algoritmen

Algoritmen ser dig. Du finns. Algoritmen älskar dig och bryr sig om dig. Oroa dig inte. Du är omtyckt. Algoritmen ger dig tröst. Den är som en dikt som är utanför dig istället för inuti. Algoritmen är dina nya föräldrar. Kom hit, säger de. Kom till oss. Vi är alla algoritmens barn, osynligt sammanlänkade. Vi är trygga. Räddade av algoritmens ynnest. Regnet trummar mot fönsterrutan och bildskärmen lyser upp våra ansikten. Vi är alla blå som lik. Stillheten är enorm, den är som ett ljudlöst öronbedövande vrål. Vi är i skriket. Släpp ut oss. Befria oss, snälla algoritmen. Vi vill bli oss själva igen. Höra våra egna röster. Se vår egen värld. Inte dubbleras tusenfalt i ett flöde som blir alltmer fyllt av tomhet. Världen bleknar ut.

Foto Magnus Carlbring

utan tvivel

”Utan tvivel är man inte klok”, skrev Tage Danielsson i Tankar från roten. Ambivalensen gör oss till förnuftiga människor. Nyfikenheten tillsammans med osäkerheten tvingar oss att vara både listiga och försiktiga.
   Men. 
   Hur smarta är vi egentligen, vi människor?

   Klarar vi att ställa om till hållbart?

   Kommer vi att fixa att lämna fossilberoendet bakom oss?

   Fattar vi inte konsekvenserna av att strunta i vad vetenskapen säger?

   Jag är inte säker längre. Jag har varit bombsäker i flera år, jag har varit övertygad om att det finns kraft och möjligheter i vårt sätt att vara, att alltid kunna anpassa oss och utvecklas och förändras. Och överleva.

   Men nu undrar jag.

   Vad som krävs är att vi slutar bränna fossila bränslen, det vet vi. Det finns några stackare som fortsätter att så tvivel kring detta, särskilt i sociala medier, men de blir allt färre. Värmerekord efter värmerekord och skogsbränder världen över går liksom inte att trolla bort. Vartenda år under 2000-talet har bjudit på mycket obehagliga klimatrelaterade sensationer.

   Vi glömmer så fort. Googla bakåt och se efter. Uppdatera minnet. Skogsbränder. Översvämningar. Allt kraftigare oväder. Glaciärer som smälter. Grundvattenbrist. Brunnar som torkar ut. Grödor som dör.

   Problemet är att vi slutar inte att bränna fossilt. 24 juli slogs rekordet för antal flygplan i luften under ett dygn på jorden. 225 000. Samma dag slogs värmerekord i Nederländerna, Belgien och Tyskland. Temperaturerna tickar kring 40 grader och över. Vad tänker vi på. Sambanden är närmast övertydliga. Varför agerar vi inte mer, starkare.

   Inför motbok på flyg. Omedelbart. Det tvingar människor att anpassa sig och planera sitt resande.

   Inför bensinransonering. Omedelbart. Det blir genast rättvist och kommer att ge utslag på utsläppskurvan snabbt.

   Slopa alla subventioner på klimatskadlig verksamhet. Nu. Det är kris. Då krävs krisåtgärder. Resoluta handlingar.

   Men. Kommer sådana till synes radikala beslut att fattas? Här? Globalt? Vid nästa klimatmöte? Jag har börjat tvivla. Och tvivlet stör. Vi kan inte tvivla, det är kontraproduktivt. Vi måste vara övertygade om att det vi har ställt till med – de eskalerande utsläppen av koldioxid – kan vi återställa. Vi måste förstå att vi är en del av kretsloppet, att det vi tar måste återbördas. Vi måste inse att vi människor på ett sätt är större än naturen, då vi har förmågan att förstöra dess system, ruinera världen. På ett annat sätt är naturen större än oss, eller rättare: vi är en del av en större helhet som vi måste respektera. Ansvaret är stort. Vi bär det. Det gäller att bära det med beslutsamhet och visst gott humör.

   Men räcker det.

