på nyårsnattens fyrverkeri
var det som om mitt inre
brann, alla dessa
eldar som blossar upp
och dör ut i mörkret
Det där, tänkte jag, skulle jag
vilja skriva en dikt om
Men det ska jag förstås
aldrig göra
Wednesday, January 16, 2019
en dikt
När jag tog bilder
på nyårsnattens fyrverkeri
var det som om mitt inre
brann, alla dessa
eldar som blossar upp
och dör ut i mörkret
Det där, tänkte jag, skulle jag
vilja skriva en dikt om
på nyårsnattens fyrverkeri
var det som om mitt inre
brann, alla dessa
eldar som blossar upp
och dör ut i mörkret
Det där, tänkte jag, skulle jag
vilja skriva en dikt om
Tuesday, January 15, 2019
det här är min kommentar
Poesin är det första och det sista språket.
Dikten är alltid kvar därute. Ser du den. Ser du hur havet sköljer över dikten och den är alltid kvar därute. Ser du dikten. Ser du att den är orörlig och att allt rör sig över och under dikten. Att dikten är kvar därute. Ser du det alltid.
När du är tyst, hör du dikten.
I flödet står dikten alldeles stilla. Det finns ingen egentlig mening med någonting. I flödet står dikten stilla. Det finns ingen dikt med någon egentlig mening. Det finns någonting i dikten. Den står stilla. I dikten står flödet alldeles stilla. Det är här. Du står stilla nu.
 |
Foto Magnus Carlbring 2019
|
Friday, January 11, 2019
ta ett break
Istället för att oroa oss för att vi får klimatångest av den accelererande globala uppvärmningen, kan vi göra det vi måste: tillsammans stoppa utsläppen av koldioxid från fossila bränslen. Alla vet det här nu. Klimatstrejka. Köpvägra produkter som bidrar till utsläppen. Ändra matvanor. Ställ bilen. Boka av flygresan. Prata om det här. Utmana varandra. Utmana politikerna. Påverka världsskendet i det lilla: vartenda bromsat ton koldioxid räknas, varenda hejdad decimal på den hela tiden stigande temperaturkurvan räknas. Jag drömmer om att världens ledare beslutar att vi gör halt här. Allihop. Vad är allt detta vi gör - umgås leker älskar grälar slåss - värt, om vi ruinerar alltihop genom vår livsstil? Är expansion och tillväxt meningsfullt, om resultatet är destruktion och utarmning. Ta ett break. Låt atmosfären andas. Ge biosfären respit. Tänk om de beslutade att vi skulle ha flygfria dagar, världen över. Det är ingen omöjlighet. Det finns andra sätt att förflytta sig på. Och nya. Vi kan inte pressa flyg- och transportindustrin till förändring, om allt bara fortgår. Vi kan röra oss mer på marken. Ta tåget. Cykla. Varför kan inte det finnas bilfria städer, överallt? Kan vi aldrig ändra oss. Det här är inte romantik (jo kanske finns en naturromantik i botten: det är ju fint att vistas i skogar och berg och vid sjöar och hav, det handlar inte bara om oss, det handlar om vårt ansvar för allt levande på jorden) utan krass realism. Gör vi ingenting idag, är det kört i morgon.
 |
| Foto Magnus Carlbring 2018 |
Wednesday, January 09, 2019
landa världen
Sedan industrialismens början för sisådär 150 år sedan har människan brutit kol och pumpat upp olja. Och sedan dess har vi bränt dessa fossila bränslen, först till ångmaskiner och sedan till kolkraftverk och oljekraftverk och till förbränningsmotorer till bilar, båtar och flygplan. Och under samma period har jordens medeltemperatur stadigt ökat, i takt med att andelen koldioxid i atmosfären också ökar. Det här vet alla nu. Förindustriell nivå var 280 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären. Vi har satt som mål att ligga på 350 ppm. Idag ligger det hela tiden över 400.
Slutsatsen av detta är enkel. Vi måste sluta bryta kol och pumpa upp olja och sluta bränna det. Annars går det åt helvete; ingen kommer att kunna leva på en jord med säg 4-5-6 graders temperaturhöjning (målet är att stoppa vid 1.5 (där vi redan är, i stort sett, och på vissa avgörande platser - som Arktis - stiger temperaturen ännu snabbare). Flyget bidrar till alltmer av dessa utsläpp av koldioxid. Ergo: vi får inte flyga. Samtidigt: vi gör inte så himla mycket åt det. Det finns inga alternativa bränslen, till flygplan. Jetbränslet späs förvisso ut ibland med lite biobränsle. Men det förslår inte. Vi skulle odla upp all jordens marker för att fixa bensin till den ständigt ökande flygtrafiken. Och skogarna behövs för att ta hand om koldioxiden. Och alla annan mark behövs för bete och för att odla grödor.
