onsdag, juni 21, 2017

att sluta röka

Ni vet hur det är att sluta röka. Eller det kanske ni inte vet; man behöver kanske ha varit nikotinist för att riktigt veta. Men ni vet hur människor är som försöker sluta röka. Inte ens under dödshotet (alla vet ju hur farligt det är) är det så lätt. Nikotinberoendet är svårt att tampas med. Vanan att ta en cigg sitter djupt; det är en stund av avkoppling. Men det går ju, till slut, att sluta. Titta hur det blev med krogarna; det tog bara något år innan de var rökfria. Liksom arbetsplatser. När någon tänder en cigarrett nuförtiden, blir omgivningen både förvånad och irriterad. Det är samma sak med jordklotet nu, och atmosfären. Oljeberoendet och utsläppen av koldioxid är som rökningen, fast för oss alla - människor, djur, växter - på jorden. På bara drygt 100 år har vi människor höjt koldioxidhalten i atmosfären till en nivå som är direkt skadlig. Temperaturerna stiger och klimatet förändras, och det går snabbare än någon har kunnat sia om. Det enda sättet att bromsa detta, är att vi lämnar oljeberoendet bakom oss, att vi minskar utsläppen. Och det måste ske drastiskt (det borde egentligen ha skett för längesedan, men då visste vi ju inte).

Den lilla flygskatten är signalpolitik åt rätt håll, men de åtgärder som behövs är betydligt större. Jag har skrivit det förut. Inför motbok på flygandet. Ransonera bensin. Se till att flygbiljetter kostar vad de ska kosta (subventionering av flyg och ingen skatt på flygbensin gör att konkurrerande trafikslag, som tåg, inte har en chans). Och sedan måste vi själva ta vårt ansvar. Och där är vi tillbaks till rökningen. Någon kan hävda att ingen kan ta min frihet - att ta en cigg - ifrån mig. Nej det är sant. Någon skulle också kunna hävda att ingen kan ta min frihet - att flyga vart jag vill, att färdas hur jag vill - ifrån mig. Men jo. Rökningen drabbar bara dig, särskilt när den passiva rökningens risker minskat. Men varje ton koldioxid du släpper ut, när du bränner bensin, påverkar någon annan; och ofta någon på en annan plats på jorden, mer utsatt för klimatförändringarna än din. Det drabbar också någon i framtiden. Dina barn. Barnbarn. Alla andra ungar. Och djur. Och skogar. Och hav.

Jag har skrivit mycket om det här, och delat mycket av klimatrapporter, forskning, mätning, effekter (skogsbränder, smältande glaciärer, torka, stigande havsnivåer, klimatflyktingar, nationer som försvinner i havet) och kommande effekter (hela habitatet kan bli obeboeligt, läs exempelvis Mark Lynas 'Sex grader', där det redogörs för hur världen kommer att se ut vid stigande temperaturer - vi vill inte dit). Stundvis blir man ju uppgiven. Trafikströmmarna som bara ökar. Resereklamen. Vi flyger mer (när vi måste flyga mindre). Köper alltfler bilar (här finns lyckligtvis en snabb trend mot hybrid- och elbilar). Tystnaden när ämnet tas upp; alla vill gärna inse faran men ett paradigmskifte (som detta är) tar lite tid. Omställningar är tunga att göra. Och ni vet hur världen ser ut: trumpismen och faktaförnekandet är verkligt farliga samtidsfenomen, inte bara vad gäller klimatfrågan. Protesterna från klimatförnekare kan vara öronbedövande (och påfrestande i sin ignorans). Och sedan detta, det sorgligaste av allt, att somliga försöker göra klimatkatastrofen till en politisk fråga, på vänster-höger-skalan (det är det inte, det är en fråga - precis som rökningen - för alla). Men. Det finns starka rörelser åt det andra hållet, både aktivister som agerar och protesterar och företag som arbetar för en ny framtid, där alternativa energikällor inte längre är alternativ. Problemet kvarstår dock, att vi varje dag bränner på tok för mycket olja, kol, bensin. Varje svensk medborgare måste minska sitt koldioxidutsläpp med tio ton per år (från 11-12 ton ner till 1 ton). All olja som redan är uppumpad och allt kol som redan är brutet, är redan det för mycket för vår atmosfär (dess skörhet och balans är anmärkningsvärt exakt: vi har liksom en himla tur att förhållandena mellan syre och kväve och kol är så finstämda som de är, här på jorden just nu, det är därför vi andas och finns). Varje försök till ny exploatering av oljekällor (som i Arktis) måste stoppas.

