våran viktigpetter, Embryo. Utan dig skulle vi icke vara intet, och allt.

Och Rut och Rot faller på knä och rör försiktigt vid Embryos lakansfåll, innan de bugande smyger ut ur hans rum under djup och andäktig tystnad.

Ave, Embryo.

rut och rot tänder på

Livet är hemskt. Det finns ingenting att göra åt det.

Farran och Morran släpar sig runt i sitt välstädade hus: allting är färdiggjort, allt är komplett. Vad ska vi här att göra.

Blekfeta zombier med en jättemuffin i ena handen och en kaffelatte i den andra, spillande och dreglande vandrar de omkring i sitt hus. Inte ett dammkorn. Inte en sak att förändra. Rut och Rot har gjort allting.

Till slut sätter de sig på varsin pall mitt i bradagsrummet och glor in i varsin vägg. Kaffet rinner ur deras väldiga muggar. Plask, plask.

Embryo ligger i soffan, uppsvullen som en kokosboll. Ena ögat är öppet och glor tomt in i tevens alla meningslösheter. Det andra ögat är slutet. Huvudet är fullkomligt tomt.

Brollan har gömt sig i garaget. Där kan han sitta i en gammal solstol och bläddra i uppslagsböcker som någon (läs: Rut och Rot) har ställt undan. I garaget finns det liv. Gamla leksaker. Tevespel. Teddybjörnar och legogubbar.

Rut och Rot ångar på. Huset är färdigställt: det ska se ut som i en broschyr: ingenting finns, utom de renputsade möblerna och det skinande golvet. Nu har de gett sig på trädgården. All jord och alla plantor är bortgrävt och bortburet. Urberget lyser i höstdimman.

Nu borrar de hål i berget. Nu pular de ner dynamitgubbarna. Nu tänder de på.

rut och rot bunkrar upp

Vintertid. Otid.

Farran har gått i ide. Morran har gått i ide. Embryo sitter dövstum med en fjärris i handen och zappar sig igenom novembernatten - den dygnslånga.

Det är så mörkt att det gör ont.

Men Rut och Rot, de ger inte upp. De beger sig till Coop Konsum med en köplista lång som Niagarafallet och en kundvagn lika djup som Loch Nessjön. Här ska bunkras upp.

De kavar fram längsmed varugångarna. Tänk Biblioteket i Babel. Men med ost.

Gata upp och ned med livsmedel. Allt som behövs för att klara det tredje världskriget och jordens undergång: konservburkshelvetet.

Men Rut och Rot, de blir lite uppgivna. Ingenting de själva gillar hittar de. Rut är mest inne på raw food: inälvor som är vid liv och insekter som ännu kan flyga med sina klibbiga vingar. Rot vill bara ha motorolja och en polygrip att tugga på.

Vad äter människor?

Rut håller upp en burk. Fjärtor.

Rot håller upp ett paket. Smackaroner.

En påse. Kanylbullrar.

En kartong. Klägg.

De ger upp. Parkerar kundvagnen på en parkering lika stor som Kalahariöknen. Traskar hem längsmed en nermörk höstgata, lika lång som Highway 61, revisited.

rut och rot hjälper till

Gryning. Vargtimma. Poeternas tid. Embryo sitter och skriver. Försöker. Det är tungt. Det blir tunt.

Han skriver: I varje människa bror en poet. 

Och sedan tittar han ut. Ett knivblad solsken glimmar till vid horisonten. Sedan bara mörker, mörker, mörker.

Han försöker igen. I varje ord bror en syster.

Men nej. Han dunkar pannan i bildskärmskanten och suckar. Det går inte. Herregudrun det går inte. Han går ett varv i det tomma rummet. Sätter sig igen. Händerna är av is.

Jag kan inte mer. Gud hjälpe mig.

Plötsligt borrar sig en väldig borr in genom väggen. Gipsdamm. Hostningar. Ett huvud med skyddsglasögon och hjälm tittar fram. Ett fönster slås upp. En skalle till kikar fram, med mask för munnen och väldiga hörselkåpor. Man hör ljudet av en motorsåg.

Hallå där.

Det är Rut. Och Rot.

Hallå där Embryo. Vi brygger om allting.

Vi tänkte ta tag i dig nu. Och din dikt. Du behöver nog lite hjälp.

rut och rot ställer om

Natt. Dimma. Ljuset från gatan lyser över det tomma köket. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg. Hela världen sover.

Då, klockan exakt noll tre noll noll, ställer Rut och Rot om alla klockor överallt.

Det måste gå apfort, så att det inte går fel och tiden går fel. Det blir ett väldigt brak när de ställer om moraklockan i bradagsrummet. Det börjar tjuta om väckarklockorna när de vrider om visarna ett helt dygn. Köksklockan går igång med ett visslande och äggklockan skramlar i sin låda.

Mysko vaknar. Hjärtat slår som en kläpp. Hjälp oss hjälp oss.

Ute i garaget är det en gammal ångdriven skeppsklocka som brölar. Nere i Centrum rasslar det om stationsklockorna. Kyrkklockorna ska vi inte ens tala om. All världens klockor börjar skramla och larma. Atomuren i yttre världsrymden hickar till och hoppar bak en timma.

Och sedan går de ett varv, Rut och Rot, med varsina fotogenlyktor och lyser upp allting.

Klockan är tre och allt är lugnt!

Klockan är fyra och allt är lugnt! Utom vi förstås!

De kryper in i Embryos krypin och lyser honom i ansiktet: Vi söker en människa.

Och fann ett embryo det säjer jag nu yo.

rut och rot flyttar in

Torsdag. Höst. Embryo ligger utslagen med ansiktet i tangentbordet.

Jag kan inte mer. Det blir inte mer. Internet är dött. Alla konton är kapade. Alla ord är stulna.

Han vacklar ut i ljuset i trädgården där Farran och Morran sitter i varsin iskall solstol och stirrar tomt framför sig: Vi kan inte mer, det blir inte mer, vi är helt utbrända.

Då flyttar Rut och Rot in. De kommer med varsin kappsäck och varsina verktygslådor: Hej hallon här ska vi skruva till det litegranna.

Flytta på er så ska vi ställa in sommartiden och ställa till lite reda i oredan. Vad är det här? Text. Den suddar vi ut. Vad är det här? En teve. Den bär vi ut. Det är en ny tid nu.

Gör lite jumpa eller något. Självförverkliga er.

