måndag, januari 25, 2021

jag går i skogen

Jag går i skogen och vintern växer omkring mig som ett vitt töcken. Jag försvinner i min ovetskap om vad vi egentligen är, vi som finns i den här dimensionen, liksom klämda mellan himlen och marken, laboratorieglaset; vi är lika ovetande om vår egen existens som toffeldjur i en sockerlösning.

På ett sätt och på ett sätt inte. Vi vet ju så himla mycket. Och ändå är det så mycket som går oss förbi. Det är inget mysterium, det är bara det att vi är skorpan överst på den tunna isen. Vi rusar genom tiden utan att kunna fastnagla vad tiden exakt är. Luftbubblorna fastfrusna, men i rörelse. Vattnet under oss är bara mörkt.

Hur hänger det här ihop. Gör det det. Har vi något gemensamt, jag och de snötäckta barrträden. Den ensamma koltrasten som tjipp-tjipp-tjippar iväg i den duskiga januaridagern.

Varenda dag är det samma frågeställning vi jagar via uppdateringar böcker samtal flykt teveserier nattliga funderingar ångestsvettattacker. Vem ska trösta Knyttet. Vårt behov av tröst är omättligt. Det växer ett fält inuti mig, en okänd mark som bara expanderar. Universums mörker. Kaffekoppens sump.

Jag tänkte, när skogen tog en stor tugga av mitt inre, att fast eller på grund av jag inte kan gestalta det här (eftersom som jag är osäker på vad det är, det som jag ska gestalta) så måste jag försöka. Jag tänkte att jag är inte alls bombsäker på att det här kommer att vara glasklart. Men. Att det kan få vara det.

Jag blir aldrig färdig med det ofärdiga; det är mycket mer plågsamt än så blek som formuleringen ser ut. Det ofärdiga blir aldrig färdigt med mig. Den stora mörka munnen som öppnar sig bland trädens skuggor.

Att svälja sig själv.

Vad är en människa. Vad är hon inte.

Jag tänkte skriva om ambivalens, eller inte. Eller kanske mer om att inte vara riktigt säker, men vilja vara säker. Eller att ha kontroll eller om att vilja ha kontroll. Men jag är osäker. Jag tänkte skriva osäkrat, om att vara osäker. Men jag vet inte riktigt hur det kommer att bli.

Tänk om texten aldrig börjar, tänk om den är ett stup.

Om jag vänder mig till dig; låter mörkret sippra ut i snön som varmt bläck. Sträck dig mot det.

Vem är du. Du tillhör kanske också dem som är osäkra. Du vet hur man kan känna sig. Nej jag vet inte. Jag kan inte veta. Vad ska vi göra åt det här. Jag skriver hellre en dikt än att. Jag vill inte ta ställning. Men samtidigt. Du har en aning om att något är skevt och att du borde tycka något om det, visa ditt ansikte.

Tänk om det du ser i spegeln är något du inte gillar.

Jag anar att det finns en underström här som kommer att växa upp genom isen och bli en stark våg. Jag tror att ytterst handlar det om att ta ställning, om politik, om att visa moral, ta ansvar, och att inte vara rädd för att ha fel, att det osäkra är en säkerhet, en försäkran om att du i ditt sökande är just den människa du anar att du är.

Du kanske börjar med att ställa en öppen fråga, i all välmening. Du vill ju veta. Det har du rätt till, tycker du. Någon skriver därför, upprivet, i en förtvivlad och ilsken uppdatering: Vad är det som händer i den här världen. Ja det är alltid en rimlig fråga. Någon annan skriver, bestört och misstänksamt: Det är något sjukt i det här landet.

Ja det finns underliga symtom. Men kruxet med den där typen av utrop är att de mycket sällan har någon faktisk underbyggnad, det finns inga förklarande realiteter; de bygger antingen på någon form av oro eller rädsla eller okunskap eller farhåga eller bara på en plötslig impuls, en känsla. Nu behöver jag säga något. Nu är det väl ändå nog. Och ger man uttryck för sådant som inte är underbyggt utan snarare är ett slags påhitt, en fantasi, och framställer det som ett faktum, då har man redan sått ett frö till ett växande missförstånd.

Ibland vill man sätta en bok i händerna på folk. Läs den här du. Och smält det som står.

Samtidigt. Vi måste ju ställa frågorna. Det kan ju stämma. Det stämmer förstås ibland. Och samtidigt. Vilket är motivet. Vad är det vi vill veta. Vilken sida av verkligheten befinner vi oss på.

Går man först till sig själv och verkligen tar tag i frågeställningen gissar jag att man når en bit framåt. Men det kräver en del. Att man läser. Att man lyssnar. Att man drar slutsatser. Att man ställer frågor som har en reell grund. Stämmer det att. Kan det vara så att. Hur kommer det sig att. När blev det så att. Varför. Vem. När. Ett kluster av frågor. En hel svärm av svar.

