fredag, februari 11, 2022

något är fel här

För mig javene det började som en känsla av att ngt är fel här. Ja jag vet man kan ha den känslan, oavsett. Vad är det här för plats vi har hamnat på. Vad gör människor med varandra, och med världen. Det där är en del av vårt varande. Men det intuitiva är samtidigt grundat på erfarenhet och kunskap och på ens seende: Hur ser världen ut för dig, vad är det du upptäcker. Hur det kommer krypande. Hur det stormar in. Jag vet i alla fall att Barack Obama tidigt pratade om klimatet, att det fanns en allmän uppfattning, grundad på just kunskap/vetenskap, att vi befann oss i en tid då vi måste på allvar begrunda vad vi håller på med. Vad vi gör med den här världen. Det var väl vid och efter klimatkonferensen Köpenhamn 2009 som det gick åt pipan. Världsledarnas kalla tomma blickar. Havererade avtal.

Sedan var det Andreas Malms bok, som kom första gången 2007: "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent". Ett mästerligt populärvetenskapligt stycke, en mäktig prosa, lärd och lärorik, grundläggande. Kolcykeln. Växthuseffekten. Temperaturökningen. Det råder inga tvivel. Vi sitter i en buss, på väg mot stupet. Samtidigt kom det ngn slags infam motrörelse, som vi nu vet var finansierad av oljeindustrin och som drevs fram av högerpopulistiska krafter och av människors önskan om att läget inte är så här allvarligt. Det vore mycket roligare om vi kunde fortsätta med vårt rajtantajtan. Skövla skogarna på träd. Resa jorden runt i jetplan och dimpa ner på söderhavsöar och fläka ut oss under kokospalmerna. Medan vattnet steg. Medan havet svällde av värmen. Medan arterna omkring oss - en masse - dog ut.
Nu är vi virveln. Ständigt nya larmrapporter. Översvämningarnas år, 2021, över hela världen, även här i Sverige. Bränderna, över hela världen; minns 2018, skogsbrändernas sommar. Värmerekorden avlöser varandra. Vi reagerar knappt längre. Det onormala har blivit det normala. Men om vi verkligen försöker. Att se på nytt. Om vi kikar på Copernicus hemsida, eller IPCC, eller NOAA, och följer temperaturstigningen. Det är ingenting annat än fasansfullt. Och framför allt av det skälet att vi vet orsaken: Våra utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid. Annars kanske vi hade mobiliserat oss bättre. Om det var naturen som var fienden. Om det var - som vi har inbillat oss tidigare - att det var vad som omger oss som är hotet. Vilddjur. Vulkaner. Oväder. Men. Det. Är. Vi. Som är vilddjuren. Vår fiende är vi. Asteroiden som störtar mot jorden, är vi.
Ingen kan klandras. Alltihop gick så bra, från ångmaskinen och framåt. Människan tuffade på, allting växte, byggdes upp, exploaterades, tömdes, gjordes om, slätades ut ... ja jo just det, så någon kan faktiskt klandras. Vi kan kalla hen Den vite mannen. Rovdrift, evig tillväxttro, nord mot syd, kolonialism, kapitalismens samvetslöshet (som ju är dess ideologiska kärna, att den är självgående, självgenerande, självreglerande (vilket den inte är)), det aggressiva nedkämpandet av djur och natur. Människans överlägsenhet och civilisationens dilemma. Vi bränner inte ljuset i bägge ändar. Vi äter upp ljuset. Släcker allt hopp.
Nyligen kom en ny bok av Andreas Malm, ja det har kommit flera (läs Fossil Capital exempelvis, en historisk exposé över hur det började, hur kolet, ångmaskinen, både byggde upp och destruerade den här världen, väst): How to Blow Up a Pipeline. Radikal. Omdiskuterad. Provocerande. Personlig. Kanske avgörande. Vi måste dra ett streck här. Vi har sedan länge klivit över gränsen för vad världen förmår ta emot av våra utsläpp. Malm hyllar förvisso klimatrörelsen, Fridays For Future, Extinction Rebellion, och särskilt Ende Gelände, och skriver livfullt om demonstrationer, sin egen medverkan. Han berättar om hur han var med och luftade suvvar på Östermalm, fick bilarna att stå, för att markera var gränsen går. Vi kan inte fortsätta så här. Malm menar att förstörelse av det förstörande är rimligt. Absolut inte våld mot människor. Men punkterade pipelines. Blockerade koltransporter. Riv skiten. Läs boken. Tankarna är viktiga. Då i stort sett ingenting händer, eftersom utsläppskurvan stiger och temperaturkurvan stiger och väldigt få makthavare tycks på allvar förstå allvaret, vad gör vi? Vad gör du och jag. Protesterar. Civil olydnad. Ickevåldsprotester. Medan de väldiga hjulen fortsätter att snurra. Oljeoligarker. Heartland Institute. Makthavare världen över. Bara fortsätter. Och vi köper det ju. Vi gillar det ju. Vi ska ju ha rätt till våra charterresor, till vår oavbrutet växande välfärd, burken av prylar har inget lock och ingen botten. Fyll bara på. Fyll oss fulla.
Det är Fredag för framtiden. Fortsätt framåt. Förena det fasansfulla med det frivola. Vi kan det här. Det blir fantastiskt. Fabulöst. Frigörande. Javene. Vad vill du ha sagt. Det är valår, det är nog det. Vi måste rösta fram bra röster.

