onsdag, april 29, 2015
en utomkroppslig upplevelse
Jaha i helgen hade jag en utomkroppslig upplevelse. Det var både läskigt och fascinerande. Det läskiga bestod i att jag inte, för ett blixtrande ögonblick då alla spjäll stod öppna, var helt bombis på om jag antingen höll på att förlora förståndet, eller medvetandet. Vilket är värst. Medvetandet. Att bli liggande i dikesrenen vid en landsväg med fötterna i vädret och kanske en ormvråk i den vita himlen som enda sällskap. Förståndet kan man förlora då och då, det glider iväg och återkommer i ny skepnad. Livets gång. Till slut står man där framför spegeln och undrar vem det där är och hur kom hen dit. I alla fall. Fascinationen. Det var efter ungefär tjugotre kilometers löpning som det inträffade. I någon beständig och närmast fysiskt närvarande sekund (rumtiden blev en helt påtaglig realitet: det plastiska i tillvaron: livet som en knådbar ballong, hur det ilar och gnids) sprang jag några steg vid min egen sida - kanske någon halvmeter ovanför marken befann jag mig - och såg samtidigt mig själv där jag joggade, nere i gruset i solen, och hur de räfflade skuggorna från skogen spelade över tröja och tights och skor. Allt var mycket starkt i sina färger. Neongrönt. Isblått. Silvervitt. Mycket egendomligt. Givetvis insåg jag att det var hjärnan som var så tömd på energi att all min verklighetsuppfattning övergick i hallucinationer - ett slags aktiv meditation, en gratis - och ganska tärande - berusning. Jag fick bita ihop och ta några klunkar ur vattenflaskan och lyfta på löparkepsen åt världens storhet - inre och yttre - innan mitt jag samlade ihop sig och blev en enhet (eller vad man nu ska kalla det där klustret av bakterier och ben) igen. Där sprang jag. Jag var närvarande. Det var jobbigt. Jag hade en mil kvar hem och vinden fångade mig när jag joggade över en bro med det stålblå insjövattnet under mig - som en resonansbotten där solljus och blåst och tankeströmmar virvlade omkring. Snart hade jag glömt av allt det här (mindes det helt nyss) och kvar var bara oerhörda långsamma motlut och knäande nerförslöpor och uppförsbackar som reste sig som väggar, innan alltihop planade ut i en solgrå promenadvägkilometer och till slut ett kramphugg och en sista kulvert under banvallen innan jag var framme och allting var som vanligt (hur nu det är) igen.
fredag, april 24, 2015
följ oss
Följ
trafikströmmen
Följ vartenda radbrott, allt skvaller, varje
skott mot muren
Följ bildskärmen: scrolla
och dö
Följ allt som någonsin har hänt
Världskartan är ditt ansikte
Följ Vladimir Putin och Vladimir Majakovskij
Följ en plastanka
Följ de oroande, följ de rabiata
Följ en konservburk
Följ USA, följ en skönhetsdrottning, en konteramiral,
en befrielsehjälte, en sportstjärna
Följ Zlatan Ibrahimovic, för guds skull: följ
projektiler
Följ bron
Följ bara kvinnor följ aldrig män
Följ gärna påven, följ muséernas valvbågade glömska
Följ Bob Marley
Följ Kanye West eller inte följ Dalai Llama Madonna Gud
Följ någon som bygger underliga farkoster som ska drivas
på vatten av vatten, följ alla
poeter som det går att följa
Jag tänker mig att vi går över en enorm prärie
och vi är ensamma
Vi är ursprungsbefolkningen och vi följer molnrandens kyla
Följ handen
Följ någonting otäckt, ta dig in genom en dörr
där vad som helst kan hända: följ vansinnet
Följ någon som kan allt om kryddväxter
Följ klimateffekten: flygtrafikspanarna, följ Togo
Följ Sylvia Plath, för de tickande guldklockornas skull
Följ barn
Följ ett fruktfat på väg genom rummet
Följ
Ja: följ hundens vittring, följ din desperation bara
följ andedräkten från underjorden
Följ ett pendlande rökelsekar
Följ din smärta, ditt blod
som strömmar inifrån eller utifrån och in: följ de där
spåren av dig själv
Vi följer dig alltid
Följ inte oss
Följ någonting med mer ljus: följ med in i texten
Följ en hjärna uppkopplad med elektroder
mot en grafenfilm, följ
en webbkamera från taket på ett kärnkraftverk
Följ pilgrimsfalken, det måste du
Följ medvetandeströmmen eller fingret som löper
längsmed brötet: följ ordhorden
Vad är det här: samtiden som en rakad tanke
Följ gevärsmynningens riktning, böj av, följ
fröna som flyger
över maskrosfältet, följ varuhissen
Följ plastpåsen som blåser upp mot garagetaket
Följ alla programledare på teve
Följ den knirkande kapelltäckta lastbilen
genom ökenlandskapet, följ nomadvägen, följ torkan
Följ druvklasarna som krymper
Följ sirenerna och blåljusen
Följ oss som kommer hem igen utan byte
Följ domkyrkoklockans klang, följ munkarnas
