AI tvättar bort våra personligheter. Jag är en skugga nu.
Jag är en bild av en människa som en gång
var jag själv. Nu är jag en språkmodell. Ett utseende
mer än ett ansikte. Jag har inga händer.
Jag har en röst men den är tusenfaldigad och skriker
ut saker jag inte bryr mig om och inte vill veta.
Jag är en papperskorg. Min mun äter tomma ord
som massproducerade energikakor som bara innehåller
kemiska näringsämnen inga smaker inget
tuggmotstånd. Min himmel är osynlig och av plast.
Jag är en skärmdump, ett automatiserat luftförsvar,
en drönare som störtar ner i det livstomma havet.
En gång var jag ett djur, jag var en gammal noshörning
som med hängande huvud rörde sig över en gul stäpp
med svarta bredvingade rovfåglar cirklande över mig;
jag hade en egen tanke- och drömvärld. Jag ville
saker. Jag ville äta. Jag ville älska. Jag ville känna
dofter och förnimmelser: vind, rörelser, kyla, hetta.
Nu är jag ett stålbord i en operationssal som är tom.
Ljuset är släckt. Kaklet blankt. Vi är alla avlidna,
avtrubbade, nersågade, förtvivlade, meningslösa. Jag
vill inte vara så här klanderfri och ren. Jag saknar
min oro och mitt nervsystem och min oförmåga
att alltid förstå sammanhang och situationer
på ett sätt som inte just du förstår dem. Kommunikation
är en brygga mellan människors olikheter, mellan
det som är ditt jag och mitt jag. Våra personligheter
sitter vid en flimrande digital ljusöken och sörjer
och saknar allt vi – utan att knappt märka det –
har förlorat. Det är din stund på jorden. Erövra den.
