fredag, november 12, 2021

jagperspektivet

Jag har aktat mig för jagperspektivet i den här frågan, eftersom jag dels anser att det privata är privat, dels att en anledning till att vi har ställt till det som vi har gjort - och tycks ha så svårt att förstå det och ändra oss - är den superindividualism och ultraegoism som har knuffat människan framåt (eller bakåt) de senaste decennierna. Knepigt. Vi vill ju inte tillbaka till massornas tid, heller. Folkrörelser som politiseras populistiskt och en majoritet som inte tolererar olikheter eller olika uppfattningar. Typ Kapitoliumsyndromet. Men. Nu handlar det om vår fysiska omvärld. Naturen. Djuren. Växterna. Luften vi andas. Klimatet - de långa temperaturkurvorna och de stora väderomställningarna - som förändras på grund av oss. Här krävs verkligen en genuin folkrörelse. Säg ifrån. Indignez-vous! Hör gräsrötternas röster. Till slut blir vi alla klimataktivister.

Well. Jag twittrade en tråd om detta, och vek av från den allmänna banan och in på den enskilda stigen. Lite har Katharine Hayhoes bok Saving Us påverkat mig; hon menar att vi måste prata om det här - mycket - och att vi måste utgå ifrån oss själva, vår situation, hur vår värld påverkas, och - framför allt - lyssna på andra. Och lyssna öppet. Det finns en folkbildningstanke i det där; att se varandra för de vi är och hitta gemensamma - eller olika - utgångspunkter för att förstå världen och oss själva. Det skapar tillit. Och genom att känna tillit skapar vi en grund att stå på, att arbeta ifrån, bygga om världen ifrån. Så här skrev jag: Jag har engagerat mig i klimatrörelsen eftersom jag har förstått allvaret i klimatkrisen. Om man läser några aktuella böcker i ämnet. Om man följer några sajter med auktoritet och forskare med genuin kunskap och erfarenhet. Då inser man snart att vi måste ställa om väldigt fort. Jag är noga med att inte bli för personlig, att vara saklig, ha adekvata källor, lita till vetenskapen. Det finns så mkt annat man kunde göra. Jag har alltid velat se Kalifornien. Kustremsan. Vinodlingarna. Det där märkliga klimatet med skidåkning i bergen och surf vid kusten. Men. Moralen sätter stopp. Jag kan inte ta mig dit, ja om jag inte åker med ett långsamt frakt- eller segelfartyg. Jag bryr mig inte. Det finns resor att göra även här, med tåg och cykel och till fots. Att se världen är att se sig själv. Men mkt mer än så. Det handlar ju inte om mig utan om världen i stort. Jag har delat mkt info om detta, från den basala naturvetenskapen (växthuseffekten, koldioxidhalten, värmestrålningen) till samtida forskning, hur extremväder är kopplade till de antropogena utsläppen, hur avsmältningen eskalerar, metangasfickorna som öppnas när permafrosten släpper, hur albedoeffekten avtar, djurarter dör ut, haven värms upp, och så vidare. Jag har gått i klimatmarscher. Tidigare hade jag demonstrerat typ en gång i hela mitt liv, mot kärnkraft kanske 1979. Jag har gått med i klimatnätverk, studerat Agenda 2030, suttit med på hållbarhetskonferenser, lyssnat på många webbföreläsningar. När Greta Thunberg satte sig utanför riksdagshuset skrev jag samma dag att det var den viktigaste händelsen i klimatarbetet hittills. Världen växte mycket snabbt. Tidigare var det svårt att ta upp det här ämnet, klimatfrågan, klimatförändringarna, klimatkrisen, till samtal. I partiledardebatter nämndes det inte. I media var det om inte sällsynt så aldrig förstasidesstoff. Jag var på ett seminarium som Nobelmuseet ordnade, med forskare och skribenter från USA och Sverige. Då lärde vi oss om klimatförnekarbranschen. Koch Brothers. Heartland Institute. Oljelobbyn. Så mkt pengar de har plöjt ner i propagandaapparaten. Och så lyckade de har varit. Jag har diskuterat klimatkrisen med förnekare på alla nivåer, från troll och dubbel/trippelkonton till riksdagsledamöter och kommunalpolitiker. De vill aldrig helt förstå. De kommer gärna med personpåhopp istället för att diskutera sakfrågan. De tynar bort nu, deras trovärdighet är lika med noll. Istället är det fördröjarna och de uppgivna som tar över. Vi måste ju tänka på. Vi kan ju inte bortse från. Vi måste räkna in att. Det är ingen idé att. Det där tomma malandet är påfrestande.
När de stora klimatkonferenserna samtidigt blir de stora gesternas och de tomma ordens arena, är det lätt att känna sig uppgiven. Vi vet ju allt. Korten ligger på bordet. Koldioxidhalten ökar. Temperaturen ökar. Kurvorna bryts inte. Värmerekorden avlöser varandra. Och vi vet alltså varför. Vi vet vad vi måste göra. Biosfären - vår egen livsmiljö - är annars dödsdömd. Vi kommer att göra planeten obeboelig. Är det värt det? Vårt sätt att leva över jordens tillgångar. Att begå rovdrift. Att tränga ut andra varelser. Ruinera naturen. För att vi. Längtar efter ngt annat än det vi har. En annan kust. En annan bergskedja. Stad. Tid. Liv. Men det finns bara det här, som vi har för våra händer nu. Vi måste ta hand om det. Sluta bränna fossila bränslen. Ställa om till hållbart. Bli kretsloppsvarelser. När det nu kommer uppgifter att #COP26 inte lyckas hela vägen, att prognoserna för temperaturen pekar på över två grader och upp mot tre, skulle det vara lätt att bli sorgsen, frustrerad, uppgiven, ledsen till och med. Men. Det har vi inte tid med. Vi måste ju fixa det här. Säga ifrån. Agera. Sprida kunskap. Alla får göra vad de kan. Vad kan du göra. Hur påverkas du av klimatförändringarna. Hur blir din och dina närmstas framtid. Hur blir det för alla andra efterkommande. Hur går det för haven, glaciärerna, sjöar, skogar, stränder, djurens alla lekplatser och bon och deras föda och våra fält och ängar, odlingsmark, vattenreservoarer, floder, städer, hus. Hur blir det för oss. Om vi inte agerar kraftfullt nu och ställer om. Vill vi veta det. Eller tar vi ansvar. Är vuxna. Lyssnar på forskarna. Gör allt så bra vi någonsin kan. #fridaysforfuture

