bestskräller

embryo sitter i skrällaren och skriver så att hela jordklotsen skakar omkring honom: vi kikar ner i mörkret och kollar på honom där han sitter i ljuset från bildskärmen

hallon embryo

han hör ingenting: han bara skriver och skriver det fullkomligt sprutar ord och jord ur honom: tangenbordet slamrar under händerna

hallon embryo

HALLON HALLON

vad är det du skriver embryo det undrar jag nu yo

JAG SKRIVER INTE JAG SKRIKER

vad är det du skriker det undrar jag nu

EN BEST NÅGOT SOM SKRÄLLER EN BESTSKRÄLLER

åh: häftigt: vad handlar den om

den handlar om ett embryo som växer upp till en hel människa och sedan dör och återgår till kosmos: det är en gudomlig komedi

wow: hur lång ska den bli det undrar jag nu

ingen aning: den tar aldrig slut förrän den tar slut

och sedan kastar han sej över tangentbordet igen med orden sprutande ur huvudet som ur en isländsk vulkan som ur berättelsernas brinnande brunn: hela himlen fylls av trycksvärta

mefisto

Farran sitter i bradagsrummet och sover. Teven lyser spökvit. Natten är långt gången. Världen är orolig där utanför.

Nu blåser en storm upp, snabb och försvinnande. Ett fönster slås upp och går igen. Farran vaknar. Satan står i rummet, han är som alltid klädd i sina lite slappt eleganta kläder och har sin ledigt elaka stil. Man retar sig alltid lite på Satan. Samtidigt gillar man honom, attraheras på något obehagligt vis. Vi är alla lite småonda, det är väl själva grejen.

"Va ere som händer?"

Farran försöker resa sig, men kroppen är tung som en sopsäck.

"Va ere som händer?"

Satan sätter sig på fåtöljkarmen, drar lite i Farrans örsnibb, gnider hans tredagarsstubb med baksidan av handen. Det hettar till. Farran vill mest spy och dö och upphöra; det här är en jädra läbbig situation.

"Du ska få tre val", säger Satan.

"Näh", säger Farran. "Jag vill inte. Jag vill gå å lägga mej."

"Du ska få välja mellan tre saker. Tre ting."

Och Satan kliver ut på golvet och håller upp ett finger. Pekfingret.

"Vad skulle du sälja, om du var tvungen?"

"Äeh jag vet inte jag vill inte."

"Ett. En spritfabrik."

"Njaäeh."

Nu håller Satan upp ett andra finger. Ringfingret.

"Två. Ditt bröllop."

"Njaäeh. Jag vet faktiskt inte jag."

Finger nummer tre. Långfingret.

"Tre. Din själ."

Det blir tyst. Satan står och väntar. Fingret höjt. Farran vet inte vad han ska säga. Han börjar sakta komma till sans. Fatta var han är. Vad är det som har hänt? Hur slutade matchen? Vad är klockan? Vad ska man välja?

Han chansar.

"Min själ."

Satan skrumpnar ihop, lägger armarna i kors, han ser apbesviken ut.

"Trist", muttrar han. "Vad ska jag göra med din tråkiga själ? Du är ju bara intresserad idrott."

"Inte bara", försöker Farran.

"Säj nåt mer då", muttrar Satan, "som du gillar."

"Åh", säger Farran. "Mat. Pizzor. Spaghetti. Hammaburjare. Dessutom grillar jag korv."

"Äh", säger Satan. "Jag drar. Hade du sagt spritfabrik åtminstone. En sån kan man ju ha lite kul med."

Och i ett nu är han borta, Hin Onde. Rummet ljusnar. Dagen gryr. Godmorgonsoffan ställs fram i teverutan och plötsligt känner Farran doften av kaffe. Bryggaren är igång. Familjen vaknar. Det är en god dag på jordklotsen.

ingenting

ingenting är gratis

men det är också det enda

ordyssevs återkomst

Vid roderåran står han. Båten är flatbottnad och mer lik en flotte. Seglet är grått och slitet. Själv är han också sliten, men alls inte grå. Han är äldre nu. Men blicken brinner med stadig låga. Han kommer hem till sin ö, till Ikeathaka. Han kliver i land i gryningen. Människorna han möter, de är alla klädda i reflexvästar och cykelhjälmar, tror att han är antingen en zombie eller en lodis, eller både och. Någon sticker ut huvudet ur sin nervevade bilruta och skriker: Åk hem någonstans din jävla jävel!

