lördag, september 17, 2022

nebulosan

Det var när vi stod på Mosebacketerrassen
med den somnande staden i ryggen, det är höst
och förändring, människa vid människa,
några hundra, och lyssnade på Ellen Sundberg
när hon sjöng och läste Bodil Malmsten, hennes
totala närvaro vid det ickeexisterande,
den konkretiserade döden, plaskdammen du
leker i innan du föds, som de samtidigt
räknade våra valsedlar, de bleka färgerna, facket
som din identitet skjuts ner i och väntar
på vårt gemensamma resultat, vi sammanfattar
den tid vi har hamnat i i några tabeller
Iskallt lysande procentstaplar, mandat som skjuts
in i slottar där ord som inskränkthet, intolerans,
rasism, förakt för svaghet, hyllandet av den starke
ledaren, vidrigt fascistiskt allmängods
sorteras in i vår verklighet som skitiga strumpor
När vi går hem: den slocknande fullmånen
i ryggen, de glest befolkade gatorna på Söder,
några drängpackade fotbollssupportrar, Fi:s
rosagula dörrmatta utanför en övergiven
valvakelokal, den blygrå betongtungan genom
Bofills båge och på pendeltågstationen
en ung man i lång blommig klänning och yvigt
rött skägg som omfamnar en liten svarthårig
tjej i lodenrock, på bänkarna i luftslussen
innan perrongen sitter några tjommar och snackar
vilset om valet, Vadfan är det som händer
i det här jävla landet, jag känner inte igen mig själv
i det här jävla landet, ändå är det du och jag
som bor i det här jävla landet, förändringen bor
i oss, vi skrollar undan det som försvinner
i våra händer, ljuset och mörkrets magra bildflöde
Det var när vi satte oss vid de tända ljusen
och det varma nybryggda teet och teveapparaten
flammande framför bokhyllan som en febrig
bildexplosion, de snabba men svintrötta klippen
mellan valvakor med aspackade funktionärer,
en studio så amerikaniserad att leendena
stelnar på programledarna i samma ögonblick
den röda kameralampan tänds, verkligheten
är verkligen live och direkt när sluträkningen sakta
tickar in i den böljande septembernatten
Vi kan resa oss nu, förvildade av oro, omedelbar
sorg och förtvivlan; tänk om du tillhörde
den andra sidan, fylltrattarna, flaggviftarna, de
segerjuckande kostymdemonerna, kvinnorna
i pumps som dräller rosévin och visar långfingret
Tänk om vi alla kommer att förändras nu,
till det sämre, att det är som ett schakt vi alla faller i
Att vi kommer vandra på gatorna, hatzombies
sida vid sida med döda ögon och döda händer, döda
tankar och som enda intresse en ny skandal
återuppspelad som en truecrimeserie, strömmad
genom ditt nervsystem som en politisk chock
Det enda vi vill till slut är att äta dålig mat, titta
på dåliga teveserier, dåliga debattprogram,
dåliga nyheter – allt är ett konstruerat plastigt skikt
som vi ändå tycker om, våra själar är nakna
Det var när vi gick och la oss i den radioaktiva
stjärnnatten under en flammande svartblå himmel
som det vi aldrig vågar kalla sanning drabbade
hela vår existens, biosfärens andhämtning,
några stumma kråkfåglar på den darrande linjen
mellan dåtid, samtid och framtid, vingslag
som växer ut i rummet och täcker våra munnar,
våra ögon, våra kroppar är nu dränkta
i ett kletigt livsfarligt bläckskimrande åsiktsgift
Vi kommer att vakna utan att vara vakna
till en dag som inte är en dag utan en tyst dvala
Det var när vi satt vid frukostbordet utomhus
och tusentals dagar hade passerat genom verkligheten
Vi lyfte blicken och horisontlinjen lyste isvit
som den alltid gör just innan havet häver sig hitåt
Du skrattade högt, ruskade på huvudet, du sa
att du trodde inte det var möjligt men du hade drömt
att vårt land hade, för en kort stund, övertagits
av Sauron, att snabbköp och tvättstuga låg i Mordor
Och vi slog ihop våra böcker och datorer,
gick in genom de öppna blänkande altandörrarna
för att börja en ny slags dag, som alltid, arbeta
in mot hjärtats virvlande mitt, solidaritetsnebulosan