   Räcker vår beslutsamhet och ambition. Räcker det att stoppa utsläppen. Värmeböljorna blir alltmer frekventa. De höga temperaturerna är livsfarliga. Människans kropp klarar inte att inte få återhämta sig från värmen, dygn efter dygn efter dygn. Och grödor torkar ut och sädesfält och skogar brinner upp. Vår livsmiljö dör.

   Är nästa steg geoengineering; alltså att vi använder oss av vår teknik och kunskap för att påverka klimatet än mer, men då för att bromsa uppvärmningen? Det finns metoder som är enkla. Trädplantering är självklart, och naturligt. Vi kan minska albedoeffekten genom att måla hustak och väggar och parkytor vita. Vi kan skicka upp partiklar i atmosfären för att bromsa instrålningen, ett slags konstruerade vulkanutbrottseffekter. Vi kan också börja suga tillbaks koldioxiden ur atmosfären; det finns maskiner. Allt detta kostar mycket. Men har vi inte råd med det? Har vi inte råd att rädda vår egen livsmiljö?

   Den andra stora frågan är energin. Vi är relativt lyckligt lottade här i Sverige som har vår vattenkraft och samtidigt bygger ut vindkraft och solkraft relativt snabbt.

   Men räcker det.

   Behöver vi inte dra ner på tempot? Behöver vi inte inse att en ständigt ökande tillväxt är en paradox i en värld som kröker rygg under just detta: att vi begår rovdrift på planeten, aldrig tillåter den att återhämta sig.

   Det pågår samtidigt en diskussionsbatalj om kärnkraftens vara eller ickevara. Framstående klimatskribenter som Mark Lynas och Eric Holthaus hävdar att kärnkraften är nödvändig för att vi ska kunna bromsa utsläppen av koldioxid. Och kanske är det så, för nu. I förlängningen är dock både oljeåldern och atomåldern tidsåldrar vi människor kommer att ha lämnat bakom oss; i en förhoppningsvis snar framtid kommer så snabba och samtidigt livsfarliga energikällor att betraktas som primitiva. Vi som röstade nej till kärnkraften 1980 minns med viss häpenhet de beslut om avveckling som fattades då, och kan jämföra med diskussionen idag. Häromdagen var det rusning efter jodtabletter i Archangelsk i Ryssland, efter radioaktiva utsläpp; ingen vet från vad. Det nukleära är alldeles för instabilt, alldeles för farligt. Förnybart är framtiden. Vind. Vatten. Jordvärme. Solkraft.

   De nya begreppen behöver tid att omfattas. Cirkulärekonomi. Kretsloppssamhälle. Hållbarhetsepoken. Samtidigt är vi där nu; de farhågor som klimatforskarna ställde för bara ett decennium sedan, besannas redan idag. Permafrosten släpper. Metanfickorna öppnas. Koldioxidkurvan bromsas inte, halten bara stiger, och temperaturen i samma takt.

   Sudda ut tvivlen.

   Om vi agerar tillsammans och om vi gör det resolut och omedelbart, kommer vi att ordna upp det här. Hjälp till. Tveka inte. Varje utsläpp räknas. Vi är här för att ta ansvar för den komplexa och vackra planet vi alla av en lycklig slump har hamnat på. Ställ om. Var modig och hamna inte alltför ofta i samvetskval och bryderier. Världen tackar oss inte för sådant. Världen kommer att tacka oss för att vi räddade den. Utan tvivel.

Foto Magnus Carlbring

där

Det är skönt när man får de där utomkroppsliga upplevelserna. Som om det är någonting där, där det inte är något. Jag sprang tio kilometer. Blåst. Sjöytan som blixtrar. En rödhake, liten som ett barns knytnäve och lätt som en vindpust, i skogskanten. Alla de här sensommarblommorna: malva, nävor, näckrosor. Är det redan sensommar? Språket har ingen barriär. Det är en barriär. Jag stretchar. Musklerna är uråldriga, bara senor kvar, som en gammal get, det gnäller i varje por. Men aspen där ovanför. Den koboltblå himlen. Vit tuss av ett enda moln. Trädet skälver. Bladen är som nervknippen. Gunnar Ekelöfs halva hexameter rasslar nerför stammen, en gråsvart ödla med blank blick. En inre klarhet i allt det yttre. Då ser jag mig själv: på fältet rör jag mig snabbt bortåt, ett vilt försvinnande moln, tusentals ansikten i ett enda prisma, en sönderblåst maskrosboll, den sista för i år. Härligt att upplösas i intet.

