måndag, december 16, 2019

det lackar mot jul

Röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
                                         och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
all                                      Flower Power


Ur Dödens lilla bok, 2005


foto MC18


torsdag, december 12, 2019

allt är bra

Allt är bra. Alla människor är så lyckliga en människa kan vara. Rättvisa råder. Ingen trampar på den svagare. Ingen förnekar någon det den behöver, för att klara tillvaron. Även fåglarna har det bra. Himlen är ljus och syresatt och koldioxidhalten har minskat. Värmen är behaglig och grundvattnet fylls stadigt på av friska klara regn och tinande snö. Där kommer ett par kossor, fritt betande av det klorofyllgröna gräset. Där springer en räv över fältet. Och grodor sjunger i skymningen. Syrsor. Moln av ollonborrar, mässingsblanka, midnattsblå i skuggan. BAMBAM BAM BALABLAM. Oj. Där kom en människa i ett moln av avgaser. Overallen är fläckig av petroleum, händerna dammiga av kol. Hen är förbannad. Det är inte mycket soppa kvar i tanken. Och regeringen med sin bensinransonering. Och grannen med sin köksträdgård. Och ungarna med sina skyltar och plakat. Världen har förändrats. Förbaskat. Men grodorna tycker det är bra. Och räven. Fåglarna på sjön. Fiskarna i djupet. Och ungarna, de gillar det här nya. En hållbar värld. Kretslopp. Förnybart. Att vi stoppar utsläppen tillsammans. De gillar oss vuxna nu. Vi visar att vi vågar ta ansvar. Så det får väl vara okej. Soppatorsken. Bilen kan stå. Jag kan knalla sista biten. Kvällen är ändå så fin. Hör du syrsorna. Och lärkan. En sista silverdrill mot solen när den sjunker. Tillvaron är fantastisk.

Foto MC19


måndag, december 09, 2019

rädda världen

Visionen var glasklar. Vi skulle rädda världen. Vi skulle göra det med vårt språk och våra texter. Jag skulle sjunga ut det. Det skulle inte finnas några spärrar. Det var nu och då och sedan det hände.

Vi började med HORD. Nu rear vi ut den. Köp och lev.


i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills

nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar

biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan

som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur HORD 2012

Foto MC-19