lördag, september 04, 2021

we are unstoppable

Allt är politik. Ingenting av värde är politik.

Människor är inte handelsvaror.

Det finns bara ett jordklot och det är detta.

Vi måste samarbeta.

Klimatkrisen är mänsklighetens största utmaning någonsin.

Vilken tid att leva i ändå, när allt vi känner till står på spel.

De som fördröjer och förnekar och förminskar föröder vår gemensamma framtid. De ska skämmas något vansinnigt.

Klimatet vet inget om politik.

Det går inte att förhandla bort koldioxidens påverkan på klimatet.

Växthuseffekten är inte börsnoterad.

Biosfären - vår livsmiljö - är inte till salu.

Egoismens och superindividualismens epok är till ända.

För att lösa klimatkrisen måste vi gå samman.

Håll ihop.

Fotosyntesen. Kolcykeln. Den globala uppvärmningen. De står inte på valsedeln.

Hur ska man rösta, när klimatet står på spel. Borde inte det vara i allas intresse, att värna biosfären. Vi bor ju här allihop.

Alla kan alla fakta nu. Och detta. Det går snabbare än någon anade.

Naturen slår över. Slår tillbaka.

Du måste välja nu. Det här, i förändringen. Eller det där, mot destruktionen. 

Det är aktivismen som är den positiva kraften. Rörelsen. Det är responsförnekelsen som leder oss in i återvändsgränden.

Koldioxidhalten rubbas inte av hur vi röstar utan av vad vi gör.

Men. Det är partierna åt höger och opinionsbildarna åt höger som ägnar sig åt förnekelse och fördröjning. Varför? Kan någon förklara varför.

Att destruera världen är en dålig framtidsplan.

Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Vi måste ställa om till hållbart. Bygga kretsloppssamhället. 

Och det kommer att bli kul. Det vi gör tillsammans är roligt. Det som kräver handling skapar också dig, oss. Vi är konstanten i förändringen.

Expansion övergår i återhämtning. Cirkulär ekonomi istället för rovdrift. Ta vara på det vi har. 

Ta hand om dig själv.

Aktion. 

Att använda sin röst.

Jag kan inte se någon annan lösning än att rösta grönt. Eller rödgrönt. De andra partierna har inte begripit - eller förmår inte eller törs inte förstå - allvaret. Klimatkrisen är på riktigt. Vad de än säger. Vad de än tror. Vad de än lever i för illusion.

We are unstoppable. Another world is possible.

We are unstoppable. Another world is possible. 

We are unstoppable. Another world is possible. 

We are unstoppable. Another world is possible. 

We are unstoppable. Another world is possible.

We are unstoppable. Another world is possible.

Klimatrörelsen från gatan måste in i parlamenten. Tiden är knapp men tålamodet oändligt.

En liten handling tillsammans med tusentals andra är en stor handling i sig själv.

Varje röst räknas. 

Du hörs. Alla röster hörs. Säg det.

We are unstoppable. Another world is possible.

Till slut blir vi alla klimataktivister.

Den ökande globala uppvärmningen beror på vårt brännande av fossila bränslen. 

Det är vi, hela tiden vi som är orsaken. Det borde inte vara ett problem.

Vi äger frågan. Vi har svaret. Det är vi.

Vi bygger en bro från gatan och in i parlamentet. 

Another world is possible.

Din röst räknas.

Ord är viktlösa. Och okrossbara. Skriv det. 