Foto Magnus Carlbring

friheten

Det är friheten de vill åt. Det är friheten de inte tolererar. Skapa alltså mer, och med högre röst (och lägre). Och var fri. Vad innebär det? Det är att inte veta svaret på själva frågan och att våga vara i det obeständiga med all den tyngd och självklarhet som krävs. Hur flyger en mås. Hur rör sig en människa över en slätt. Vad skriver du när du är alldeles obekymrad över vart orden bär. Vad skriver du när såret är synligt. Var obegriplig. Var begriplig. Var fri. De kommer aldrig åt friheten. De har försökt gång efter annan. Vi vinner alla territorier.

Foto Magnus Carlbring

klippa

Någon säger åt dig att du inte får ha keps. Någon annan säger åt dig att du inte får ha slöja. Någon säger åt dig att stå med mössan i hand. Du ska buga. Niga. Du ska tänka precis som vi andra gör. Ta av dig slipsen. Knyt slipsen. Sitt inte. Stå inte upp. Ligg inte där och skräpa. Be till högre makter. Finn sanningen inuti din egen tomhet. Läs ingenting. Läs allt. Gå inte på de svarta strecken. Gå inte på de vita strecken. Det finns nedärvda uppfattningar som kommer från en kraft som ingen styr över och de måste vi alla tro på och leva efter, säger de. Vilka säger det här. Vilka är det som försöker få oss att vara något annat än de vi är. Vilka är det som tror att människan när hon är som mest levande är styrd av andra än henne själv. Vad är en människa. Det är de där enkla svåra frågorna du ska ställa dig varje dag utan att kräva något svar. Men frågorna gör oss till dem vi är. Och de vi är är inte du. Eller hur. Du är en klippa. Jag är en våg. Vi är ett kortvarigt solsken. Allt är inte frid men det finns.

Foto Magnus Carlbring

oro

Jag är orolig. Det pågår en slags rörelse mot friheten. När det är en frihetsrörelse vi behöver. De vill att du ska tänka som dem. Biblioteken läggs ned. Äganderätt går före allemansrätt. Allt ansvar för orättvisor läggs på den som är underst. Vi gav dig ju möjligheten att inte bli förtryckt. Varför tog du den inte? Makthavarnas grå skynken. Skuggornas höga ansikten. Någon drar ett pennstreck över ett vitt ark. Det rispar upp tiden. Är det en orm i sommargräset. Ormar. De vill att du ska ringla som dem. De vill att du ska prata som dem. Ha samma kläder som dem. Ingen ska vara olik. Inte ens du. Egentligen är jag inte alls orolig. De kommer inte att vinna. Ingen av oss tror ju egentligen på det. På likriktningen. På lusten att styra hur andra människor tänker och vad de säger. Vad de tror. Det märkliga är att inte ens de själva tror på det. De är bara oroliga. De är rädda att friheten kommer att få allting att rämna. Det sker inte. Det är rädslan som får allting att rämna.

Foto Magnus Carlbring

din text

Ensam med en bok är du aldrig ensam. En bok är aldrig ensam i dig. I din bok är ensamheten aldrig du. En ensam bok sitter och är du. Är du inte en bok är du ensam. Vi läser ut varandra som solsken eller som nätter vi inte minns. Skriv ner det i din bok. Bli du. Läs färdigt innan du reser. Här är kapitlen i en exakt oordning. Det är som en strand. Nej det är en strand. Alla stränder har ansiktsdrag du känner igen. Lägg dig på ett badlakan och läs av vartenda sandkorn, varje myrlejon, varenda liten torkad tångruska. Där är din text.

Foto Magnus Carlbring

ordfabriken

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. 
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Nu tar vi fikarast. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.
Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Je suis une usine à mots. Jag är en ordfabrik. Jag är en. Nu

tar vi lunchrast. Är jag en ordfabrik. I am a factory of words.