fredag, juni 03, 2022

hela vår värld

Allting står på spel. Alla vet det. Du vet och jag vet och din granne vet och din grannes granne vet. Det är vi som är orsaken och det är vi som bär ansvaret och det är vi som kommer att vara förändringen. Och det är bra. Vi har genom vår försumlighet och vår okunskap skapat oss ett uppdrag för livet, för oss alla.

Vi måste sluta bränna fossila bränslen, det är nummer ett. Det är svårt, vi vet det. Vi är många som är beroende av det fossila, för att resa och för att vår mat ska transporteras; våra hus värmas upp; industrin som producerar våra prylar ska drivas framåt. Eftersom vi är beroende, måste vi minska  och till slut stoppa  beroendet. Det vet vi hur man gör. Man pratar om sina svårigheter. Man söker hjälp. Man hittar substitut. Man ändrar sin livsstil. I och med att vi allihop måste göra detta, bör det vara enklare än när du är fast själv i ditt beroende. Vi kan hjälpas åt, ta stöd av varandra. Och det gäller dig och mig och din granne och din grannes granne, det gäller i din kommun och i din region och ditt län och landsdel och ja i hela det land där du bor. Det gäller hela världen. Varenda medborgare i varje liten vrå av hela vår gemensamma värld. Alla måste ställa om. Helt. Vilket innebär att de som bränner mest fossilt och som lever mest över jordens tillgångar måste ställa om mest. 

De som  och det sker redan nu  är mest drabbade av klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, är de som har orsakat den minst; de som inte har rest världen runt i jetplan, de som inte har konsumerat  och överkonsumerat  och gjort av med mest energi och sett till att övertrassera det lilla konto vi alla har till vårt förfogande av mat, vatten, en liten plats att vara på på jorden. Därför måste vi förstå begreppet klimaträttvisa. Det är profunt. De som är minst ansvariga måste kompensera minst och istället fokusera på att deras egen utveckling framåt inte sker på samma förödande sätt som vår, vi som bor i den så kallade rika delen av världen.

Alltihop är väldigt enkelt. Vi har alla begripit det. Sedan människan började bryta kol och pumpa upp olja och bränna det, har koldioxidhalten i atmosfären stigit och i samma takt stiger den globala medeltemperaturen. Och det sker i en hastighet som jordens klimatsystem inte kan parera. Allting kajkar ur. Vi ser redan nu effekterna av detta. Torka. Bränder. Vattenbrist  och översvämningar. Samtidigt pågår krig i världen, flera av dem med oljeberoendet som drivkraft. Om vi lämnar oljeberoendet bakom oss och istället nyttjar förnybara energikällor som sol, vind och vatten är med andra ord en anledning till krigen bortsopad. Ju närmre energikällorna ligger oss själva och ju renare de är, desto mindre elände kommer de att orsaka.

Att ställa om är alltså bara en vinst. I och med att vi behöver göra det tillsammans, allihop, måste vi bli hyggliga vänner, våra olikheter till trots, och skipa fred. Vi kan inte lägga pengar på vapen  som vi bara använder för att förgöra varandra  när vi måste lägga dem på att rädda planeten. Det begriper varje människa. Klimatrörelsen är en fredsrörelse. Skaka hand. Fall i varandras famnar. Bryt bröd. Vi vet att det här är svårt, en mycket stor utmaning, troligtvis den största mänskligheten någonsin stått inför. Klarar vi det? Klart vi gör. Varför? För att vi är överlevare. För att vi har barn, som ärver det vi bygger nu. För att vi inte är ensamma på den här planeten; vi har ingen rätt att föröda skogar och hav som också är hem för växter och medvarelser, fåglar, däggdjur, fiskar, grodor, reptiler ... ja ni fattar. I detta nu pågår ett massutdöende på jorden, det sjätte i ordningen. Arter dör ut i en hastighet som är abnorm, och farlig. Vi håller på att förlora insekterna, de som är basfödan i näringskedjan och pollinatörer. En värld utan pollinatörer överlever inte.

