fredag, februari 22, 2019

mänskligheten

Mänskligheten gå hem, du är full. Du har berusat dig på olja. Du har rökt på, på kol. Och omvärlden blir sjuk av det. Du blir sjuk av det. Doktorn säger: Sluta drick olja. Vetenskapen säger: Sluta bränn kol. Biosfären säger: Vi kan inte andas. Träden djuren havet himlen allting: Vi pallar inte trycket. Lägg ner. Lägg av. Ställ om. Gör som doktorn säger, den enda medicinen är du själv. Ändra ditt beteende och fyllefebern kommer att gå ned. Och du ba: Inte kan jag sluta hälla i mig den här goda oljan. Inte kan jag sluta känna kicken när jetplanet skjuter iväg mig, hur jag trycks in i flygstolen som en liten märla. Inte kan jag sluta bli stenad av allt detta kol, uppfylld av dessa dimmor av rök som omger våra städer. Jag är beroende av smog. Jag är beroende av att lägga handen på en nypåtänd förbränningsmotor och känna hur den skälver under mig. Jag är inte full, jag är stark. Jag är superstark. Men doktorn säger, igen: Lägg ner nu, Mänskligheten. Ser du inte att allt omkring dig avlider. Insekter. Sjöfåglar. Däggdjur. Biosfären krymper samman till en liten livrädd näbbmus. Och till slut lägger den sig på rygg med likstela ben. Allt dör. Vill du verkligen det här, Mänskligheten? Se din egen värld gå under i dina dimmor av petroleumdroger? Nej. Gå hem då. Gå tillbaka. Ut på savannen. Upp i träden. Ned till kusten. Upp i bergen. Andas. Stå absolut stilla, på Mount Everests topp. Och känn hur atmosfären återhämtar sig. Hur koldioxidhalten sjunker. Hur värmen avtar. Hur vinden tilltar i styrka och hur de stora molnen fylls av snö och hur isen stärks igen. Det går att få ihop det här. Stadga världen och låta kretsloppet sköta om det; naturen är mirakulöst spiknykter, alla dessa gifter du spytt ut till trots. Låt naturen ta kommandot.
Foto Magnus Carlbring

torsdag, februari 21, 2019

crescendo

Alltså så här är det. Det ungdomarna har sett och förstått är ju de vetenskapliga fakta som vi har vetat om länge nu och vad de gör - den här revolten - är att säga ifrån. Finns det något annat de kunde göra, rimligare? Somliga menar att de skulle gå i skolan och lära sig om klimatet och på det viset påverka. När då? Hur då? På vilket sätt? Klimatkrisen är nu. Alla vet vad som behöver göras. Ingenting sker. Och det är självklart att de här ungdomarna kommer att arbeta med att stävja klimatförändringarna och bygga en mer hållbar värld i framtiden; de kommer att bli tvungna till  det. Det viktigaste vi kan göra är att stödja dem och att inte tycka att det är rart att de agerar utan fatta att det här är allvar. De kommer inte att sluta. Klimatförändringarna kommer inte att upphöra. Ingenting kommer att ske, förrän reaktionen från den så kallade vuxenvärlden (vem är vuxen den här situationen?) är den enda rimliga. Aktion. Handling. Gör vad ni någonsin kan för att medverka till omställningen till ett hållbart samhälle. Barnens och ungdomarnas frustration är inte på lek. Somliga menar att de är uppskrämda, att de mår dåligt av klimatlarmen. Tror fan. Det är deras framtid larmen handlar om. Deras jord. Vi som kommer från materialismens crescendoepok, 1900-talets slut, en era med outsinligt flöde av saker och drivmedel och en till synes aldrig avstannande expansion - människan är kapabel till allt - har nog inte helt och hållet fattat det som klimatforskare, från Antarktis i söder till Nordpolen i norr, och nu de unga, har begripit. Jorden är en enda. Och vi bor på den. Och förstör den, snabbt.

tisdag, februari 12, 2019

naturmupp 3.0

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. Klimatsekterist. Klimatalarmist. Katastrofidealist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Alternativt: religiös fanatiker. Och: hjärntvättad. Eller det här: klimatfascist. Och: domedagsprofet. Och nu senast (uppdaterad november 2020) påstår en svensk riksdagsledamot att jag "tillhör en fanatisk sekt"Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.
   

Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.

Läser man på, bara så lite, vet man hur landet - och världen - ligger. Det finns inga tvivel. Prognoserna stämmer, med brutal exakthet. Det man räknade ut för 50 år sedan, att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären ger en temperaturökning globalt med två grader, är på väg att ske. Termometrarna ljuger inte. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det går bara åt ett enda håll: helsicke. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.

Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det här i över 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve och radio och på sociala medier, på ledarsidor, vid fikabord och middagsbord. Och sista halvåret, ja sista månaderna bara, har det riktigt stora steget tagits. Ungdomarna revolterar. Greta Thunbergs klimatstrejk sprider sig över världen.

Vi kan inte tveka. Klimatförnekarna och de som har gjort frågan om den globala uppvärmningen till politik (som om man skulle kunna tycka bort det faktum att temperaturen stiger) blir allt hårdare - och gemena - i sin retorik. Men det är i övergående. Vägen mot omställning till ett hållbart samhälle går ju inte via dem, utan via dem som engagerar sig och som själva ställer om och som bildar opinion. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Det är bråda och oroliga - men också kreativa och roliga - tider, för oss naturmuppar.


Foto Magnus Carlbring