Under tiden brygger vi kaffe och brygger om litegranna. Utan att det kostar er skjortan precis. Eller nåjovars: varsina skjortor får det bli. En rutig och en rotig.

oktober

oktober är portalen: upplyst av ett sista solsken går du
in och försvinner i mörkret som en skugga in i sig själv

september

dagen är solblekt och övergiven
nattblinda fönster slukar allt ljus

augusti

jordklotet mognar som en tung tomat
på en gulnande skör kvist av solljus

juli

natten skördar vit och röd solskensvallmo; lugnet
växer upp ur havet som en väldig sköldpaddssköld

juni

juni är himmelens månad: de grå molnkaskaderna det isblå
midnattsljuset; vita sår som öppnar sig och efter det allt regn

maj

jordklotet: en godismelon med varmt inre som sipprar ut
som gult solljus som rinner över människorna och djuren

april

solens sandgula pansarhjälm forsar fram i natten
narcisserna slår i marken som vita fosformissiler

det finns alternativ

Nyheter
Effektivisering
Soltornet
Geotermisk energi
Vind
Vatten
Kall fusion
Berg
Tidvatten
Bioenergi
Solpaneler
Fotosyntesenergi
Algbensin
Het fusion
Vågkraft
Salt
Plasmakraft
Ökenkraft
Laserkraft
Rymdenergi

kärnkraft nej tack

Puff.

Lägger till ett årtal. 2011.

supermånen

vargens vita pupill möter jaktgevärets hårkors; månen
är ett enormt svart hjärta med en laserpunkt som slår

i jordens mörker

simhallsupproret

Nu får det vara nog.

Jag vet inte vad det är med just simhallarna. Men det är en gräns som går här; jag tror platsen också är symbolisk. Vi möts här. Det är vår simhall. Vi har betalt inträde och vi har i åratal betalt skatt för att våra simhallar ska vara som de är: allmänna, kommunala, våra tillsammans.

Här sitter jag med gubbar och ungar och tonåringar från alla samhällsklasser på lavarna i bastun. Vi är nakna här men inte skyddslösa. Det är vårt ställe. Vår fristad. I simhallen, efter tusen meter, eller i gymmet, efter en mils löpning eller ett pass i trappmaskinen eller på stretchmattan, så mår man bra. Vi blir människor här tillsammans. Sälj inte vår simhall. Här samlas ungarna för innebandymatch. Här möts aerobicfantasterna och spinningfartdårarna - alla är lika svaga eller slimmade och svettiga och självklara här - och vattenjumpaentusiasterna och styrketränarna och hälsofreaken och råbantarna och de lagoma tjocka och de alltför spensliga och ... alla är här, här är det ingen skillnad på oss - så olika vi ändå är.

Och platsen är inte fredad, här finns inga skrank, inga barriärer, ingen åtskillnad. Här råder rättvisa och gemenskap. Man kan vara tyst och i sig själv eller kämpa tillsammans i grupp. Men ytorna är allas. Kaklet. Vattnet. Ljuset. Vi har pröjsat för det här. Vi vill ha det kvar.

Jag vill detta. Jag vägrar se det allmänna säljas ut till sista vattendroppen.

*

Apropå gym.

mars

blek knagglig rotblöt utlevd och överlevande
sätter man sig upp i sarkofagen och kikar ut

rösta

yo

en text

en text
utan fallukca
har inget
djup

sponsor sökes

Hej!

Jag är en glad - men ibland också lite vemodig (det hör till yrket) - poet som söker sponsorer. Lite ny deg i tråget; tangentbordet behöver kanske bytas ut och man behöver nya tofflor att gå från rum till rum i och grunna. Det borde vara lätt det här, att knyta an till näringslivet; luftigt liksom, direkt. Allt handlar ju om kommunikation, och stilbildning. Att skriva poesi är lite som att lansera ett nytt tvättmedel: det ska vara fräscht och få bort de dåliga lukterna ur livet.

Eller nej.

Ibland måste det få komma upp lite illaluktande smolk ur eländet också. Ibland måste man skriva ganska hemska saker. Ibland kanske en dikt inte blir helt salongsfähig. Och det där kan innebära ett problem.

Säg att jag blir sponsrad av ett knäckebrödsföretag. Och sen måste - det där 'måste' kommer inifrån, det är ett driv att gestalta något som man upplever, ser, hittar på, behöver reflektera över eller sätta i relief - jag skriva en narrativ dikt om en stackars knäckebrödsfabriksarbetare som blir illa behandlad av sin chef och till slut dör olycklig och ensam ute i ödemarken, förvirrad och förstörd av kapitalets makt över den lilla människan?

Tänk om jag måste skriva en dikt som handlar om att jag inte tror på marknadskrafternas expansion och kapitalismen som motor i människans historia? Tänk om jag måste skriva en anti-sponsor-dikt? Hur ska jag bibehålla textens trovärdighet om någon bilfirma får presentera sin logga på pärmen till min bok (hej alla bilfirmor jag har inget körkort men en femdörrars familjemiljöbil med sollucka och riktigt bra stereo, det skulle sitta fint; jag kan skriva en fin dikt om utflykter i vår nya Volvo Saab Skoda Toyota Chevrolet); tänk om bilen krockar med texten?

Hur kunde Faust dikta, om han sålde sin själ till djävulen? Hur ska konstnären kunna stå fri när han eller hon köps in som en pokal, en gisslan, av ett företag? Hur ska dikten kunna vara genomlysande och uppriktig, när man har businessmannens andedräkt i nacken? Ska vi ge upp textens ärliga uppsåt? Ska vi sälja oss på marknadens iskalla bräde?

Eller ska vi sluta att skriva.

Eller ska vi inte. Jag kan tänka mig en liten fin kärleksdiktsamling som är sponsrad av RFSU. Jag kan tänka mig en bok om hur vi ska rädda barnen i världen som Unicef är med och distribuerar. Men skulle det få gagna mig? Skulle jag kunna dra nytta av sådant? Jag skulle kunna tänka mig en seriös politisk poesi, vars ändamål var att förändra världen i en ny riktning. Eller en diktning som bara var ett motstånd: snudd på oläslig i sin tvärilska mot rådande normer och maktordning. Vem skulle sponsra detta? Och varför? Och hur skulle dikten - igen - kunna få vara fri?

Bakbunden. Munnen igentejpad. Texten som aldrig kunde vara tyst. Dikten som blev utkörd ur klassrummet. Revolten som föddes i cyklonens stilla öga. Shut up: We are paying you to do so.

Men om vi gör ett försök. Vi sätter oss ned och tänker efter. Hur kunde marknaden kliva in i ditt konstnärsskap, på allvar. Och hur skulle du, på allvar, kunna stå fri som diktare, fortfarande?

Hm. Man kunde tänka sig en diktsamling sponsrad av ... sponsrad av ... (nu förflyter en hel förmiddag en halv arbetsdag, stämpeluret ryker där borta på poetväggen: varumärken passerar revy som ett bildspel från en galleria: skidpjäxor tevespel parfymflaskor krukväxter broderade kuddar) sponsrad av ... näej, det är fett kört.

Jag vill ha en T-shirt med loggan embryo tryckt på ryggen. Embryo kan inte sponsra någon bättre än sig själv.

SvD SvD2

februari

ljuset är kyla och kylan är ljus
och mörkret är kallare än ljuset

januari

en mjukfrusen milkshake på en blank bordsyta: orange
synkoper av norrsken i de marmorerade nebulosorna

den pigge entrepenören

Hej!

Det är jag som är den pigge entrepenören. Jag kommer gående i texten i tusendollarsskor och skimrande kostym. Jag är hal. Bakslug. Påhittig. Bedräglig. En lögnare. Kan man tänka sig en bättre entrepenör än en författare? Jag går omkring med en bricka och bjuder på skumpa och lämnar ifrån mig visitkort. Köp mig. Läs mig.