***                                               

Det finns en gräns du vet det och den går här där du måste välja vilken sida du ska stå på.

Är vi alla inte en av dem, som häpnar över det svårgripbara. Ibland i alla fall. Och som blir osäkra. Vad är det som sker. Vad ska jag tycka. Vilken vind ska jag följa. Vilken knuten näve. Vilka ord. Är vi inte alla ibland lite tvivlande på det där sättet, att vi inte vet om det vi känner och tycker är rätt. Faran är att kliva ut i det där, i ovetskapen, och börja göra sig föreställningar. Det kan bli tokigt utav bara helsicke, detta att grunda sin uppfattning på en upplevelse av att något inte står rätt till, men samtidigt inte förstå eller förklara vad. Är det inte väldigt ofta en avsaknad av kunskap som orsakar det där. Man vet inte. Och då börjar man gissa. Och misstänka. Och tro vad sjutton som helst. Och det spårar iväg åt de mest märkliga håll.

Fast då är det är ju inte bara okunskap. Inte alltid. Att tro något och gissa något är inte i sig särskilt skadligt, det kan ge tröst, det kan till och med vara upplyftande. Men. Det kan också leda till dårskap. Och förakt. Jag skriver nu om dem som skriker oss i ansiktet att vi är svaga eller annorlunda eller icke önskvärda. Vad tar det åt dem. Vad tar det åt människor. Vad ska vi göra åt dem. Vi är alla så svaga. Här skulle jag förstås kunna skriva: Vad är det som händer med den här världen, det är något sjukt med alltihop.

Men det som händer i den här världen händer på grund av oss. Det är vi. Det är dig och mig det handlar om. Din granne. Din grannes granne. De på andra sidan muren, gränsen, floden, havet. Allihop är med, så olika vi ändå är.

Tänker du ibland att de som säger: Det talar emot allt sunt förnuft, att de inte har en aning om vad de egentligen menar? Att uttrycket "sunt förnuft" egentligen är nästan synonymt med ordet "fördomar".

Vad händer om de möter alltihop från andra hållet, de som bara måste klämma ur sig något raljerande men felaktigt och/eller innehållslöst om sakernas tillstånd. Vad händer om vi säger: Hej där. Här står vi och väntar. Det är ingenting farligt därute. Det är ingen som vill dig illa. Inte om vi ser till att det är så, genom att leva jämbördigt och med stort lugn och tillåtande tålamod se tiden an.

Vi orkar inte höra på dessa skrik av vrede. Vi vill inte se fler fönsterrutor krossas. Vi vill inte ha de där långfingrarna och avgrundsbrölen i ansiktet. Vi vänder inte andra kinden till. Vi vänder dem ryggen.

Stå kvar och skrik om du vill men ingen kommer att höra dig till slut.

Sitt där och ljug, ingen kommer att tro på dig alls till slut. Ingen vill följa en bedragare. Eller? Handlar det här om sanningsbegreppet, om människans förmåga att föreställa sig omständigheter som är på ett helt annat sätt än vad allting egentligen är? Varför finns det klimatförnekare, när vetenskapen är glasklar. Varför tror människor på Donald Trump, när alla ser och hör att han ljuger. Varför växer konspirationsteorier till enorma sanningar för somliga, sanningar värda att kämpa för, ställa upp i val för, bilda föreningar, organisationer, demonstrationer. De här vaccinmotståndarna, exempelvis, är det rädsla eller misstänksamhet eller dårskap som driver dem. Eller det man kallar masspsykos, som ju inte är en psykos utan någon slags längtan (?) efter gemenskap, samhörighet, bekräftelse.

Jag vet inte, det här är jättesvårt. Hur ska man förstå att somliga går i fällan och somliga inte. Flatearthers. Vi skojar med dem. Men de är på riktigt. Är det någon form av protest. Anarki. Det tror jag vad jag vill om. Hur kan du vara så säker på det. Jag har aldrig hört att det inte kunde vara precis tvärtom. Vem vet egentligen någonting om någonting.

Åjovars. Öppna en encyklopedi. Gå till en vederhäftig vetenskaplig sammanslutning. Lyssna till dem som vågar tvivla men som gör det utifrån att de faktiskt vet något, kan något.

Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Brukar man säga. Och det stämmer, det vet jag. Men det är också helt osant, eftersom den där vetskapen är av sten, den är ett berg att stå på, man är där uppe och har utblick och världen blir större och större och himlen högre och högre och förundran allt mer ... förundrande. Vi är förlorade i alltet, men det är i det förlorade vi finns till.