Bilar körs redan på el: där finns mindre oro. Och tåg är bra. Färjetrafiken är problematisk, men möjlig att åtgärda (långsammare fart, segel som komplement, soldrivna fraktfartyg). Men flyget kan inte ersättas; jo med luftskepp (det utvecklas faktiskt nya), som går betydligt långsammare än jetplan. Har vi bråttom. Kan vi vänta. Kan vi ta tåget. Har vi råd att byta bil. Över 90 % av jordens befolkning har aldrig flugit. Att flyga är en lyx, och dessutom en kraftigt subventionerad lyx: vi betalar aldrig vad en flygresa egentligen kostar. De som drabbas hårdast, hittills, av klimatförändringar är människor i låglänta havsområden, öbefolkningar, ofta fattiga, mycket ofta människor som aldrig har flugit. Vilken rätt har vi i den rika världen att fortsätta destruera deras – och snart vårt eget – habitat? Ingen alls. Om vi vill leva i en någorlunda rättvis värld, vill säga. Hur gör vi då? Vi kan inte klaga på varandra. Vi är inga änglar. Vi är uppväxta med det här: bilsamhället, charterresorna, oljeprodukterna, all plast. Vi visste inte vad vi höll på med (även om oljebolagen förstod det redan på 1950-talet, men la locket på). Och nu behöver vi ändra på alltihop; vi behöver inte se fler rapporter - klimatet har börjat att skena. Vi behöver inte veta vad vi ska göra åt saken. Vi vet det redan: minska utsläppen av koldioxid. Nu.
Och vi kan förändra oss, det är inga eviga förhållanden vi lever under. Allt är i ständig rörelse. Hur vi lever, reser, äter. Det sker redan små förändringar, i vår vardag. Solenergi. Vind. Elbilar. Hybrider. Lastcyklar. Maten vi äter. Där sker det lilla skiftet. I övrigt är det de stora aktörerna som bär ansvaret: oljebolagen, resebolagen, flygbolagen, makthavarna. Det behövs politiska incitament för att minska flygandet, för att ställa om transportsätten, för att - ännu snabbare - bygga ut alternativa energikällor. Och för att ändra vårt sätt att leva, att bryta ner klimatet via en ständigt ökande tillväxt: det går inte längre.Det behövs ”tuffare tag” (som om det skulle innebära tuffare tag, att se till att klimatet stabiliseras?), utöver flygskatt och dylikt. Motbok på flygresor. Ransonering av bensin. Och fler egna initiativ. Att bryta mönstret. Det behövs positiv förstärkning. Vad kostar en cykel? Vad skulle det kosta att skänka en cykel åt varje medborgare, och vad skulle det ge i reducering av koldioxidutsläpp?
Det går inte att predika. Vi kan omöjligt angripa varandra. Luften är fri (sic). Klimatförnekarna är nog besvärliga: att människor tycks tro att det här är en chimär, en bluff. Det är det inte. Och argumenten för att göra fel hittar ofta rätt, när de behövs. Det är svårt med paradigmskiften, de sker ofta omärkligt. Revolutioner är inga kreativa omvälvningar: det blir surt efter. Men nu är en revolution inom klimatomställningen nödvändig. Vi måste till en framtid utan jetplan; den eran är egentligen över. Se det som en epok. En ålder. Vi hade de stora segelfartygens epok (en tid som är värd en renässans: träskepp i modern skrud: sådana där fartyg kunde komma upp i höga hastigheter, upp mot 20 knop) och vi hade häst-och-vagn-tiden (också värd en liten renässans, med moderniserade vagnar och vägar) och ångmaskinens epok. Och vi hade de stora flygplanens tid. Vad kommer sen? De små eldrivna flygplanen. Hyperloopen. De elektriska landsvägarna. Nya flygmaskinskonstruktioner: vad kan människan hitta på: vätgasplan? en ny armada luftskepp, modifierade? bemannade drönare? Vad gäller transporter av gods är faktiskt zeppelinarna användbara: klimatvänliga och kan landa och lyfta på oländiga platser. Tyvärr är det ett måste, att vi bromsar flygandet. Det är människan nu i antropocen som har skapat de här förhållandena och det är människans ansvar att ställa det till rätta. Det är som att sluta röka, fast nu gäller det hela världsbefolkningen. Landa.