"Lille vän", sa alltid Fröken till mig som barn. "Du som skriver så bra, du borde bli ... entrepenör!"

*

Jag är Marcel Proust, den franske romanförfattaren; han som satt sjuklig på sin kammare och skrev och skrev och skrev. Pennan brann i handen. Ända in i döden skrev han på sin väldiga roman. Inte mycket till entrepenöranda, i den opigge konstnären. Men han skrev världslitteratur. Så hur skulle han ha gjort i dag? Piggat på sig, och lite käckt lagt ut sina skrivande tunna händer på entrepenad? Eller hade han lagt av, med alltihop?

Ta Franz Kafka annars. Han lessnade så helt på alltihop - konstnärskapet, ekonomin, förlagsstridigheter, ordens vrånghet: hela det jämrans entrepenörskapet - att han lät bränna en massa av sina texter. Men inte allt. Oförmögen att ens äta, på grund av sin svåra sjukdom, korrekturläste han till sin sista dag i livet manuset till volymen En svältkonstnär. Vilken tur då, att det fanns entrepenörer som kunde se till att manuset gavs ut, efter konstnärens död.

Kan man tänka sig Gunnar Ekelöf, knalla fram i den här texten, som en glad entrepenör? Den dysterkvisten? Bah. Edith Södergran, en av våra mest banbrytande modernister vars dikter har blivit en del av kulturarvet. Lungsjuk och eländig dog hon alldeles för ung och utan att alls ha påvisat något entrepenörskap. Hon bara skrev. Och skrev. Och skrev. Och skrev. Tills hon dog.

Ibland kan jag tänka på människorna som ett kollektiv, där man har olika roller och där man hjälper varandra. Där finns läkare och bibliotekarier och brandsoldater och butiksbiträden och entrepenörer (vad ÄR en entrepenör?) och konstnärer (typ: poeter målare musiker filmare) och annat. Man tar del av varandras jobb. Man hjälper och stödjer varandra. Läkaren lappar ihop min trasiga hjärna, när den har legat ute på entrepenad och blivit nedtrampad. Sedan läser hon mina dikter, doktorn, på kvällskvisten. Medan bibliotekarien lånar ut mina böcker och butiksbiträdet sitter i ett kyffe bland grönsaker och läser poesi poesi poesi. Och entrepenören, han ... han ... han ... ja vad GÖR en entrepenör egentligen? De är pigga, det har jag fattat. Och de entrepenerar.

Gunnar Ekelöf pratade om någonting han kallade Ingentingtimmar; den där tiden då diktaren gör till synes just ingenting. Vegeterar. Promenerar. Lagar sin lunch, diskar efter sig. Finns till. Ser sig omkring. Samlar på sig grejer. Stoff. Ord. Tillfällen. Bilder. De där timmarna kunde man kanske ägna åt sitt entrepenörskap istället? Frågan är då vad entrepenörerna skulle göra? Ingenting, kanske?

DN i dag

tyst hav

det är något med fiskarna, säger havet
det är något med havet, säger fiskarna

men deras ord hörs inte; bokstäverna
ligger uppspolade på stranden, ruttnar

tyst vår

fåglarna dras ner ur himlen som torra druvor
och kastas ut över en vit oändlig lakansväv

nyår

vinterfåglarna är hål i gryningens ånga
skriken efter: fisk bröd vatten, hörs ej

mellandag

ett värmeljus rör sig långsamt genom rymden: lågan
är rostbrun som en döende hyacint, hej då blomma

djurkort

det är ingen ko på isen

halvtid

Jag jobbar bara halvtid, så jag är ingen hel människa, jag är bara en menisk.

julkort

Jag är så julkort att jag måste äta lite långa.

julkort

god jul önskar embryo

midvinter

vintern sover snön sover natten har somnat
endast månen blodgul är vaken och sjunger

privatisera allting

eller inte

vilken är skillnaden: på mitt bibliotek och på vårt bibliotek
vilken är skillnaden på min värld och på vår gemensamma värld

sankta lucia

svart tjockt blod pumpas ur det färska såret
ur den vita munnen forsar ord och vintereld

december

öppnar ögonen mot mörkerkylan
vargen av silver i det svarta ljuset

fyller skuggorna med ljus mjuk snö
en förbiflimrande skog: isregnväg

advent

ljus över den mörka snön: en neutronstjärna
dånar av tystnad: nattrymd vidrör stillheten

november

mörkret, en handpolerad sten
som du gnider mjukt i fickan

poetry on war

This poem is a gun
And words are ammunition

Maxamed Xaashi Dhamac ‘Gaarriye’

*

“It’s always difficult to write freely. There is always a kind of censorship — even without laws. It’s hard for poets to write. People read between the lines. It is impossible to deceive them. All my life, I have tried to get around that; but you have to sacrifice many things, to put yourself in danger. I left many countries to keep free.”

There is a little silence in our conversation, a pause for more than just breath. “It is a hard job to be a poet,” he (Saadi Yousef) says.

Sunday Times, 8 aug 2009

bob dylans akustiska gitarr

Vänder en kikare med linserna hitåt: jag är en kamel och världen är ett hål och hålet är ett öga och ögat är en vulkanmynning och mynningen är en revolvers och revolvern är en best och besten är en käft och käften är ett hål som står vidöppet upp mot himlen och himlen är ett hål utan slut och slutet är en öppning in i det undermedvetna och det undermedvetna är en tom dröm som fylls av ansikten med munnar och munnarna skriker ur sig ord och orden är tomma hål som sluter sig kring mynningen på en revolver och revolvern är en förskräcklig varelse med ett iskallt huvud av stål och huvudet är en liten blank bil på en ödslig landsväg och landsvägen är ett streck genom hjärnan och hjärnan är fylld av håligheter som gapar svarta och ekande som hålet på Bob Dylans akustiska gitarr och Bob Dylans akustiska gitarr är en kniv som ligger på världshistoriens middagsbord bland druvor och vinglas och sönderslitna kroppar och kropparna är stumma lik som staplas på varandra som bilder i en tät och obegriplig dröm och drömmen är en kamel som vandrar över en svartvit öken och solen lyser över himlen som ett osynligt hål ett öga rakt in i universums inre och universums inre är ett tomrum som ekar som Bob Dylans akustiska gitarr.

oktober

i universums svarta matta
gnistrar en tunn liten tråd

september

i september tunnas ljuset ut
inuti
man lyser lite svagare
men man lyser
inuti

rymden

finns det liv i rymden

de bor ju här

rymden

det finns liv i rymden

vi bor ju här

tack!

Embryo tackar Annika Bryn för utmärkelsen - Beautiful Blogger Award!