***                                                                            

Det är något i min vandring i det här snölandskapet som frigör mig från det som jag kom hit för att hitta. Jag letar efter något bra, så enkelt är det. Är det våra självbilder vi ser bland skuggorna, är det varandra vi anar. Människor som vill väl. Jag kommer ihåg när det fanns de som nedlåtande kallade dem som vill gott för pk-människor, för godhetsknarkare, för idealister, naiva. Vad var det för sätt. Hur kan man dissa dem som strävar efter jämlikhet och som motarbetar förtryck och diskriminering. Att verka för vänlighet, i meningen sträck ut din hand är en praktik, en syssla, ett liv. Hur kan man se ner på snällhet, det är inte alls snällt. Bläcket är blått och klibbigt i belackarnas munnar. Snön smälter, smutsgrå, tråkig. Inte ens träden lyssnar på deras oförskämdheter.

Det är i såret som du ser vem du är, ljuset som slår in mot barken, den låga strålkastarsolen i januari som är ett enda brinnande öga som följer dig vart du går, bara skuggan är onåbar. Vi gömmer oss i tvivlet och osäkerheten, samtidigt som det är tvivlet och osäkerheten som gör att vi kan reflektera.

Allt som krävdes var att lyssna. Se vad vi har i händerna. Ingenting. Kan du inte komma hit, lämna det där skuggriket där fördomar och inbillningen att den starkes rätt är någon slags medicin mot oordning. Så funkar det inte. Medicinen är dina ord och din öppna hand och en mörkröd ros i en glasvas i ett skimrande fönster om vintern. Här. Ta emot allt vi har. Det vidöppna ingenting. Ta tag i ingenting du också. Den öppna handens förtvivlade längtan efter olikhet och jämlikhet. De fallande kronbladen mot det torra träet.

måndag, januari 11, 2021

den där selfien

När den sista palissaden är riven. Det sista templet. Den sista muren. Fortet. Byggnaden där friheten är inlåst. Vad är det som kommer ut.

Hur ska vi förstå begreppet frihet. Eller ofrihet. De öppna frågorna är livsfarliga. De öppna frågorna är livsviktiga. Det är alltid människor som begår de människofientliga handlingarna.

Se dig själv i den där selfien.

Vi måste tänka oerhört hårt. Vi måste samtala oerhört mycket. Vi måste lyssna intensivt. Vi måste säga ifrån med sylvass tydlighet.

Ord kan dra åt så många håll. De rymmer både ofriheten och friheten. Vi ropar samtidigt på att låsa in de jävlarna, som vi ropar på att släppa ut oss själva. Jag vill göra som jag vill. Jag vill att du ska göra som du vill. Och där emellan brinner den gyllene regeln.

Vi klarar inte av att vara fria och då skriker vi efter myndighet och lagar och bestraffning. Och då förtvinar vi. När vi förtvinar knyter vi näven och går samman. Men. Vi. Får inte. Gå. Åt fel håll.

Där brinner linjen. Den gyllene regeln. Gränsen är alltid lika tydlig. Krossa inte det där fönstret. Säg inte de där orden. Slå inte den där människan. Gör det bara inte.

***

Ibland kan man förtvivla. Men då måste man andas lite lugnare. Minnas vad som har hänt, över tid. Komma ihåg att det får inte hända igen. Komma ihåg att framtiden ställer krav på oss, vad vi gör nu. De efterkommande ser på oss.

Titta på de där människorna. Teven står i lågor. Den där ettern. Ilskan. De människor som av vad är det som händer med dem ignorans (ja), rädsla (ja, men i folkhopen är det som om den lämnar dem, de blir bara skrik, råa garv, livsfarliga), oförstånd (för enkelt, för utslätande), ondska (om ondska grundar sig i föreställningen att om jag tar till våld bidrar jag till lugn, men det är inte logiskt) och bara av ren och skär avsaknad av vett, tar sig för att gå med i den skränande massan. Är det som ett rus. Är det som ett gift. Jag vill inte veta men jag måste begripa.

Den där jäveln som verkar tänka att nej nu ger jag fan i det här och han kastar den bisarra flaggan han burit på ifrån sig och börjar klättra upp på den där muren, för nu ska det väl i alla fall hända något. Nu ska väl i alla fall jag få bekräftelse på att det som jag anar att det är som det är att alla jävlar lurar mig kan vara som det är eftersom det är jag själv som agerar. Ser ni inte att jag klättrar här. Ser ni ingenting. Tänker han så. Tänker han alls.

Finns det sådana som inte reflekterar. Med huvuden som är som stelnade kokor av dynga.

