Lyssnar på soundtracket till The Dark Knight.
Tänder ett ljus vid den bländvita bordsduken.
Äter så långsamt att rummet hamnar i rörelse.
Trummorna i hjärtat är dämpade av mild sorg.
Kopparbrinnande höstlöv faller sakta i mörkret.
Sover en stund i fårskinnet i den tysta fåtöljen.
Är liksom glad på ett stillsamt sätt att jag lever.
Läser Nima Hasans dikter från Gaza och allt
vi gör är lika viktlöst betydelselöst som aska.
Knyter nävarna mot den svarta stjärnhimlen.
Hundens ögon gnistrar tyst i novembernatten.
Det är först nu jag förstår att själen är en tyngd.
Det väldiga diminueras till en punkt i ditt hjärta.
Ett glas kallt kranvatten är tillräckligt för lycka.
Himlen om morgonen är ett sår av solsken.
Jag sover när jag är vaken, drömmer så starkt.
Brygger kaffe, drunknar sakta i nyhetsfloden.
De vita molnen trycks fast i den svarta himlen.
Väntar med en tunn blöt nummerlapp i regnet.
Människor samlas i sorgliga klungor på torget.
Citrusfrukt skramlar som dödskallar i påsen.
Skriver ett kvävt rop på hjälp på sociala medier.
Stirrar på den roterande skivan i mikron, eller
är det solens artificiella andhämtning av glas.
Eftermiddagen är ett framspytt stumt mörker.
Skatorna skär sönder timmarna med sina skrik.
Äter något som inte smakar någonting alls.
Lyssnar på Claude Debussys vansinnespiano.
Känner riktigt hur blodtrycket sväller i hjärtat.
Allting spricker och mörkret förvandlas till ljus.
Medicinkartan glittrar som en blöt sandstrand.
När jag är i skogen är jag inte längre mig själv.
En nötskrika fladdrar i grenverket som oro.
Ett led självlysande galonungar gungar fram.
Sitter med kängorna i kärret och räknar ner allt.
Jag läser grenverket över mig, det vilda chiffret.
Brygger en kopp gotländskt kärlekste till dig.
Saknar att träna som ett hav saknar havsfåglar.
Aluminiumljuset i vägens bländande spegel.
Står i fönstret och ser människor passera förbi.
Den urusla kriminalromanen blöder ordsörja.
Ser en serie om USA:s pågående sönderfall.
Ord är guldmolekyler som rör sig i atomhjärtat.
Redigerar nattens anteckningar till en klar rytm.
När jag var fem år skar språket sönder hjärnan.
Tillvaron är ett hårt klimatapokalyptiskt skyfall.
Går till affären och köper svarta stearinljus.
I det döda dammet syns människors spår.
Skrollar förbi bilderna på de brända kropparna.
Blå lågor av polissirener slungas in i matsalen.
Skriver på pendeln, signerar med en hjärtemoji.
På ugnsplåten ligger olivoljeindränkta rödbetor.
Dricker ett glas öl, spegelbilden darrar i köket.
De döda sitter i mörkret med sina grå ansikten.
Fladdermusbarnen i de fallande stengroparna.
Krevadnätterna som vi inte kan föreställa oss.
Vad gör du just nu; fångar de grå nattodjuren.
Hundarna springer i panik från ljudbomberna.
Föräldrarna sover i tältet av sönderslitna tyger.
Fiktion och verklighet skjuts in i samma fack.
Dröm och minne väver samman hösthelvetet.
Jag är nu nio år och världen imploderar sakta.
Hör Magda Gad rapportera från Darfur; all text
dör - de döda ligger som i drivor, rösten skälver.
Når punkten som får alla försök till gestaltning
att upphöra. Punkten rör sig som ett hårkors.
Landskapet växer som en våg av dött dagsljus.
Morgonen är lika mörk som kvällen och natten.
Du bär inom dig en kraft som stadgar världen.
Sitter i dagningen vid tidningens grå slagfält.
Går genom den gnistrande sjukhuskorridoren.
Den svaga sömnen översköljer mig på kaféet.
Jag är inte särskilt stöttålig nu, allting skimrar.
Vi är alla blyertsstreck i sjukhuspalatsets skiss.
Jag injicerar blodförtunnande, rymden svalnar.
Änget som omger världen är galet av solsken.
Jag börjar arbetsdagen, tiden flyter ur rummet.
Sätter på mig hörlurarna, skriver utan att tänka.
Jag är fri. Det är en känsla av hopplös glädje.