långsamma släpande mjuka gång, följ händerna
in i värmen, följ hammockens
gungning, följ det lutande tornet i Pisas lutning
eller den chilenska vulkanens klyfta eller följ
en hastig impuls eller: nu följer vi alla
ett vattenfall i augusti, följ en sagoboksdramaturgi
Följ de röda kryssen i den rösade leden, följ
vattensolfjädern, följ svanen som med tre tunga vingslag
tar sig från strand till strand, följ lyftkranens
vridning i vinden
Följ ingen annans åsikter
Följ allting
Vet ingenting, strunta i allt, följ pennans flykt
över skrivpapperet, följ tomheten in i tomheten
En koans klappande hand, stjärnrandens skum, följ
en skalbagge som trillar över kanten, följ
sädesärlan som rinner över skoggstigen
efter sin skugga
Följ Greenpeace: fasadklättrarna
Följ ditt inre kaos
Följ kärleken, följ Buddhas inre väg eller din yttre väg
eller följ en armé i marschtakt
Följ fotbollsresultaten
Knyt näven i fickan: följ Gud eller guds lillebror eller lillasyster
Följ en drake på ett vinande snöre och de bara fötterna
över ett gärde: backtimjan, vallmo, strandråg
Följ bildspelet, powerpointpresentationen, reklamavbrottet
Följ näthatet
Följ budbilen med de vita dödsvingarna, följ kaffedoften
Följ dina tofflor till sängs, din nakenhet, din uppsluppenhet
Följ fel
Följ leksaksparaden
Följ mjölken
Jag följer ingenting, jag går sönder av att följa
Jag följer dina råd, jag följer
efter dig, din trend: vi är följare
Jag är ingenting, jag ber: följ av, följ dina spontana
ingivelser: följ solen, hur den flyter mot fönsterglaset, hur
rummet fylls av blomsterljus: sångförbindelse
Följ strupljuden, stäppen, en hand som vinklas
mot dammen
Jag tycker att man ska följa skogsranden eller doften
av nybakat från köket: följ sockerkakssmeten, spateln, följ
snigelspåret mot väggen: följ livet
Följ vardagen, en slev ovett, ett seriemagasin, en mugg
cappuccino och en kolstålkniv och en slaktmask
Följ allt det triviala, eftersom: det banala är så skönt
banalt, följ nervknutarna på den genomskinliga tråden, följ
skymningshimlen, den mässingsfärgade
kalla isblå som jag vill följa med handen
och björkens svarta streck i vinden
Följ en protestsångare om det finns någon
Följ alla träd
Följ oss som inte följer någon alls, följ munnen
som öppnar sig i vinden, följ
de fallande kropparna, följ webbströmmen, kanalkrocken
Följ alla ord, följ Vergilius, följ den vita kaninen
Följ lukten av socker
Följ skatorna och boet som växer och växer under våra händer
Följ kråkorna som gungar högt uppe i trädtoppen, all
den yrvakna fågelsången, följ
vingar och den inre flyktens oro: följ alltid
koltrasten
Igen: följ koltrasten
Följ försommarens alla turnerande cirkussällskap: de skällande sälarna
Följ fiskeindustrin
Följ löparna ut i skogen, den regnvåta asfalten, grusgången, natriumljuset
över de försvinnande, följ trailen, strandpromenaden, fjällkammen
med den vita rullande solen med molnkvastarna och skrik
Följ Mälarvikens grå ränder av skum
Följ vattnet
Följ våren på riktigt: ligg i gräset och bli våt om ryggen
Följ solen, följ uppgivelsen
Följ ingen, följ absolut inte tidningsartiklarna
eller strömmen av åsikter som flyter under dem
som svart magma, sprucken, glöden och skräpet där under, följ
det där blå som spricker i vitt, följ steget, den där lilla troppen
av rådjur som försvinner bort mot begravningsplatsen, följ
den meningslösa sköna himlen
Följ alltid korparna, de vet det mesta
Följ natten
Följ gryningen: det iskylda, det har regnat, det är så tyst, som om alla vet
att det är söndag, fåglarna, blåsten, nu somnar
natten om, följ ett ordlöst ordflöde, drömmarna, de verkliga
drömmarna, de ostyriga, obegripliga: nattens inre himlaspel
Följ dikten
Följ hur dikten rinner i det ljust smattrande vårregnet, hur den slår
lätt mot fönsterblecket, hur den är här, och sedan är borta
Följ aprilregnet
Följ den skugga som bildas nästan
genomlyst på fasadväggen
Följ alla barnvagnar, alla föräldralediga, alla som sitter
vid pendeln och ber om din hand
Följ intuitionen
Följ den bolmande harpan och saxofonens bröl
Följ tunnelbanevagnens mandoliner
Följ sången
eller följ bara köttet: vart ska vi nu
Följ oss bort från det nutida
som en rörelse i ett rum du anar kan finnas: det finns inte
Följ
Följ den där handen: de ljusmörka spåren, följ bilden av ett skjul
på en sluttning en frusen morgon, följ alla
som svälter och som flyr, följ det snöblandade skyfallet, hur spårkornen
trär sig in i regnväven
Följ dina steg uppför rampen, följ cykelbanan
Följ myntet
Följ mig
