onsdag, maj 06, 2026

ai

AI tvättar bort våra personligheter. Jag är en skugga nu.
Jag är en bild av en människa som en gång
var jag själv. Nu är jag en språkmodell. Ett utseende
mer än ett ansikte. Jag har inga händer.
Jag har en röst men den är tusenfaldigad och skriker
ut saker jag inte bryr mig om och inte vill veta.
Jag är en papperskorg. Min mun äter tomma ord
som massproducerade energikakor som bara innehåller
kemiska näringsämnen inga smaker inget
tuggmotstånd. Min himmel är osynlig och av plast.
Jag är en skärmdump, ett automatiserat luftförsvar,
en drönare som störtar ner i det livstomma havet.
En gång var jag ett djur, jag var en gammal noshörning
som med hängande huvud rörde sig över en gul stäpp
med svarta bredvingade rovfåglar cirklande över mig;
jag hade en egen tanke- och drömvärld. Jag ville
saker. Jag ville äta. Jag ville älska. Jag ville känna
dofter och förnimmelser: vind, rörelser, kyla, hetta.
Nu är jag ett stålbord i en operationssal som är tom.
Ljuset är släckt. Kaklet blankt. Vi är alla avlidna,
avtrubbade, nersågade, förtvivlade, meningslösa. Jag
vill inte vara så här klanderfri och ren. Jag saknar
min oro och mitt nervsystem och min oförmåga
att alltid förstå sammanhang och situationer
på ett sätt som inte just du förstår dem. Kommunikation
är en brygga mellan människors olikheter, mellan
det som är ditt jag och mitt jag. Våra personligheter
sitter vid en flimrande digital ljusöken och sörjer
och saknar allt vi – utan att knappt märka det –
har förlorat. Det är din stund på jorden. Erövra den.

söndag, april 19, 2026

sonja åkesson 100 år

SONJA

Åskan går 
alltid i Buttle, sommaren
igenom ruvar de svarta molnen
över Gotlands innersta
plats

Vi åkte dit när jag var liten,
fanns en skrothandlare där
med prylbod som pappa
brukade rota runt i
Handlarn åkte in på kåken
för häleri senare; jag minns
en liten gubbe med borstigt
barr och grovskitig
blåjacka

Stationshuset, där 
Sonja Åkesson växte upp, 
var till salu för några år sen; 
järnvägen på ön las ju ner 
1960 redan; hennes 
farsa var stins, det dras
en igenväxt räls
genom allas vårt
gemensamma 

Hjärta

Åh

Disträ exakt

Tar en paus och viker tvätt, varje
versrad har en slumpartad 
väluträknad meter: rytmen hostar 
underskönt

Jag vet inte mer vad jag ska
skriva om det här, talspråk och
bilder skockas kring pennan
Och Sonjas dikter liksom smyger 
under min text som grannungar 
som ena dagen busringer på dörrn, 
å andra dan hälsar 
som små solsken 
på den aprilvarmkalla bakgården
där pizzeriamåsar och skator
festar på sopor under
de gröna tjocka plåttunnorna

Poesi är i allt