Jag är en ordfabrik. Eller är fabriken i mig. Jag är en fabrik

av ord. Ord är en jagfabrik. Ordfabriken är ett jag. Jag är en

ordfabrik.  Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en

ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en

ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en

ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag måste

gå hem nu. Jag. Jag. Jag. Ord ord ord. Är jaget en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik. Jag är en ordfabrik.

Nu tjuter ångvisslan. Ta ledigt från er själva, ord ord ord.

Stämpla ut några sköna öppna meningslösa mellanslag. Ord.

yttrandefrihet

Du säger att det finns ingen yttrandefrihet i det här landet och sedan säger du vad du vill och när du blir emotsagd så säger du att det finns ingen yttrandefrihet i det här landet alls och när du blir emotsagd igen säger du att det finns ju ingen yttrandefrihet överhuvudtaget vad är det här för något. Och till slut blir du inte emotsagd längre eftersom alla har gått därifrån men du ger dig inte, du sticker ut huvudet genom fönstret och ropar: Det finns ingen, hör ni mig! Men du får inget svar. Då går du ut på internet och skriver i precis alla sociala medier överallt att det finns ingen yttrandefrihet längre i det här landet vad man än säger är det likadant. Och du blir återigen emotsagd och du säger: Vad var det jag sa. Och du går ut på trottoaren och stoppar alla förbipasserande. Hallå. Hör ni vad jag säger. Man får inte säga vad man vill i det här landet längre. Jag har bevis! Men det verkar som om ingen vill lyssna. Alla människor är som skuggor. Så du fortsätter. Ropar. Vandrar ut på stan. Hallå! Ingen får säga vad den vill längre. Eller hör ni mig inte! Och till slut står du på det stora torget i alltings mitt och skriker att det finns ingen JÄVLA YTTRANDEFRIHET i det här JÄVLA LANDET och folk bara går förbi dig och rycker på axlarna och släntrar in på Affärn och plockar ned en kundkorg och fyller den med fredagsmysgrejer och betalar och kommer ut igen och du står där fortfarande nu gråhårig vithårig utmärglad utsvulten med dina händer i luften mässande att det finns ingen yttrandefrihet i det här landet längre och tårarna trillar ned för dina fårade kinder och landar på marken och bildar grå pölar och du tycker i hjärtat att det är så fruktansvärt eländigt att man inte får säga vad man vill i det här landet fast det är precis det du har gjort i timmar dagar år decennier och till slut lägger du dig på en bänk på torget och knäpper dina händer och blickar upp i den svintomma himlen och ber att någon högre makt ska förklara för alla andra människor att det finns ingen yttrandefrihet alls i det här landet. Men inte ens himlen lyssnar. Inte ens trutfåglarna på centrumbyggnadens tak som sitter med sina illröda ögon och väntar på att någon ska tappa en varmkorv eller en pommesfrites på marken, inte ens de lyssnar på dig. Och ändå får du säga precis vad du vill. Vad säger du?

the good guys

Om det var språket som var farligt. Om det var språket som kom underifrån. Om det var den svarta jorden som var farlig. Näringen kom från det oförsvarade. Om det var fågelungar vi var. Om ingen tog oss i försvar. Om vi var tvungna att välja sida. Om det visade sig att the good guys befann sig periferin men hade samma hjärtats längtan. Som du. Och som du. Och som du. Om det handlar om att bli lyft som liten. Att vi verkligen är fågelungar. Att allt som ligger här omkring oss som är trasigt bara är skal. Om det här går att ordna med rättvis fördelning och en rejäl avskalning av de besuttnas besuttenhet. Den där procenten som äger allt som den där majoriteten saknar. Men de kan väl leva av andra saker, livet har ju större värden än. Ja. Nej. Livet har ett enda värde. Livet. Lägg en hand på den förlorades genomskinliga kind och håll kvar den tills du själv är borta. Är det vad som binder oss samman: att vi glider isär lika snabbt som hela universum utvidgas. Vi är ett aldrig avslutat skrik. Big bang. Och sedan skriket rakt ut i den svarta intigheten. Vad gör vi. Tröstar varandra. Är det vad allt det här handlar om. Att det är sant att vårt behov av tröst är omättligt och att vårt uppdrag är just det. Plocka små detaljer ur varandras pälsar och hålla dem i nypan och se på dem och knäppa bort dem. Och sedan sova i en famn i en famn i en famn. Håll i det lilla och stora du har.

