Mänskligheten gå hem, du är full. Du har berusat dig på olja. Du har rökt på, på kol. Och omvärlden blir sjuk av det. Du blir sjuk av det. Doktorn säger: Sluta drick olja. Vetenskapen säger: Sluta bränn kol. Biosfären säger: Vi kan inte andas. Träden djuren havet himlen allting: Vi pallar inte trycket. Lägg ner. Lägg av. Ställ om. Gör som doktorn säger, den enda medicinen är du själv. Ändra ditt beteende och fyllefebern kommer att gå ned. Och du ba: Inte kan jag sluta hälla i mig den här goda oljan. Inte kan jag sluta känna kicken när jetplanet skjuter iväg mig, hur jag trycks in i flygstolen som en liten märla. Inte kan jag sluta bli stenad av allt detta kol, uppfylld av dessa dimmor av rök som omger våra städer. Jag är beroende av smog. Jag är beroende av att lägga handen på en nypåtänd förbränningsmotor och känna hur den skälver under mig. Jag är inte full, jag är stark. Jag är superstark. Men doktorn säger, igen: Lägg ner nu, Mänskligheten. Ser du inte att allt omkring dig avlider. Insekter. Sjöfåglar. Däggdjur. Biosfären krymper samman till en liten livrädd näbbmus. Och till slut lägger den sig på rygg med likstela ben. Allt dör. Vill du verkligen det här, Mänskligheten? Se din egen värld gå under i dina dimmor av petroleumdroger? Nej. Gå hem då. Gå tillbaka. Ut på savannen. Upp i träden. Ned till kusten. Upp i bergen. Andas. Stå absolut stilla, på Mount Everests topp. Och känn hur atmosfären återhämtar sig. Hur koldioxidhalten sjunker. Hur värmen avtar. Hur vinden tilltar i styrka och hur de stora molnen fylls av snö och hur isen stärks igen. Det går att få ihop det här. Stadga världen och låta kretsloppet sköta om det; naturen är mirakulöst spiknykter, alla dessa gifter du spytt ut till trots. Låt naturen ta kommandot.
 |
Foto Magnus Carlbring
|