Viktigast av allt är att vi låter makthavare veta och förstå både vår oro och situationens allvar. Det är oljebolagen och elbolagen och industrin och transportföretagen som måste ta störst ansvar. Ställ om. Nu. Och politikerna, se till att de positiva förstärkningarna ökas men också att begränsningar införs. Det här handlar om våra barns framtid; nuet håller på att välta den omkull. 28 april 2017
Slutsatsen av detta är enkel. Vi måste sluta bryta kol och pumpa upp olja och sluta bränna det. Annars går det åt helvete; ingen kommer att kunna leva på en jord med säg 4-5-6 graders temperaturhöjning (målet är att stoppa vid 1.5 (där vi redan är, i stort sett, och på vissa avgörande platser - som Arktis - stiger temperaturen ännu snabbare). Flyget bidrar till alltmer av dessa utsläpp av koldioxid. Ergo: vi får inte flyga. Samtidigt: vi gör inte så himla mycket åt det. Det finns inga alternativa bränslen, till flygplan. Jetbränslet späs förvisso ut ibland med lite biobränsle. Men det förslår inte. Vi skulle odla upp all jordens marker för att fixa bensin till den ständigt ökande flygtrafiken. Och skogarna behövs för att ta hand om koldioxiden. Och alla annan mark behövs för bete och för att odla grödor.
Bilar körs redan på el: där finns mindre oro. Och tåg är bra. Färjetrafiken är problematisk, men möjlig att åtgärda (långsammare fart, segel som komplement, soldrivna fraktfartyg). Men flyget kan inte ersättas; jo med luftskepp (det utvecklas faktiskt nya), som går betydligt långsammare än jetplan. Har vi bråttom. Kan vi vänta. Kan vi ta tåget. Har vi råd att byta bil. Över 90 % av jordens befolkning har aldrig flugit. Att flyga är en lyx, och dessutom en kraftigt subventionerad lyx: vi betalar aldrig vad en flygresa egentligen kostar. De som drabbas hårdast, hittills, av klimatförändringar är människor i låglänta havsområden, öbefolkningar, ofta fattiga, mycket ofta människor som aldrig har flugit. Vilken rätt har vi i den rika världen att fortsätta destruera deras – och snart vårt eget – habitat? Ingen alls. Om vi vill leva i en någorlunda rättvis värld, vill säga. Hur gör vi då? Vi kan inte klaga på varandra. Vi är inga änglar. Vi är uppväxta med det här: bilsamhället, charterresorna, oljeprodukterna, all plast. Vi visste inte vad vi höll på med (även om oljebolagen förstod det redan på 1950-talet, men la locket på). Och nu behöver vi ändra på alltihop; vi behöver inte se fler rapporter - klimatet har börjat att skena. Vi behöver inte veta vad vi ska göra åt saken. Vi vet det redan: minska utsläppen av koldioxid. Nu.
Och vi kan förändra oss, det är inga eviga förhållanden vi lever under. Allt är i ständig rörelse. Hur vi lever, reser, äter. Det sker redan små förändringar, i vår vardag. Solenergi. Vind. Elbilar. Hybrider. Lastcyklar. Maten vi äter. Där sker det lilla skiftet. I övrigt är det de stora aktörerna som bär ansvaret: oljebolagen, resebolagen, flygbolagen, makthavarna. Det behövs politiska incitament för att minska flygandet, för att ställa om transportsätten, för att - ännu snabbare - bygga ut alternativa energikällor. Och för att ändra vårt sätt att leva, att bryta ner klimatet via en ständigt ökande tillväxt: det går inte längre.Det behövs ”tuffare tag” (som om det skulle innebära tuffare tag, att se till att klimatet stabiliseras?), utöver flygskatt och dylikt. Motbok på flygresor. Ransonering av bensin. Och fler egna initiativ. Att bryta mönstret. Det behövs positiv förstärkning. Vad kostar en cykel? Vad skulle det kosta att skänka en cykel åt varje medborgare, och vad skulle det ge i reducering av koldioxidutsläpp?