Det är fredag idag. Det pågår en klimatkonferens här i Stockholm. Vägarna är igenproppade vid alla avfarter eftersom huvudlederna stängs av för säkra transporter av digniteter genom stan. En personlig reflektion. Jag tog en promenad i söderort, det var igår. Det regnade, det var rusningstid, det är så oerhört mycket bilar att det är nästan svårt att omfatta; varje vägstump är igenkorkad, köer överallt, knappt i rörelse. Jag börjar räkna, på min väg hemåt med bärkassar (fina grönsaker från Sydeuropa nu: färsk sparris, lök, kronärtskockor  kan vi ens ana vad som sker när hettan gör det omöjligt att odla där nere?) i det tidiga juniregnet. Jag kommer upp till 160 bilar. I knappt 60 sitter det fler än en person. I 100 bilar sitter alltså en ensam gubbe eller gumma. Så enkel ekvation det skulle vara; om de där 100 samåkte minskade deras utsläpp med hälften; om de satt i en buss eller spårvagn minskade deras utsläpp enormt mycket. Ergo. Vi måste bygga om infrastrukturen, den sväller över sina bräddar. En värld byggd för bilar är redan nu en gammal värld. Överkokt. Överansträngd. Det kommer att ta slut, förstås. Om vi inte gör omställningen, nu, tillsammans, kommer det att braka samman snabbt och förödande, eftersom det här är inte hållbart. Och det gäller inte bara den där lilla eftermiddagstårtbiten av alltet som jag amatöristiskt analyserande under min promenad. Det gäller allt. Hela vår civilisation gungar under vår egen tyngd.

Samtidigt som klimatkonferensen går mot sitt slut och deltagarnas jetplan börjar fylla luftrummet ovanför oss (också en infrastruktur som inte är hållbar och vi måste bygga om) är det klimatmarsch inne i stan. Varje fredag är det ju klimatstrejk. Och vissa veckor är de större. Nu är vi där. Varje vecka borde vara tillräckligt stor för en väldig klimatstrejk. Många av oss borde ta oss ut på gatorna och säga ifrån, och efter det agera i varje sammanhang för en omställning. Det här är inte någon agitatorisk yra, det här är på riktigt och på mycket stort allvar. Forskningen vet. Politikerna vet. Alla vet. Det handlar om vad vår värld säger till oss, om hur biosfären  vår egen livsmiljö  reagerar på vårt beteende. Och är det något vi kan ändra på är det vårt beteende, det vet vi. Minns vilka ramaskri det var från vissa håll när rökning förbjöds på krogen. Vem saknar de inpyrda lokalerna idag och vem saknar bordsgrannen som tänder en filterlös fransk jäkel just när din fina soppa kommer in? Vi har gjort mycket bra. Örnstammen i Sverige var nästan väck; nu har vi räddat den. Torsken håller på att förtvina i Östersjön, men efter fiskeförbud kommer den att återhämta sig. Och globalt: ozonskiktet höll på att evaporera, på grund av oss. Men människan insåg sitt misstag och förbjöd freoner, som var orsaken. Och det är så mycket bättre nu. 

Det kommer att bli bättre vad gäller de fossila utsläppen också. Och massutdöendet. Och vår rovdrift på naturen. Och vår överkonsumtion. Och hur vi bränner energi i onödan. Hur vi kastar bort mat (det är ett ofattbart svinn). Vi måste bara säga det till varandra, och oss själva. Att det handlar om oss. Vårt ansvar. Vårt handlande. Allting handlar om hur vi sköter det här. Men det vet vi ju redan, jag ska inte moralisera. Alla har ju en inre moralisk kompass som ger oss rätt riktning. Eller hur. Innan det är för sent. Eller hur. För när allting står på spel är det all in som gäller. Och satsar vi allt vi kan kommer vi att vinna mycket, ja vi kommer vinna allt  hela vår värld.


