tisdag, juli 21, 2020

bra

Vi har kämpat hela den här våren, tillsammans. Följt rekommendationerna, och nyhetsuppdateringen, osvikligt. Och det ljusnar nu, det har varit en hemsk tid. Minns du när det var 10 sidor dödsannonser i tidningen. Du sviktade inte. Vi höll distansen. Vi visste att länder med total lockdown skulle lida mer senare, vi fattade att det här är ett virus som det inte finns något botemedel mot och vi såg att det betedde sig oerhört annorlunda. En del blev så sjuka. En del dog, förlorade anhöriga. En del blev knappt förkylda. En del har haft viruset men vet det ej. Men ett vet vi. Vi gjorde exakt vad som sades. Vi följde rekommendationerna. Vi tog hand om varandra och vi värnade de äldre och vi åkte inte kollektivt om vi inte var tvungna och vi jobbade hemifrån om vi kunde. Och vi såg att det ljusnade. Men vi tar inte ut något i förskott. Det är fortfarande en mycket farlig sjukdom som sprids över världen och nya smitthärdar uppstår. Jag valde att aldrig diskutera detta. De döda. Metoderna. Vad visste jag. Vad kunde jag göra. Vad begrep jag. En sak: att om jag håller distansen smittar jag inte och minskar risken att bli smittad. Vi var så många som tog det så försiktigt. Hela tillvaron stannade av, tog ett djupt - men försiktigt - andetag. Samtidigt spreds massvis av rykten om hur illa det var ställt med folks beteenden.

Jag bor i Stockholm, och vi fick veta hur usla vi är här. Men det stämmer inte. Jag vet inte något om smittspridning, men såg tydligt hur det formligen exploderade här, efter sportlovet och alla hemkomster. Trots allt vi gjorde. Men kanske blev det ändå så bra som det kunde bli, på grund av allt vi gjorde. Precis som Folkhälsomyndigheten hela tiden sa. Om alla följer rekommendationerna, kommer vi att ta oss igenom det här och kanske mot sommaren eller slutet av sommaren blir det bättre. Det var vad de sa. Men hela tiden med förbehållet att det kan dra ut på tiden, att vi måste ha tålamod. Men jag läser ju nu hur sjukvården har det något lättare. Minns ni hur det var i april? Hur snabbt kan vi glömma. Det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg och att vi fortsätter att solidariskt följa rekommendationer och riktlinjer. Det finns ingen annan väg att gå.

Jag brukar försöka att inte gnälla, att inte rikta energin mot det som inte hjälper upp, som inte ger stadga. Men en sak är väldigt sorglig, och det är dessa trådar och kluster av rent politiserat gnäll och käbbel där alla - fullständigt okunniga eller fördomsfulla - klagomål riktats mot dem som har jobbat med att försöka stävja spridningen och se framåt och till folkhälsan i stort. Det riktas ju mot oss alla, vi som har ställt om våra liv komplett, bokat av resor och ändrat planer, styrt om jobb och umgänge och hållit distansen och samtidigt sett hur de som verkligen sliter - inom vården och alla andra samhällsbärande (samhället är vi alla) funktioner - kämpar tjufyrasju för att ta oss igenom detta. Framtiden är alltid oviss, det är allt vi vet om den. Och nu skälver den, sakta, tyst, under det här viruset och kanske kommande virus och - inga kanske där - en oavbrutet stigande global medeltemperatur som kommer att orsaka nya svårigheter och utmaningar som vi och våra efterkommande måste förhålla sig till och ta sig igenom. Det finns ett bra sätt att göra detta på. Tillsammans. Lita till varandra. Samtala. Lyssna. Interagera. Och - det gäller virus och farsoter likväl som naturkatastrofer och klimatkris - lyssna till vetenskapen. Forskare vet inte alltid, men deras jobb är att försöka utröna och på det viset säkra (så långt det är möjligt) upp för oss alla, så att vi kan parera och leva våra liv så gott det går. Vi behöver forskarnas professionalism och ödmjukhet, precis som de behöver vår ödmjukhet och vårt lyssnande.