Ingen är ju perfekt. Vi kan inte predika för varandra. Jag har mina laster och jag har min egen koldioxidskuld jag behöver hantera; det är viktigt att göra det dagligen (hur kan jag resa på ett annat sätt, vad kan jag köpa istället för den här varan, vad innehåller den här produkten, hur är den tillverkad, vad finns det för alternativ). Det enda du kan göra är ditt bästa, agera utifrån dig själv och den kunskap du besitter. Skulle jag ge ett råd är det just att söka kunskap, läsa på, hitta vederhäftig information och forskning. När man hamnar i diskussioner om klimatet och dess förändringar är det påfallande ofta som den som förnekar och bestrider inte vet vad hen egentligen talar om; på det viset faller förstås argumentationen men viljan till förändring blir också mindre. Och vi måste förändra oss.

Det finns bra sajter. Stora forum. Man kan gå in på NASA, eller Naturvårdsverket, eller Naturskyddsföreningen, och söka upp deras klimatsidor. Se film! 'Before the flood'. 'En obekväm sanning' (ska finnas en sequel nu också). Gå in på UR Skola och sök på 'klimatförändringar'; det finns många föreläsningar och teveprogram. Och det finns alltmer bra litteratur. Den starkaste läsupplevelsen ger fortfarande Andreas Malms 'Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent'. Djup bildning och stor bildningseffekt. Malms historiska djupdykning 'Fossil Capital' är också läsvärd; den behandlar hela det moderna förloppet, från ångmaskinen och kolbrytningen på 1800-talet till nuet. Mark Lynas är också läsvärd; han tillhör de klimatskribenter som förespråkar ny kärnkraft (eftersom det är så bråttom att minska koldioxidutsläppen), åtminstone under övergången. Naomi Klein är också bra, givetvis agitatorisk, och tungt faktabaserad i sin argumentation. Själv ser jag fram emot att läsa Sverker Sörlins 'Antropocen' i sommar. Man kan också följa meteorologer och klimatforskare på Twitter och Facebook. Eric Holthaus, meteorologen som slutade flyga. Kevin Anderson, klimatprofessorn (som inte heller han flyger). Bill McKibben, grundaren av 350.org. Och i Sverige finns det många engagerade och kunniga. Pär Holmgren. Anders Wijkman. Johan Rockström. Och det finns de som går före , säger ifrån, och visar vägen. Malena Ernman. Björn Ferry och Heidi Andersson. Det finns också grupper på Facebook man kan gå med i och följa. Klimataktion. Klimatnyheter. Miljöpartiet är tubbat av mycket kritik utifrån och lite tyngda av regeringsansvaret, annars finns det starkt engagemang även där; är det något vi behöver är det livskraftig klimatpolitik (från alla håll: uppdraget är ju gemensamt: att rädda vår värld). Följ Greenpeace. Och nyhetsflödet; bara de senaste dagarna läser vi om värmerekord över stora delar av världen, om översvämningar på Grönland, om det ofantliga isberget som håller på att lossna från Antarktis, om permafrosten som släpper, om skogsbränderna i Portugal och Kalifornien, om öriket Kiribati som försvinner i havet, om hur klimatflyktingarna blir - och kommer att bli - allt fler.

Det är ju egentligen inte så att detta att sluta röka kräver mer kunskap. Alla vet redan hur farligt det är. Det är samma sak med klimatförändringarna. Kunskapen finns. Men medvetenheten skyggar vi för. Det som varit självklart under hela våra liv, och generationen före, måste nu omvärderas och vi måste förändra vårt levnadssätt. Det är inga konstigheter. Människan har gått igenom flera tidsåldrar förut. Sten. Järn. Brons. Nu är det oljeåldern som håller på att ta slut och övergå i något annat. Det är spännande. Utmanande. Svårt. Jag minns när jag lyckades att sluta snusa (det var fruktansvärt; nikotin sägs ju vara lika beroendeframkallande som heroin); jag såg det som en utmaning, ett uppdrag. Nikotinet - och beroendet utav det - blev min duellant, min fiende. Nu är det oljan och oljeberoendet som är vår gemensamma stora utmaning. Bill McKibben kallar det ett krig. Jag vet inte, vi kanske måste betrakta det så. Men arbeta med fredliga medel, tillsammans.

Foto Magnus Carlbring 2017