måndag, januari 03, 2022

idiot wind

Vi ska inte polemisera. Vi ska enas. Vi har ett gemensamt mål. Ett enda jobb. Utan att till överord, för det är det inte: Vi har en värld att rädda.

Men. Vad är det som händer med opinionsbildningen. Vad är det som händer med allmänbildningen. Varför denna okunskap, detta raljerande, detta politiserande, av en av människan skapad naturkatastrof? Rädsla. Oförstånd. Positionerande. Är man beredd att offra framtiden, för att regera i nuet. Handlar det som så ofta om pengar, om vinst, om dåraktig kortsiktighet. Eller har det bara brunnit i roten på dem? The idiot wind.
Dagen efter artikeln i länken nedan skriver PM Nilsson i DI: "Mp har fångats av fantasin om ett klimatnödläge som motiverar långtgående nedstängning av näringsliv och kraftigt ökande statliga åtaganden." Fantasin. Joru. 500 hem utplånade av en eldstorm i Colorado över nyår. Eldstorm, mitt i vintern. 2021 översvämningarnas år världen över har just passerat. Den varmaste nyårsdagen som någonsin uppmätts i London i förrgår. Koldioxidkurvan oavbrutet stegrande. Värmekurvan oavbrutet stegrande. De här nyheterna har avlöst varandra i decennier nu. Och vi vet varför det sker. Vilka är fantasierna. Vem är det som fantiserar.
Det är alldeles bedrövligt att till synes bildade och erfarna skribenter kommer ut som komplett okunniga och fördomsfulla klimatförnekare. Även om man är humanist eller statsvetare eller ekonom eller varifrån man nu kommer, borde man ha koll på sådant elementärt som växthuseffekten och koldioxidkurvan. Plus ha förmåga att lyssna och lita till vederhäftig kunskap och forskning. Klimatvetenskapen har nu kommit mycket långt och världssamfundet har enats om att vi måste ställa om till hållbart. Men politiker särskilt åt höger och opinionsbildare över hela fältet tycks inte ha fattat ett jota. Det är nu det sker. Blindstyren.
Maths Nilsson har enträget kämpat mot och diskuterat med klimatförnekare länge nu. Och ger sig lyckligtvis inte. Han skriver: "Nästan ingen av den kritik som lyfts fram mot klimatvetenskapen är ny utan har motbevisats sen decennier tillbaka. Även dessa bemötanden finns lättillgängliga om man söker på nätet. Det borde vara en skyldighet att skribenter tar del av dessa innan man rasar i diverse krönikor." https://www.aftonbladet.se/debatt/a/28Xrnr/ledarsidor-forleder-folket-om-klimatet