Det är en av de märkligaste tider vi lever i. Men ser vi tillbaka är alla tider en av de märkligaste. Och så kommer det att vara framåt också. Det gäller att se det an med tillförsikt. Och mod. Och visst gott humör; det är kanske människans största styrka, stråket alltid av att lyckas hålla humöret uppe, allt allvar till trots. Jag minns ett klipp från sjuksköterskor och läkare i full skyddsmundering, som dansade in på intensivvårdsavdelningen, inför dagens (eller om det var nattens) jobb. Inte så att de sjuka såg, eller kränktes av det, utan för att de bars framåt av varandras sång och varandras high five. Det är bra. Vi vet ju det, att det kan vara bra, att det kommer bli bra. För barnens skull är det det enda vi innerst vet. Vi har ju alla varit där, eller hur?





torsdag, juli 02, 2020

lajka

Du vill förstås inte att det ska vara så här. Du vill inte att det vi människor har gjort under 1900-talet, och längre tillbaks ändå och fram tills nu, ska få sådana här konsekvenser. Du väljer inte att blunda för det. Men du ser det inte helt klart heller. Det här gäller många av oss. Jag tvår inte mina händer, vi står alla i oljetråget. Du vill ju gärna köpa den där. Du vill ju så gärna resa dit. Du har aldrig varit där. Du vill så hemskt gärna utveckla det där. Riva ut och köpa nytt. Växa. Du vill känna att du är en del av den där e x p a n s i o n e n, att vi fortsätter förflytta oss, upptäcka, gräva ut. Men. Tillväxten kan inte ske på bekostnad av det som tillväxten behöver. Det säger sig självt. Om du gräver en grop, blir det ett hål. Om du bränner olja, stiger halten av koldioxid i atmosfären. Om halten stiger, bromsas värmestrålningen. Växthuseffekten ökar. Värmen stiger. Haven blir varmare. Liv dör. Ovädren blir starkare, bränderna fler, isarna smälter, dricksvattnet sinar. Ja ni vet. Ska vi se på det här, som på en oerhörd tavla, tills ramarna fattar eld. Eller ska vi ta ner bilden från väggen. Rekonstruera. Lämna in på omvårdnad. Putsa upp och sedan skydda. Se hela bilden igen. Titta. Där bor vi. De där, nere i kanten, är ju du och jag. Och där är havet. Så blått det ändå är. Och skogarna, så vilda, så viktiga. Vi låter dem växa upp igen, breda ut sig. Vi kan faktiskt ta det lite varligt. Vi kan faktiskt slå oss ner i en sån där. Plocka upp en sån där. Läsa ett par såna där. Relaxa lite. Vi har den där förmågan, att snabbt ställa om och varva ner och växla spår och byta om och tagga ner och hämta hem och dra tillbaks och styra upp och fixa till. Varför gör vi inte det, vad gäller de fossila bränslena. Varför går inte beslutsfattarna all in på att stoppa utsläppen. Varför är inte de politiska partier som tar klimatkrisen på allra störst allvar i växande i opinionen. Varför är det de unga som måste säga ifrån, på allvar, de som faktiskt inte har bränt all den här oljan och soppan och kolet. Vi kan ju växa ändå. Vi kan förflytta oss ändå. Bygga nytt. Vi kan faktiskt utvecklas hur mycket som helst, och samtidigt ställa om till ett mer hållbart samhälle och värld. Kanske är det till och med just att utvecklas hur mycket som helst, att fatta att vi är en del av ett enormt kretslopp, en kugge, och inte dess härskare och utsugare. Vi vill ju inte att naturen i övrigt ska betrakta oss som pesten. Vi vill ju kunna ta del av allt det där fina. Berg. Hav. Skogar. Mat. Utsikten. Himlarna. Vår uppgift är kanske att dokumentera det och gestalta det och pyssla om det, efter förmåga. Men inte sluka alltihop och fullständigt ge den i vad vi gör med soporna och avfallet och resterna och vad som sker med alltihop sedan. För sedan är redan nu. Vi är framtiden allihop. Ta hand om den, vetja, och njut samtidigt. Jag tänker att det kommer att bli roligare av det här, om vi ser framåt tillsammans och lajkar att luften lättar. Lajka.


onsdag, juli 01, 2020

bibliotekstjänst

Skriv skönlitterärt fick 4 av 5 hos BTJ

Ur recensionen: "Boken kan med stor behållning även ligga till grund för skrivarkurser på folkhögskolor och universitet och vänder sig därmed också till en målgrupp med ambition att utveckla ett författarskap. Magnus Carlbring är författare och lärare på en skrivarlinje på en folkhögskola. Det märks att han har stor erfarenhet av att leda skrivarkurser." Jonas Herrlin, BTJ-häftet nr 14, 2020.