Men han är ju hemma. Här bor jag. Här bodde jag. Han andas in luften. Den är sval och mättad. Han känner igen sig. Men ändå är allting annorlunda. Nytt. Han går förbi parkeringslandskap. Han går igenom städer som tycks ha växt upp ur ingenting: allt är av glas och plast och blixtrande metall och överallt hörs mobiltelefoner som piper och sjunger. Det finns inga fåglar, knappt, längre. Han tänker att något mörkt och farligt har dragit genom världen. När han kommer nära staden ser han äntligen dess fåglar, trots allt. Kråkor. Skator. Kajor. Svarta duvor.

Han tänker på jakt. Han tänker på hämnd. Han tänker på sin familj. Han tänker på mänskligheten. Han tänker - allra mest - på mat. Grillkött. Frukter som dryper av mognad. Varmt bröd. Yoghurt. Ostar.

Han går in på ett snabbköp, roffar åt sig en kundkorg och går bredbent och bestämd längsmed hyllraderna. Mjölk, det minns han att han har druckit. Konserver, sådana har han öppnat. Glass. Han väger ett paket i handen. Trycker det mot den av solljus och havsvind sargade kinden. Glass har han aldrig ätit. Han lägger ned tio paket. Han vill ha Coca cola också. Tre liter minst. Chips. Skumtomtar. Skumtomtar. Skumtomtar.

Han hittar inga skumtomtar. Det är som poesin inom honom dör. Som om oceanen bedarrar. Som om natten sköljer in likt en ljudlös dimma. Som om tiden stannar. I alla dessa år, ett par decennier nu, som han har varit borta - i krig och på drift - har han saknat just skumtomtar. Ska man inte kunna hitta en påse?

Han går fram till en expedit. Bugar tyst, håller fram sin överfulla korg. Öppnar munnen. Säger sitt ärende.

"Tyvärr", säger expediten. "Det är fel årstid."

Ordyssevs biter ihop. Han vet att vara härdad. Han vet att stå ut. Han vet att bida sin tid. Han överväger att kasta sina varor ifrån sig och lämna butiken i vredesmod. Men då. Ljuset fyller lokalen. Stengolvet gnistrar. Det är som en våg som klyvs och mitt i raden av hyllor skimrar en monter, fylld av ljusa kartonger, pastellfärgade, milda, inbjudande.

"Men vad är detta?"

"Bokstavskex."

Och Ordyssevs öppnar genast en låda, plockar upp en näve. Håller fram dem i ljuset. De är som små beiga ädelstenar, starkt doftande av socker, smör och mjöl. En hel famn full av bokstäver, av embryon till ord, till satsdelar, berättelser. Han lägger ut en hexameterrad på det skimrande stengolvet och läser den tyst för sig själv. Framkommen var hjälten Ordyssevs till Konsum en fredagsförmiddag, i maj.

Han betalar, med sand och med små mumlande verser, och försvinner sedan bort mot hyreshusen som glittrar i fjärran. Nu ska han hem. Äntligen hem.

Tidigare äventyr:

ordskällaren

arken

ilijaderna

novell

brevnoveller.se

ros

jag är en ros

jag är den enda riktiga
röda rosen i hela rosornas värld

jag är en död ros eller en ros
som spricker upp

en nyutsprungen ros

en ros som förvandlas: en ros
inuti rosen som blir en ros: rosornas ros

jag är ingen ros: jag är en röd uppenbarelse en vision ett insteg i en annan värld: i rosvärlden

i rosvärlden är alla rosor: jag är en ros

internets slut

det är som ett svart hål: en tidsvarp som man försvinner i hel och hållen och kommer ut på andra sidan: där är alla bokstäver