söndag, augusti 01, 2021

vi som drog i nödbromsen

Ska man slå sig för bröstet
eller ska man sätta sig stum
med tom blick och åse eländet
Eller ska man ignorera det faktum
att faktum är att allt vi sa allt vi skrev
och sjöng och plitade ner på plakat
var så adekvat att det gör ont
i hela jordklotets ryggrad, biosfären
spjärnar emot
Att med ojämn högermarginal
manifestera klimatkatastrofens noder
var kanske tröstlöst, att gå med
i klimatmarsch efter klimatmarsch
gav en fåfäng förhoppning
om att förändring skulle bli
Cyniker och misantroper, klimatförnekare,
livrädda medelålders män
som såg sin världsbild evaporera
för blicken i realtid
fick istället sätta agendan
Tillväxt
Expansion
Evig förändring mot ett slags suddig
utopistisk välfärdsvärld
där varje människa äger en bit egen
strand, har ett litet
mysigt kärnkraftverk
i radhusområdets ytterkant, bor
klimatsmart med gröna grästak
och växthusfasader där de kan plocka
oranginer från burspråksfönstret
Inga blir sjuka längre
Alla kan flyga med små jetpack
på ryggen, planeten Mars är koloniserad
och med radiovågor skickas energi
från fusionsreaktorer i dess inre
rakt in i vår espressomaskins
artificiella hjärnkontor
Vi behöver bara läsa böcker
och äta kärnfria vindruvor medan världen
vi har skapat roterar själv
genom ett harmoniskt universum
Men nej
Med handen hårt om blyertspennan
skriver jag en sorgesång
som på en enda versrad övergår
till det enda som är det enda
                                    möjliga
Aktivt hopp, för inte i helvetet
kommer vi att ge upp denna värld
där de mest oskyldiga drabbas hårdast
av alla och den framtid vi tidigare
såg som hoppfull självklar 
intagande utmanande väldig
nu är en avsmalnande
värmegraf och ett försvinnande
                                     istäcke
Jag behöver inte nämna
översvämningar och eldhav, allt det
skrev jag för fem och tio år sedan
och forskningen har sagt det i 
                                     decennier
Nu är det förstasidesstoff i tidningen
och samtalsämnet vid trädgårdsbordet
Kaffekoppens genomlysta porslin
Trädkronans mörkgröna mörker
Gräsfältet som bleknar och vid horisonten
                          eldbårdens sotsvarta bräm
Du tog det kanske för kulisser, litterära
eskapader, kitsch
Hur skriver man fakta som är alarmerande
utan att bli anklagad för att vara alarmist
Det går inte; jag är alarmist
Koldioxidhalten fortsätter oavbrutet att stiga
Temperaturkurvan fortsätter oavbrutet
                                                           att stiga
Vi minns sommaren 2018, hur vi gav vatten
åt de vilda djuren, vi minns sommaren 
2021, katastrofbilderna blev vardagsmat, nu
kom toppen av grafernas graf – istäcket
på Grönland smälter snabbare än någonsin
Vet du att om all Grönlands landis försvinner,
stiger havsnivån med sex meter
Vet du att om Antarktis sedan
börjar smälta – du vet att de exponentiella
effekterna oavbrutet sker, albedoeffekten
avtar, permafrosten släpper, världshaven
sväller av värmen – stiger havsnivån
med sextio meter
Världen har varit där förut, hothouse
earth, ni vet vad klimatförnekarna
skriver, vindruvor i Norrland, palmer
på Nordpolen, varmt och vackert väder
Men det där är bullshit
Ity graferna måste bändas neråt innan
det eskalerar etter värre; just nu
1.2 graders höjning av den globala
medeltemperaturen  och stadigt uppåt
mot 2 grader, därefter
Vad skriver man, kaos
Kaos
Ord
Entropi
Utslocknande
Jämviktsläge
Tomhet
Indifferens
Den betydelsetomma tiden, en sakta
roterande mörkgrå kula
i ett våldsamt vitt universum
av utdöd materia format till
                                     ingenting
Ingenting av det vi skriver blir kvar
Ingenting av det jag gör nu
är giltigt, ingenting av
detta handlar om mig
utan om det stråk av tillvaro tillblivelse
tillfälle som just nu är, vi vandrade
igår i naturreservatet Paradiset, såg
havsörn, kände doften
av pors, smakade de små torra blåbären,
överallt på stigarna de bruna små grodorna
Du lyfte upp en, det är där vi är nu,
med ansvar för det allra minsta i det 
allra största, biosfären
skälver till
i sin litenhet, det är bara det jag skriver



måndag, juni 28, 2021

du vrider dig

Du vrider dig
som en metmask
på den blanka krok
som kallas verkligheten
Fakta efter fakta
förföljer dig dagligen
De här värmerekorden
kan de verkligen, de här
regnovädren, den här
torkan, alla de här
artiklarna och rapporterna
kan de verkligen, jag
menar är det inte
lite överdrivet
Nej, inte en chans längre
att du kan värja dig
Det är förstås förlamande
att vi inte kan leva
som vi gjorde nyss
Bläddra i resebroschyren
Tanka fullt
Beställa hem ditten och datten
tills hemmet svämmar
över av saker vi inte behöver
Jag är förstås också fast
i den där sträckbänken
Nedanför mig
havet, ovanför mig himlen
Och i munnen mitt kreditkort
Vi lever långt över
våra tillgångar, långt över
vad jorden förmår att ge tillbaka
Sakta men säkert
nöter vi ut den plats
vi fått, tills marken blir tunn
och avgrunden under oss
är öppen, jag vet
att språket i det här läget
inte blir särskilt målande
Gestaltningen är stendöd
Inlevelsen kall
Tecknen är så tydliga
att ingen omskrivning behövs
Vi har inte tid till krusiduller
Men tid att ta det easy
har vi: bryggorna väntar,
stiltjen till havs, ett änge
du ska slå med lie
Ett glas att tömma,
en nyskördad
potatisruska som jorden
dräller ur, en pappask
jordgubbar, de doftar
så det virvlar upp
i huvudet; efter skålen
till Frö och till Balder, vågar du
ta upp klimatkrisen
vid matbordet
eller ska duggregnets
tystnad råda över världen



tisdag, juni 15, 2021

solflygplanet

Nu de här dagarna
när solflygplanet ljudlöst flyger
över Atlanten, nu de här dagarna
av den sista islossningen
De högsta temperaturerna
som har uppmätts på jorden: den här tiden
av mänskliga erövringar
av ingenting och allt, de här dagarna
då permafrosten släpper
med små utandningssuckar: koldioxiden
fyller luftrummet och tömmer oss
på syre; vi lutar oss fram
över tangentbordet eller tillbaks
mot en rygg av ljus; de här dagarna
av upprördhet och total indifferens: klimatet
har blivit ett ord som betyder allt
och ingenting; solflygplanet
som är så lätt att det kommer flyga
in i vårt minne
utan att det märks, det flyger
genom de här dagarna
då fullmånen och sommarsolståndet
möts
Blinkande fyr inombords, flämtande
lanterna vid den bleka/mörka/bleka
händelsehorisontens slut

juni 2016


fredag, juni 04, 2021

klimatkunskap

Klimatkunskap, ett startkit. En hemsida. Tio forskningsrapporter, klassiska och samtida. Tre sinsemellan olika böcker. 