fredag, november 12, 2021

jagperspektivet

Jag har aktat mig för jagperspektivet i den här frågan, eftersom jag dels anser att det privata är privat, dels att en anledning till att vi har ställt till det som vi har gjort - och tycks ha så svårt att förstå det och ändra oss - är den superindividualism och ultraegoism som har knuffat människan framåt (eller bakåt) de senaste decennierna. Knepigt. Vi vill ju inte tillbaka till massornas tid, heller. Folkrörelser som politiseras populistiskt och en majoritet som inte tolererar olikheter eller olika uppfattningar. Typ Kapitoliumsyndromet. Men. Nu handlar det om vår fysiska omvärld. Naturen. Djuren. Växterna. Luften vi andas. Klimatet - de långa temperaturkurvorna och de stora väderomställningarna - som förändras på grund av oss. Här krävs verkligen en genuin folkrörelse. Säg ifrån. Indignez-vous! Hör gräsrötternas röster. Till slut blir vi alla klimataktivister.

Well. Jag twittrade en tråd om detta, och vek av från den allmänna banan och in på den enskilda stigen. Lite har Katharine Hayhoes bok Saving Us påverkat mig; hon menar att vi måste prata om det här - mycket - och att vi måste utgå ifrån oss själva, vår situation, hur vår värld påverkas, och - framför allt - lyssna på andra. Och lyssna öppet. Det finns en folkbildningstanke i det där; att se varandra för de vi är och hitta gemensamma - eller olika - utgångspunkter för att förstå världen och oss själva. Det skapar tillit. Och genom att känna tillit skapar vi en grund att stå på, att arbeta ifrån, bygga om världen ifrån. Så här skrev jag: Jag har engagerat mig i klimatrörelsen eftersom jag har förstått allvaret i klimatkrisen. Om man läser några aktuella böcker i ämnet. Om man följer några sajter med auktoritet och forskare med genuin kunskap och erfarenhet. Då inser man snart att vi måste ställa om väldigt fort. Jag är noga med att inte bli för personlig, att vara saklig, ha adekvata källor, lita till vetenskapen. Det finns så mkt annat man kunde göra. Jag har alltid velat se Kalifornien. Kustremsan. Vinodlingarna. Det där märkliga klimatet med skidåkning i bergen och surf vid kusten. Men. Moralen sätter stopp. Jag kan inte ta mig dit, ja om jag inte åker med ett långsamt frakt- eller segelfartyg. Jag bryr mig inte. Det finns resor att göra även här, med tåg och cykel och till fots. Att se världen är att se sig själv. Men mkt mer än så. Det handlar ju inte om mig utan om världen i stort. Jag har delat mkt info om detta, från den basala naturvetenskapen (växthuseffekten, koldioxidhalten, värmestrålningen) till samtida forskning, hur extremväder är kopplade till de antropogena utsläppen, hur avsmältningen eskalerar, metangasfickorna som öppnas när permafrosten släpper, hur albedoeffekten avtar, djurarter dör ut, haven värms upp, och så vidare. Jag har gått i klimatmarscher. Tidigare hade jag demonstrerat typ en gång i hela mitt liv, mot kärnkraft kanske 1979. Jag har gått med i klimatnätverk, studerat Agenda 2030, suttit med på hållbarhetskonferenser, lyssnat på många webbföreläsningar. När Greta Thunberg satte sig utanför riksdagshuset skrev jag samma dag att det var den viktigaste händelsen i klimatarbetet hittills. Världen växte mycket snabbt. Tidigare var det svårt att ta upp det här ämnet, klimatfrågan, klimatförändringarna, klimatkrisen, till samtal. I partiledardebatter nämndes det inte. I media var det om inte sällsynt så aldrig förstasidesstoff. Jag var på ett seminarium som Nobelmuseet ordnade, med forskare och skribenter från USA och Sverige. Då lärde vi oss om klimatförnekarbranschen. Koch Brothers. Heartland Institute. Oljelobbyn. Så mkt pengar de har plöjt ner i propagandaapparaten. Och så lyckade de har varit. Jag har diskuterat klimatkrisen med förnekare på alla nivåer, från troll och dubbel/trippelkonton till riksdagsledamöter och kommunalpolitiker. De vill aldrig helt förstå. De kommer gärna med personpåhopp istället för att diskutera sakfrågan. De tynar bort nu, deras trovärdighet är lika med noll. Istället är det fördröjarna och de uppgivna som tar över. Vi måste ju tänka på. Vi kan ju inte bortse från. Vi måste räkna in att. Det är ingen idé att. Det där tomma malandet är påfrestande.
När de stora klimatkonferenserna samtidigt blir de stora gesternas och de tomma ordens arena, är det lätt att känna sig uppgiven. Vi vet ju allt. Korten ligger på bordet. Koldioxidhalten ökar. Temperaturen ökar. Kurvorna bryts inte. Värmerekorden avlöser varandra. Och vi vet alltså varför. Vi vet vad vi måste göra. Biosfären - vår egen livsmiljö - är annars dödsdömd. Vi kommer att göra planeten obeboelig. Är det värt det? Vårt sätt att leva över jordens tillgångar. Att begå rovdrift. Att tränga ut andra varelser. Ruinera naturen. För att vi. Längtar efter ngt annat än det vi har. En annan kust. En annan bergskedja. Stad. Tid. Liv. Men det finns bara det här, som vi har för våra händer nu. Vi måste ta hand om det. Sluta bränna fossila bränslen. Ställa om till hållbart. Bli kretsloppsvarelser. När det nu kommer uppgifter att #COP26 inte lyckas hela vägen, att prognoserna för temperaturen pekar på över två grader och upp mot tre, skulle det vara lätt att bli sorgsen, frustrerad, uppgiven, ledsen till och med. Men. Det har vi inte tid med. Vi måste ju fixa det här. Säga ifrån. Agera. Sprida kunskap. Alla får göra vad de kan. Vad kan du göra. Hur påverkas du av klimatförändringarna. Hur blir din och dina närmstas framtid. Hur blir det för alla andra efterkommande. Hur går det för haven, glaciärerna, sjöar, skogar, stränder, djurens alla lekplatser och bon och deras föda och våra fält och ängar, odlingsmark, vattenreservoarer, floder, städer, hus. Hur blir det för oss. Om vi inte agerar kraftfullt nu och ställer om. Vill vi veta det. Eller tar vi ansvar. Är vuxna. Lyssnar på forskarna. Gör allt så bra vi någonsin kan. #fridaysforfuture