Eller är det något de saknar, i hjärtat. Alla dessa människor kan ju inte vara oälskade, din naiva tok. Alla dessa människor kan ju inte längta efter en tid då de var små, hade gosedjur, någon lyfte upp dem, sniffade på deras mjuka hår. Minns Donald Trump något sådant. Finns det elakhet, som en nedärvd egenskap. Jag är född dum, hur är det med dig.

Är det nu du ska sluta att tro på det goda i varje människa. Att det inte finns några förmildrande omständigheter. Men det finns omständigheter.

Vi ska väl aldrig sluta. Det var därför vi kom hit.

Människor skapar sin egen förtvivlade verklighet.

Jag kommer aldrig att helt begripa men jag kan ana. Och det viktigaste är att det verkligen reds ut, rent faktiskt, att rättvisa skipas, att lagen har sin gång, att alla fälls och döms. De där selfiesarna kommer att granskas. De läggs redan upp. Namnen plockas fram. Människor grips. Och sedan börjar drömmen om, drömmen om det nedbrända palatset, den grå muren, den medeltida borgen som det väller rök ur. När ska människor sluta.

De ska ju inte klättra på varandra. De ska hålla om varandra.

Det är för tidigt att tänka på det här. Det är för sent att tänka på det här. Det här måste vi tänka på oavbrutet.

Det handlar om att orka luta pannan mot det heta glaset och mot det frusna glaset samtidigt och samtidigt som ens egen verklighet rör sig där ute trafikströmmen, snögloppet, ambulanserna, de mörkklädda människorna under svarta paraplyer, strålkastarna som blänker i blasket tänka på det som sker som något oerhört viktigt och avgörande och samtidigt något som man måste tänka på med distans. Att förstå ett skeende är att vara en del av dess utanförskap.

Det är den gamla vanliga frågan. Vad är en människa. Håll upp lyktan och titta in i varandras ansikten. Vem är det du tar en bild av. Vem är det som lyser på den där lilla blanka skärmen. Är det verkligen inte du.

***

Jag tycker inte att de efterkommande ska se oss i ett förmildrande ljus utan i ett knivskarpt. Ingen ska komma undan. Ingen ska kunna säga att jag förstod inte, att jag trodde bara att, att jag hade ingen aning om, att det måste du väl förstå att, att de ville väl inget ont, egentligen, att vad skulle jag ha gjort menar du.

Sagt ifrån. Som Stéphane Hessel skriver: "Indignez-Vous!" Säg ifrån. Nu varnar vi varandra för ordets verkanskraft, att det en auktoritär ledare säger kan bli verklighet och att människor snabbare än vinden går från ord till handling.

Men ord går också den andra vägen, som Joy Harjo skriver: "Without poetry, we lose our way."

Tröst och hobbylim. Men starkt som bara den. Vi kan klistra ihop våra hjärtan och det kommer att hålla. Bygg fantastiska världar men vet att dra gränsen mellan det som är och det som skulle kunna vara.

Hur ska man säga saker utan att de blir som mera skrik, mer förtvivlan.

Älska din nästa såsom dig själv. Det du inte vill att andra ska göra mot dig, gör inte det mot andra. Chilla. Läs en bok om hur man begår en revolt med fredliga medel. Bilda ett parti. Rösta. Skriv någonting. Ta en promenad. Dofta på blommorna. Sitt bara där. Och tänk efter.

Stéphane Hessel igen (han skriver om nazismen, all hans erfarenhet grundades på vad som skedde under andra världskriget, han var motståndsman, diplomat, var med och författade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna): "Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till 'fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla'." Han fortsätter: "Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme: "ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND, / ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA".

Är det där friheten är, i den kreativa processen. Artivismen. I en sång och ett utrop och en dikt och en bild och en precist formulerad tanke om det oprecisa, i den där högen av blommor, verser, böcker. Eller kanske inte friheten i sig, utan rörelsen mot frihet. Till friheten. Eftersom rörelsen mot ofriheten börjar alltid med det vi nyss såg. Hatet mot media, föraktet för konsten, för bildning, fördjupning, förståelse, jämställdhet. Och jakten på det fria ordet, nedrivandet av det som konstituerar; att skratta rått åt det betryggande och det förklarande. Spotta på den som förtvivlar men vill väl. Människor som tror att de har sett sanningen men den är en medveten och iskall lögn vars grundideologi (för en sådan finns det) är att det som inte är som du ska slitas sönder och därför måste du vara som jag.

Vem vill inte väl. Varför. Vilka är de.

Vilka är det som skrattar rått åt svaghet eller åt dem som vill nå varandra med tillit och ödmjukhet. Gömmer det sig något i det där råa skrattet. Gömmer du dig där. Eller det som också kunde vara du.

Se dig själv i den där vidriga selfien.