Bidrar med 7 viktiga länkar, hit kan man alltid surfa:

unicef

human rights watch

on poetry

mot rasism

om naturen

ut i universum

alliansfritt

ljus

Vad är det som har hänt? I Embryos valstuga är det nermörkt, utblåst, råkallt. Det är en isande hemsk vind som från dödsriket som viner i mörkret. Våra röster hörs inte. Vi syns inte i svärtan. Kylan går in i benet, in i huvudet. Man får svårt att tänka riktigt klart.

Abstraktioner blir konkreta. Rädslan får namn. Fascism. Egoism. Allt det där är hemskt. De som har tryckts ned, ska tryckas ned ännu mer. Mörkret kommer att bli så tätt att det blir svårt att tala, att andas.

Tills någon - längst inne i mörkrets mörker - tänder ett ljus. Det rispar av en tändsticka mot fuktigt plån. Och till slut, en liten låga. Ett ljus som börjar brinna. Ett till. Nu hörs viskningar och rop. Ansikten lyser. Vi är här, fortfarande. Vi ger oss inte. Vi tänder flera ljus. En väldig eld ska brinna. Flammorna ska verkligt synas. Vi är alltid här. Vi ger inte upp.

Tangentbord som smattrar, bildskärmen glöder. Vita ark som fylls av ord i eldskrift. Skriv. Skriv. Skriv. Det ger tröst - det behöver vi - och styrka.

vi

I Embryos valstuga finns inget dom. Bara vi. Alla vi. Hela jordklotets skränande hord av ungar. Galonisar. Finniga fjortisar. Inte en enda unge ska piskas med betygsjakt eller stressas av lönsamhetskrav från en oviss framtid. Inte en enda unge ska behöva ta hand om vårt gamla kärnavfall eller vår nedsmutsade jordklots. Vi hör ihop allihop, från Danderyd till Bagdad, från Bagdad till New York. Från New York till Rinkeby.

barnen

I Embryos valstuga pågår barnens revolt. Den sker med krita och papper och ballonger och smutsiga knän och små händer som sträcks upp mot maktens boningar.

mitt sommarlov

I Embryos valstuga är det alltid sommarlov. Ta av dig dojorna och kom in.

sveket

läs

individualism

Jag har förverkligat mig själv. Nu är jag alldeles ensam.

vapenfri zon

Till Embryos valstuga får man inte ta med sig någonting in, mer än sin egen nyfikenhet. Alla vapen lämnas utanför: fördomar, lögner, överdrifter, personliga påhopp, okunskap. Här inne blir man omedelbart upplyst: vi ska kämpa tillsammans mot ett gemensamt mål.

Sedan få man plugga på. Läsa gamla klassiker, från antiken och framåt. Man får skaffa sig ett lexikon, en världshistoria, en atlas. Man får resa jorden runt. Man får jobba i kalkbrott och gruvor. Man får bli barnskötare och verkställande direktör. Man får skura toaletter och spela tennis på världstouren. I Embryos valstuga upplöses alla gränser, alla skrank mellan människor. Här behöver man inte skaka hand. Här får man klä sig i burka eller hockeymask. Här får man svära rakt ut eller sitta tyst. Här delar vi allting lika. Bröd och vin. Vatten och jordar. Ingen - alla våra olikheter till trots - har mer rätt till något än någon annan.

Det kan låta som en dröm. Men i Embryos valstuga är alla klarvakna. Det blixtrar av idéer. Ord.

Ingen som träder in i Embryos valstuga kommer ut oförändrad. Vi har inga väckarklockor på nattduksbordet. Vi är alla väckarklockor. Tickande. Alarmknappen lyser.

egoismen

I Embryos valstuga sitter en lapp på väggen: "Det kunde lika gärna varit jag". Den måste man läsa innan man fattar ett enda beslut. Innan varje politiskt beslut måste man läsa den gula Postit-lappen: "Det kunde lika gärna varit jag".

Mannen i korridoren, han som irrar iväg ensam i blöja om natten där på långvården. Mannen som står i det bruna lervattnet i Pakistan och vaktar sin dränkta bondgård. Undersköterskan på teve som säger att hon vill inte ha de där extrapengarna i sänkt skatt, hon vill att pengarna ska gå till vården. Kvinnan i niqab på tunnelbanan, hon som faktiskt kommer där med sin barnvagn, på riktigt. Den mobbade pojken som förvägras hemspråksundervisning. Den utslagne mannen på parkbänken, han som lyfter sin flaska och pekar upp i himlen och fyllemumlar något ingen begriper. Han kunde lika gärna varit jag. Vi är alla utbytbara. Alla kan falla. Hon som skickades ut för att torka upp skiten i det där glimrande trapphuset. Hon som strök herrskapets skjortor i den där källaren. Han som hoppade av sitt partiuppdrag eftersom han såg hur alla ideal sveks, och alla löften. Han kunde lika gärna varit jag.

Det kunde lika gärna varit jag.

Han som inte vill ha en extra 500-lapp i plånboken. Han som vill att den ska gå till det allmänna, till det gemensamma. Han som vill att den där slanten ska gå till dem som bättre behöver. Han som vill att skattemedlen ska se till att vår omtalade välfärd blir likvärdig, för alla. Eftersom det kunde lika gärna ha varit jag, alltihop, allihop. Han som ser hur egoismen delar landet. Hur tvåtredjedelssamhället blir verklighet; hur en skärv av folket tjänar en annan. Hur tillräckligt många lever gott på de andra, för att kunna rösta fram sig själva igen, och igen. Han som med sorg ser hur girighet och konsumism sakta - men säkert - urholkar människovärdet. Han kunde lika gärna ha varit jag.

Riv ner lappen. Klistra den över hjärtat. Det kunde lika gärna varit jag.

barnen

I Embryos valstuga vågar man tala allvar om det riktigt allvarliga. Var sjätte sekund dör ett barn i världen på grund av undernäring.

Ett.

Två.

Tre.

Fyra.

Fem.

Sex.

Vi gör sådana pauser i samtalet, och räknar sekunderna tyst, och sedan sätter vi oss ned igen och planerar våra aktioner. Vi är övertygade om att vi ska göra något åt det här. Vi måste det, det är vår skyldighet. Vi börjar med att dra upp varsin 500-lapp ur plånboken och sedan går vi till Rosenbad och lägger den på trappen och säger: Vi vill inte ha den här. Vi vill att barnen i världen ska ha den.

Rösta solidariskt.

1billionhungry

skriv på

embryos hjärta

I Embryos valstuga sitter en grupp dagisbarn och ritar. De flesta ritar solsken och ett hus och sånt där. Kossor. Någon ritar en robot, den har typ antenner och metallröst.

Embryo ritar också, eller målar snarare. Han jobbar med tempera och apmycket vatten, det liksom stänker och rinner och blir nästan lerigt i papperet. Allting går sönder och blöder.

Vad är det du målar Embryo det undrar jag nu?

Yo.

Han kan inte prata, tungan kommer ut och ögonen vindar och han hittar en tub med blodrött som han sprutar ut över all färg. Mer färg. Nu jobbar han med händerna, bägge. Det liksom pulserar om papperet, bultar.

Men Embryo vad är det du målar?