Följ med mig in i den parallella verklighet där dikten
går omlott med dikten och bildar en film av realism
Följ dikten
Följ din knackiga tankeström, följ aldrig flödet
Följ
bara dig själv: eller rättare: följ inte den bild
du har skapat av dig själv, utan det jag
som skapade den föreställningen
Följ ditt inre jag: ett djur
du känner men oavbrutet flyr
Följ fågelsången eller dess tystnad
Följ alla ljud
Tågen in mot stan, en bildörr smäller igen
Följ förmiddagsljuset, blitt, och starkt; jag kan följa mig själv
när jag går till lanthandeln en lördag 1967, för att köpa
geléråttor och ettöreskolor – jag kan följa dammet,
makadamgruset, tofsviporna på alvaret, någonstans
en örn och ormvråken
Följ dig själv en bit i taget
Följ revolutionen
Följ den tunna strimman ånga över tekoppen
Följ fruktsaften, den pressade apelsinens glittrande spår
Följ ditt inre kaos
Mardrömmar
Dagdrömmar
Besattheter
Råmaterial
Lista dina besattheter, lista allt
du följer: avfölj alltihop
Följ planetjakten i yttre rymden
Följ fåran av kolväteatomer in i den mörka materian, följ
det absoluta in i ingenting
Följ det medvetslösa
Följ sjukhuskorridoren, hjulen, vagnen, ljuset: den där
doften från ett nyss uppslaget fönster och vargtimman är stum
och helt nyväckt: följ daggen, ruset
i att finnas till
Följ natten
Följ morgonradion, de långa reportagens söndagsfördjupning
Följ livet, allt det levande: ta i så att alltihopa spricker, följ
tills det blir löjligt, följ alla kafégäster som yrvakna
sitter i majsolen och gonar vid sina glas och koppar
och följer varandra
Följ döden: följ kullarna och handen som stryker ditt hår
och följ allt allvar som du någonsin möter
Följ allt dåligt, följ det hela vägen
Följ skrattkrevaderna och blomregnet och när du ändå följer allt, följ
humlorna och paddvandringen och liljekonvaljtrupperna
som sträcker sig mot trädtaket, följ alla skuggor
och alla minnen och allt det kommande
Följ längtan efter svartvinbärssorbet eller ett glas kallt vatten
För en rättvis och hållbar värld: följ oss
Följ din nästa
Följ din näsa
Följ krigsförklaringen, den dödsdömde genom de sista timmarna
Följ klusterbomber och – det här går inte att följa – skocken av ungar
när det natriumvita slår ned, följ elden
Följ manifestet som du inte har skrivit som skriver sig självt medan vi följer
varandra som enfaldiga, vi är bara kroppar som släpar sig fram
i sanden
Följ sanden
Följ allt det nya, var helt osovrad: ta in hela tillvaron, vik arket
kring multiversum och följ absolut
allt, följ
rymdforskningen och utvecklandet av det supergenmodifierade fröet
som exploderar inuti handen, följ little
big bang: följ en båt som sätter segel
Följ seglet tills horisonten äter upp allt du följer
Följ en liten cykel
Följ
Följ vartenda radbrott, allt skvaller, varje
skott mot muren
Följ bildskärmen: scrolla
och dö
Följ allt som någonsin har hänt
Världskartan är ditt ansikte
Följ Vladimir Putin och Vladimir Majakovskij
Följ en plastanka
Följ de oroande, följ de rabiata
Följ en konservburk
Följ USA, följ en skönhetsdrottning, en konteramiral,
en befrielsehjälte, en sportstjärna
Följ Zlatan Ibrahimovic, för guds skull: följ
projektiler
Följ bron
Följ bara kvinnor följ aldrig män
Följ gärna påven, följ muséernas valvbågade glömska
Följ Bob Marley
Följ Kanye West eller inte följ Dalai Llama Madonna Gud
Följ någon som bygger underliga farkoster som ska drivas
på vatten av vatten, följ alla
poeter som det går att följa
Jag tänker mig att vi går över en enorm prärie
och vi är ensamma
Vi är ursprungsbefolkningen och vi följer molnrandens kyla
Följ handen
Följ någonting otäckt, ta dig in genom en dörr
där vad som helst kan hända: följ vansinnet
Följ någon som kan allt om kryddväxter
Följ klimateffekten: flygtrafikspanarna, följ Togo
Följ Sylvia Plath, för de tickande guldklockornas skull
Följ barn
Följ ett fruktfat på väg genom rummet
Följ
Ja: följ hundens vittring, följ din desperation bara
följ andedräkten från underjorden
Följ ett pendlande rökelsekar
Följ din smärta, ditt blod
som strömmar inifrån eller utifrån och in: följ de där
spåren av dig själv
Vi följer dig alltid
Följ inte oss
Följ någonting med mer ljus: följ med in i texten
Följ en hjärna uppkopplad med elektroder
mot en grafenfilm, följ
en webbkamera från taket på ett kärnkraftverk
Följ pilgrimsfalken, det måste du
Följ medvetandeströmmen eller fingret som löper
längsmed brötet: följ ordhorden
Vad är det här: samtiden som en rakad tanke
Följ gevärsmynningens riktning, böj av, följ
fröna som flyger
över maskrosfältet, följ varuhissen