Royal Societys hemsida, här finns grunderna.


Tio rapporter, från 1896 till 2020:

On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground, Svante Arrhenius 1896

Thermal Equilibrium of the Atmosphere with a Given Distribution of Relative Humidity, Manabe och Wetherald 1967

On the causal structure between CO2 and global temperature, Sawyer 1973 

Atmospheric carbon dioxide variations at Mauna Loa Observatory, Hawaii, Keeling et. al. 1976

Carbon dioxide controls Earth's temperature, Hansen 2010

IPCC Fifth Assessment Report (AR5) 2014

On the causal structure between CO2 and global temperature, Adolf Stips, Diego Macias,X. San Liang 2016

IPCC Special Report on Global Warming of 1.5 ºC 2018 

IPCC Special Report on the Ocean and Cryosphere in a Changing Climate 2019

World Meteorological Organization (WMO) 2020


Tre böcker:

Aktivt hopp. Ger en riktning för hur man kan förhålla sig till sin ofrånkomliga sorg och kanske sin tillfälliga uppgivelse inför klimathotet, och finna en väg att både agera och bli mer tillfreds. Riktar sig till dem som vill våga agera på allvar. 

Mark Lynas. Framåtblickande, kunnig, rak, och inte teknikfientlig. Beskrivningen av världen, hur den blir vid temperaturökningen är omistlig. 

Kimberly Nicholas. Sprillans ny. Mycket kunnig, personlig och framåtblickande. 



tisdag, april 06, 2021

skriv

Det finns ingen friare syssla, än att skriva skönlitterärt. Vad de än säger till dig, vilka inre krav du än ställer på dig själv – du är fullständigt fri när du skriver. De första tunga vingslagen börjar här. Du står vid en brant. Du står vid stranden, den blanka skärmen, det tomma papperet. Vad väntar du på? Kliv ut i vattnet. Flyg ett stycke. Skriv. Skriv skönlitterärt



fredag, mars 19, 2021

#nomoreemptypromises

Du kanske undrar vad jag gör just nu. Ja det är de här professorerna jag tänker på främst. Hur det startade. Kevin Anderson, professor i energi och klimat i Manchester, han som hade en gästprofessur i Uppsala, och alltid tog tåget hela vägen dit, han som tog fiskebåt till en klimatkonferens på Island. Varför? Det ville jag veta. Katharine Hayhoe, professor i statsvetenskap, atmosfärforskare, chef för Climate Science Center i Texas. Hennes oavbrutna folkbildande engagemang i klimatkunskap och hennes muntra tilltal men samtidigt mycket behärskat allvarliga syn på krisen vi befinner oss i och vad vi måste göra åt saken. Den antropogena påverkan på klimatet. Johan Rockström, professor i miljövetenskap i Sthlm, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Alla hans föredrag om klimatets historia och utveckling och om människans påverkan, hans uttalade oro och samtidigt medvetna tanke om att vi kan göra något åt detta, om vi gör det nu. Och alla de andra. Michael E. Mann, professor i meteorologi, med hockeyklubbsgrafen, där den branta ökningen visualiserades. Charles David Keeling, som började mäta koldioxidutsläppen och vars publikationer också visar den branta stegringen. Syukuro Manabe och Richard T. Wetherald, deras forskning - från 1967 - om hur en fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning på två grader; det som stämmer nästan på decimalen. Och litteraturen jag fick i mig. Klimatskribenterna. Naomi Klein. David Wallace-Wells. Peter Kalmus. Eric Holthaus. Och nyhetsrapporteringen. Och klimatkonferenserna som först banande vägen (Kyoto) och sedan fejlade (Köpenhamn) och till sist lyckades (Paris). Vi kan backa sedan till Joseph Fourier (Frankrike), tidigt 1800-tal, John Tyndall (Irland), mitten av 1800-talet och Svante Arrhenius (Sverige), slutet av 1800-talet, och hur de alla påvisade växthuseffekten och koldioxidens påverkan på den globala uppvärmningen. Det är alltså naturvetenskap det här handlar om. Råa hårda fakta. Inte politik. Inte omotiverad oro. Inte domedagsprofetior. Vi vet ju allihop hur det ser ut irl; värmerekorden avlöser varandra, år efter år efter år. Världen är på väg in i en uppvärmning som människan aldrig tidigare har upplevt, och det här har skett på en blinkning i tid i geologisk jämförelse. Det är panikbråttom. Det är detta Greta Thunberg och hela den världsomspännande klimatrörelsen vet om och hela tiden har sagt. Lyssna på forskarna. Agera politiskt, nu. Ställ om till hållbart, allihop. Väg alltid in klimaträttvisan - det är den rika västvärlden som har ställt till allt det här via industrialiseringen - vad fort det gick! - och vår aldrig avstannande expansion och tron på evig tillväxt. Partyt är över. Det är förstås trist. Men, man kan ha kul utan olja. Segelkraft. Vindkraft. Solenergi. Vågrörelser. Vatten. Bygg tätt och säkert. Odla mer, odla upp, skövla ingenting, ät bättre, avindustrialisera jordbruket, forska på nya energislag oavbrutet. Och tagga ner. Läsa en bok släpper inte ut mycket koldioxid. En vandring i skogen hjälper upp humöret, och gör ju ingen skada. Baka en sockerkaka är relativt klimatsmart, det kan vi kosta på oss. Och sprida kunskap. Att ha gott humör är inte heller farligt. Men samtidigt vara vaksam och så noggrann en människa förmår (det är inte bara lätt, det stora och helt avgörande besluten fattas på makthavarnivå - bensinransonering, motbok på flyg, stopp för alla subventioner på klimatskadlig verksamhet, fossilfri industriproduktion, fossilfria transporter, utbyggda järnvägsnät, kollektivtrafik, elcykelpremier (ja den hjälpte), och så vidare och så vidare) och komma ihåg att faktiskt alla utsläpp räknas. Så kan man avstå ett av dem idag och ett imorgon, blir det lite bättre hela tiden. Och sedan kan man förstås engagera sig. Till slut blir vi ändå klimataktivister allihop, biosfären kräver det av oss. Idag är det exempelvis global klimatstrejk, online, med mottot #NoMoreEmptyPromises, apropå makthavarnivå; påverka dem, säg ifrån, rösta på partier som fattar allvaret. Skriv. Prata. Och passa på ibland att ta en kaffepaus. Ät en frukt. Fira fredag. Det är vad jag gör just nu. #fridaysforfuture