Ett hjärta. Det sitter till vänster.

alliansfritt

I Embryos valstuga finns minnen kvar. Historiska minnen. Det är viktigt att bevara dem, men utan nostalgi och utan vemod. Embryo har tapetserat en vägg med bilder från förr: enorma schabrak till patronbilar, gossar med mössan i hand som ler mot godsherrens betjänts lådkamera, herrgårdens alla tjänstehjon: pigor och husa och stalldräng och servitörer och chaufförer och skoputsare, en punschveranda där den kostymklädde kapitalisten och hans bekanta dricker grogg och röker vassa cigarretter och talar gott om Nazityskland (där gjorde man jädrigt bra affärer).

Och på en annan vägg: de stumma industriarbetarna med masugnarna brinnande i fonden, de tysta livegna bönderna med lungorna fyllda av damm, skocken av människor som trängs vid köpcentrat (hur de håller sina kundvagnar som zombies på väg in i kryptan), de dementa patienterna utan personal på långvården som irrar runt i blöjor i nattljuset, de utförsäkrade cancerpatienterna som står med droppställningen bredvid sig på kö på Arbetsförmedlingen. Barnen som ser hur motorvägarna byggs upp omkring dem och - samtidigt - hur larmrapporterna rullar in via all världens media: katastrofklimat och översvämningar, ett jordklot som inte räcker för att försörja oss, ett överflöd som är så orättvist fördelat att hälften av jordens befolkning lever i fattigdom och tusentals barn dör varje dag p g a vattenbrist.

embryos valstuga

Den ser inte exakt ut som alla andra. Den är inte träfärgad och doftar urskog. Den är inte fylld av pamfletter och flygblad eller små knappar med blommor på eller mintkarameller eller gratis spetspennor. I Embryos valstuga finns ingenting.

Mer än ord.

diogenes

Jag söker en politiker, sa Embryo och kröp upp ur sandlådan där han bodde under broarna. Han gick genom höstmörkret med en lampa i handen. Han vandrade från parti till parti och lyste upp ansikte efter ansikte.

Jag letar efter en politiker, sa han.

Jag letar efter en idealist och en ideolog.

Någon som säger: Jag tror på dig, människa. Och samtidigt: Jag är här för din skull.

Någon som säger: Jag tror att vi kan ta oss igenom det här livet och den här världen, vi människor, på ett värdigt och solidariskt vis. Att vi ska ska ta hand om varandra. På riktigt. Och om vår jordklots.

Jag letar, sa Embryo, efter den som kan säga: Jag tycker att mitt politiska uppdrag är en gåva, en ynnest. Jag vill verkligen tjäna människorna, jag vill dem väl.

Vem säger, och menar det: Jag tror på den goda människan och jag tror på att vi måste bygga ett samhälle som sätter de som - just nu - är minst och svagast i samhället främst, att vi tänker att: han och hon - de där två nyanlända med sina kappsäckar fyllda av förlust och av hopp, eller den nyfödda bebisen med ryggmärgsbråck, eller den där ensamma gubben som knatar förbi Coop Konsum med sin rollator framför sig och blicken skum av ålder - ska klara sig, det är dem vi ska bygga allting för. Om vi bygger samhället på det viset, och inte sätter de som redan kan och redan orkar och redan förmår främst, då närmar vi oss ett gott samhälle.

Vem vill - egentligen - vara del av något som skiljer del från del från del? Vad är det för slags tårta? Varför måste skillnaderna mellan människor synas: i status, i livskvalitet, i sjukdom, i vård, i bostad, i komfort, i standard? Varför betyder inte ordet rättvisa längre just: rättvisa (att ingen åsidosätts, att alla - på riktigt - ska med).

Jag letar efter ett samhälle som vi kan kalla gott. Vi ska kunna gå till sängs med lätt samvete och en känsla av att: Jädrar, idag har vi verkligen gjort goda gärningar, allesammans. Vi har gjort så gott vi kan, och mer. Vi bor i en värld som är reko, i ett samhälle där vi tar hand om dem som sover i krus och i sandlådor under broar. Vi bor i en värld där vi alla är utbytbara. Jag kunde varit din boss, och du kunde varit min. Men nu utplånar vi de där skillnaderna. Vi är alla jämlika. Solidaritet is the shit.

itratt

Farran är tillbaks, lite ledbruten och öm överallt efter att ha testat alla I-grejer. Värst var I-boxning och I-höjdhoppsarena. Han kom inte över en och tie, och landade brutalt hårt i betongplattan på andra sidan.

Nu har han skaffat en I-tratt. Det är en variant av den gamla tratthatten. Bara så mycket bättre, bara så mycket mera, bara så mycket mera tjugohundratal, så mycket mera finish, yta, utseende, nyhet.

Farran stoltserar med den på förstutrappen. Vrider och vänder på huvudet. Liksom bugar och niger. Man kan se hålet i toppen. Embryo och Brollan tar kort med sina gamla I-phones.

Man kan ha den bråde när man har brådis när man simmar lugnt, säger Farran.

Men bäst är den när man går hemma brafota och klipper gräset.

Och med dessa ord går han ut i garaget och drar fram den gamla I-gräsklipparen och drar igång den och med I-röken bolmande ur motorn tuffar han nu omkring på den eviga gräsmattan med gräset sprutande om fötterna och den väldiga I-himlen brinnande som en ljus skiva ovanför oss alla.

I-men.

sommarsträngt

Lista över sommarens uppgifter:

1. Man ska ta allting på fullaste allvar. Även om det är något man bara gör för nöjes skull.

2. Man ska inte gräla om sommaren. Den är ju så himla fin.

3. Man ska lära sig att skilja på etik och moral. Och sedan ge fasen i bägge, då och då.

on poetry

det skenbart enkla och det uppenbart

kryptiska: nu är det dags att skriva en osann sanning att hitta ut ur allt detta

inåt, mot poesins e=mc2

vi mäter upp alltihopa med badtermometer, vi befolkar

strändernas stränder: den vita dödsbården med röd rand

av allt blod alla människors blod som befolkar

orden

on running

1. Tim Noakes - Lore of Running

Bibeln. Här finns allt: från träningsprogram - från grunden till allt snabbare kilometertider - till texter om muskelvävnader och kolhydratladdning till hur du fokuserar på ett lopp (från 10 km till maraton och ultra) och återhämtar dig efteråt. Över 900 sidor totalfakta. Citat: "Even in the most crowded races, the point is reached when fatigue drives us back into ourselves, into those secluded parts of our souls that we discover only under times of such duress and from which we emerge with a clearer perspective of the people we truly are."

