fredag, november 12, 2021

jagperspektivet

Jag har aktat mig för jagperspektivet i den här frågan, eftersom jag dels anser att det privata är privat, dels att en anledning till att vi har ställt till det som vi har gjort - och tycks ha så svårt att förstå det och ändra oss - är den superindividualism och ultraegoism som har knuffat människan framåt (eller bakåt) de senaste decennierna. Knepigt. Vi vill ju inte tillbaka till massornas tid, heller. Folkrörelser som politiseras populistiskt och en majoritet som inte tolererar olikheter eller olika uppfattningar. Typ Kapitoliumsyndromet. Men. Nu handlar det om vår fysiska omvärld. Naturen. Djuren. Växterna. Luften vi andas. Klimatet - de långa temperaturkurvorna och de stora väderomställningarna - som förändras på grund av oss. Här krävs verkligen en genuin folkrörelse. Säg ifrån. Indignez-vous! Hör gräsrötternas röster. Till slut blir vi alla klimataktivister.

Well. Jag twittrade en tråd om detta, och vek av från den allmänna banan och in på den enskilda stigen. Lite har Katharine Hayhoes bok Saving Us påverkat mig; hon menar att vi måste prata om det här - mycket - och att vi måste utgå ifrån oss själva, vår situation, hur vår värld påverkas, och - framför allt - lyssna på andra. Och lyssna öppet. Det finns en folkbildningstanke i det där; att se varandra för de vi är och hitta gemensamma - eller olika - utgångspunkter för att förstå världen och oss själva. Det skapar tillit. Och genom att känna tillit skapar vi en grund att stå på, att arbeta ifrån, bygga om världen ifrån. Så här skrev jag: Jag har engagerat mig i klimatrörelsen eftersom jag har förstått allvaret i klimatkrisen. Om man läser några aktuella böcker i ämnet. Om man följer några sajter med auktoritet och forskare med genuin kunskap och erfarenhet. Då inser man snart att vi måste ställa om väldigt fort. Jag är noga med att inte bli för personlig, att vara saklig, ha adekvata källor, lita till vetenskapen. Det finns så mkt annat man kunde göra. Jag har alltid velat se Kalifornien. Kustremsan. Vinodlingarna. Det där märkliga klimatet med skidåkning i bergen och surf vid kusten. Men. Moralen sätter stopp. Jag kan inte ta mig dit, ja om jag inte åker med ett långsamt frakt- eller segelfartyg. Jag bryr mig inte. Det finns resor att göra även här, med tåg och cykel och till fots. Att se världen är att se sig själv. Men mkt mer än så. Det handlar ju inte om mig utan om världen i stort. Jag har delat mkt info om detta, från den basala naturvetenskapen (växthuseffekten, koldioxidhalten, värmestrålningen) till samtida forskning, hur extremväder är kopplade till de antropogena utsläppen, hur avsmältningen eskalerar, metangasfickorna som öppnas när permafrosten släpper, hur albedoeffekten avtar, djurarter dör ut, haven värms upp, och så vidare. Jag har gått i klimatmarscher. Tidigare hade jag demonstrerat typ en gång i hela mitt liv, mot kärnkraft kanske 1979. Jag har gått med i klimatnätverk, studerat Agenda 2030, suttit med på hållbarhetskonferenser, lyssnat på många webbföreläsningar. När Greta Thunberg satte sig utanför riksdagshuset skrev jag samma dag att det var den viktigaste händelsen i klimatarbetet hittills. Världen växte mycket snabbt. Tidigare var det svårt att ta upp det här ämnet, klimatfrågan, klimatförändringarna, klimatkrisen, till samtal. I partiledardebatter nämndes det inte. I media var det om inte sällsynt så aldrig förstasidesstoff. Jag var på ett seminarium som Nobelmuseet ordnade, med forskare och skribenter från USA och Sverige. Då lärde vi oss om klimatförnekarbranschen. Koch Brothers. Heartland Institute. Oljelobbyn. Så mkt pengar de har plöjt ner i propagandaapparaten. Och så lyckade de har varit. Jag har diskuterat klimatkrisen med förnekare på alla nivåer, från troll och dubbel/trippelkonton till riksdagsledamöter och kommunalpolitiker. De vill aldrig helt förstå. De kommer gärna med personpåhopp istället för att diskutera sakfrågan. De tynar bort nu, deras trovärdighet är lika med noll. Istället är det fördröjarna och de uppgivna som tar över. Vi måste ju tänka på. Vi kan ju inte bortse från. Vi måste räkna in att. Det är ingen idé att. Det där tomma malandet är påfrestande.
När de stora klimatkonferenserna samtidigt blir de stora gesternas och de tomma ordens arena, är det lätt att känna sig uppgiven. Vi vet ju allt. Korten ligger på bordet. Koldioxidhalten ökar. Temperaturen ökar. Kurvorna bryts inte. Värmerekorden avlöser varandra. Och vi vet alltså varför. Vi vet vad vi måste göra. Biosfären - vår egen livsmiljö - är annars dödsdömd. Vi kommer att göra planeten obeboelig. Är det värt det? Vårt sätt att leva över jordens tillgångar. Att begå rovdrift. Att tränga ut andra varelser. Ruinera naturen. För att vi. Längtar efter ngt annat än det vi har. En annan kust. En annan bergskedja. Stad. Tid. Liv. Men det finns bara det här, som vi har för våra händer nu. Vi måste ta hand om det. Sluta bränna fossila bränslen. Ställa om till hållbart. Bli kretsloppsvarelser. När det nu kommer uppgifter att #COP26 inte lyckas hela vägen, att prognoserna för temperaturen pekar på över två grader och upp mot tre, skulle det vara lätt att bli sorgsen, frustrerad, uppgiven, ledsen till och med. Men. Det har vi inte tid med. Vi måste ju fixa det här. Säga ifrån. Agera. Sprida kunskap. Alla får göra vad de kan. Vad kan du göra. Hur påverkas du av klimatförändringarna. Hur blir din och dina närmstas framtid. Hur blir det för alla andra efterkommande. Hur går det för haven, glaciärerna, sjöar, skogar, stränder, djurens alla lekplatser och bon och deras föda och våra fält och ängar, odlingsmark, vattenreservoarer, floder, städer, hus. Hur blir det för oss. Om vi inte agerar kraftfullt nu och ställer om. Vill vi veta det. Eller tar vi ansvar. Är vuxna. Lyssnar på forskarna. Gör allt så bra vi någonsin kan. #fridaysforfuture