tisdag, juli 04, 2023
måndag, juni 26, 2023
tröskeln
Vi står på tröskeln nu. Det är tydligt. Den kritiska punkten. Är nu. Så många år har kastats bort. De här förbannade klimatförnekarna och den av oljelobbyn sponsrade förnekelseindustrin. Den komplexa psykologin kring klimatkrisen; den är faktisk, reell, vi skapade den och vi måste stoppa den. Det är i elfte timmen. Vi som har lyft frågan, och ändå inte. Vi nådde inte fram. Tjatmostrar. Klimatet, nu igen. Suck. Kan vi inte prata om semestern istället, bara. Det blir kvavt i rummet. De som tar upp ämnet, blir bara moraliska dåliga samveten åt andra. Det blir suddigt. Säg som det är. Fakta. Men. Jag tvekar. Jag blir ett av problemen. Eller att problemet är mitt. Så många gånger har jag fått höra "Ja vi vet ju att du inte gillar det här" (oftast om flygning). Som om det här är något jag gillar, eller inte, som om det är det som är problemet. Vad jag tycker. Det här handlar ju om oss alla. Titta. Känn efter. Vi står på tröskeln. Hettan slår emot oss. Egentligen har vi klivit in i det andra rummet redan, men det får vi strunta i. Vi måste agera. Med kraft och framåtanda och - faktiskt - genom att njuta av den värld vi har. Utan att missbruka den. Och det är inte så jävla lätt. Varje dag bränner vi fossilt, i olika grad, via transporter, mat, konsumtion. Men. Varje utsläpp räknas. Och även om det måste till drastiska politiska beslut (nej det räcker inte med att vänta på kärnkraft och samtidigt tro att vi kan fortsätta som nu), så är dina och mina gärningar viktiga. Bara att vi pratar om det. Bara att vi inte skuldbelägger utan istället redogör för fakta. Läs de här böckerna. Förstå den här forskningen. Lyssna på vetenskapen. Följ nyhetsflödet. Se hur kurvorna stiger. Koldioxid. Temperatur. Växthuseffekten. Sammanhanget är så lätt att begripa. Och ändå. Detta motstånd. Denna ilska; den möter man mest på nätet. Är det rädsla. Eller okunnighet. Jag vet inte. Man måste våga möta realiteterna. Det här är inget att bli arg för. Det är som världen är. Tyngdlag. Solsken. Atmosfär och biosfär. Den eskalerande globala uppvärmningen. Vår gemensamma värld, livsmiljö. Klimatkrisen. Den måste vi ju kunna prata om. Eller hur.
måndag, april 17, 2023
fredag, april 14, 2023
tisdag, mars 21, 2023
mitt öppna brev
Hej!
Jag vill be om ursäkt. Jag vet att jag har varit jobbig med mitt klimatengagemang. Jag har gjort vardagliga situationer generande och skapat dålig stämning. Det kan vara vid en middagsbjudning; någon ska resa bort och måste ursäkta sig inför mig att hen ska flyga. ”Jag vet ju att du inte gillar det.” Det kan vara på en fikarast eller en lunch, alla pratar om semestermål och minnen. Gott så. Vi har mysigt. Men när de talar om flyg, då sneglar de på mig. ”Jag vet att du bryr dig om klimatet och inte gillar det här, förlåt.”
Så blir man en projektion för någon annans dåliga samvete. Det är märkligt. Jag har varit noga med att inte klandra någon, att alltid hålla ett jagperspektiv och att – när det är möjligt – förklara hur allvarlig situationen är och varför vi måste sluta bränna fossila bränslen. Generellt. Allihop.
Jag flyger inte sedan länge. Det är moraliskt omöjligt.
Men jag ber om ursäkt för min envishet och att jag är omutlig. Jag begår ju också klimatmisstag; alla vi som lever i en civilisation i väst begår dagligen misstag, vi lever över våra tillgångar och tänjer hela tiden på de gränser som snart kommer att raseras. Vi närmar oss en planetär kris av oerhörda mått.
Det här handlar inte om mig. Jag vill vara tydlig med det. Jag har varit väldigt noga att inte framhäva mig själv när det gäller klimatfrågan, utan hela tiden relatera till forskning och vetenskap. Mätningar. Värmerekord. Ökad nederbörd. Avsmältning. Av människan skapade naturkatastrofer. Allt det där är sant, det har vi vetat länge och varje ny rapport bekräftar det vi redan visste. Jag vägrar slå mig för bröstet. Jag tycker bara att det är olyckligt att det jag har skrivit och sagt i åratal nu, har varit korrekt. 2007 kom Andreas Malms bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, det är över femton år sedan. Och vad som står där sker nu, och kommer att eskalera. Och kunskapen har förstås funnits ännu längre, det vet vi också.
Varför gör vi så lite.
Varför gjorde vi så lite.