lördag, september 04, 2021

we are unstoppable

Allt är politik. Ingenting av värde är politik.

Människor är inte handelsvaror.

Det finns bara ett jordklot och det är detta.

Vi måste samarbeta.

Klimatkrisen är mänsklighetens största utmaning någonsin.

Vilken tid att leva i ändå, när allt vi känner till står på spel.

De som fördröjer och förnekar och förminskar föröder vår gemensamma framtid. De ska skämmas något vansinnigt.

Klimatet vet inget om politik.

Det går inte att förhandla bort koldioxidens påverkan på klimatet.

Växthuseffekten är inte börsnoterad.

Biosfären - vår livsmiljö - är inte till salu.

Egoismens och superindividualismens epok är till ända.

För att lösa klimatkrisen måste vi gå samman.

Håll ihop.

Fotosyntesen. Kolcykeln. Den globala uppvärmningen. De står inte på valsedeln.

Hur ska man rösta, när klimatet står på spel. Borde inte det vara i allas intresse, att värna biosfären. Vi bor ju här allihop.

Alla kan alla fakta nu. Och detta. Det går snabbare än någon anade.

Naturen slår över. Slår tillbaka.

Du måste välja nu. Det här, i förändringen. Eller det där, mot destruktionen. 

Det är aktivismen som är den positiva kraften. Rörelsen. Det är responsförnekelsen som leder oss in i återvändsgränden.

Koldioxidhalten rubbas inte av hur vi röstar utan av vad vi gör.

Men. Det är partierna åt höger och opinionsbildarna åt höger som ägnar sig åt förnekelse och fördröjning. Varför? Kan någon förklara varför.

Att destruera världen är en dålig framtidsplan.

Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Vi måste ställa om till hållbart. Bygga kretsloppssamhället. 

Och det kommer att bli kul. Det vi gör tillsammans är roligt. Det som kräver handling skapar också dig, oss. Vi är konstanten i förändringen.

Expansion övergår i återhämtning. Cirkulär ekonomi istället för rovdrift. Ta vara på det vi har. 

Ta hand om dig själv.

Aktion. 

Att använda sin röst.