Följ plastpåsen som blåser upp mot garagetaket
Följ alla programledare på teve
Följ den knirkande kapelltäckta lastbilen
genom ökenlandskapet, följ nomadvägen, följ torkan
Följ druvklasarna som krymper
Följ sirenerna och blåljusen
Följ oss som kommer hem igen utan byte
Följ domkyrkoklockans klang, följ munkarnas
långsamma släpande mjuka gång, följ händerna
in i värmen, följ hammockens
gungning, följ det lutande tornet i Pisas lutning
eller den chilenska vulkanens klyfta eller följ
en hastig impuls eller: nu följer vi alla
ett vattenfall i augusti, följ en sagoboksdramaturgi
Följ de röda kryssen i den rösade leden, följ
vattensolfjädern, följ svanen som med tre tunga vingslag
tar sig från strand till strand, följ lyftkranens
vridning i vinden
Följ ingen annans åsikter
Följ allting
Vet ingenting, strunta i allt, följ pennans flykt
över skrivpapperet, följ tomheten in i tomheten
En koans klappande hand, stjärnrandens skum, följ
en skalbagge som trillar över kanten, följ
sädesärlan som rinner över skoggstigen
efter sin skugga
Följ Greenpeace: fasadklättrarna
Följ ditt inre kaos
Följ kärleken, följ Buddhas inre väg eller din yttre väg
eller följ en armé i marschtakt
Följ fotbollsresultaten
Knyt näven i fickan: följ Gud eller guds lillebror eller lillasyster
Följ en drake på ett vinande snöre och de bara fötterna
över ett gärde: backtimjan, vallmo, strandråg
Följ bildspelet, powerpointpresentationen, reklamavbrottet
Följ näthatet
Följ budbilen med de vita dödsvingarna, följ kaffedoften
Följ dina tofflor till sängs, din nakenhet, din uppsluppenhet
Följ fel
Följ leksaksparaden
Följ mjölken
Jag följer ingenting, jag går sönder av att följa
Jag följer dina råd, jag följer
efter dig, din trend: vi är följare
Jag är ingenting, jag ber: följ av, följ dina spontana
ingivelser: följ solen, hur den flyter mot fönsterglaset, hur
rummet fylls av blomsterljus: sångförbindelse
Följ strupljuden, stäppen, en hand som vinklas
mot dammen
Jag tycker att man ska följa skogsranden eller doften
av nybakat från köket: följ sockerkakssmeten, spateln, följ
snigelspåret mot väggen: följ livet
Följ vardagen, en slev ovett, ett seriemagasin, en mugg
cappuccino och en kolstålkniv och en slaktmask
Följ allt det triviala, eftersom: det banala är så skönt
banalt, följ nervknutarna på den genomskinliga tråden, följ
skymningshimlen, den mässingsfärgade
kalla isblå som jag vill följa med handen
och björkens svarta streck i vinden
Följ en protestsångare om det finns någon
Följ alla träd
Följ oss som inte följer någon alls, följ munnen
som öppnar sig i vinden, följ
de fallande kropparna, följ webbströmmen, kanalkrocken
Följ alla ord, följ Vergilius, följ den vita kaninen
Följ lukten av socker
Följ skatorna och boet som växer och växer under våra händer
Följ kråkorna som gungar högt uppe i trädtoppen, all
den yrvakna fågelsången, följ
vingar och den inre flyktens oro: följ alltid
koltrasten
Igen: följ koltrasten
Följ försommarens alla turnerande cirkussällskap: de skällande sälarna
Följ fiskeindustrin
Följ löparna ut i skogen, den regnvåta asfalten, grusgången, natriumljuset
över de försvinnande, följ trailen, strandpromenaden, fjällkammen
med den vita rullande solen med molnkvastarna och skrik
Följ Mälarvikens grå ränder av skum
Följ vattnet
Följ våren på riktigt: ligg i gräset och bli våt om ryggen
Följ solen, följ uppgivelsen
Följ ingen, följ absolut inte tidningsartiklarna
eller strömmen av åsikter som flyter under dem
som svart magma, sprucken, glöden och skräpet där under, följ
det där blå som spricker i vitt, följ steget, den där lilla troppen
av rådjur som försvinner bort mot begravningsplatsen, följ
den meningslösa sköna himlen
Följ alltid korparna, de vet det mesta
Följ natten
Följ gryningen: det iskylda, det har regnat, det är så tyst, som om alla vet
att det är söndag, fåglarna, blåsten, nu somnar
natten om, följ ett ordlöst ordflöde, drömmarna, de verkliga
drömmarna, de ostyriga, obegripliga: nattens inre himlaspel
Följ dikten
Följ hur dikten rinner i det ljust smattrande vårregnet, hur den slår
lätt mot fönsterblecket, hur den är här, och sedan är borta
Följ aprilregnet
Följ den skugga som bildas nästan
genomlyst på fasadväggen
Följ alla barnvagnar, alla föräldralediga, alla som sitter
vid pendeln och ber om din hand
Följ intuitionen
Följ den bolmande harpan och saxofonens bröl
Följ tunnelbanevagnens mandoliner
Följ sången
eller följ bara köttet: vart ska vi nu
Följ oss bort från det nutida
som en rörelse i ett rum du anar kan finnas: det finns inte