änglarna

nu kommer de

på sina osynliga motorcyklar i sina osynliga skinnställ med sina osynliga integralhjälmar: webbens fartdårar

susar fram i överljusfart genom gränssnitt efter gränssnitt: blicken exploderar händerna som sveper över tangentbordet exploderar: den digitala solnedgången

exploderar i ljus

internet

över de elyséiska fälten strövar anonymosuarierna och betar: ord

ord

på jordklotsens hjässa en vulkan
och inuti mexikanska golfens mage: eruptioner

hålet vidöppet: blodet och magman och sotet och oljan sprutar ut: ord

fläckar himlen fläckar havet

prästerskapet

du skall inga gudar hava jämte world wide web

kolbärarna

i internets lastrum: de två kolbärarna med ansiktena
svarta av sot och aska

elden som bränner deras ryggar: orden
som de skyfflar in: ettorna
och nollorna

som brinner upp så fort: allt det tidsbundna som vägrar

bli tidlöst

blogg

Det finns ingen gräns för en blogg. Det är själva grejen. Nätets frihet. Man kan skriva precis vad som helst: Jag tänker bäst ombord på pendeltåg, till frukost åt vi oftast bananer, i morgon kommer Titanic att flyta upp till ytan, tiden går baklänges. Det är själva grejen. Det finns inga gränser. Internet är livets Förbifart. Internet är själens Citytunnel.

nätzombies

de levande begravda rör sig genom bildskärmsvärldarna: länk efter länk efter länk drar man sig fram över: hela internet

är som en pråm som dras av döda eller döende: man släpar sina bleka kroppar genom ingenting på väg mot

ingenting

solljus

blomman exploderar
barnen exploderar alla dom vuxna
exploderar
hela skogen exploderar
av solljus: där går en älg som är vit
av solljus
nu exploderar hela fältet av blommor
av solljus
havet
exploderar: varje enskild människa vill
explodera

göra skillnad

är det credot: att göra skillnad

att bevisa att man har varit här på jorden
en enda liten förtvivlad stund

att jag fanns att jag utgjorde ett jag

att det här var mitt ord min röst min hand
som sträcktes upp ur den digitala röken
och vinkade

hej hallå nu har jag sagt mitt: mitt ord

är verkligt

vulkanaska

äntligen något som förenar oss: blickar
upp mot den gråsvarta himlen

regnet som smattrar mot paraplyet
och händerna som fläckas
av sot

vulkanaskan som faller över sverige
och europa är som ett tjugohundratalets
hylands hörna: trä nylonstrumpan
över tevebilden häng ut en slips i regnet
sträck ut tungan

och drick stoftet

kommunikation

någon skriver ett ord: ord

och genast sätter åsiktsdrevet igång: alla måste tycka något om det här ordet: ord

ord är helt värdelösa

ord är tunga som blod

ord är gjorda av eld

ord är fyllda av förakt

ord är som blomster: sköra och starka

ord är avundsvärda

ord är som kräk: de vill bara ut

ord är ingenting: de är som ettor och nollor de är bara vagnarna som skramlar ovanför den svarta rälsen det är deras inbördes ordning som är det egentliga eller är det upphovet

ord är mest bara skit

ord är penslar och satsdelar är pytsar med färg

ord är helt värdelösa: det är människan bakom ordet vi vill åt det är varandra vi vill åt och ord

ord är bara vapen

självsyn

jag ser inte mig själv bakom skärmen

jag gömmer mig själv bakom skärmen som skit bakom skit: det digitala gödslet stinker inte men det skapar en stank

självförakt

när man lyckas få någon att misslyckas misslyckas man själv

nätet är självföraktets arena: allt är en spegel en blodmörk

näthat

när man rör sig i hopen när man rör sig i hatet när man ser ryggen av de andra i mobben när man hör ekot av människans elaka ursprung i sina egna ord när man får piskan att vina när man lyckas