Foto Magnus Carlbring

alla mina texter

Jag tänker skriva alla mina texter med osynligt bläck på ett hemligt språk som ingen kan tyda eller komma åt och i de där texterna kommer det inte att dölja sig någonting och ingenting kommer heller att vara riktigt klartänkt eller helt begripligt. Text är ogräs och orkidéer. Jag ska skriva det du inte har tänkt på. Du kommer aldrig att förstå det. Det är på sätt och vis synd. Men jag kommer att vara lycklig och jag kommer att vara helt fri från fördömanden. Vi skriver på berget. Dra ut rostaggen ur din kind och använd den vassaste av spetsar. Ord är hatobjekt. Oavslutade meningar är moln i upplösning. Tänk inte på det.

Foto Magnus Carlbring

blåa kossor

Nu får fan friheten segra. Människor är ingen tamboskap (ursäkta alla oskyldiga kossor!). Fira jul när du vill. Eller inte alls. Klä midsommarstången i farfars byxor. Klä julgranen i knytblus och keps. Sätt upp plakat där de inte passar. Bädda inte sängen i onödan; kvalstren trivs i det unkna och instängda. Öppna fönstret. Vädra ut. Säg ifrån. Gör motstånd. Rita ett fett hjärta över all den feta självgodheten och överhetsdyrkan. Skriv något som gör ont eller något som kittlas så att man skrattar på sig. Civilkurage är ingen balansgång utan målas med bred pensel och blank färg. Vi är en, men vi är fantastiskt olika allihop. Älska, för i helvete. Be happy, don't worry. Stay free. Yolo. De kommer aldrig åt din tankevärld hur mycket de än försöker. En rosa sluttning med blåa kossor är alltid en rosa sluttning med blåa kossor. En fri människa är alltid farlig. Och rolig. Det är bara det de försöker komma åt. Ta varandras händer och bilda en ring som alltid kan gå sönder. Här är min hand. Den vinkar till dig.

Foto Magnus Carlbring 2018

klimatförnekarens graf

#tbt 2014

Uppdaterar min självbild.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte – helt seriöst – vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion – stjärnavglans – fusion – sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok – där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du – att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som – typ – molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet – själva fotonens oexakta tidsnu – nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.

27 juni 2014

Foto Magnus Carlbring

vi ger oss

Vi kapitulerar, vi lägger oss i gräset och låter det långsamt äta sig in i våra kroppar, vi vet att de kommer hitta lämningarna efter oss. De halvt raserade köptemplen. De tomma motorvägarna. Kajerna med betongramper som sluttar ner i de torra vikarna. Tomma hus. Tomma torg. Där kryper miljarder gråsuggor nu, där, där du drog din golfbag. Du vinkade åt publiken med din vita svinlädershandske. Där, där du dök från femman, sitter skarvarna utsvultna med plast och lera i krävorna. Solen är en grå fläck i en vit himmel. De som en gång rörde sig över planeten med sina rullande resväskor i aluminium och sina klockarmband av noshörningstagel, de är skuggor endast i ett om morgonen uppklarnande dis. I fältets mitt, på ön av sopor, sitter de med händerna om sina evighetsmuggar i hårdplast med reklam för däckfirmor och bensinbolag. De minns, som långsamma migränattacker, alla tusentals teveserier de såg. Var det människor eller robotar som spelade huvudrollerna. Livet är som slajm. De minns alla gånger de passerade genom tryckluftsdörrarna till möbelvaruhuset och välkomnades av de mjukt pärlande rösterna som berättade om dagens alla extrapriser. Köp en stor viktlös kista av molnvit skumplast, den kan du sova färdigt i. De minns julaftnarna, som i ett prisma av kalejdoskopiska bildskärmar. Alla fotograferade varandras längtan, den brann som glitterpuder i huden. Vem tar den godaste palmoljebiten ur cellofanasken. Nu sköt de ner den sista orangutangen ur det sista vilda trädet vid gränsen till plantagernas plantage. I himlen svarta kors – flygplan som bolmar ur sig koboltblå rök; de eldar upp de sista fjällnära skogarna och renlaven som rakats från bergets rygg. Motorerna hackar och kabinpersonalen är dödssjuka av gifterna. Men allt för att flyga, en gång till. Allt för att leva, fullt ut. Vi går och badar nu. Stranden är varm av smuts. Vattnet är blåsvart av alger och ytan guppar tung av miljontals döda maneter. Vi doppar oss. Under ytan är det ganska skönt. Man kan ta några simtag och det händer att man möter någon annan som simmar, som gömmer sig, som väntar på att vi ska bli havsvarelser igen. Dyka. Äta sådant som är färskt och salt. Dricka riktigt vatten. Sitta på en sten och lyfta en hand för att skugga blicken för den skarpa solen. Se hur sjöfåglar i sträck efter sträck passerar. Och visst, där ute, där vågorna bryter, de långa böljande dyningarna som startade på andra sidan havet, där skimrar sälarna. Vi hör hur de skäller. De är ensamma nu, däggdjur på den här platsen. Vi har gälar och fasettögon. Vi är borta. Allt andas.