Kanske lider denna text av falsk ödmjukhet. Jag skriver att det inte handlar om mig men eftersom det är ett brev och det är jag som skriver så visst, jag öppnar en liten lucka. En dörr in i missmodet. Men det är alltid bara en glipa. Jag vet inte ens om man kan kalla det missmod. Lite ledsamhet. Ibland besvikelse. Jag har blivit kallad så mycket elakheter, mött hån och förakt, misstro och oförstånd; det är nästan alltid på nätet, från allt från anonyma troll till högt uppsatta makthavare. Det kan kännas orättvist. Jag läste på ordentligt, satte mig in i frågan, följde vederhäftig forskning och forskare. Och allt stämmer ju, tyvärr. Vi befinner oss i en klimatkris. Läget är mer än allvarligt, det är kritiskt.
Varför lyssnade de inte.
Varför sa de emot, när de inte hade någon faktagrund, ingenting, att sätta emot.
Jag tänker att det är med optimism vi kan fixa det här. Inte korkad och blåögd tekniktilltro-optimism, utan en optimism som bygger på realiteter och som använder sig av gott humör som drivkraft. Faktum är att klimatförnekarna alltid är de bittra, de besvikna, de misstänksamma. Vet man hur läget är, vågar man ta in kunskapen som finns, blir det om inte roligare så i alla fall tydligare, klarlagt; det riktigt svåra känns genomförbart.
Igår kom den senaste rapporten från IPCC; har du tid, läs Summary för policymakers (36 sidor), en glasklar skrift som får framtiden att skälva till.
Jag är övertygad om att vi kan byta riktning. Ställa om. Det är svårt att göra det via revolution, liksom begå myteri och ta makten över alltihop – det är ett väldigt fartyg som ska byta kurs. Men vi kan ställa oss på bryggan och ropa på kapten.
Hallå! Det går åt fel håll. Byt kurs!
Jag vet inte vad jag ska göra härnäst. Vad behövs. Mer text. Mer ord. Mer handling. Mer pepp. Mer aktivism. Mer politik. Mer – att bara vara i vardagen och göra det bästa man kan. Mer kunskapsspridning. Mer dialog. Samtal. Lyssnande. Mer avfärdande av felaktigheter. Mer kamp mot klimatförnekarna. Mer gräv där du står; jag sådde grönkål och tomater igår, det är väl ingen revolutionär handling men ändå ett slags motstånd. Vi kan alla agera. Vi måste det. Jag ser det som en ekologisk existentialism.
Om jag inte agerar förtvinar mitt samvete. Om jag inte agerar blir tillvaron orolig och i värsta fall besvärlig, eller tom, intetsägande. Eller jag vet inte – jag gör bara det jag måste, jag har svaret inom mig. Jag ber om ursäkt för att jag ligger på och tar om, och tar om igen. Men det är ett faktaspäckat tjat. Ett nödvändigt tjat. Vi måste ställa om till hållbart. Hitta till kretsloppssamhället. Vi människor kan inte härska över jorden, de vapnen får vi lägga ner, vi måste vara en del av alltihop. Vi är helhetens delar. Du med. Hen där borta också. Och de där, de som står i skuggorna. De till havs. På slätterna. I städer och i skogar. Allihop är delar, alltihop hör samman.
Och vad är då jag. Vilken är min del.
På något sätt är jag kanske en kurir. Budbärare.
Jag kanske bara är ett brev.
Skicka vidare.
Varma hälsningar,
Magnus
Jag vill be om ursäkt. Jag vet att jag har varit jobbig med mitt klimatengagemang. Jag har gjort vardagliga situationer generande och skapat dålig stämning. Det kan vara vid en middagsbjudning; någon ska resa bort och måste ursäkta sig inför mig att hen ska flyga. ”Jag vet ju att du inte gillar det.” Det kan vara på en fikarast eller en lunch, alla pratar om semestermål och minnen. Gott så. Vi har mysigt. Men när de talar om flyg, då sneglar de på mig. ”Jag vet att du bryr dig om klimatet och inte gillar det här, förlåt.”
Så blir man en projektion för någon annans dåliga samvete. Det är märkligt. Jag har varit noga med att inte klandra någon, att alltid hålla ett jagperspektiv och att – när det är möjligt – förklara hur allvarlig situationen är och varför vi måste sluta bränna fossila bränslen. Generellt. Allihop.
Jag flyger inte sedan länge. Det är moraliskt omöjligt.
Men jag ber om ursäkt för min envishet och att jag är omutlig. Jag begår ju också klimatmisstag; alla vi som lever i en civilisation i väst begår dagligen misstag, vi lever över våra tillgångar och tänjer hela tiden på de gränser som snart kommer att raseras. Vi närmar oss en planetär kris av oerhörda mått.