öppna upp ett sår öppnar man upp sig själv: det sipprar ut digitalt bläck digitalt gift

drev

de skränande nävarna barrikaderna som rivs ner de vilda hundarna som kastar sig efter varandra i ett koppel som aldrig tar slut: man skäller och skäller och skäller utan att veta på vad eller på vem

det viktiga är att vara en av dem som skäller

det viktiga är att vara en

det viktiga är att vara

promenadväg

nu sopar de promenadvägarna: orangeklädda bottar med blåsapparater fräser undan pixlar och strössel och lortar och slemmiga invektiv från den ljusa marken: solen tittar fram genom den blå bildskärmen och ansiktet

lyser

utomhus

utomhus: rymden rusar ner i varje människa med sitt ljus och sitt mörker

inomhus: varje människa rusar ner i rymden med sitt mörker och sitt ljus

mobben

den blir tydligt otydlig som ett moln som tornar upp sig över bildskärmshimlen

hela det digitala havet ligger stilla i panik innan stormen kommer: horden av ord horden av hat horden av oreson och hämnd på ingenting och allt

metafordöden

varje nätaktiv liten varelse tittar fram ur sin råtthåla till bildskärm: morrhårens pixlar darrar i det skarpa ljuset

klorna rasslar över bokstäverna

kapsel

om du tänker dig webben som en nyponbuske: hur den darrar och hur tunna grenarna är och att varje nypon som är blankt och syrligt är ett jag i en kapsel

nä: det är befängt

webben är ett trådverk av ljussignaler: en blänkande skugga mot en tomhet

megapixlarna

megapixlarna renderar upp en ny alldeles ljus värld som man kan vistas i utan att göra sig illa utan att bränna sig

vi har ingenting

att vara rädda för längre: vi har ingenting

mer än oss själva

mörkret

det inre mörkret är nästan utrotat: varje skrymsle av jaget är avfotograferat och inscannat

klivet

plötsligt kliver verkligheten in i rummet och de människor man tidigare föraktat hånat mobbat kastat sina nävar av ordgrus på när de passerade som blänkande skuggor på internet

de blir människor av kött och blod: av ettor och nollor som betyder någonting

låtsasvärld

låtsaskulor och låtsasarméer öser fram över skärmen i ett låtsaskrig i en låtsasvärld där ingenting känns ingenting gör ont ingenting finns

ingenting händer

ingenting händer förrän verkligheten skjuts in i skärmen som en grå svärm av bilder och blod

gränssnittet

orden

går ut i skärmljuset som aliens på en tunga av ljus: cyberrymden kräks

ur sig orden

storebror

storebror ser dig lillebror ser dig alla ser dig: blunda

så syns du inte: sov din cybersömn så syndar du inte

stranden

stranden är blå av skugga: sådär officeblå och himlen sådär officegul

hela stranden är varm: man kan knappt gå i pixlarna av hettan

sladden

makten ser dig men vi är makten: vi ser varandra vi avslöjar allting om varandra vi tillåter inte någon att vara utanför innanför

där rymmer någon och vi kastar ord vi kastar spydigheter vi kastar vår rädsla över den som verkligen är fri som har dragit ut

sladden

globen

tänk dig ett glasklot perforerat av ljus tänk dig en värld perforerad av blickar: det finns ingenstans att gömma sig ingenstans att verkligen vara verklig

grus som blött rasslar i vattenbrynet: en silvertärna som dyker mot hjässan av ilska: här ska vi inte gå här är himlen vit som fågelskrin

is

bilderna är så många att de blir till en grumlig rutten ismönja där ansikten och rop har fastnat och ond bråd död och vidrigheter som man inte vill nå ändå når fram: verkligheten blir overklig

vampyrer

genom att suga ljus ur andra finns jag här: här är jag här kan jag vara

tills jag stannar upp och ser mig själva i andra: det kunde ha varit jag

som sögs ut till en skugga

närhet

att ha skikt efter skikt efter skikt mellan sig och verkligheten: ändå är det en verklighet i sig

man faller igenom

distansen

nätet är flerskiktat: det är som lameller av glas och ljus

till slut blir allt det ljusa ljust mörker

schopenhauer

men det är klart: med schopenhauer kan varje gestalt lost in cyberspace som ett ensamt aniara på väg ingenstans i ingenstans alltid säga: ensamhet är frihet