onsdag, mars 10, 2021

skriv skönlitterärt

Skriv skönlitterärt är en handbok fylld av övningar för den som är i början av sitt skrivande eller för den som är en erfaren skribent; för den som går på en skrivarkurs eller för den som leder den; för den som skriver i grupp eller för den som skriver hemma på sin kammare.

I boken ges en genomgång av det skönlitterära skrivandets genrer och uttryckssätt, inledningsvis i form av korta uppvärmningsövningar för att därefter beta av de stora ämnena: poesi, prosa och dramatik.

Att skriva är den friaste av sysslor, men att bejaka sin frihet och tro på sin text är inte alltid det enklaste. Ständigt jagas den som skriver av konventioner och krav, höga anspråk och dåligt självförtroende. Skriv skönlitterärt erbjuder en praktisk väg:

Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt 
 och öva ständigt! Ur förordet: Fåglar viner genom luften. Moln passerar. Solsken. Störtskurar. Du har skrivit fram en sjö och en dal och ett hus och en familj och en framtid och en dåtid och kanske en hel släkts historia och  framför allt  du har skrivit fram dofter och färger och smaker och ljus och skuggor som ger allt det här nya liv.




Skriv skönlitterärt av Magnus Carlbring fick 4 av 5 hos Bibliotekstjänst: "Boken kan med stor behållning även ligga till grund för skrivarkurser på folkhögskolor och universitet och vänder sig därmed också till en målgrupp med ambition att utveckla ett författarskap. Magnus Carlbring är författare och lärare på en skrivarlinje på en folkhögskola. Det märks att han har stor erfarenhet av att leda skrivarkurser." Jonas Herrlin, BTJ-häftet nr 14, 2020.

https://www.bokus.com/bok/9789144138336/skriv-skonlitterart/

måndag, januari 25, 2021

jag går i skogen

Jag går i skogen och vintern växer omkring mig som ett vitt töcken. Jag försvinner i min ovetskap om vad vi egentligen är, vi som finns i den här dimensionen, liksom klämda mellan himlen och marken, laboratorieglaset; vi är lika ovetande om vår egen existens som toffeldjur i en sockerlösning.

På ett sätt och på ett sätt inte. Vi vet ju så himla mycket. Och ändå är det så mycket som går oss förbi. Det är inget mysterium, det är bara det att vi är skorpan överst på den tunna isen. Vi rusar genom tiden utan att kunna fastnagla vad tiden exakt är. Luftbubblorna fastfrusna, men i rörelse. Vattnet under oss är bara mörkt.

Hur hänger det här ihop. Gör det det. Har vi något gemensamt, jag och de snötäckta barrträden. Den ensamma koltrasten som tjipp-tjipp-tjippar iväg i den duskiga januaridagern.

Varenda dag är det samma frågeställning vi jagar via uppdateringar böcker samtal flykt teveserier nattliga funderingar ångestsvettattacker. Vem ska trösta Knyttet. Vårt behov av tröst är omättligt. Det växer ett fält inuti mig, en okänd mark som bara expanderar. Universums mörker. Kaffekoppens sump.

Jag tänkte, när skogen tog en stor tugga av mitt inre, att fast eller på grund av jag inte kan gestalta det här (eftersom som jag är osäker på vad det är, det som jag ska gestalta) så måste jag försöka. Jag tänkte att jag är inte alls bombsäker på att det här kommer att vara glasklart. Men. Att det kan få vara det.

Jag blir aldrig färdig med det ofärdiga; det är mycket mer plågsamt än så blek som formuleringen ser ut. Det ofärdiga blir aldrig färdigt med mig. Den stora mörka munnen som öppnar sig bland trädens skuggor.

Att svälja sig själv.

Vad är en människa. Vad är hon inte.

Jag tänkte skriva om ambivalens, eller inte. Eller kanske mer om att inte vara riktigt säker, men vilja vara säker. Eller att ha kontroll eller om att vilja ha kontroll. Men jag är osäker. Jag tänkte skriva osäkrat, om att vara osäker. Men jag vet inte riktigt hur det kommer att bli.

Tänk om texten aldrig börjar, tänk om den är ett stup.