 

fredag, februari 11, 2022

något är fel här

För mig javene det började som en känsla av att ngt är fel här. Ja jag vet man kan ha den känslan, oavsett. Vad är det här för plats vi har hamnat på. Vad gör människor med varandra, och med världen. Det där är en del av vårt varande. Men det intuitiva är samtidigt grundat på erfarenhet och kunskap och på ens seende: Hur ser världen ut för dig, vad är det du upptäcker. Hur det kommer krypande. Hur det stormar in. Jag vet i alla fall att Barack Obama tidigt pratade om klimatet, att det fanns en allmän uppfattning, grundad på just kunskap/vetenskap, att vi befann oss i en tid då vi måste på allvar begrunda vad vi håller på med. Vad vi gör med den här världen. Det var väl vid och efter klimatkonferensen Köpenhamn 2009 som det gick åt pipan. Världsledarnas kalla tomma blickar. Havererade avtal.

Sedan var det Andreas Malms bok, som kom första gången 2007: "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent". Ett mästerligt populärvetenskapligt stycke, en mäktig prosa, lärd och lärorik, grundläggande. Kolcykeln. Växthuseffekten. Temperaturökningen. Det råder inga tvivel. Vi sitter i en buss, på väg mot stupet. Samtidigt kom det ngn slags infam motrörelse, som vi nu vet var finansierad av oljeindustrin och som drevs fram av högerpopulistiska krafter och av människors önskan om att läget inte är så här allvarligt. Det vore mycket roligare om vi kunde fortsätta med vårt rajtantajtan. Skövla skogarna på träd. Resa jorden runt i jetplan och dimpa ner på söderhavsöar och fläka ut oss under kokospalmerna. Medan vattnet steg. Medan havet svällde av värmen. Medan arterna omkring oss - en masse - dog ut.
Nu är vi virveln. Ständigt nya larmrapporter. Översvämningarnas år, 2021, över hela världen, även här i Sverige. Bränderna, över hela världen; minns 2018, skogsbrändernas sommar. Värmerekorden avlöser varandra. Vi reagerar knappt längre. Det onormala har blivit det normala. Men om vi verkligen försöker. Att se på nytt. Om vi kikar på Copernicus hemsida, eller IPCC, eller NOAA, och följer temperaturstigningen. Det är ingenting annat än fasansfullt. Och framför allt av det skälet att vi vet orsaken: Våra utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid. Annars kanske vi hade mobiliserat oss bättre. Om det var naturen som var fienden. Om det var - som vi har inbillat oss tidigare - att det var vad som omger oss som är hotet. Vilddjur. Vulkaner. Oväder. Men. Det. Är. Vi. Som är vilddjuren. Vår fiende är vi. Asteroiden som störtar mot jorden, är vi.
Ingen kan klandras. Alltihop gick så bra, från ångmaskinen och framåt. Människan tuffade på, allting växte, byggdes upp, exploaterades, tömdes, gjordes om, slätades ut ... ja jo just det, så någon kan faktiskt klandras. Vi kan kalla hen Den vite mannen. Rovdrift, evig tillväxttro, nord mot syd, kolonialism, kapitalismens samvetslöshet (som ju är dess ideologiska kärna, att den är självgående, självgenerande, självreglerande (vilket den inte är)), det aggressiva nedkämpandet av djur och natur. Människans överlägsenhet och civilisationens dilemma. Vi bränner inte ljuset i bägge ändar. Vi äter upp ljuset. Släcker allt hopp.
Nyligen kom en ny bok av Andreas Malm, ja det har kommit flera (läs Fossil Capital exempelvis, en historisk exposé över hur det började, hur kolet, ångmaskinen, både byggde upp och destruerade den här världen, väst): How to Blow Up a Pipeline. Radikal. Omdiskuterad. Provocerande. Personlig. Kanske avgörande. Vi måste dra ett streck här. Vi har sedan länge klivit över gränsen för vad världen förmår ta emot av våra utsläpp. Malm hyllar förvisso klimatrörelsen, Fridays For Future, Extinction Rebellion, och särskilt Ende Gelände, och skriver livfullt om demonstrationer, sin egen medverkan. Han berättar om hur han var med och luftade suvvar på Östermalm, fick bilarna att stå, för att markera var gränsen går. Vi kan inte fortsätta så här. Malm menar att förstörelse av det förstörande är rimligt. Absolut inte våld mot människor. Men punkterade pipelines. Blockerade koltransporter. Riv skiten. Läs boken. Tankarna är viktiga. Då i stort sett ingenting händer, eftersom utsläppskurvan stiger och temperaturkurvan stiger och väldigt få makthavare tycks på allvar förstå allvaret, vad gör vi? Vad gör du och jag. Protesterar. Civil olydnad. Ickevåldsprotester. Medan de väldiga hjulen fortsätter att snurra. Oljeoligarker. Heartland Institute. Makthavare världen över. Bara fortsätter. Och vi köper det ju. Vi gillar det ju. Vi ska ju ha rätt till våra charterresor, till vår oavbrutet växande välfärd, burken av prylar har inget lock och ingen botten. Fyll bara på. Fyll oss fulla.
Det är Fredag för framtiden. Fortsätt framåt. Förena det fasansfulla med det frivola. Vi kan det här. Det blir fantastiskt. Fabulöst. Frigörande. Javene. Vad vill du ha sagt. Det är valår, det är nog det. Vi måste rösta fram bra röster.

