ai

AI tvättar bort våra personligheter. Jag är en skugga nu.

Jag är en bild av en människa som en gång

var jag själv. Nu är jag en språkmodell. Ett utseende

mer än ett ansikte. Jag har inga händer.

Jag har en röst men den är tusenfaldigad och skriker

ut saker jag inte bryr mig om och inte vill veta.

Jag är en papperskorg. Min mun äter tomma ord

som massproducerade energikakor som bara innehåller

kemiska näringsämnen inga smaker inget

tuggmotstånd. Min himmel är osynlig och av plast.

Jag är en skärmdump, ett automatiserat luftförsvar,

en drönare som störtar ner i det livstomma havet.

En gång var jag ett djur, jag var en gammal noshörning

som med hängande huvud rörde sig över en gul stäpp

med svarta bredvingade rovfåglar cirklande över mig;

jag hade en egen tanke- och drömvärld. Jag ville

saker. Jag ville äta. Jag ville älska. Jag ville känna

dofter och förnimmelser: vind, rörelser, kyla, hetta.

Nu är jag ett stålbord i en operationssal som är tom.

Ljuset är släckt. Kaklet blankt. Vi är alla avlidna,

avtrubbade, nersågade, förtvivlade, meningslösa. Jag

vill inte vara så här klanderfri och ren. Jag saknar

min oro och mitt nervsystem och min oförmåga

att alltid förstå sammanhang och situationer

på ett sätt som inte just du förstår dem. Kommunikation

är en brygga mellan människors olikheter, mellan

det som är ditt jag och mitt jag. Våra personligheter

sitter vid en flimrande digital ljusöken och sörjer

och saknar allt vi – utan att knappt märka det –

har förlorat. Det är din stund på jorden. Erövra den.

när jag var embryo

Intervju med embryo i Aftonbladet 19 feb 2006

Nittonde Stolen om embryo och jag

När embryo var med i Lyrikvännen

Hur embryo kom till (när jag outade)

Elin Claesson, Vågen i P1:

sonja åkesson 100 år

SONJA

Åskan går 

alltid i Buttle, sommaren

igenom ruvar de svarta molnen

över Gotlands innersta

plats

Vi åkte dit när jag var liten,

fanns en skrothandlare där

med prylbod som pappa

brukade rota runt i

Handlarn åkte in på kåken

för häleri senare; jag minns

en liten gubbe med borstigt

barr och grovskitig

blåjacka

Stationshuset, där 

Sonja Åkesson växte upp, 

var till salu för några år sen; 

järnvägen på ön las ju ner 

1960 redan; hennes 

farsa var stins, det dras

en igenväxt räls

genom allas vårt

gemensamma 

Hjärta

Åh

Disträ exakt

Tar en paus och viker tvätt, varje

versrad har en slumpartad 

väluträknad meter: rytmen hostar 

underskönt

Jag vet inte mer vad jag ska

skriva om det här, talspråk och

bilder skockas kring pennan

Och Sonjas dikter liksom smyger 

under min text som grannungar 

som ena dagen busringer på dörrn, 

å andra dan hälsar 

som små solsken 

på den aprilvarmkalla bakgården

där pizzeriamåsar och skator

festar på sopor under

de gröna tjocka plåttunnorna

Poesi är i allt

hord

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar

*

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 2012 på julafton kom långdikten HORD. Det var ett väldigt fint samarbete med Joel Kubist på FEL Förlag, grafisk form av Alexander Häggström.

Klimatet och språket och naturen och människan och barnen och fåglarna och färgerna och det uppbrutna och trasiga och det som hör samman och det som dras isär. Allt går sönder, även dikten, i vår behandling/missbehandling av det; det är en oskön men på något märkligt otäckt sätt stilfull destruktion, det människan gör: som en film vi inte kan stoppa.

*

de nobla bergsgorillorna möter eldhavet och vattenmassorna

med en likgiltig blick och vänder sig sedan inåt i sin fromhet

*

I havet står de vittrande kolonnerna kvar. Sfinxens huvud har fallit i dammet. Blicken av sten lever. HORD lever också kvar; jag gjorde en utbyggd version till tioårsjubileet och den finns att köpa som e-bok (för nio (9!) kronor); länk i kommentarer.

*

vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus

vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan

vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor

*

Anna Carlén i Dagens bok, januari 2013: "Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook… En malande hord av röster som vi stänger av när den blir för mycket.