Om jag vänder mig till dig; låter mörkret sippra ut i snön som varmt bläck. Sträck dig mot det.

Vem är du. Du tillhör kanske också dem som är osäkra. Du vet hur man kan känna sig. Nej jag vet inte. Jag kan inte veta. Vad ska vi göra åt det här. Jag skriver hellre en dikt än att. Jag vill inte ta ställning. Men samtidigt. Du har en aning om att något är skevt och att du borde tycka något om det, visa ditt ansikte.

Tänk om det du ser i spegeln är något du inte gillar.

Jag anar att det finns en underström här som kommer att växa upp genom isen och bli en stark våg. Jag tror att ytterst handlar det om att ta ställning, om politik, om att visa moral, ta ansvar, och att inte vara rädd för att ha fel, att det osäkra är en säkerhet, en försäkran om att du i ditt sökande är just den människa du anar att du är.

Du kanske börjar med att ställa en öppen fråga, i all välmening. Du vill ju veta. Det har du rätt till, tycker du. Någon skriver därför, upprivet, i en förtvivlad och ilsken uppdatering: Vad är det som händer i den här världen. Ja det är alltid en rimlig fråga. Någon annan skriver, bestört och misstänksamt: Det är något sjukt i det här landet.

Ja det finns underliga symtom. Men kruxet med den där typen av utrop är att de mycket sällan har någon faktisk underbyggnad, det finns inga förklarande realiteter; de bygger antingen på någon form av oro eller rädsla eller okunskap eller farhåga eller bara på en plötslig impuls, en känsla. Nu behöver jag säga något. Nu är det väl ändå nog. Och ger man uttryck för sådant som inte är underbyggt utan snarare är ett slags påhitt, en fantasi, och framställer det som ett faktum, då har man redan sått ett frö till ett växande missförstånd.

Ibland vill man sätta en bok i händerna på folk. Läs den här du. Och smält det som står.

Samtidigt. Vi måste ju ställa frågorna. Det kan ju stämma. Det stämmer förstås ibland. Och samtidigt. Vilket är motivet. Vad är det vi vill veta. Vilken sida av verkligheten befinner vi oss på.

Går man först till sig själv och verkligen tar tag i frågeställningen gissar jag att man når en bit framåt. Men det kräver en del. Att man läser. Att man lyssnar. Att man drar slutsatser. Att man ställer frågor som har en reell grund. Stämmer det att. Kan det vara så att. Hur kommer det sig att. När blev det så att. Varför. Vem. När. Ett kluster av frågor. En hel svärm av svar.

***                                               

Det finns en gräns du vet det och den går här där du måste välja vilken sida du ska stå på.

Är vi alla inte en av dem, som häpnar över det svårgripbara. Ibland i alla fall. Och som blir osäkra. Vad är det som sker. Vad ska jag tycka. Vilken vind ska jag följa. Vilken knuten näve. Vilka ord. Är vi inte alla ibland lite tvivlande på det där sättet, att vi inte vet om det vi känner och tycker är rätt. Faran är att kliva ut i det där, i ovetskapen, och börja göra sig föreställningar. Det kan bli tokigt utav bara helsicke, detta att grunda sin uppfattning på en upplevelse av att något inte står rätt till, men samtidigt inte förstå eller förklara vad. Är det inte väldigt ofta en avsaknad av kunskap som orsakar det där. Man vet inte. Och då börjar man gissa. Och misstänka. Och tro vad sjutton som helst. Och det spårar iväg åt de mest märkliga håll.

Fast då är det är ju inte bara okunskap. Inte alltid. Att tro något och gissa något är inte i sig särskilt skadligt, det kan ge tröst, det kan till och med vara upplyftande. Men. Det kan också leda till dårskap. Och förakt. Jag skriver nu om dem som skriker oss i ansiktet att vi är svaga eller annorlunda eller icke önskvärda. Vad tar det åt dem. Vad tar det åt människor. Vad ska vi göra åt dem. Vi är alla så svaga. Här skulle jag förstås kunna skriva: Vad är det som händer med den här världen, det är något sjukt med alltihop.

Men det som händer i den här världen händer på grund av oss. Det är vi. Det är dig och mig det handlar om. Din granne. Din grannes granne. De på andra sidan muren, gränsen, floden, havet. Allihop är med, så olika vi ändå är.

Tänker du ibland att de som säger: Det talar emot allt sunt förnuft, att de inte har en aning om vad de egentligen menar? Att uttrycket "sunt förnuft" egentligen är nästan synonymt med ordet "fördomar".

Vad händer om de möter alltihop från andra hållet, de som bara måste klämma ur sig något raljerande men felaktigt och/eller innehållslöst om sakernas tillstånd. Vad händer om vi säger: Hej där. Här står vi och väntar. Det är ingenting farligt därute. Det är ingen som vill dig illa. Inte om vi ser till att det är så, genom att leva jämbördigt och med stort lugn och tillåtande tålamod se tiden an.

Vi orkar inte höra på dessa skrik av vrede. Vi vill inte se fler fönsterrutor krossas. Vi vill inte ha de där långfingrarna och avgrundsbrölen i ansiktet. Vi vänder inte andra kinden till. Vi vänder dem ryggen.

Stå kvar och skrik om du vill men ingen kommer att höra dig till slut.