isflak

taskmörtarnas taskmört sitter ensam på ett isflak i ett digitalt hav: alla som jag har mobbat och nu är jag ensam kvar

kan ingen säga något reta upp mig hata mig kasta en skugga över mig så att jag fryser och finns

samhället

i ett alldeles fritt samhälle

borde inte friheten sättas främst: vad är den värd så länge någon sätter sig över någon

självet

det är något med självbilden som hela tiden trubbas av tuktas klipps ned skalas av fladdrar bort smattrar ner i tangentborden ner i ingenting

slakten

verkligheten och filmen och nätet och ljuset över den grå exploderande marken som kameran sveper över går samman: vi är iakttagarna vi är hemska

diogenes

vilda ansikten av bildskärmsljus söker sig själva i ingenting

tribunalen

först hänger man ut sig själv i skräckkabinettets skvallerspeglar: se så egen jag är

sedan hänger man ut andra alla andra: se så ägda ni är

ansluten

munnarna är anslutna händerna ansiktet är en bildskärm som lyser: man kan resa sig ur mörkret och gå omkring och lysa som ett varningstecken som ett skrik

i nattens alla fönster: ansikten som lyser som skrik: webben som en tung kall orm av sammanlänkade skrik som ser in i varandras mörker hör varandra

integritet

här får ingen tafsa på min person här får ingen klandra eller angripa eller ens antyda att de är förmer än mig än det jag som är jag

jag däremot kan kasta syra och spyor över allt och andra: eftersom jaget lyser i bildskärmen som en blank spegel: jag finns inte

bekräftelse

det är inte tröst man söker då tröst innebär samvaro

det är bekräftelse: ett enda svar på frågan om jag finns

binär slaktmask

människooffer: de är ju bara namn det har ju inga ansikten de har bara händer som knattrar ur sig bokstäver ord binära tal som man kan riva sönder och klicka bort med bara en tabb ett mellanslag ett musklick en handrörelse bort

är den gemensamma ensamheten

overkligheten

vad gör overkligheten med oss: var går nu gränsen mellan jag och jag: är den bara ett gränssnitt bort: är skärmens allt ljus som flödar in i ansiktet verklighet är bilderna av människorna som skjuts sönder

dammet skratten blicken kvastarna av kulor och kommentarer: var tar människan i människan vid

hundarna

tangentborden rasslar: en hund som jagar en hund som jagar en hund som jagar orden över skärmen som livrädda ettor och nollor

som livrädda ettor och råttor

bollen

fotbollen far mot den skrivarksvita himlen som ett embryo till något nytt: man kan höra hur den studsar bort i ethernetgränderna

fotboll

tillvaron som en fotbollsmatch: på internet springer publiken in som en mörk hop av bokstäver med vita kepsar av tomhet och sparkar ned först spelarna sedan domaren och till sist sliter man varandra i stycken: hela läktaren sjunker i sitt eget hav av skrik

skampålen

den lilla mobilens iskalla megapixelöga skär sönder allt det hemlighetsfulla och dolda som gör oss aningslösa men också just hemliga och utan aning: mänskliga

kameran

webbkameran sprättar upp sovrummet

piskan

alla är samma jag: en cybernetisk hydra med miljarder munnar miljarder ögon miljarder åsikter miljarder ord bekräftelser påståenden upplevelser lögner förtal

en piska av människoröster som snärtar upp bildskärmen

världen

här är alla helt nakna vidöppna avslöjade utplånade: bildskärmen är en frätande yta

ett förtroende övergår i ett svek övergår i skvaller övergår i strössel debris splittrad information meningslösa dumheter utan innehåll människor som försvinner in i varandras jag

skvaller

vladimir majakovskij avskydde mest av allt skvaller: människor som pladdrar om varandra med varandra om varandra dessa namn som sprids som

digitalt strössel

näven

digitalt skum digitalt lödder digital dokusåpa digital drunkningsdöd: en näve med ettor och nollor sträcks genom ytan