Men. Det finns mer. Bland allt detta skruvade hittar jag annat. Jag hittar självlysande vackert allvar som griper tag:

att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset

akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss

uppskrämt ansikte"

skriv skönlitterärt

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. I över trettio år har jag också arbetat som skrivarlärare på folkhögskola. Jag jobbade som lektör, hade vickat en del som lärare, sökte ett ledigt jobb, på det som då var Stockholms Folkhögskola/Rinkeby och nu är Sundbybergs Folkhögskola. Fick jobbet. Blev fast. Att möta text och de som skriver i samtal och att se och uppmuntra och lägga fram skrivövningar är alltid lika kreativt. Varje gång du sätter ord till en text, hur den är, vad som bär, lär du dig något om skrivandet.

Jag samlade övningar under åren. Tog tjänstledigt ett år och skrev Skriv skönlitterärt, handbok i skapande svenska, som kom ut 2020. Den är fullsmockad (340 sidor, 130 övningar) med skrivtips och övningar och en del läsningar av annan litteratur - alltid som ingång till en skrividé. Jag går igenom poesi, prosa, dramatik, lite om filmmanus, hur ett synopsis ser ut, har övningar (de flesta) för den enskilda skrivaren och några att göra i grupp, kollektivt skrivande.

Jag har exemplar till försäljning; länk här (där kan du läsa mer om boken och med länk om dess tillkomst).

folk i centrum

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 1988 i december kom Folk i Centrum, en samling prosastycken där människor i förorten flimrar förbi. Det viktiga var att varje text skulle vara sin egen röst, varje person få sin prägel, varje situation sin ton. En kör av individer, en ström av ord bilder händelser ansikten tonfall åldrar. Koncentrerad rastlöshet. Sammansatt splittring. Det skulle inte finnas någon början mitt slut i människors möten och platsens rörelse, mer som en stjärna med ljusa armar ut i olika slags mörker.

*

Ett utdrag ur öppningstexten, Åtta: "Klockan är åtta på morgonen. Folk samlas nere vid stationen. Det smäller hårt i brevinkastet. Genom fiskögat i dörren skymtar någon som försvinner ner i trapphuset. Gaslågan vrids upp. Rulltrappan rosslar. Sömndruckna resenärer svänger genom glasdörrarna till perrongen. Brevlådsluckorna smäller neråt i en spiral av ljud. Duvor fladdrar i ett virvelmoln runt kyrktornet. Klockorna slår. Vingarna smattrar. BING BÅNG BING BÅNG! En hostning hörs från våningen ovanför. Tofflor släpar. Vatten skvalpar i diskhon. Resenärer traskar fram och tillbaks på perrongen med pekfingrarna löpande upp och ner för tidtabellerna. Hissen gnisslar. BING BÅNG BING BÅNG! Ibland slår man upp blicken mot himlen eller jämför tiden med stationsklockans tid. En vindil tjuter under ytterdörren och det dånar i hyreshusets rör. Klockan är åtta. En man stryker bak sitt hår framför hallspegeln, fyller en kanna och vattnar en blomma i fönstret. Musik tränger plötsligt genom väggarna - STRÅKAR PUKSLAG OCH TRUMPETER - för att lika tvärt avbrytas. En man tänder sin pipa och ställer sig vid fönstret. TV:n brusar. Med en grå oljig slang kopplas en tankbil till pannrummet. Någon pratar med sig själv. Radion vrids på samtidigt som en kvinna öppnar ett skåp och plockar fram en kopp, ett glas och en kniv. Avlägset hörs trafiken. Himlen någonstans. En gammal man låser in sig på toaletten och sätter sig att läsa. Högre upp skriker någon hysteriskt. En kort stund skuggar snömoln centrumtorget."

*

I Göteborgs-Posten skrev Björn Gunnarsson (19 jan 89): "Hans stil känns frisk, dels därför att han är minutiöst detaljerad och ytterst trovärdig i sin skildring av rutinerat liv i förorten, dels därför att han tar med sig sitt surrealistiska bildsinne från sina två diktsamlingar, in i den realistiska prosan.

Från förortstorget, arbetsförmedlingen, joggingspåret, pendeltågsstationen och långvårdskliniken öppnar sig gång på gång siktfält ut mot det fantastiska och kompromisslösa: det irrationella och oförutsägbara livet mitt i det färdigplanerade, utopiska välfärdsbygget."

julklappstips

Julklappsbekymmer? Sådana finns inte.