Det gömmer sig något i oss som vi alltid måste gripa efter och belysa. Hårt. Ärligt. Att med mild och bestämd kärlek rannsaka det i människor som äger förmågan att bli det omänskliga. Jäkligt tungt. Men ett sätt att desarmera destruktionen.

Och vi måste fortsätta med det oavbrutet. Inte en lugn stund. Njut.








onsdag, december 23, 2020

röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
                                         och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
all                                      Flower Power

Ur Dödens lilla bok, 2005 


söndag, november 22, 2020

rotsellerin

Vad gör du inte just nu. Jag tänker inte på Donald Trump. Inte på dem som sa att det där blir nog inte så farligt, det blir bra för världsekonomin sirru han kommer sätta fart på grejer. De som sa att det behövs något nytt nu att det behövs någon som går emot etablissemanget liksom. Jag tänker inte på den där natten då Trump vann valet 2016 då jag vaknade vid sex på morgonen och kollade mobilen och han hade ... vunnit? Det var både chockartat och underligt, att det fanns så många som, att det kunde vända så, att opinionsmätningarna hade så fel. Ja ja. Man får gå vidare och låta bli att tänka på hur dumt det blev, jag trodde att en sån där dåre - han var ju en uppenbar dåre redan innan och allrahelst efter valet med all den där megalomanin och misogynin och narcissismen och lögnerna rakt i folks ansikte och det alltmer pyrande och till slut helt brinnande fascistoida sättet att styra och att angripa journalister, fri media, kulturarbetare, invandrare, allt det där han kallade människor: fega, usla, dåliga - att han inte skulle sitta så många veckor på sitt ämbete. Jag vill helst inte tänka på - samtidigt som det är viktigt just nu - hur artigt och lite sammanbitet men korrekt Barack Obama lämnade över till Trump och hur det ser ut nu med det direkta absoluta kompletta vansinne som råder, alltså den där presskonferensen häromdagen med advokaterna (är de verkligen advokater, på riktigt?) som - på riktigt - stod och drog de mest fantasifulla och obehagliga konspirationsteorier man har hört (eller man har ju hört dem, från dårmarkerna längst ut i marginalen på de mest dåraktiga av dåraktiga sociala mediakonton, men här, nu, från den amerikanska presidentens närmaste krets, alltså vad är det som händer). Hur det rann hårfärg längsmed den forne borgmästaren i New York (jag tänker på - även om det är alladeles absurt, ur led är tiden - hur han var någon slags hjälte, rakryggad och samlande, efter elfte september, och nu, en sådan sopa, i Boratfilmen där och på bakgården där det där mötet och nu när liksom hjärnsaften rinner ur hårfästet på honom), ett svart spår av svett och färg, kosmetiskt vansinne men ändå på riktigt. Vi vill ju liksom tro att det inte är så här, att det inte kan ha blivit så här. Men det är det, det har det. Jag vill inte fundera på det här. Jag vill inte göra det här. Jag vill dela bilder på blommor och texter om klimatkrisen och vilka enorma uppoffringar som behöver göras och/men hur kul det kommer att bli när människor går samman och arbetar för att ställa det i ordning som vi har pajat och ändå så glider tankarna iväg mot den där tiden efter valet 2016 och till januari 2017 när det samlades enorma skaror och bildades väldiga demonstrationståg, mot Trump, och hur vi marscherade mot den amerikanska ambassaden, det var grått och svalt och murrigt och i leden där på Strandvägen färgglatt, varmt, allt gick framåt, allt var blandat, klimataktion och prideflaggor och antikärnkraft och metoorörelsen och barn på axlarna och ... människor var glada i sitt motstånd. Resist. Det var ledordet. En stor sådan fana hissades upp i en lyftkran utanför Vita huset. RESIST. Hela världens motstånd. Säg ifrån. Indignez-vous. Jag trodde i min enfald och okunnighet om hur starkt en amerikansk president sitter på sin post att han skulle göra bort sig och få gå efter tre månader, nähä, men ett halvår då, nähä, ett år, nähä, och sedan förstod man att vi får vänta till 2020 och vilket år det blev sedan och hur ska det sluta. Han slog an tonen när han raljerade om coronaviruset och ... ibland är det svårt att förstå att det verkligen var så här ... hur han trodde att det gick att bota med uv-ljus och