Följ
Följ den där handen: de ljusmörka spåren, följ bilden av ett skjul
på en sluttning en frusen morgon, följ alla
som svälter och som flyr, följ det snöblandade skyfallet, hur spårkornen
trär sig in i regnväven
Följ dina steg uppför rampen, följ cykelbanan
Följ myntet
Följ mig
Följ med mig in i den parallella verklighet där dikten
går omlott med dikten och bildar en film av realism
Följ dikten
Följ din knackiga tankeström, följ aldrig flödet
Följ
bara dig själv: eller rättare: följ inte den bild
du har skapat av dig själv, utan det jag
som skapade den föreställningen
Följ ditt inre jag: ett djur
du känner men oavbrutet flyr
Följ fågelsången eller dess tystnad
Följ alla ljud
Tågen in mot stan, en bildörr smäller igen
Följ förmiddagsljuset, blitt, och starkt; jag kan följa mig själv
när jag går till lanthandeln en lördag 1967, för att köpa
geléråttor och ettöreskolor – jag kan följa dammet,
makadamgruset, tofsviporna på alvaret, någonstans
en örn och ormvråken
Följ dig själv en bit i taget
Följ revolutionen
Följ den tunna strimman ånga över tekoppen
Följ fruktsaften, den pressade apelsinens glittrande spår
Följ ditt inre kaos
Mardrömmar
Dagdrömmar
Besattheter
Råmaterial
Lista dina besattheter, lista allt
du följer: avfölj alltihop
Följ planetjakten i yttre rymden
Följ fåran av kolväteatomer in i den mörka materian, följ
det absoluta in i ingenting
Följ det medvetslösa
Följ sjukhuskorridoren, hjulen, vagnen, ljuset: den där
doften från ett nyss uppslaget fönster och vargtimman är stum
och helt nyväckt: följ daggen, ruset
i att finnas till
Följ natten
Följ morgonradion, de långa reportagens söndagsfördjupning
Följ livet, allt det levande: ta i så att alltihopa spricker, följ
tills det blir löjligt, följ alla kafégäster som yrvakna
sitter i majsolen och gonar vid sina glas och koppar
och följer varandra
Följ döden: följ kullarna och handen som stryker ditt hår
och följ allt allvar som du någonsin möter
Följ allt dåligt, följ det hela vägen
Följ skrattkrevaderna och blomregnet och när du ändå följer allt, följ
humlorna och paddvandringen och liljekonvaljtrupperna
som sträcker sig mot trädtaket, följ alla skuggor
och alla minnen och allt det kommande
Följ längtan efter svartvinbärssorbet eller ett glas kallt vatten
För en rättvis och hållbar värld: följ oss
Följ din nästa
Följ din näsa
Följ krigsförklaringen, den dödsdömde genom de sista timmarna
Följ klusterbomber och – det här går inte att följa – skocken av ungar
när det natriumvita slår ned, följ elden
Följ manifestet som du inte har skrivit som skriver sig självt medan vi följer
varandra som enfaldiga, vi är bara kroppar som släpar sig fram
i sanden
Följ sanden
Följ allt det nya, var helt osovrad: ta in hela tillvaron, vik arket
kring multiversum och följ absolut
allt, följ
rymdforskningen och utvecklandet av det supergenmodifierade fröet
som exploderar inuti handen, följ little
big bang: följ en båt som sätter segel
Följ seglet tills horisonten äter upp allt du följer
Följ en liten cykel
Följ
lördag, april 11, 2015
Paul Exodus Propp
eller Drömmen om den största romanen i världshistorien
Pressröster:
”Strindberg. Det är den omedelbara association som väcks i Magnus Carlbrings dagsfärska roman Paul Exodus Propp. Strindberg, närmare bestämt Röda rummet.”
Jan Karlsson, Bohuslänningen
"Carlbring glömmer aldrig att påminna oss om livets ohjälpliga patetik mitt i den skruvade komiken. Det är denna hisnande balansgång mellan det parodiska och det hjärtslitande - ungefär som i Killinggängets Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt - som gör den här romanen till något alldeles enastående och självlysande i den jämngrå massan av svensk samtidsprosa."
Nils Schwartz, Expressen
"Den senaste riktigt festliga pikareskromanen var PC Jersilds Calvinols resa genom världen. Den kom på det glada sextiotalet, och sedan dess har det varit ganska tunnsått på den svenska pikareskfronten. Med Paul Exodus Propp återvänder traditionen med femhundrasidig urkraft." "Det är en fruktansvärd energi i boken, och samtidsidiomen är fångade med ett språkligt gehör som är oavbrutet festligt."
Jan Arnald, GP
"En mäktig, omtumlande, fantasiflödande roman med kvalité, sammanvävda berättarskikt, samhällskritik, humor, provokativ vitalitet, budskap som sammantaget förmedlar en slags förtvivlan över tillvarons motsägelsefullhet och skörhet."
Mats Linderoth, BTJ
"Det är en närmast oupphörligt underhållande historia — vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor."