2. Haruki Murakami - What I talk About When I Talk About Running

En essäliknande minnesresa genom maraton- och skrivarlivet. Murakami skriver lika lätt som han springer - och vet vilken möda det ligger bakom detta att hitta det lätta steget och den glasklara formuleringen. Samtidigt finns det en livsnödvändig lättja i hans approach, ett slags insiktslöst allvar som man behöver för att låta bli att begripa hur långt ett lopp är (och att man kan tvingas bryta, att tiden kan bli usel, att man kan ta ut sig till den yttersta smärtgränsen) eller vad mycket tid det tar att skriva, skriva, skriva (utan att man vet hur resultatet blev, hur det kommer att gå). Titeln en parafras på en Raymond Carvernovell. Nyligen på svenska med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

3. Thor Gotaas - Löpning - en världshistoria

Titeln är tydlig; löpningens historia gås igenom från tidernas begynnelse tills nu och med blickar in i framtiden. Alla världsdelar fångas in och många kulturer och epoker; här lär man sig om inkaindianernas transport- och telegrafsystem (genom löpning) och om hur löpningen tidvis varit en del av gycklandet, tidvis ett jobb, tidvis ett tidsfördriv och - senare - något som var/är bra för hälsan. Slutsatsen är att löpningen är vad som gör oss till människor: "Biologerna menar att vi blev människor när vi började springa. Kanske måste vi fortsätta springa för att förbli människor /.../." Lärd och innehållsrik och ytterst välskriven och inspirerande; man vill läsa och springa och skriva mera. Let's do it.

poesin

Poesin är som en sko. Eller också är den barfota.

glädjen

Glädjen är som en sko. Man vill ta på sig den och gå ut i den och bara gå.

lidandet

Lidandet är som en sko. En jävligt liten en.

fotbolls-vm

Fotbolls-VM är som en sko. Många ömma tår.

döden

Döden är som en sko. Ett måste: trång och hemlig och med en lukt av allt och ingenting.

livet

Livet är som en sko. Det gäller att få plats med hela foten, och samtidigt ha utrymme att röra sig på.

dagen efter dagen efter

Embryos farra - Frank - sitter i brädgården i trädgården med en planka i knäet och en hammare i ena handen och munnen full av spik.

Nu spikar vi igen igen.

Sverkcers farra - glödlampsfabrikanten och idésprutan - cyklar förbi på sin vingliga tjugoåttatummare och ringer i klockan: Hallon Frank!

Hallon hallon.

Ska du spika igen igen, det undrar jag nu.

Yep. Nu är teven min.

Äntligen.

Det går mot slutspel i slutspelet och både Tyskland och Brasilien går vidare. Nu krävs det koncentration.

Äntligen, säger Sverkcers farra igen och hoppar upp i sadeln och trampar ner mot Coop Konsum. Han ropar: Jag ska bunkra upp med konserver jag!

Frank höjer en hand och knyter näven segervisst mot den midsommarblå himlen.

Jag ska spika igen igen.

Och med de orden reser han sig och knallar in i huset och bankar fast brädan i golvet och sedan spikar han fast tevefåtöljen i brädan och sedan spikar han fast sig själv - ena brallan - i fåtöljen och sedan ska han just sträcka sig efter fjärrisen när han märker att den är för långt borta. Han når den inte. Han gnyr. Han försöker slita sig loss, men sitter bra fast. Han ropar på Morran, på Brollan, på Embryo. Men de har glömt sig i skrällaren med karaokemaskinen och hör just ingenting.

Och där sitter han, Embryos farra, och glor in i tevens svarta hål. Tystnaden skriker. Skriken tystnar. Skymningen är ljus. Gryningen ljusnar. Midsommarveckan rullar in som en skimrande idrottsarena.

Hur går det för Tyskland. Hur går det för Brasilien. England. South Africa. Medan Frank sitter där med själen fylld av kval och oro, pågår turneringen i ett parallellt universum utan att han har en susning om hur resultaten blir.

Och. Men. Vad gör en människa i nöd.

Till slut nöjer han sig med detta. Han blir ett med sin fåtölj, med sina tankar.

Tomheten, tänker han, är fylld av ingenting. Och det är alltid något.

kärnkraften

1979 Harrisburg. Början till slutet. Vilket vansinne vi har kreerat. Kärnkraft är en livsfarlig energikälla och människans lek med storheter vi inte hanterar. Fugghedaboutit. Lägg ned. Vi ska rösta bort det. Vi ska vara vuxna. Vi ska göra det för vår egen framtid, och för barnens, för allt det kommande. Tage Danielssons lugna stämma med sin elegant vässade retorik: sannolikhetsläran som får politiker och makthavare att ljuga sig fram till påhittade sanningar.

1980 Jag är nitton år. Får rösta för första gången. Övertygelsen är självklar och stark. Den här världen ska inte vi människor med berått mod tå kål på, förgifta, bränna ut. Jag röstar nej. För framtidens skull. Majoriteten röstar nej. Kärnkraften är en parentes: den ska sakta avvecklas. Vi ska överleva, vi människor.

1986 Tjernobyl. Det är nästan så att man ser det där genomsläppliga, fluorescerande molnet av partiklar som sakta sakta faller över Sverige. Minns: de nödslaktade renarna i norr, ljudet av blod som sopas ned i gruset, bär och svampar och den mörka jorden som prickades av giftigt stoft. Dödens osynliga regn mot våra ansikten.

2010 No worries. Kärnkraften är bara en parentes. Vi förlääänger den bara. När man ljuger, det vet varje storfiskare och varje hycklare av avancerad art, då räcker armarna inte till. En parentes kan bli så utsträckt att mitt i hänger ord - lögner löften valfläsk som avfall i en sunkig sänkhåv - som dåliga samveten tills allting spricker och man står ensam kvar i en övergiven plenisal och inte ens tror på sig själv längre. Politik som sviker folket är alldeles meningslös.

Vi är nu tillbaks i framtiden. Och nejet står kvar, med radioaktivt lysande bokstäver, som ett historiskt minne. Ett nej har blivit ett ja. Skäms ingen?

bröllopet

Många var samlade. Både inbjudna och andra. Härskaror hade kommit från alla håll för att beskåda. Bara man fick se en skymt av dem. Bara man anade ett tygstycke, ett blänk från ett smycke. Bara man fick vara där, känna närvaron. Det skulle bli lite som att nudda vid något heligt: en relik en svepning en sten som någon av annan sort hade vandrat över eller lyft och kastat ifrån sig.

Embryo och hans kompisar Abuabu och Sverkcer hade fått de absolut bästa platserna, det insåg de nu. De hade köpt dem på OK-macken, i varsina olika färger. Embryos var bebisblå med gula fläckar; den hade också ett huvud med långa spröt eller antenner i gult som vippade. Ögonen var enorma, de stirrade tomt och nästan lite lömskt framför sig. Munnen bred och röd med flinande tandrad. Embryo hade döpt honom till Badis. Abuabu hade hittat en mer traditionell, anklik sak. Gul näbb. Ringen i orangegult. En liten röd stjärt där bak som gjorde att man kunde hålla balansen. Både Embryo och Abuabu flöt i sina på ett ganska lustigt, guppande vis. Ringarna var trånga och satt åt hårt om bröstkorgen. Men de hade god rörlighet i armar och ben och kunde parera strömvirvlar och vågkluck på ett ganska proffsigt vis.

"Vi äger", konstaterade Abuabu där han kavade fram i Stockholmsvattnet.

"Vi är som fiskar i vattnet", sa Embryo.