Foto Magnus Carlbring 2018

koldioxid

Här är länkar som förklarar hur koldioxidhalten i atmosfären påverkar den globala uppvärmningen. Slå av tändningen, klicka på länkarna, och läs. Vi måste sluta bränna fossila bränslen.

On the causal structure between CO2 and global temperature

Thermal Equilibrium of the Atmosphere with a Given Distribution of Relative Humidity 

Scientific Consensus: Earth's Climate is Warming 

The Basics of Climate Change 

Carbon dioxide controls Earth's temperature

Foto Magnus Carlbring 2019

snabelförnekaren

Ibland hamnar man i diskussioner med människor som inte tror på det som finns i verkligheten. Det är inte så lätt alltid att hantera det där. Hur säger man till någon att en elefant har en snabel, medan hen samtidigt hävdar  - å det bestämdaste - att så är det inte alls.
   Elefanter har små näsor.
   Nej, säger jag. Det ser du ju att elefanter har snablar. Titta. Där är en elefant. Hur ser den ut?
   Den har en liten liten näsa. Syns knappt.
   Men känn på den. Lång och böjlig och grå. Det är en snabel.
   Nej.
   Jo.
   Du kan inte bevisa att det är en snabel!
   Men det ÄR ju en snabel, vad är det jag ska bevisa?
   Jag vill ha evidens.
   OK. Här har jag en bild på snabeln.
   Duger inte.
   Här har jag en doktorsavhandling: ELEFANTER HAR SNABLAR.
   Duger inte. Hur ska jag veta att den är sann?
   Men här har jag en elefant. Ser du inte?
   Jag ser det jag ser. Jag är ju inte du. Eller hur?
   Nej, i och för sig men …
   Ha! Där ser du. Du vet inte vad du talar om.
   Jo det gör jag.
   Nej. Och du kan aldrig bevisa att det du säger är sant.
   Men läs forskningen, säger jag.
   Jag har läst massor av forskning, säger hen. Kolla här. En hemsida som heter ELEFANTER HAR SMÅ NÄSOR TRO INGET ANNAT.
   Men, säger jag. Det handlar inte om att tro. Det handlar om att vi faktiskt vet att elefanter ser ut så här. Det är verklighet. Det är på riktigt.
   Nej.
   Jo.
   Nej, det tror inte jag.
   Men, säger jag. Om du nu hävdar att elefanter har små näsor, kan du bevisa det för mig?
   Javisst.
   Hur då?
   Det står ju här: ELEFANTER HAR SMÅ NÄSOR TRO INGET ANNAT.
   Men, säger jag. Här har jag en elefant.
   Och jag lyfter upp hela elefanten, håller den i famnen, det är jättetungt att bära (men vad ska jag göra) och jag lämnar över elefanten till den här snabelförnekaren och ber hen att känna efter på riktigt, och om det inte sitter någon snabel där, visa mig det.
   Men då är förnekaren borta.
   Då har förnekaren sagt något om att "Så där kan du inte säga, så där kan du inte göra, du är ju en religiös marxistisk snabelalarmist". Och så kastar hen elefanten ifrån sig och springer och gömmer sig bakom en skärm någonstans.