blekmedel. Men det blev bara värre och värre och efter valförlusten har proppskåpet lämnats tomt. Han är rudis. Väck. Och livsfarlig. Han sparkar folk i parti och minut, alla som handlat korrekt men då resultatet i handlandet inte gått presidentens väg: Hello goodbye. Trumps tweets nu är faktiskt bindgalna. Lögnerna är bara lögner. Alla ser det. Kejsaren är inte naken. Han är klädd i slips och kostym och galenskapen lyser om honom. Fascismen är uppenbar. Det system som tog honom till makten håller han på att sabotera med lögner och uppvigling. Jag vet inte att det har hänt i den så kallade västvärlden sedan Hitler, Mussolini. Jag har aldrig upplevt något liknande i alla fall. Det fanns de som hejade på honom, även här, de finns kvar, en del, många har tystnat, de kanske inte låtsas om vad de sa och gjorde när han vann men nu är det svårt att vara supporter, här i Sverige i alla fall, utan att betraktas som rejält blåst, bortgjord. Hur kommer det att sluta. Ingen vet. Det är kanske det trösterika. Framtiden är inte utförd. Det kan gå bra. Joe Biden och Kamala Harris har inte gått i fällan och börjat bestrida Trumps lögner utan arbetar bara framåt, förbereder sig, knyter kontakter. Men Trump - det var ju det här jag inte ville göra, tänka på det här men vad gör en människa, vad angår det oss, politiken over there, släpp det här, plantera om några växter, gå ut i regnet - skulle kunna, det här är förstås otroligt men ingenting är längre otroligt, dyka upp i teverutan i uniform. Ja. Han har inte mött journalister på över två veckor. Han skulle kunna dyka upp i paraduniform och skärmmössa och låtsasmedaljer över bröstet och med skarpa men sluddriga uttalanden om att landet är hotat och som överbefälhavare (han är alltså överbefälhavare, fatta) har han fattat beslutet att ... ja vaddå. Vad f-n kan egentligen hända. Kommer de att börja skjuta, de där milistyperna som vankar omkring i stad efter stad där borta. Men men. Vi släpper det. Vad är klockan. Byt spår. Vi måste tänka på något annat. Typ: Vad gör du just nu? Jag vet inte vad jag gör just nu, det är det härliga i att möta novembers kompakta mörker - denna avgrund under avgrunder - med gott humör och jämnmod och mitt i denna milda storm utanför fönstret, blomkrukorna far all världens väg, ljusgirlangerna skramlar, och i skuggan av de där diskussionerna på internet om munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, men sätt på dig ett då eller gör det inte men håll för i hellskottland avstånd och håll dig för i hellsingland hemma om du är sjuk; vi kan fira det härliga i att inte veta utan bara vara, som en av de där små ledlamporna i ljusgirlangen i den fladdrande syrenen på den vrålande balkongen, vi är en sådan allihop, eller kanske hellre är vi i själva vrålet, blåsten, vi är den mörka materien, där bor vår gemenskap, i att vara stoft, stormämnen, partiklar i vinden, våra öppna munnar och skriken rakt ut i mörkret att det kommer en ny dag, en bättre, ett nytt år, jösses det är snart bara veckor kvar tills det slår om och det år som redan har blivit ett brännmärke i människans historia, ett hårt jack i gevärskolven, 2020, tar sikte mot nästa år, nästa pandemi, nästa valrörelse, nästa årstid, tankeström, uppgivelse, knutna näve, demonstrationståg, blomsterfång, jättestora kram och - vad ska du göra just nu - kanske något mer lättsamt och samtidigt tungt och viktigt att utföra: en plåt med rotselleri, penslad med rumsvarmt mjukt smör med utrörd fermenterad vitlök, någon nypa flingsalt, skjuts in i ugnen; åh att bara sätta sig ned och äta och tyst invänta midvintern, nattmörkret, koltrastens skugga i det bara grenverket, stjärnorna som hängs upp i fönstren, nu tänds ljus på ljus på ljus. Vad gör du just nu? Tänder ett ljus förstås, vad annars? Det är vad vi alla gör, det är den känslan som binder ihop allting, en krans på dörren som doftar varmt av barrskog och syrligt av lingonris och sött av ett blodrött knastrigt glänsande sötmaspäckat nästan gudomligt gott när man tar en sådan där tugga som typ isar i hela kroppen och upp i huvudet, åh de där äpplena vi har sparat tills nu, tills idag, november, den tjugoförsta, onådens underliga år, tjugohundratjugo. Vad är klockan? Måste tranchera rotsellerin, det är det enda som brådskar om än bara så lite.