Catrin Ormestad, UNT
torsdag, april 09, 2015
med sitt eget ljus
Allt glider bort
Till slut är det bara en fläck
på rutan kvar
som man gnider ut
med handloven
Och sedan är våren här
Eller natten
Ljuset dras ut till en lång linje
mellan inget och inget
Och syrenerna, de knäcker
himlavalvet
Och när ljuset just övergår
i mörker, då bryter
musiken in, musiken
med sitt eget ljus
Till slut är det bara en fläck
på rutan kvar
som man gnider ut
med handloven
Och sedan är våren här
Eller natten
Ljuset dras ut till en lång linje
mellan inget och inget
Och syrenerna, de knäcker
himlavalvet
Och när ljuset just övergår
i mörker, då bryter
musiken in, musiken
med sitt eget ljus
fredag, mars 27, 2015
månen
På banvallen ett av nattens första godståg. Sedan kommer de, ett i timman, kanske fler, mörka, tunga. När jag har somnat drömmer jag om deras last. Apelsiner från Grekland i blå plastkorgar. Jordgubbar från Belgien; de doftar sött och bra men smakar ingenting. Och i vitblå frigolitaskar, preparerade med is, hela tiokiloslaxar med döda ögon och blankt stålskinn. Och i tågets mitt en godsfinka fylld med dikter, novellutkast, en halvfärdig spöksonat, musikspår, röster som spränger ur träet, bilder som projiceras mot natthimlen: månen som lyser tyst.
Foto: Magnus Carlbring 2015
lördag, mars 21, 2015
nu är den vita blomman
Nu är den vita blomman befruktad, vi sätter oss
att vänta, vi har all tid i världen, vi är som pollen, vi
är bin, vi är revor, jord
Mitten av blomman sväller upp och bladen faller
Om tre fyra veckor är bäret moget, under tiden
går vi och drar en hand genom det höga gräset
i ängarna som omger fälten, vi står i den låga
tallskogen och hör havet, vi rör oss
längsmed kusten, blåelden lyser
upp stenlandskapet, himlen lutar sig ned
över oss med sina blad, sina stjälkar
Du kysser mig på pannan först, kinden, munnen
Du kysser upp min tomhet, hela rymden – tro mig
det är så skönt – dras ned i min kropp
och det röda växer upp ur den mörka jorden
Bären är mogna och vi köper en liter
i en sval kartong, lägger den i cykelkorgen
och trampar nedför grusvägen
© Magnus Carlbring, ur Dödens lilla bok, 2005
Foto: Magnus Carlbring 2014
att vänta, vi har all tid i världen, vi är som pollen, vi
är bin, vi är revor, jord
Mitten av blomman sväller upp och bladen faller
Om tre fyra veckor är bäret moget, under tiden
går vi och drar en hand genom det höga gräset
i ängarna som omger fälten, vi står i den låga
tallskogen och hör havet, vi rör oss
längsmed kusten, blåelden lyser
upp stenlandskapet, himlen lutar sig ned
över oss med sina blad, sina stjälkar
Du kysser mig på pannan först, kinden, munnen
Du kysser upp min tomhet, hela rymden – tro mig
det är så skönt – dras ned i min kropp
och det röda växer upp ur den mörka jorden
Bären är mogna och vi köper en liter
i en sval kartong, lägger den i cykelkorgen
och trampar nedför grusvägen
© Magnus Carlbring, ur Dödens lilla bok, 2005
Foto: Magnus Carlbring 2014
onsdag, mars 18, 2015
norrskenet
Jag hinner inte
ut för att se norrskenet
Jag följer det under natten
via Twitter och Facebook
Verkligheten somnar
i en grönskimrande
kryptonitdimma
Ett slags gift
äter upp medvetandet
långsamt; allt förvandlas
till vassa pixlar
ut för att se norrskenet
Jag följer det under natten
via Twitter och Facebook
Verkligheten somnar
i en grönskimrande
kryptonitdimma
Ett slags gift
äter upp medvetandet
långsamt; allt förvandlas
till vassa pixlar
måndag, mars 09, 2015
fredag, mars 06, 2015
tänkte bara skriva det här
Mitt i rymdens hjärta
finns ditt eget: det strålar varmt
blod ut i allt det svarta och när du sätter dig
vid din arbetsplats
och slår på din apparat och tittar in i - eller ut
ur - världen, blir du varje gång
lika förvånad. Vad är det du ser? Stridsvagnar. Fanor som smattrar under en kritvit sol. Män som äter upp varandra. Barn som förloras, i tusental. Klusterbomber made in Sweden. Regn av utarmat uran. Det finns inga ord längre. Varför har det blivit så här. Rått. Därför att: det har alltid varit så här. Odyssevs slår ett barn i muren, och alla krig börjar. Du lutar dig tillbaka och längtar egentligen allra mest efter en kaffepaus. Hur ska vi
förändra oss till det bättre? Du suckar. Det här
går ju bara inte. Vi planterar
nya skogar. Och sedan skövlar vi dem. Vi vill inget
