måndag, december 05, 2011

rut och rot gör en embryo

Måndag eftermiddag. Den första snön kommer, den singlar som silver ur den svarta himlen.

Varken Rut eller Rot har sett snö förut. De står alldeles stilla. Och tittar. Och tittar. Ögonen fylls av snö och kyla och hela världen gnistrar. Varken Rut eller Rot kan röra sig ur fläcken. Snön och ljuset genom snön hypnotiserar dem. Allting är verkligt. Allting är stilla. Allting är tomt och fridfullt.

Det snöar, säger Rut.

Det är helt otroligt, säger Rot.

Plötsligt kommer Farran förbi. Med en skovel på axeln och en skyffel i handen.

Ska ni hugga i här eller?

Nä, säger Rut och Rot i en mun. Med öppen mun. Med snö i munnen. Det bara vräker in i dem. De förvandlas till snögubbar. Allting är vitt. Öppet.

Det snöar, säger Rot.

Det är helt otroligt vad det snöar, säger Rut.

Och Farran drar igång snöslungan och Morran plöjer sig fram med skoveln och Embryo och Brollan vispar förbi med varsin skyffel.

Ska ni inte skottland? säger Embryo.

Nä, säger Rut. Nä nä, säger Rot. Vi är i snön. Vi är inuti snön. Vi är snön. Snön. Snön. Snön.

Och sedan försvinner de ned för gatan, långsamt vaggande, armarna utsträckta, ansiktena mot himlen. Man hör deras snösång, deras verser, deras dikt om snön, orden bara vräker ned, de hamnar i drivor, de hamnar överallt. Alla ord är snö. Snö. Snö. Snö

rut och rot orsakar panik

Det finns inte en lugn stund. Hela tiden måste man göra något. Och man måste göra det bra. Och man måste göra det nu. Och man måste göra det effektivt.

Det spelar ingen roll vad man gör, bara man gör det. Rut och Rot pinnar omkring överallt hela tiden och utför sysslor, bara gör saker, för att allting ska bli som det är - uttänkt, planerat, uppdraget, uträknat. Alla är små kuggar som måste göra nytta, för att - göra nytta. Alla måste arbeta för att det är bra att - arbeta. Ingen kan hamna utanför. Ingen kan var ineffektiv. Ingen kan dagdrömma. Ingen kan sitta och skriva dikter eller bara vegetera. Ta dagen som den kommer. Hasta Mañana. Hakuna Matata. Det finns inte längre. Tillvaron är ett garnnystan, och alla människor är invirade i det som fångna insekter. Det surrar och kvider och susar och jäklas.

Bara en stackare står utanför.

Bara en enda överlevare står vid sidan av och betraktar eländet.

Bara en slöfock är kvar i periferin. Bara en är hemma i utanförskapet. Embryo. Han sitter på en parkbänk med händerna knäppt över magen och benen utsträckta och har en milkshake bredvid sig och blicken bara travar omkring i Ingenting och tankarna bara svävar omkring i Ingenting. Han är ingenting. Han kan ingenting. Han vill ingenting. Han är dagens hjälte. I Embryo bor sinnesfriden.