måndag, januari 03, 2022

idiot wind

Vi ska inte polemisera. Vi ska enas. Vi har ett gemensamt mål. Ett enda jobb. Utan att till överord, för det är det inte: Vi har en värld att rädda.

Men. Vad är det som händer med opinionsbildningen. Vad är det som händer med allmänbildningen. Varför denna okunskap, detta raljerande, detta politiserande, av en av människan skapad naturkatastrof? Rädsla. Oförstånd. Positionerande. Är man beredd att offra framtiden, för att regera i nuet. Handlar det som så ofta om pengar, om vinst, om dåraktig kortsiktighet. Eller har det bara brunnit i roten på dem? The idiot wind.
Dagen efter artikeln i länken nedan skriver PM Nilsson i DI: "Mp har fångats av fantasin om ett klimatnödläge som motiverar långtgående nedstängning av näringsliv och kraftigt ökande statliga åtaganden." Fantasin. Joru. 500 hem utplånade av en eldstorm i Colorado över nyår. Eldstorm, mitt i vintern. 2021 översvämningarnas år världen över har just passerat. Den varmaste nyårsdagen som någonsin uppmätts i London i förrgår. Koldioxidkurvan oavbrutet stegrande. Värmekurvan oavbrutet stegrande. De här nyheterna har avlöst varandra i decennier nu. Och vi vet varför det sker. Vilka är fantasierna. Vem är det som fantiserar.
Det är alldeles bedrövligt att till synes bildade och erfarna skribenter kommer ut som komplett okunniga och fördomsfulla klimatförnekare. Även om man är humanist eller statsvetare eller ekonom eller varifrån man nu kommer, borde man ha koll på sådant elementärt som växthuseffekten och koldioxidkurvan. Plus ha förmåga att lyssna och lita till vederhäftig kunskap och forskning. Klimatvetenskapen har nu kommit mycket långt och världssamfundet har enats om att vi måste ställa om till hållbart. Men politiker särskilt åt höger och opinionsbildare över hela fältet tycks inte ha fattat ett jota. Det är nu det sker. Blindstyren.
Maths Nilsson har enträget kämpat mot och diskuterat med klimatförnekare länge nu. Och ger sig lyckligtvis inte. Han skriver: "Nästan ingen av den kritik som lyfts fram mot klimatvetenskapen är ny utan har motbevisats sen decennier tillbaka. Även dessa bemötanden finns lättillgängliga om man söker på nätet. Det borde vara en skyldighet att skribenter tar del av dessa innan man rasar i diverse krönikor." https://www.aftonbladet.se/debatt/a/28Xrnr/ledarsidor-forleder-folket-om-klimatet