Det går inte att predika. Vi kan omöjligt angripa varandra. Luften är fri (sic). Klimatförnekarna är nog besvärliga: att människor tycks tro att det här är en chimär, en bluff. Det är det inte. Och argumenten för att göra fel hittar ofta rätt, när de behövs. Det är svårt med paradigmskiften, de sker ofta omärkligt. Revolutioner är inga kreativa omvälvningar: det blir surt efter. Men nu är en revolution inom klimatomställningen nödvändig. Vi måste till en framtid utan jetplan; den eran är egentligen över. Se det som en epok. En ålder. Vi hade de stora segelfartygens epok (en tid som är värd en renässans: träskepp i modern skrud: sådana där fartyg kunde komma upp i höga hastigheter, upp mot 20 knop) och vi hade häst-och-vagn-tiden (också värd en liten renässans, med moderniserade vagnar och vägar) och ångmaskinens epok. Och vi hade de stora flygplanens tid. Vad kommer sen? De små eldrivna flygplanen. Hyperloopen. De elektriska landsvägarna. Nya flygmaskinskonstruktioner: vad kan människan hitta på: vätgasplan? en ny armada luftskepp, modifierade? bemannade drönare? Vad gäller transporter av gods är faktiskt zeppelinarna användbara: klimatvänliga och kan landa och lyfta på oländiga platser. Tyvärr är det ett måste, att vi bromsar flygandet. Det är människan nu i antropocen som har skapat de här förhållandena och det är människans ansvar att ställa det till rätta. Det är som att sluta röka, fast nu gäller det hela världsbefolkningen. Landa.
Viktigast av allt är att vi låter makthavare veta och förstå både vår oro och situationens allvar. Det är oljebolagen och elbolagen och industrin och transportföretagen som måste ta störst ansvar. Ställ om. Nu. Och politikerna, se till att de positiva förstärkningarna ökas men också att begränsningar införs. Det här handlar om våra barns framtid; nuet håller på att välta den omkull. 28 april 2017
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
Monday, December 31, 2018
nästa jävla år
Nästa år kommer jag
att flyga högre och längre
än någonsin
Jag kommer att utarma
språket
Jag ska göra allt jag kan
nästa år för att förstöra
för kommande generationer
Jag ska bara äta kött, blodigt
och importerat
med flyg från fascistiska stater
långt långt bort
Det ska rinna längsmed hakan
Jag ska aldrig mera skoja
Jag ska gå genom livet med vreden
som ett sigill av järn runt hjärtat
Nästa år ska jag näthata allting
Jag ska riva sönder blommor
Hoppa på kartonger fyllda av skräp
Jag ska kasta mig i dumheter
och kasta i mig dumheter
nästa år
Jag ska bli snål och elak
Jag ska sluta läsa böcker
Aldrig mer äta godis
Bara kol och andas
koldioxid
Jag ska skratta åt de fattiga
Jag ska läsa alla lögner som finns
på internet och tro på dem
Jag ska ha huvudet i en ishink
Jag ska älska mig själv
mer än någon annan någonsin
har älskat någon
Jag ska leva i nuet
Jag ska inte ge pengar eller mat
till människor som tigger
Men jag ska se till att äta mig mätt
själv på dyrbara exotiska frukter
och sparris odlad i Anderna
där glaciärerna töms på vatten
på grund av mig för min skull
för att jag finns för att det här är jag
värd; nästa år ska jag inte
skriva satiriskt eller gräma mig
för att världen kunde ha blivit
en bättre plats för de efterkommande
Jag ska inte engagera mig
i någonting, inte diskutera
någonting
Nästa år vägrar jag lära mig
nånting nytt, jag ska bara lyssna
på bakåtsträvare och reaktionära
kverulanter, jag ger upp
tanken på en kommande förändring
Jag ska sätta mig ensam på en sten
Jag ska stelna och torka
och bli kärv som gamla träd
Nästa år ska bli året då allting
är ett nej till det som borde vara ett ja
Nästa år ska jag aldrig vara allvarlig
Nästa år ska jag inte raljera
över det som inte är jag, eller du
Nästa år ska jag stryka ner
hela den här dumma texten
Och skicka de få raderna som blir kvar
på ett handskrivet blad
jag sätter som segel
på en liten hemtäljd barkbåt
där mitt hjärta flyter
som en tanke
fylld av sol
och värme
Nästa år
vinner
kärleken
över
enfald
och