ont. Ändå är vi ondskefulla. Vi är inte djur, vi är så mycket värre. Hämningslöst elaka och brutala. Inifrån jordklotets mjuka varma mitt strömmar en uppgiven och förtvivlad text. Nu är din paus över. Dags att arbeta. Skriv. Du skriver, som en första punkt i en dagordning. Var snäll. Det är bra om man är snäll mot varandra. Att vara snäll är inte en enkel sak, det behöver inte innebära att man är av mossa. Man kan vara av sten och diamant. När solen skiner är allt enklare, eller också gör det mer ont. Det är mars nu. Koltrastarna har antingen ångest eller känner glädje. Jag tycker himlen är betydelselös, men underskön. Så är kanske vi människor också - ja inte betydelselösa men mindre betydande än vi tror. Samtidigt undersköna. Tänkte bara skriva det här, och låta det passera. Jordklotet är så enormt litet; även om det är en motsägelse är den ganska relevant. Vi ska vara snälla mot jordklotet. Vi kom hit för 2.8 miljoner år sedan, kröp ned ur träden och reste oss ur gräset och flöt iland ur havet. Vi ska ta oss vidare. Är det rymden som är nästa mål? Kolonisera alltet. Kom vi bara hit för att ge oss av? Eller kom vi hit för att nedgöra varandra, slita allt i stycken, skräpa ned och förgifta och översvämma haven med plast och fylla himlen med koldioxid. Det är inte synd om människorna. Men det gör ont. Vårt behov av tröst är inte omättligt, det är akut. Vi skriker och bråkar efter lugn och trygghet. De snälla förlorar alltid, eftersom det är i förlusten insikten vaknar. Att segra är endast fåfängt, och tomt. Punkt. Du sätter en liten
försiktig punkt och skjuter bak stolen och reser dig
och när du långsamt, överdrivet
långsamt, klär på dig ytterkläderna och lämnar jobbet ser du hur skuggorna faller över dig som kom de ur ditt inre, eller ur rymden. Allt är så förtvivlat sammanbundet, det går som en spindeltråd mellan mig och min text och dig och ditt uttryck. Samtidigt är allt detta - ord, förhoppningar, åsikter, tankeströmmar - hårt knutet till det enklaste av allt. Lerjorden. Saltvattnet. Solskenet som strömmar över de blanka gatorna. Här bor vi. Om en stund bor vi här inte. Om en stund
övergår texten
i en annan text, eller i ingen text alls.
finns ditt eget: det strålar varmt
blod ut i allt det svarta och när du sätter dig
vid din arbetsplats
och slår på din apparat och tittar in i - eller ut
ur - världen, blir du varje gång
lika förvånad. Vad är det du ser? Stridsvagnar. Fanor som smattrar under en kritvit sol. Män som äter upp varandra. Barn som förloras, i tusental. Klusterbomber made in Sweden. Regn av utarmat uran. Det finns inga ord längre. Varför har det blivit så här. Rått. Därför att: det har alltid varit så här. Odyssevs slår ett barn i muren, och alla krig börjar. Du lutar dig tillbaka och längtar egentligen allra mest efter en kaffepaus. Hur ska vi
förändra oss till det bättre? Du suckar. Det här
går ju bara inte. Vi planterar
nya skogar. Och sedan skövlar vi dem. Vi vill inget
ont. Ändå är vi ondskefulla. Vi är inte djur, vi är så mycket värre. Hämningslöst elaka och brutala. Inifrån jordklotets mjuka varma mitt strömmar en uppgiven och förtvivlad text. Nu är din paus över. Dags att arbeta. Skriv. Du skriver, som en första punkt i en dagordning. Var snäll. Det är bra om man är snäll mot varandra. Att vara snäll är inte en enkel sak, det behöver inte innebära att man är av mossa. Man kan vara av sten och diamant. När solen skiner är allt enklare, eller också gör det mer ont. Det är mars nu. Koltrastarna har antingen ångest eller känner glädje. Jag tycker himlen är betydelselös, men underskön. Så är kanske vi människor också - ja inte betydelselösa men mindre betydande än vi tror. Samtidigt undersköna. Tänkte bara skriva det här, och låta det passera. Jordklotet är så enormt litet; även om det är en motsägelse är den ganska relevant. Vi ska vara snälla mot jordklotet. Vi kom hit för 2.8 miljoner år sedan, kröp ned ur träden och reste oss ur gräset och flöt iland ur havet. Vi ska ta oss vidare. Är det rymden som är nästa mål? Kolonisera alltet. Kom vi bara hit för att ge oss av? Eller kom vi hit för att nedgöra varandra, slita allt i stycken, skräpa ned och förgifta och översvämma haven med plast och fylla himlen med koldioxid. Det är inte synd om människorna. Men det gör ont. Vårt behov av tröst är inte omättligt, det är akut. Vi skriker och bråkar efter lugn och trygghet. De snälla förlorar alltid, eftersom det är i förlusten insikten vaknar. Att segra är endast fåfängt, och tomt. Punkt. Du sätter en liten
försiktig punkt och skjuter bak stolen och reser dig
och när du långsamt, överdrivet
långsamt, klär på dig ytterkläderna och lämnar jobbet ser du hur skuggorna faller över dig som kom de ur ditt inre, eller ur rymden. Allt är så förtvivlat sammanbundet, det går som en spindeltråd mellan mig och min text och dig och ditt uttryck. Samtidigt är allt detta - ord, förhoppningar, åsikter, tankeströmmar - hårt knutet till det enklaste av allt. Lerjorden. Saltvattnet. Solskenet som strömmar över de blanka gatorna. Här bor vi. Om en stund bor vi här inte. Om en stund
övergår texten
i en annan text, eller i ingen text alls.
tisdag, mars 03, 2015
flödet
Kom. Vi skriver ihjäl oss. Vi är ord. Stroferna
sover på klippan. Under de svarta vingarna brusar
en ny dikt. Skriv ingenting mer. Tyck ingenting. Hävda
ingenting. Ha aldrig rätt. Ha inte ens fel.