Sitt där och ljug, ingen kommer att tro på dig alls till slut. Ingen vill följa en bedragare. Eller? Handlar det här om sanningsbegreppet, om människans förmåga att föreställa sig omständigheter som är på ett helt annat sätt än vad allting egentligen är? Varför finns det klimatförnekare, när vetenskapen är glasklar. Varför tror människor på Donald Trump, när alla ser och hör att han ljuger. Varför växer konspirationsteorier till enorma sanningar för somliga, sanningar värda att kämpa för, ställa upp i val för, bilda föreningar, organisationer, demonstrationer. De här vaccinmotståndarna, exempelvis, är det rädsla eller misstänksamhet eller dårskap som driver dem. Eller det man kallar masspsykos, som ju inte är en psykos utan någon slags längtan (?) efter gemenskap, samhörighet, bekräftelse.

Jag vet inte, det här är jättesvårt. Hur ska man förstå att somliga går i fällan och somliga inte. Flatearthers. Vi skojar med dem. Men de är på riktigt. Är det någon form av protest. Anarki. Det tror jag vad jag vill om. Hur kan du vara så säker på det. Jag har aldrig hört att det inte kunde vara precis tvärtom. Vem vet egentligen någonting om någonting.

Åjovars. Öppna en encyklopedi. Gå till en vederhäftig vetenskaplig sammanslutning. Lyssna till dem som vågar tvivla men som gör det utifrån att de faktiskt vet något, kan något.

Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Brukar man säga. Och det stämmer, det vet jag. Men det är också helt osant, eftersom den där vetskapen är av sten, den är ett berg att stå på, man är där uppe och har utblick och världen blir större och större och himlen högre och högre och förundran allt mer ... förundrande. Vi är förlorade i alltet, men det är i det förlorade vi finns till.

***                                                                            

Det är något i min vandring i det här snölandskapet som frigör mig från det som jag kom hit för att hitta. Jag letar efter något bra, så enkelt är det. Är det våra självbilder vi ser bland skuggorna, är det varandra vi anar. Människor som vill väl. Jag kommer ihåg när det fanns de som nedlåtande kallade dem som vill gott för pk-människor, för godhetsknarkare, för idealister, naiva. Vad var det för sätt. Hur kan man dissa dem som strävar efter jämlikhet och som motarbetar förtryck och diskriminering. Att verka för vänlighet, i meningen sträck ut din hand är en praktik, en syssla, ett liv. Hur kan man se ner på snällhet, det är inte alls snällt. Bläcket är blått och klibbigt i belackarnas munnar. Snön smälter, smutsgrå, tråkig. Inte ens träden lyssnar på deras oförskämdheter.

Det är i såret som du ser vem du är, ljuset som slår in mot barken, den låga strålkastarsolen i januari som är ett enda brinnande öga som följer dig vart du går, bara skuggan är onåbar. Vi gömmer oss i tvivlet och osäkerheten, samtidigt som det är tvivlet och osäkerheten som gör att vi kan reflektera.

Allt som krävdes var att lyssna. Se vad vi har i händerna. Ingenting. Kan du inte komma hit, lämna det där skuggriket där fördomar och inbillningen att den starkes rätt är någon slags medicin mot oordning. Så funkar det inte. Medicinen är dina ord och din öppna hand och en mörkröd ros i en glasvas i ett skimrande fönster om vintern. Här. Ta emot allt vi har. Det vidöppna ingenting. Ta tag i ingenting du också. Den öppna handens förtvivlade längtan efter olikhet och jämlikhet. De fallande kronbladen mot det torra träet.

måndag, januari 11, 2021

den där selfien

När den sista palissaden är riven. Det sista templet. Den sista muren. Fortet. Byggnaden där friheten är inlåst. Vad är det som kommer ut.

Hur ska vi förstå begreppet frihet. Eller ofrihet. De öppna frågorna är livsfarliga. De öppna frågorna är livsviktiga. Det är alltid människor som begår de människofientliga handlingarna.

Se dig själv i den där selfien.

Vi måste tänka oerhört hårt. Vi måste samtala oerhört mycket. Vi måste lyssna intensivt. Vi måste säga ifrån med sylvass tydlighet.

Ord kan dra åt så många håll. De rymmer både ofriheten och friheten. Vi ropar samtidigt på att låsa in de jävlarna, som vi ropar på att släppa ut oss själva. Jag vill göra som jag vill. Jag vill att du ska göra som du vill. Och där emellan brinner den gyllene regeln.

Vi klarar inte av att vara fria och då skriker vi efter myndighet och lagar och bestraffning. Och då förtvinar vi. När vi förtvinar knyter vi näven och går samman. Men. Vi. Får inte. Gå. Åt fel håll.

Där brinner linjen. Den gyllene regeln. Gränsen är alltid lika tydlig. Krossa inte det där fönstret. Säg inte de där orden. Slå inte den där människan. Gör det bara inte.

***

Ibland kan man förtvivla. Men då måste man andas lite lugnare. Minnas vad som har hänt, över tid. Komma ihåg att det får inte hända igen. Komma ihåg att framtiden ställer krav på oss, vad vi gör nu. De efterkommande ser på oss.

Titta på de där människorna. Teven står i lågor. Den där ettern. Ilskan. De människor som av vad är det som händer med dem ignorans (ja), rädsla (ja, men i folkhopen är det som om den lämnar dem, de blir bara skrik, råa garv, livsfarliga), oförstånd (för enkelt, för utslätande), ondska (om ondska grundar sig i föreställningen att om jag tar till våld bidrar jag till lugn, men det är inte logiskt) och bara av ren och skär avsaknad av vett, tar sig för att gå med i den skränande massan. Är det som ett rus. Är det som ett gift. Jag vill inte veta men jag måste begripa.