Sverkcer hade dock det verkliga lyxläget. Han hade köpt en klassisk, illgrön krokodil. Det fanns två handtag där framme, just bakom de vindande ögonen, att hålla sig i. Han kunde både sitta grensle och ligga på mage och kika.

Nu flöt de i Strömmen. De hade blåst upp dem borta vid Slussen och sedan glidit i försiktigt vid en låg kant och kajkat mjukt och varligt ut i sjön. Det enda orosmomentet var kylan. Vattnet hade sett inbjudande ut: sommarblått och glittrande. Men det isade kring benen och högre upp. Embryo var aldrig den som klagade, men nu kände han ett märkligt domnande, från tårna och uppåt, som han bara kunde likställa med ett segdraget döende. Kallbrand.

"Iskallt", sa Abuabu.

"Men friskt", sa Embryo.

Svercker dock, han bara låg där uppe på krokodilens rygg i solen och värmen, alldeles torr och med ett fint grepp om handtagen, och njöt.

"Nu ser jag något!"

"V-v-v-vaddå?" huttrade de andra två. De kunde inte se ett jota. Bara svallvågor och här och var en sjuklig gräsand som drev stum i vattnet. Jo, nu upptäckte Embryo ett hål. Pyspunka i badleksaksskallen. Den sommarfärgade dinosaurien krympte blixtsnabbt och hängde livlös och tråkig kring hans tunna bringa. Nu var Embryo lyckligtvis en fena på att simma och gjorde några snabba crawltag in till kajen, fick grepp om en järnring och höll tag.

Sverkcer tjoade utifrån viken.

"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"

Abuabu plaskade allt vad han kunde för att komma närmare.

"Vad är det du säger människa?"

"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"

Sverkcer var som besatt, verkade närmast lycklig.

"Här", sa han.

Och han grävde i vattnet och fumlade och famlade och till slut höll han upp sina leriga händer. Det dröp om dem av gyttja, slem. Mitt i klägget syntes något annat. Plast kanske, ett uppblött pappersstycke, kanske ett tyg. Kalsipper. En strumpa. En multnad sko. Ingen vill egentligen veta.

"Yacki", sa Abuabu.

"Jamen eller hur", sa Sverkcer. "Och detta är vårt badvatten."

"Yacki."

"Detta vatten är vad vi brygger vårt te utav", sa Sverkcer. "Vad vi blandar saft utav."

"Yacki."

"Detta vatten är vad som forsar ur kranarna i alla våra hem och hus."

"Det räcker det räcker."

"Man borde faktiskt klaga."

Allt det orena rann genom Sverkcers händer, som sörja genom kungakronors tinnar, och till slut kastade han allt ifrån sig och de kavade sig upp på land, alla tre. Stod där nu. Lät kläderna torka i den tidiga junisolen. Bakom deras ryggar hördes fanfarer. Saluter. Men de tre hade blickarna mot sjön, mot vågorna som rörde sig och solljuset som brann i varje sådan topp. Plötsligt - mitt i all smuts och bedrövelse - såg de alla det vackra i tillvaron. Ljuset som slickar vågtoppar. Solbranden som kantrar i en stadsfjärd.

"Hel ägigt", sa Embryo.

"Ofta", sa Abuabu.

"Jamen eller hur", sa Sverkcer.

embryo

Man är slav under sig själv sitt uttrycksmedel sin värld sitt universum det embryo av skärvor och ljus

ur vilket allt emanerar

maraton

Du har en vägg framför dig som är av våld och vatten
Du har ett hav framför dig som är av blått grus och oro
Du har stegen i din röst som rytmen av vågor mot sten
Du har rösterna i dig som klapprar fram hjärtrytmen; du
har slutsträckan under dig som en skiva av ljus, den lyser

Den lyser O Sparta o smärta

prins embryo

Alla får ju lite av den där glansen, ett skvätt av guldet, en skänk med handen, en vinkning från en balkong eller en bild i en tidning.

Även embryo märker lite skillnad. När han kommer ner till dvdbutiken för att lämna tillbaks eller hyra, säger Dvdmannen: Tjena Prinsen!

Och embryo ba: Vaddå ba varför då varför jag ba vaddå?

Och Dvdmannen ba: Du är ju lik honom: samma stil.

Och embryo lutar sig mot dvddisken och ser på Dvdmannen med trött blick: I hellskottland heller. Jag har hawaiikalsipper och världens största t-tröja. Och han är kostymerad i kostym.

Nja nja. Men ni har samma stil. Samma sätt.

Och embryo igen: Nej det är omögligt, jag är en disträ och ganska håglös ung gammal man i mina sämsta år. Och han har allting bonat framför sig: hela livet som en förgylld spegelsal med välstoppade dynor.

Nejmen ni har samma hållning, samma sätt att gå, samma lite pillemariska stil. Man vet aldrig vad ni tänker på, det är det.

Och nu går det upp ett ljus.

Aha, säger embryo. Det är tomheten du menar.

Exakt.

Det svarta hålet.

Precis.

Det där bottenlösa innehållslösa som jag aldrig vet vad det ska fyllas med: ord eller inte.

Nu fattar du, prins embryo.

Välan Ers Höghet, säger sålunda embryo och bugar mjukt innan han går bort till racket och plockar ned Lejonkungen. Han tar ettan, det alltid lika säkra kortet. Simba, susar det igenom honom. Himlen med alla sina skärvor och ljus. Det är där vi alla hamnar till slut. Alla vi människor är ett slags kungligheter.

inför vm

en tillbakablikc

bestskräller

embryo sitter i skrällaren och skriver så att hela jordklotsen skakar omkring honom: vi kikar ner i mörkret och kollar på honom där han sitter i ljuset från bildskärmen

hallon embryo

han hör ingenting: han bara skriver och skriver det fullkomligt sprutar ord och jord ur honom: tangenbordet slamrar under händerna

hallon embryo

HALLON HALLON

vad är det du skriver embryo det undrar jag nu yo

JAG SKRIVER INTE JAG SKRIKER

vad är det du skriker det undrar jag nu

EN BEST NÅGOT SOM SKRÄLLER EN BESTSKRÄLLER

åh: häftigt: vad handlar den om

den handlar om ett embryo som växer upp till en hel människa och sedan dör och återgår till kosmos: det är en gudomlig komedi

wow: hur lång ska den bli det undrar jag nu

ingen aning: den tar aldrig slut förrän den tar slut

och sedan kastar han sej över tangentbordet igen med orden sprutande ur huvudet som ur en isländsk vulkan som ur berättelsernas brinnande brunn: hela himlen fylls av trycksvärta

mefisto

Farran sitter i bradagsrummet och sover. Teven lyser spökvit. Natten är långt gången. Världen är orolig där utanför.

Nu blåser en storm upp, snabb och försvinnande. Ett fönster slås upp och går igen. Farran vaknar. Satan står i rummet, han är som alltid klädd i sina lite slappt eleganta kläder och har sin ledigt elaka stil. Man retar sig alltid lite på Satan. Samtidigt gillar man honom, attraheras på något obehagligt vis. Vi är alla lite småonda, det är väl själva grejen.