fredag, november 06, 2020

Ibland vill man bara skriva

Ibland vill man bara skriva ur sitt hjärta. Ibland vill man bara skriva ur sig hjärtat. Ibland vill hjärtat bara skriva ur sig sitt. Sitt: Åh. Sitt: Oh fuck. Sitt: Vad är det med människor.

De här nätterna då det viktigaste och samtidigt minst viktiga av allt är att följa valutgången i Arizona eller Pennsylvania eller för den delen Georgia. Av alla platser på jorden. Hur många har dött på Medelhavet bara i år. Vad hände i Kabul härom dagen, hur många blev skjutna på universitetet. Hur ser istäcket ut i Arktis. Var det inte värmerekord, igen, i oktober. Översvämningarna i Vietnam, hur många hemlösa.
Samtidigt. Det är de här fyra åren som hjärtat och vi - eller varför skriver jag inte jag? - har burit det här med Trump framför oss. Jag trodde inte att det var möjligt. Jag tippade att han inte skulle klara 100 dagar. Hur många av de som har jobbat med honom sitter i fängelse. Vad var det Steve Bannon sa i natt? Vet ni? Jag tänker inte skriva det, googla upp klippet. Bannon vill se jordens undergång, en apokalyps. Och Trump ... han står där i det där landets hjärta och destruerar den demokratiska grund det, i sitt krigiska kolonialistiska rasistiska (men levande, kulturimperialistiska, enormt starka: vi bor alla i en liten förort till USA, lyssnar på amerikansk musik, läser amerikansk litteratur, ser amerikansk teve, filmer, äter amerikansk junkfood, har amerikanska skor och jeans och ... whatever, alltihop) vansinne ändå vilar på. En dag blir en amerikansk kvinna ur ursprungsbefolkningen president i USA (om nationen finns kvar i sin helhet) och då kan vi prata om the land of the free på allvar. Men ändå. Det är en demokrati, de har rösträtt, de har smarta buffrar via maktfördelningen. Och där står den där (jag höll på att skriva pajasen men han är ingen ofarlig clown, han är oerhört farlig) fascistoida narcissisten till diktatorsämne och återigen ljuger hjärtat ur sig och det land han ska företräda och leda. Så vidrigt.
Att skriva ur sitt hjärta innebär för mig att skriva relativt oreflekterat, i meningen att de bilder och ord som dyker upp, ska ner, ska skrivas fast. Här. Spärren är endast linjen mellan blick och skärm. Mellan papper och penna. I alla fall. Jag tänker på de som faktiskt har stöttat Trump. På de som har gjort det även här, i Sverige. På de där grabbarna som desavourerar begreppet PK (som ju bara innebär att man tror på människors lika värde och på att vi som bor på den här planeten ska vara reko mot varandra) och anklagar människor som strävar efter gemenskap, empati, inlyssning, rättvisa och som kämpar mot diskriminering och orättvisor och gör vad de kan för att hålla huvudet högt och en hand utsträckt till varandra (eller ja en hand mot hjärtat då, i dessa tider) för - godhetsknarkare. Det är inte klokt. Under de här fyra åren har detta att göra gott blivit smutskastat. Att sträva efter likvärdighet, likabehandling, kämpa för de mest behövande och för allas lika rättigheter, har spottats på. Det sker överallt. Och i och med trumpismen sker det alltmer öppet. Man behöver inte vara PK längre, nu kan man på riktigt säga vad man tycker och tänker, vilket innebär att man kan skylla alla samtidens problem på påhittade motståndare och grunda sina åsikter på okunskap och fördomar. Flexa ignoransen. Istället för att ta ansvar kan man skylla samtidens alla problem på invandrare och på samhällsgrupper man antingen inte vill förstå eller är jätterädd för eller bara på ren ondska ogillar och man gnäller över skatter och påstår att människor som hamnar i kriminalitet och/eller fattigdom bara har sig själva att skylla och att - det här är samma grabbar, alltid - klimatförändringarna är ett påhitt av någon slags diffus vänsterliberalmarxistiskt revolutionsgruppering. Ja, man förkastar vetenskap och tror på vilka irrläror som helst, bara för att slippa se sig själv i spegeln och ta vuxenansvar och våga sätta sig ned och samtala och se andra människor för vilka de är. Olika varandra. Men samma. Men de där människorna, trumpisterna, är lättgenomskådade; de är en alltmer bleksiktig och genomskinlig grupp - ett gäng pojkgubbar där sådana som den snabbt bortglömde charlatanen Jordan Peterson (bädda sängen, ät bara kött, kamma dig) och Donald Trump sitter uppnålade på pojkrumsväggarna. Idoler som man bara kommer att skämmas över till slut.
Vad händer i USA nu? Måste kolla. Måste kolla flera gånger i timman. CNN. SVT Nyheter. Twitter. Beväpnade män tog sig från Virginia till den byggnad i Philadelphia där man räknar röster, för att skjuta. På flera platser börjar högermilisen skandera utanför valförrättningslokalerna. Må demokratin stå pall. Må inga skott falla. Eller. Det faller alltid skott. Varje dag dör 100 människor av skott i USA. 30 000 om året. Må så få skott falla som möjligt. Må freden bibehållas. Stephen Colbert, alltid varm och samtidigt stencool, bröt nästan samman efter Trumps tal i natt, alltihop skälver verkligen nu på ett sätt som jag vet inte om jag någonsin har upplevt i den del av världen som vi i väst ändå tillhör. Jag tänker på vår föräldrageneration. Andra världskriget. Ja, Hitler. Förintelsen. Främlingsfientlighet och förtryck av oliktänkande och diskriminering på grund av kön, religion, funktionsnedsättning, hudfärg, sexuell läggning, allt som fruktansvärt snabbt övergick i massmord och hetsjakt på människor. Vi står där och ser oss i spegeln och i spegelbilden ser vi en avgrund. Vänd den ryggen. Titta på varandra istället. Se våra brister. Alla har förstås brister, även godhetsknarkarna. Men nu handlar det inte om mänskliga tillkortakommanden utan om något som har med det att göra men som är betydligt större. Vår gemenskap. Världen. Demokratins utveckling. Klimatrörelsens utvidgning och hur vi ställer om till. Det handlar om oerhört stora ord, och det är ju med dem allt börjar och slutar, det är där hjärtat finns och bultar och det är där det möter tanken. Den korta tanken som växer genom att bytas, växa på din, och på din, och på din. Åh. Vad det här kommer att sluta bra. Säg det.
Bra grejer. Ursprungsbefolkningen får allt fler representanter i kongressen, i Arizona har de förhoppningsvis bidragit till en Bidenseger. Journalister säger äntligen ifrån. Twitter varningsflaggar allt fler av Trumps tweets. Försöken att i domstol stoppa rösträkningen funkar inte. Biden har fyra miljoner fler röster. Må han vinna presidentposten. Må Kamala Harris och han skapa lite lugn. Det kommer att gå en djup sucknad av lättnad genom hela världen. Ja faktiskt. Människor dansar och sjunger utanför rösträkningslokalerna, också. Siffrorna går demokraternas väg. Allt är oklart. Må det gå snabbt. Må Trump ta sina fjärrkontroller och mobiltelefoner och sina baseballkepsar och lämna Vita huset. Soon.



