torsdag, augusti 24, 2017

i morgon är det lyrikfredag

I morgon är det lyrikfredag, den där dagen i veckan
då alla människor samlas vid vattnet och sjunger tillsammans
Märkliga sånger, tumlande och irrationella och skönt
svårbegripliga och samtidigt så självklara
att du måste sjunga med
I morgon är det lyrikfredag, då när sjukhusavdelningarna
fylls av poeter som deklamerar trösterika dikter
och delar ut anteckningsblock och bläckpennor åt patienterna
som genast börjar plita ner strofer
de inte trodde att de hade inuti sig: det är så poesi blir poesi
I morgon är det lyrikfredag, den dagen då allt smått
blir så litet att det imploderar: varenda människa
är ett kärnhus och inuti kärnhuset är ännu ett
och kärnorna gnistrar i fruktköttet, i morgon är det lyrikfredag
På fredagar lämnar täckta lastbilar de mörka hangarer
där diktsamlingarna förvaras, med dämpade strålkastare
rullar de ljudlöst genom natten, skogar, sjöar som blänker
De där små städerna med lysande grillkioskskyltar
och natriumlampor på långa aluminiumstänglar
som rör sig i vinden: ingenting hörs
förrän flaken töms på skolgårdar och på parkeringsplatser
och i parklekar och vid förortstorg; på morgonen gnistrar
hela stadslandskapet av blänkande bokomslag
och rister av rörelsen då inlagorna fladdrar
Det blåser ut ord och radbrott, det är en mild vind
och samtidigt frisk, höstklar, en doft av kommande is
Ord som fastnar mot vindrutor och i barnvagnssufletter, där
får en morgontidig joggare en hel svärm substantiv
rakt in i munnen och halkar nästan på ett olämpligt adverb
som någon har kastat ifrån sig
I morgon är det lyrikfredag och de stiger en blek sol
mot en kritblå himmel och ur solen kränger
världshistoriens sista metafor: en böld
som spricker och ut sprattlar miljarders miljarder
nyss påbörjade diktsviter, vindlande grafik, triptyker
där varje del representerar en stilart eller en attityd, en feeling
Någon skriver ur sig sitt vansinne, någon annan sin sorg, en tredje
skriver ingenting utan upplever det lyriska tillståndet
som en inre ordlös musik: på lyrikfredagar råder full frihet
I morgon är det lyrikfredag, fatta pennan och skriv
att ord är inte väna ädelstenar eller återvunnet material, ord är
bara ord: det är du som gör dem till dikt, i morgon
är det lyrikfredag, det blir någonting att skriva om


tisdag, augusti 22, 2017

min värld

Min värld är instucken i en flik mellan andra världar
Mitt ansikte speglat i pendeltågsfönstret, på golvet 
en blek hund med blodröda iris
Centralstationen ett tätt lätt välvt nedsänkt block
fyllt av darrande magnetism: sköldar
av plast eller om det är pansarplåt, tunn och genomskuren
av isvitt ljus
Den här platsen är omänsklig
och lika underskön som alla andra platser där vi tar höjd och rum
På Sergels torg står en man i nedhasade byxor och skriker rätt ut
Eller om det är en sång, hes, förtvivlad, med hemska minnen
Duvorna, hur de drar i prasslande flockar mellan glasväggarna, romber
där allt som rör sig i det plastiska 
projiceras
Ovanför oss är allt en enda byggarbetsplats, damm och gips
och den söta doften av blöt betong som stelnar
Gatorna är täckta av blek byggväv som rör sig som vågor
i kvällsljuset; en man i permobil, han har en uppstoppad skata
på styret, susar snabbt över de svartvita cementplattorna
Det är någonting både förnöjt, dröjande, det är ju sent
i augusti – med det speciella ljuset, det tungrodda – och något
skräckslaget, paniskt, över allt som sker

Foto Magnus Carlbring 2017