Köp en handbok i skrivandets konst och låt nära och kära skriva sina egna drömmar och tankar och berättelser och dikter och dramer. Livet är en språkfest. Julen en sällskapslek i rim och sagor. Skriv skönlitterärt!

Skriv skönlitterärt innehåller mängder av övningar och skrivtips. Det är på ett lekfullt allvar varje skrivstund sker. Du kommer att öppna dörrar du knappt visste fanns i dina inre rum.

Boken kostar 100 kronor, plus frakt 75. Leveransen snäll och snabb. Beställ idag via länken här.

svarta hål

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. Bok två var Svarta Hål, som kom 1986. Tre sviter dikter med mycket kropp, fysik, javene, tillvaron som ett slags inre/yttre krigs- och kärlekstillstånd, på gränsen till försvinnandet – vid händelsehorisonten – ett slags poesityglad vildhet.

Där i frågetecknets famn

äter Satan frukost

och i hallåets vita knä

ligger Jesus Kristus

Han gäspar stora dikter

och luften promenerar

lit de parade

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. Hösten 1985. Lit de Parade hette boken, ett slags krossad vas med ynglingens desperata alster. Punk och spleen och skitiga kavajer och dada och Majakovskij och någonstans en vilja att språket och texten skulle vara lustfyllt och organiskt, klättrande, böjligt. Jag var helt ofärdig. Och brådmogen. Kaxig. Och livrädd. Det var kul. Oerhört fritt. Otyglat helt. Boken beskriver en omvänd dramaturgisk kurva, räknar ned, från tre till två till ett till noll. Sedan sprängs hela skiten i luften, typ.

Plutonium är diktens självklarhet

ett fingerknäpp av molnkolonner

en tundra stjärnfall och asteroidportaler

Plutonium styr skuggans återspegling

av eldstormar i ögonblicket *

Hittar i en dammig arkivlåda några klipp. Tom Hedlund skrev i SvD, 2 december 85: "I rastlöst bildynglande prosatexter och dikter skildras människans tillvaro i denna värld, som skyler eländet i sin solkiga kostym; det är inte svårt för den som vill vara petig att sätta fingret på besvärande ofullgångna eller språkligt slarviga detaljer i texterna. Men det är lika omöjligt att förneka den paradoxala friskheten i groteskerierna."

Omslaget tecknade jag själv. Det röda brevet är viktigt, diktens signal, ett synligt tjut.

dödens lilla bok

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 2005 kom Dödens lilla bok. En samling som jag ville skulle vara liten och behändig - den ska rymmas i en ficka - och med djupt och ljust tilltal om det kanske svåraste och samtidigt helt vardagliga. Att födas och dö och däremellan bara finnas till. Väldigt fint formgiven, som så många gånger, av John Eyre; bilderna är ett granatäpple, i frö, kärna, groende, blomma.

En av dikterna, Stenen:

Den här stenen kastar jag så långt

att den når dina fingrar och din rygg

när du crawlar ensam mot rymdkanten

Där ute är en evighet mellan pulsslag

och andetag, varje simtag försvinner

i sin egen rörelse, all oro är upphunnen

Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom

som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen

solosång i försommarnatten, där ute

är ingenting så kort, så vackert, som här

*

Några pressröster:

"Ja, Dödens lilla bok rymmer verkligen en häpnadsväckande rik och böjlig dikt. Carlbring har lätt för att finna formuleringar som varken doftar ärvd litteratur eller koketterar med sin olydnad. Hans konst handlar om att få dem att bära i ett rytmiskt flöde och få det att kulminera i en avklarnad intensitet. Hur skapar man en form för det formlösa? frågar han någonstans apropå det som sker. Svaret är dikten själv i all sin hänsynslösa bejakelse av det hela. Jag kommer att återvända till den många gånger." Thomas Götzelius, DN

"Som läsare tar man emot ett tungt och ihållande akut stoff i utbyte mot en lätt yrsel och höjd puls." Amelie Björck, GP

"Det är möjligt att Carlbring är det svenskaste vi har - en värdig arvtagare till krusbäret Ekelöf och lingonbusken Gullberg. /…/ Vi framträder, i Carlbrings dikt, som anständiga varelser. För mig är Magnus Carlbring det heliga livets profana sångare. Eller om det rent av är det profana livets heliga sångare." Kristian Lundberg, Expressen