lördag, september 26, 2020

skriv skönlitterärt

Text ska vara demokratisk. Läs lika gärna en deckare som en språkmaterialistisk dikt. Lika gärna ett socialrealistiskt drama som en sciencefictionstory. Lika gärna prosa som poesi, lika gärna en raptext som en gammal visa. Allt är giltigt, allt är lika värdefullt.
   Som skrivarlärare har jag två huvuduppdrag: att läsa och samtala om deltagarnas texter samt att lägga fram övningar i att skriva, ofta utifrån genrer, stilarter, litteraturhistoria; det är ett ständigt resande mellan olika uttrycksformer och språknivåer. Jag måste, liksom deltagarna, vara öppen för allt och lyhörd för skiftningar. Vem är poet i gruppen? Vem har det där dramaturgiska drivet? Vem har en berättelse som måste skrivas men behöver träna på gestaltning? Vem kommer att skriva en världsroman? Vem har dåligt självförtroende? Vem har det inte? Hur gör vi när skrivkrampen inträffar?
   Jag har gjort massvis med övningar genom åren. Kom-igång-övningar för att släppa garden och respekten. Långa prosaövningar i psykologisk gestaltning eller inre monolog eller i konsten att bygga stora dramaturgiska strukturer, slå an bågarna. Vad jag ofta har saknat är en bok fylld med övningar, inte så mycket teori, inte så mycket kringsnack, inte så mycket litteraturhistoria. Du ska kunna slå upp en övning och börja jobba med den, i stort sett bums, antingen själv eller med en grupp. Så la jag upp jobbet med den här boken, jag ville göra en praktika, en handbok, en text som ger rörelse framåt och som får läsaren att skriva.
   Jag gick igenom mina sparade övningar, såg över hur ett läsår brukar se ut, samlade det som skulle fungera bäst i en bok, arbetade om, skrev till, hittade på nya vinklingar, nya övningar, gjorde litterära hänvisningar och försökte skriva med ett tilltal som skulle kännas som en lektion gör, ett skrivpass. Blanda tydliga instruktioner med korta jämförelser och frisk pepp. Du som skriver ska känna dig manad och påpassad – sedd – och samtidigt fri. Och där hamnade jag. Med en bok på 340 sidor och med 130 övningar som innehåller flera delmoment och variationer, så att det finns arbetsmaterial till många timmars skrivarbete.
   Ur förordet: Fåglar viner genom luften. Moln passerar. Solsken. Störtskurar. Du har skrivit fram en sjö och en dal och ett hus och en familj och en framtid och en dåtid och kanske en hel släkts historia och – framför allt – du har skrivit fram dofter och färger och smaker och ljus och skuggor som ger allt det här nya liv.

   Skriv skönlitterärt.