Jag kan inte se någon annan lösning än att rösta grönt. Eller rödgrönt. De andra partierna har inte begripit - eller förmår inte eller törs inte förstå - allvaret. Klimatkrisen är på riktigt. Vad de än säger. Vad de än tror. Vad de än lever i för illusion.

We are unstoppable. Another world is possible.

We are unstoppable. Another world is possible. 

We are unstoppable. Another world is possible. 

We are unstoppable. Another world is possible. 

We are unstoppable. Another world is possible.

We are unstoppable. Another world is possible.

Klimatrörelsen från gatan måste in i parlamenten. Tiden är knapp men tålamodet oändligt.

En liten handling tillsammans med tusentals andra är en stor handling i sig själv.

Varje röst räknas. 

Du hörs. Alla röster hörs. Säg det.

We are unstoppable. Another world is possible.

Till slut blir vi alla klimataktivister.

Den ökande globala uppvärmningen beror på vårt brännande av fossila bränslen. 

Det är vi, hela tiden vi som är orsaken. Det borde inte vara ett problem.

Vi äger frågan. Vi har svaret. Det är vi.

Vi bygger en bro från gatan och in i parlamentet. 

Another world is possible.

Din röst räknas.

Ord är viktlösa. Och okrossbara. Skriv det. 




söndag, augusti 01, 2021

vi som drog i nödbromsen

Ska man slå sig för bröstet
eller ska man sätta sig stum
med tom blick och åse eländet
Eller ska man ignorera det faktum
att faktum är att allt vi sa allt vi skrev
och sjöng och plitade ner på plakat
var så adekvat att det gör ont
i hela jordklotets ryggrad, biosfären
spjärnar emot
Att med ojämn högermarginal
manifestera klimatkatastrofens noder
var kanske tröstlöst, att gå med
i klimatmarsch efter klimatmarsch
gav en fåfäng förhoppning
om att förändring skulle bli
Cyniker och misantroper, klimatförnekare,
livrädda medelålders män
som såg sin världsbild evaporera
för blicken i realtid
fick istället sätta agendan
Tillväxt
Expansion
Evig förändring mot ett slags suddig
utopistisk välfärdsvärld
där varje människa äger en bit egen
strand, har ett litet
mysigt kärnkraftverk
i radhusområdets ytterkant, bor
klimatsmart med gröna grästak
och växthusfasader där de kan plocka
oranginer från burspråksfönstret
Inga blir sjuka längre
Alla kan flyga med små jetpack
på ryggen, planeten Mars är koloniserad
och med radiovågor skickas energi
från fusionsreaktorer i dess inre
rakt in i vår espressomaskins
artificiella hjärnkontor
Vi behöver bara läsa böcker
och äta kärnfria vindruvor medan världen
vi har skapat roterar själv
genom ett harmoniskt universum
Men nej
Med handen hårt om blyertspennan
skriver jag en sorgesång
som på en enda versrad övergår
till det enda som är det enda
                                    möjliga
Aktivt hopp, för inte i helvetet
kommer vi att ge upp denna värld
där de mest oskyldiga drabbas hårdast
av alla och den framtid vi tidigare
såg som hoppfull självklar 
intagande utmanande väldig
nu är en avsmalnande
värmegraf och ett försvinnande
                                     istäcke
Jag behöver inte nämna
översvämningar och eldhav, allt det
skrev jag för fem och tio år sedan
och forskningen har sagt det i 
                                     decennier
Nu är det förstasidesstoff i tidningen
och samtalsämnet vid trädgårdsbordet
Kaffekoppens genomlysta porslin
Trädkronans mörkgröna mörker
Gräsfältet som bleknar och vid horisonten
                          eldbårdens sotsvarta bräm
Du tog det kanske för kulisser, litterära
eskapader, kitsch
Hur skriver man fakta som är alarmerande
utan att bli anklagad för att vara alarmist
Det går inte; jag är alarmist
Koldioxidhalten fortsätter oavbrutet att stiga
Temperaturkurvan fortsätter oavbrutet
                                                           att stiga
Vi minns sommaren 2018, hur vi gav vatten
åt de vilda djuren, vi minns sommaren 
2021, katastrofbilderna blev vardagsmat, nu
kom toppen av grafernas graf – istäcket
på Grönland smälter snabbare än någonsin
Vet du att om all Grönlands landis försvinner,
stiger havsnivån med sex meter
Vet du att om Antarktis sedan
börjar smälta – du vet att de exponentiella
effekterna oavbrutet sker, albedoeffekten
avtar, permafrosten släpper, världshaven
sväller av värmen – stiger havsnivån
med sextio meter
Världen har varit där förut, hothouse
earth, ni vet vad klimatförnekarna
skriver, vindruvor i Norrland, palmer
på Nordpolen, varmt och vackert väder
Men det där är bullshit
Ity graferna måste bändas neråt innan
det eskalerar etter värre; just nu
1.2 graders höjning av den globala
medeltemperaturen  och stadigt uppåt
mot 2 grader, därefter
Vad skriver man, kaos
Kaos
Ord
Entropi
Utslocknande
Jämviktsläge
Tomhet
Indifferens
Den betydelsetomma tiden, en sakta
roterande mörkgrå kula
i ett våldsamt vitt universum
av utdöd materia format till
                                     ingenting
Ingenting av det vi skriver blir kvar
Ingenting av det jag gör nu
är giltigt, ingenting av
detta handlar om mig
utan om det stråk av tillvaro tillblivelse
tillfälle som just nu är, vi vandrade
igår i naturreservatet Paradiset, såg
havsörn, kände doften
av pors, smakade de små torra blåbären,
överallt på stigarna de bruna små grodorna
Du lyfte upp en, det är där vi är nu,
med ansvar för det allra minsta i det 
allra största, biosfären
skälver till
i sin litenhet, det är bara det jag skriver