anonymosaurus

nu rör sig de tröga väldiga djuren där ute igen med de hemska ansiktena som ingen någonsin har sett

ur munnarna dreglar det namn namn namn

man kastar späck och spe och elände på ett namn

men gömmer sig bakom ett namn som gömmer ett namn som gömmer ett hemskt ansikte som aldrig vågar se sig självt

i lergölens spegel

spärren

om man spärrar själva spärren stänger man ute möjligheten till verklig frigörelse: en där endräkt samförstånd välvilja ja ett slags lycka trygghet harmoni råder

men är viljan stark nog

prov

om man inte provar tanken tankarna de andras tankar om man spärrar in sig i en enda bild: total frihet är enda möjligheten

är man genast ofri

optimism

här har du den imaginära kardan

här har du handslaget här har du min röst här har du en dunk i ryggen här har du sällskap gemenskap här finns en krets

som kryper upp ur myrkriget som ettor och nollor

ur en burk pudersocker: det kryllar av spillror av ord av händelser av åsikter av glåp och mobb och spott och spe

förtvivlad sammanhållning i ett nät av ansiktslösa kroppar

men sammanhållning

skepticism

han slänger sig ut - embryot - från hopptornet som är byggt bara av digitalt stoff

och när han landar i vattnet blir han inte våt han kan inte drunkna inte flyta inte ropa efter hjälp ingen annan än han själv kan ta honom i land

till den strand som evaporerar som en rad punktljus

horisontlinjen av ettor och nollor den försvinner längre bort ju närmare man kommer

faller

loggar in i jaget: du sitter framför en skärm där miljarder jag dubbelexponeras trippelexponeras quadrupelexponeras: det är en sörja till slut av jag jag jag

ethernetnavelsträngen bultar av den här lusten: se mig se mig se mig

och samtidigt vill man vara skyddad dold omhuldad omfamnad försvunnen i en famn

i en famn som inte finns eller finns

det imaginära

tröst

vårt behov av tröst är omättligt skriver stig dagerman: här blir webben som en bottenlös brunn där själarna virvlar

rop som flämtar efter rop lindrar ingenting: det beständiga blir obeständigt

debris

vad blir kvar i denna digitala debris: en massa jag som poppar upp och hävdar att de är friare än alla andra

jag

klondyke

kasta varandra in i den digitala barspegeln och dunka varandras huvuden i cyberspace bardisk: have fun

tills man ser sin egen hemska blick i skärvorna av speglar

taskigheterna

innebär frihet verkligen en frihet att vara taskiga mot varandra

nätet

en frihet som inte ger just en frihet kan man kalla den frihet

jaget

jaget repar sig och återhämtar sig i den totala ensamheten där ingen bild finns inget avtryck inga utgjutelser inget hat inga oförrätter ingen hämnd: dra ut ethernetkabeln och dra ut

suddigummi

man längtar efter ett suddigummi och ett skrivhäfte och solsken över händerna som arbetar i ljuset

man längtar efter ljus: äkta ljus

tystnaden

tystnaden är ett knappt synligt blyertsstreck rakt över det digitala skrivarket: nej miljarder streck

människors röster som en skog av ord bara utan innebörd: ett digitaliserat fyrverkeri som släcks

skriken

ett skrik som inte hörs bland alla andra skrik som inte hörs: skrik i skrik i skrik som försvinner i digitalt vakuum digitalt skum

blogg

det här är min webblogg: en yta av ytor som jaget halkar omkring i

bevakningen

genom att allt du säger och allt du gör är bevakat av dig själv och av andra utplånas ditt jag

friheten

nätets frihet blir dess fängelse

spotifypaus

mikael wiehe

magnus lindberg & basse wickman

påskäggsvamp

påskrissvamp

inför sommartiden

vårlöksvamp

skatesvamp

le champignon pétanque

den sista snögubbesvampen

blomsvamp

vårprimör

vintersvamp

trappuppgång

vitsippeuppgång

våruppång

vårkollektionen

ingen vargjakt

men hur ska då vargarna få tag på sin mat det undrar jag nu

yo

ost

oskungen

stekpanneos

oshatt

mot nästa os