"Va ere som händer?"

Farran försöker resa sig, men kroppen är tung som en sopsäck.

"Va ere som händer?"

Satan sätter sig på fåtöljkarmen, drar lite i Farrans örsnibb, gnider hans tredagarsstubb med baksidan av handen. Det hettar till. Farran vill mest spy och dö och upphöra; det här är en jädra läbbig situation.

"Du ska få tre val", säger Satan.

"Näh", säger Farran. "Jag vill inte. Jag vill gå å lägga mej."

"Du ska få välja mellan tre saker. Tre ting."

Och Satan kliver ut på golvet och håller upp ett finger. Pekfingret.

"Vad skulle du sälja, om du var tvungen?"

"Äeh jag vet inte jag vill inte."

"Ett. En spritfabrik."

"Njaäeh."

Nu håller Satan upp ett andra finger. Ringfingret.

"Två. Ditt bröllop."

"Njaäeh. Jag vet faktiskt inte jag."

Finger nummer tre. Långfingret.

"Tre. Din själ."

Det blir tyst. Satan står och väntar. Fingret höjt. Farran vet inte vad han ska säga. Han börjar sakta komma till sans. Fatta var han är. Vad är det som har hänt? Hur slutade matchen? Vad är klockan? Vad ska man välja?

Han chansar.

"Min själ."

Satan skrumpnar ihop, lägger armarna i kors, han ser apbesviken ut.

"Trist", muttrar han. "Vad ska jag göra med din tråkiga själ? Du är ju bara intresserad idrott."

"Inte bara", försöker Farran.

"Säj nåt mer då", muttrar Satan, "som du gillar."

"Åh", säger Farran. "Mat. Pizzor. Spaghetti. Hammaburjare. Dessutom grillar jag korv."

"Äh", säger Satan. "Jag drar. Hade du sagt spritfabrik åtminstone. En sån kan man ju ha lite kul med."

Och i ett nu är han borta, Hin Onde. Rummet ljusnar. Dagen gryr. Godmorgonsoffan ställs fram i teverutan och plötsligt känner Farran doften av kaffe. Bryggaren är igång. Familjen vaknar. Det är en god dag på jordklotsen.

ingenting

ingenting är gratis

men det är också det enda

ordyssevs återkomst

Vid roderåran står han. Båten är flatbottnad och mer lik en flotte. Seglet är grått och slitet. Själv är han också sliten, men alls inte grå. Han är äldre nu. Men blicken brinner med stadig låga. Han kommer hem till sin ö, till Ikeathaka. Han kliver i land i gryningen. Människorna han möter, de är alla klädda i reflexvästar och cykelhjälmar, tror att han är antingen en zombie eller en lodis, eller både och. Någon sticker ut huvudet ur sin nervevade bilruta och skriker: Åk hem någonstans din jävla jävel!

Men han är ju hemma. Här bor jag. Här bodde jag. Han andas in luften. Den är sval och mättad. Han känner igen sig. Men ändå är allting annorlunda. Nytt. Han går förbi parkeringslandskap. Han går igenom städer som tycks ha växt upp ur ingenting: allt är av glas och plast och blixtrande metall och överallt hörs mobiltelefoner som piper och sjunger. Det finns inga fåglar, knappt, längre. Han tänker att något mörkt och farligt har dragit genom världen. När han kommer nära staden ser han äntligen dess fåglar, trots allt. Kråkor. Skator. Kajor. Svarta duvor.

Han tänker på jakt. Han tänker på hämnd. Han tänker på sin familj. Han tänker på mänskligheten. Han tänker - allra mest - på mat. Grillkött. Frukter som dryper av mognad. Varmt bröd. Yoghurt. Ostar.

Han går in på ett snabbköp, roffar åt sig en kundkorg och går bredbent och bestämd längsmed hyllraderna. Mjölk, det minns han att han har druckit. Konserver, sådana har han öppnat. Glass. Han väger ett paket i handen. Trycker det mot den av solljus och havsvind sargade kinden. Glass har han aldrig ätit. Han lägger ned tio paket. Han vill ha Coca cola också. Tre liter minst. Chips. Skumtomtar. Skumtomtar. Skumtomtar.

Han hittar inga skumtomtar. Det är som poesin inom honom dör. Som om oceanen bedarrar. Som om natten sköljer in likt en ljudlös dimma. Som om tiden stannar. I alla dessa år, ett par decennier nu, som han har varit borta - i krig och på drift - har han saknat just skumtomtar. Ska man inte kunna hitta en påse?

Han går fram till en expedit. Bugar tyst, håller fram sin överfulla korg. Öppnar munnen. Säger sitt ärende.

"Tyvärr", säger expediten. "Det är fel årstid."

Ordyssevs biter ihop. Han vet att vara härdad. Han vet att stå ut. Han vet att bida sin tid. Han överväger att kasta sina varor ifrån sig och lämna butiken i vredesmod. Men då. Ljuset fyller lokalen. Stengolvet gnistrar. Det är som en våg som klyvs och mitt i raden av hyllor skimrar en monter, fylld av ljusa kartonger, pastellfärgade, milda, inbjudande.

"Men vad är detta?"

"Bokstavskex."

Och Ordyssevs öppnar genast en låda, plockar upp en näve. Håller fram dem i ljuset. De är som små beiga ädelstenar, starkt doftande av socker, smör och mjöl. En hel famn full av bokstäver, av embryon till ord, till satsdelar, berättelser. Han lägger ut en hexameterrad på det skimrande stengolvet och läser den tyst för sig själv. Framkommen var hjälten Ordyssevs till Konsum en fredagsförmiddag, i maj.

Han betalar, med sand och med små mumlande verser, och försvinner sedan bort mot hyreshusen som glittrar i fjärran. Nu ska han hem. Äntligen hem.

Tidigare äventyr:

ordskällaren

arken

ilijaderna

novell

brevnoveller.se

ros

jag är en ros

jag är den enda riktiga
röda rosen i hela rosornas värld

jag är en död ros eller en ros
som spricker upp

en nyutsprungen ros

en ros som förvandlas: en ros
inuti rosen som blir en ros: rosornas ros

jag är ingen ros: jag är en röd uppenbarelse en vision ett insteg i en annan värld: i rosvärlden

i rosvärlden är alla rosor: jag är en ros

internets slut

det är som ett svart hål: en tidsvarp som man försvinner i hel och hållen och kommer ut på andra sidan: där är alla bokstäver

änglarna

nu kommer de

på sina osynliga motorcyklar i sina osynliga skinnställ med sina osynliga integralhjälmar: webbens fartdårar

susar fram i överljusfart genom gränssnitt efter gränssnitt: blicken exploderar händerna som sveper över tangentbordet exploderar: den digitala solnedgången

exploderar i ljus

internet

över de elyséiska fälten strövar anonymosuarierna och betar: ord

ord

på jordklotsens hjässa en vulkan
och inuti mexikanska golfens mage: eruptioner

hålet vidöppet: blodet och magman och sotet och oljan sprutar ut: ord

fläckar himlen fläckar havet