girighet
Poesin
äger
ut
allt
nästa
jävla
att flyga högre och längre
än någonsin
Jag kommer att utarma
språket
Jag ska göra allt jag kan
nästa år för att förstöra
för kommande generationer
Jag ska bara äta kött, blodigt
och importerat
med flyg från fascistiska stater
långt långt bort
Det ska rinna längsmed hakan
Jag ska aldrig mera skoja
Jag ska gå genom livet med vreden
som ett sigill av järn runt hjärtat
Nästa år ska jag näthata allting
Jag ska riva sönder blommor
Hoppa på kartonger fyllda av skräp
Jag ska kasta mig i dumheter
och kasta i mig dumheter
nästa år
Jag ska bli snål och elak
Jag ska sluta läsa böcker
Aldrig mer äta godis
Bara kol och andas
koldioxid
Jag ska skratta åt de fattiga
Jag ska läsa alla lögner som finns
på internet och tro på dem
Jag ska ha huvudet i en ishink
Jag ska älska mig själv
mer än någon annan någonsin
har älskat någon
Jag ska leva i nuet
Jag ska inte ge pengar eller mat
till människor som tigger
Men jag ska se till att äta mig mätt
själv på dyrbara exotiska frukter
och sparris odlad i Anderna
där glaciärerna töms på vatten
på grund av mig för min skull
för att jag finns för att det här är jag
värd; nästa år ska jag inte
skriva satiriskt eller gräma mig
för att världen kunde ha blivit
en bättre plats för de efterkommande
Jag ska inte engagera mig
i någonting, inte diskutera
någonting
Nästa år vägrar jag lära mig
nånting nytt, jag ska bara lyssna
på bakåtsträvare och reaktionära
kverulanter, jag ger upp
tanken på en kommande förändring
Jag ska sätta mig ensam på en sten
Jag ska stelna och torka
och bli kärv som gamla träd
Nästa år ska bli året då allting
är ett nej till det som borde vara ett ja
Nästa år ska jag aldrig vara allvarlig
Nästa år ska jag inte raljera
över det som inte är jag, eller du
Nästa år ska jag stryka ner
hela den här dumma texten
Och skicka de få raderna som blir kvar
på ett handskrivet blad
jag sätter som segel
på en liten hemtäljd barkbåt
där mitt hjärta flyter
som en tanke
fylld av sol
och värme
Nästa år
vinner
kärleken
över
enfald
och
girighet
Poesin
äger
ut
allt
nästa
jävla
år
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
Saturday, December 29, 2018
se dig själv
Jag kan inte förändra dig
Du kan inte förändra dig själv
annat än genom att krypa ut ur
skalbaggsskinnet och bli
det odjur som rör sig
inombords: rädslan
att försvinna naglar fast dig
vid horisonten
som en stel måsfågel i en stel
kritvit himmel
Allting är här för att stanna
Lögnerna om vår tillblivelse
och slutet på historien
viks samman i det svarta
kuvertet: slicka igen
din ryggrad och läs aldrig
någonting som är fyllt av ljus
Du kunde ju se dig själv
Du kan inte förändra dig själv
annat än genom att krypa ut ur
skalbaggsskinnet och bli
det odjur som rör sig
inombords: rädslan
att försvinna naglar fast dig
vid horisonten
som en stel måsfågel i en stel
kritvit himmel
Allting är här för att stanna
Lögnerna om vår tillblivelse
och slutet på historien
viks samman i det svarta
kuvertet: slicka igen
din ryggrad och läs aldrig
någonting som är fyllt av ljus
Du kunde ju se dig själv
 |
| Foto Magnus Carlbring 2018 |
Friday, December 21, 2018
röntgenplåten
Vi står och stirrar på röntgenplåten. Det där är vår kropp. Jorden. Vi behöver den. Och läkaren säger "Ser du hur illa ställt det är?" Ja. Det syns ju tydligt. Vad ska vi göra för att det ska ändras till det bättre? "Sluta bränna fossila bränslen", säger läkaren. "Sluta flyg. Ställ bilen så ofta du kan. Konsumera mindre och gör vad du kan för att leva mer hållbart." Men det är svårt! "Jamen strunta i det då", säger läkaren. Och river ner röntgenplåten och kastar den i papperskorgen. Det är vi som ligger där. Det är vårt jordklot. Vår biosfär. Haven. Skogarna. Och djuren. Alla de andra. Det är också deras värld. Plocka upp den igen! Nyp fast den på den lysande skärmen. Kolla noga. Fatta hur allvarligt detta är. Vi kan bättre. Vi kan bli bättre.
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
Subscribe to:
Posts (Atom)