Den där jäveln som verkar tänka att nej nu ger jag fan i det här och han kastar den bisarra flaggan han burit på ifrån sig och börjar klättra upp på den där muren, för nu ska det väl i alla fall hända något. Nu ska väl i alla fall jag få bekräftelse på att det som jag anar att det är som det är att alla jävlar lurar mig kan vara som det är eftersom det är jag själv som agerar. Ser ni inte att jag klättrar här. Ser ni ingenting. Tänker han så. Tänker han alls.

Finns det sådana som inte reflekterar. Med huvuden som är som stelnade kokor av dynga.

Eller är det något de saknar, i hjärtat. Alla dessa människor kan ju inte vara oälskade, din naiva tok. Alla dessa människor kan ju inte längta efter en tid då de var små, hade gosedjur, någon lyfte upp dem, sniffade på deras mjuka hår. Minns Donald Trump något sådant. Finns det elakhet, som en nedärvd egenskap. Jag är född dum, hur är det med dig.

Är det nu du ska sluta att tro på det goda i varje människa. Att det inte finns några förmildrande omständigheter. Men det finns omständigheter.

Vi ska väl aldrig sluta. Det var därför vi kom hit.

Människor skapar sin egen förtvivlade verklighet.

Jag kommer aldrig att helt begripa men jag kan ana. Och det viktigaste är att det verkligen reds ut, rent faktiskt, att rättvisa skipas, att lagen har sin gång, att alla fälls och döms. De där selfiesarna kommer att granskas. De läggs redan upp. Namnen plockas fram. Människor grips. Och sedan börjar drömmen om, drömmen om det nedbrända palatset, den grå muren, den medeltida borgen som det väller rök ur. När ska människor sluta.

De ska ju inte klättra på varandra. De ska hålla om varandra.

Det är för tidigt att tänka på det här. Det är för sent att tänka på det här. Det här måste vi tänka på oavbrutet.

Det handlar om att orka luta pannan mot det heta glaset och mot det frusna glaset samtidigt och samtidigt som ens egen verklighet rör sig där ute trafikströmmen, snögloppet, ambulanserna, de mörkklädda människorna under svarta paraplyer, strålkastarna som blänker i blasket tänka på det som sker som något oerhört viktigt och avgörande och samtidigt något som man måste tänka på med distans. Att förstå ett skeende är att vara en del av dess utanförskap.

Det är den gamla vanliga frågan. Vad är en människa. Håll upp lyktan och titta in i varandras ansikten. Vem är det du tar en bild av. Vem är det som lyser på den där lilla blanka skärmen. Är det verkligen inte du.

***

Jag tycker inte att de efterkommande ska se oss i ett förmildrande ljus utan i ett knivskarpt. Ingen ska komma undan. Ingen ska kunna säga att jag förstod inte, att jag trodde bara att, att jag hade ingen aning om, att det måste du väl förstå att, att de ville väl inget ont, egentligen, att vad skulle jag ha gjort menar du.

Sagt ifrån. Som Stéphane Hessel skriver: "Indignez-Vous!" Säg ifrån. Nu varnar vi varandra för ordets verkanskraft, att det en auktoritär ledare säger kan bli verklighet och att människor snabbare än vinden går från ord till handling.

Men ord går också den andra vägen, som Joy Harjo skriver: "Without poetry, we lose our way."

Tröst och hobbylim. Men starkt som bara den. Vi kan klistra ihop våra hjärtan och det kommer att hålla. Bygg fantastiska världar men vet att dra gränsen mellan det som är och det som skulle kunna vara.

Hur ska man säga saker utan att de blir som mera skrik, mer förtvivlan.

Älska din nästa såsom dig själv. Det du inte vill att andra ska göra mot dig, gör inte det mot andra. Chilla. Läs en bok om hur man begår en revolt med fredliga medel. Bilda ett parti. Rösta. Skriv någonting. Ta en promenad. Dofta på blommorna. Sitt bara där. Och tänk efter.

Stéphane Hessel igen (han skriver om nazismen, all hans erfarenhet grundades på vad som skedde under andra världskriget, han var motståndsman, diplomat, var med och författade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna): "Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till 'fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla'." Han fortsätter: "Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme: "ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND, / ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA".

Är det där friheten är, i den kreativa processen. Artivismen. I en sång och ett utrop och en dikt och en bild och en precist formulerad tanke om det oprecisa, i den där högen av blommor, verser, böcker. Eller kanske inte friheten i sig, utan rörelsen mot frihet. Till friheten. Eftersom rörelsen mot ofriheten börjar alltid med det vi nyss såg. Hatet mot media, föraktet för konsten, för bildning, fördjupning, förståelse, jämställdhet. Och jakten på det fria ordet, nedrivandet av det som konstituerar; att skratta rått åt det betryggande och det förklarande. Spotta på den som förtvivlar men vill väl. Människor som tror att de har sett sanningen men den är en medveten och iskall lögn vars grundideologi (för en sådan finns det) är att det som inte är som du ska slitas sönder och därför måste du vara som jag.

Vem vill inte väl. Varför. Vilka är de.

Vilka är det som skrattar rått åt svaghet eller åt dem som vill nå varandra med tillit och ödmjukhet. Gömmer det sig något i det där råa skrattet. Gömmer du dig där. Eller det som också kunde vara du.

Se dig själv i den där vidriga selfien.

Det gömmer sig något i oss som vi alltid måste gripa efter och belysa. Hårt. Ärligt. Att med mild och bestämd kärlek rannsaka det i människor som äger förmågan att bli det omänskliga. Jäkligt tungt. Men ett sätt att desarmera destruktionen.

Och vi måste fortsätta med det oavbrutet. Inte en lugn stund. Njut.