måndag, juni 28, 2021

du vrider dig

Du vrider dig
som en metmask
på den blanka krok
som kallas verkligheten
Fakta efter fakta
förföljer dig dagligen
De här värmerekorden
kan de verkligen, de här
regnovädren, den här
torkan, alla de här
artiklarna och rapporterna
kan de verkligen, jag
menar är det inte
lite överdrivet
Nej, inte en chans längre
att du kan värja dig
Det är förstås förlamande
att vi inte kan leva
som vi gjorde nyss
Bläddra i resebroschyren
Tanka fullt
Beställa hem ditten och datten
tills hemmet svämmar
över av saker vi inte behöver
Jag är förstås också fast
i den där sträckbänken
Nedanför mig
havet, ovanför mig himlen
Och i munnen mitt kreditkort
Vi lever långt över
våra tillgångar, långt över
vad jorden förmår att ge tillbaka
Sakta men säkert
nöter vi ut den plats
vi fått, tills marken blir tunn
och avgrunden under oss
är öppen, jag vet
att språket i det här läget
inte blir särskilt målande
Gestaltningen är stendöd
Inlevelsen kall
Tecknen är så tydliga
att ingen omskrivning behövs
Vi har inte tid till krusiduller
Men tid att ta det easy
har vi: bryggorna väntar,
stiltjen till havs, ett änge
du ska slå med lie
Ett glas att tömma,
en nyskördad
potatisruska som jorden
dräller ur, en pappask
jordgubbar, de doftar
så det virvlar upp
i huvudet; efter skålen
till Frö och till Balder, vågar du
ta upp klimatkrisen
vid matbordet
eller ska duggregnets
tystnad råda över världen



tisdag, juni 15, 2021

solflygplanet

Nu de här dagarna
när solflygplanet ljudlöst flyger
över Atlanten, nu de här dagarna
av den sista islossningen
De högsta temperaturerna
som har uppmätts på jorden: den här tiden
av mänskliga erövringar
av ingenting och allt, de här dagarna
då permafrosten släpper
med små utandningssuckar: koldioxiden
fyller luftrummet och tömmer oss
på syre; vi lutar oss fram
över tangentbordet eller tillbaks
mot en rygg av ljus; de här dagarna
av upprördhet och total indifferens: klimatet
har blivit ett ord som betyder allt
och ingenting; solflygplanet
som är så lätt att det kommer flyga
in i vårt minne
utan att det märks, det flyger
genom de här dagarna
då fullmånen och sommarsolståndet
möts
Blinkande fyr inombords, flämtande
lanterna vid den bleka/mörka/bleka
händelsehorisontens slut

juni 2016