Det här handlar inte om mig. Jag vill vara tydlig med det. Jag har varit väldigt noga att inte framhäva mig själv när det gäller klimatfrågan, utan hela tiden relatera till forskning och vetenskap. Mätningar. Värmerekord. Ökad nederbörd. Avsmältning. Av människan skapade naturkatastrofer. Allt det där är sant, det har vi vetat länge och varje ny rapport bekräftar det vi redan visste. Jag vägrar slå mig för bröstet. Jag tycker bara att det är olyckligt att det jag har skrivit och sagt i åratal nu, har varit korrekt. 2007 kom Andreas Malms bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, det är över femton år sedan. Och vad som står där sker nu, och kommer att eskalera. Och kunskapen har förstås funnits ännu längre, det vet vi också.
Varför gör vi så lite.
Varför gjorde vi så lite.
Kanske lider denna text av falsk ödmjukhet. Jag skriver att det inte handlar om mig men eftersom det är ett brev och det är jag som skriver så visst, jag öppnar en liten lucka. En dörr in i missmodet. Men det är alltid bara en glipa. Jag vet inte ens om man kan kalla det missmod. Lite ledsamhet. Ibland besvikelse. Jag har blivit kallad så mycket elakheter, mött hån och förakt, misstro och oförstånd; det är nästan alltid på nätet, från allt från anonyma troll till högt uppsatta makthavare. Det kan kännas orättvist. Jag läste på ordentligt, satte mig in i frågan, följde vederhäftig forskning och forskare. Och allt stämmer ju, tyvärr. Vi befinner oss i en klimatkris. Läget är mer än allvarligt, det är kritiskt.
Varför lyssnade de inte.
Varför sa de emot, när de inte hade någon faktagrund, ingenting, att sätta emot.
Jag tänker att det är med optimism vi kan fixa det här. Inte korkad och blåögd tekniktilltro-optimism, utan en optimism som bygger på realiteter och som använder sig av gott humör som drivkraft. Faktum är att klimatförnekarna alltid är de bittra, de besvikna, de misstänksamma. Vet man hur läget är, vågar man ta in kunskapen som finns, blir det om inte roligare så i alla fall tydligare, klarlagt; det riktigt svåra känns genomförbart.
Igår kom den senaste rapporten från IPCC; har du tid, läs Summary för policymakers (36 sidor), en glasklar skrift som får framtiden att skälva till.
Jag är övertygad om att vi kan byta riktning. Ställa om. Det är svårt att göra det via revolution, liksom begå myteri och ta makten över alltihop – det är ett väldigt fartyg som ska byta kurs. Men vi kan ställa oss på bryggan och ropa på kapten.
Hallå! Det går åt fel håll. Byt kurs!
Jag vet inte vad jag ska göra härnäst. Vad behövs. Mer text. Mer ord. Mer handling. Mer pepp. Mer aktivism. Mer politik. Mer – att bara vara i vardagen och göra det bästa man kan. Mer kunskapsspridning. Mer dialog. Samtal. Lyssnande. Mer avfärdande av felaktigheter. Mer kamp mot klimatförnekarna. Mer gräv där du står; jag sådde grönkål och tomater igår, det är väl ingen revolutionär handling men ändå ett slags motstånd. Vi kan alla agera. Vi måste det. Jag ser det som en ekologisk existentialism.
Om jag inte agerar förtvinar mitt samvete. Om jag inte agerar blir tillvaron orolig och i värsta fall besvärlig, eller tom, intetsägande. Eller jag vet inte – jag gör bara det jag måste, jag har svaret inom mig. Jag ber om ursäkt för att jag ligger på och tar om, och tar om igen. Men det är ett faktaspäckat tjat. Ett nödvändigt tjat. Vi måste ställa om till hållbart. Hitta till kretsloppssamhället. Vi människor kan inte härska över jorden, de vapnen får vi lägga ner, vi måste vara en del av alltihop. Vi är helhetens delar. Du med. Hen där borta också. Och de där, de som står i skuggorna. De till havs. På slätterna. I städer och i skogar. Allihop är delar, alltihop hör samman.
Och vad är då jag. Vilken är min del.
På något sätt är jag kanske en kurir. Budbärare.
Jag kanske bara är ett brev.
Skicka vidare.
Varma hälsningar,
Magnus
lördag, januari 21, 2023
sjung o gudinna
Sjung o gudinna din undergångssång med gnistrande vågskum
Blixtrande nätter där mörker och ljus bygger tillsammans ett skyddsvärn
För oro och vemod och insikt om alltets till synes drömlösa mening
Ett du och ett jag och den här världens heliga havsdjup, försvinnande lycka
Jag sover och vaknar och somnar och sjunker tills sjunkandet upphör
På stranden mellan dåtid och nutid slår bränningen förtvivlande in
Skrivandets faser, de tvära kasten mellan hejdlös rytmlek och tomhet
Den brutala förbannelsen alltid ikapphunnen som en flyende smärta
Och där sitter du slutligen ingrodd i skrivbordets blanknötta spegel
Själv lika klanglöst klangfylld som en osjungen versrads frösådda längtan
Skriv färdigt din dikt innan dikten i sig skriver dig sönder och samman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)