Du är lika fri som du är ofri. Allt det här är
mitt blod. Vad gör du här. Vad händer där utanför. Berätta allt för varandra. Skriv. Fotografera. Skicka meddelanden. Vi finns. Det är säkert. Du sitter på bussen och verkligheten försvinner som ett fält av pixlar och lågmält brusande energi. Jag skriver det här på insidan av mig själv. Offra dina ord i texten. Flödet är allt vi har. Vi är ensamma i det här enorma. Rytmen är alltid avgörande för varje text, oavsett form, oavsett rytm. I det knappt gripbara, en förlust som lyfter mot natthimlen. Vi är lätta som långsamt fallande planeter. Rymden håller oss uppe. Själva orden är ormar. Äspingar. De kryllar upp ur handen. Dikten är en hand som du tar emot. Vi sitter på den nattöppna hamburgerrestaurangen och skriver på våra mobiler. Ansiktena lyser. Vi hör ihop med varandra, allihop. Dagen gryr i motorvrål från motortrafikleden och långsamma godståg som svajar på den frusna banvallen. Allt är realism. Vi skickar det här över nätet. När vi läser växer vi. Och texten. Flödet är en orm av ord. De där glittrande gifttänderna. De svarta strecken i den gula blicken. Kroppen som växer av ord. Orden växer inuti i oss som rymdvarelser. Saliven och klorna och glaset som slår mot versraderna. Följ med mig in i det här fruktansvärda. Skriv av dig. Vi uppdaterar varandras drömmar. Och mardrömmar. I min dikt kan allting dö. När du inte är längre någons egentliga minne, utan ingenting, är du fri eller försvunnen. Ingen läser dig. Du finns inte. Inga kommentarer. Inga likes. Inga delningar. Ingen som ser dig. Internet är en mur. Allting är på låtsas. Det verkliga rör sig därute. Dikten är bara ett stjärnfall. Alla kommer att glömma dig. Vi är desperata. Vi skriver det: vi måste skriva. Eller du skriver en dikt. Och ett fönster står öppet. Det är som om flödet stirrar tillbaks in i din text. Och det lyser i rummet av ord. Alla läser allt. Ingen läser någonting. Kan man vara mer ensam än i en folkmassa. Eller i ett flöde. Här ristar vi fast ett ord. Ådror i träet. Ordens årsringar. Ord är så tydligt materiella. Som glas. Som sten. Dikten skjuter sig in genom de öppna fönstren. Det är vår nu. Trafiken skriker. Vägbanan är fylld av speglingar. Ur nattmörkret kryper en långsam orm av ljus. Om natten kommer de döda orden ut. Zombiedikten med blek blå hud under månen. Vi skriver med döda händer. Orden är allt som lever. Dikt har blodomlopp. Ord är kött. Meningsbyggnader är organiska. Det är liv under raderna. Natthimlen som ett stort skrivark. Vi skriver in oss i det obegripliga mörkret. Det är något så allvarligt och stort i att vara en del av språket. Svärtan och sticken av ljus. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten
börjar här
vid sitt slut
Öppna orden
snabbt. I en ljus tågkupé.
Natten passerar utanför.
Alla gamla slott. Stationer
med underliga namn. Allt det här
är fiktion. Det är fint. Diktens
hjärta är ett ord och en paus.
Nu har vi gjort det här. Befriat oss med en rad ord, ingenting får betyda någonting. Flödet slaktar oss. Blodet mot kaklet. Hotellet öppnar för natten. Vestibulen är glest befolkad. Men befolkad. Det är nattvarelserna som skriver in sig i liggaren. Vi viker upp en ny sida. Förenklar texten. Drar en isborr genom den. Ser det mörka kalla vattnet pumpas upp. Natten. Vi bär in den hit. En vit kall tårtask. Och när du öppnar den är den förstås tom. Det doftar papper om oss. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten ingen läser är en isbit jag sparkar undan
mitt i steget. Orden
torkar undan
Istället kommer rå mark
fram och lyser. Allt vi kan göra är att fortsätta skriva. Jag är en textmaskin. Min motor går på ord. Bränner mig över floden, det sprutar svart lera mot det vita ovanför oss. Kom. Vi vrider fast oss i texten. Det här är tortyr. Jag flyttar kommatecken i sömnen. Här, i radbrottet, bor jag. Samtidigt
som du läser flyttar sig texten utåt. Nu ser den
på dig, som genom ett glas. Den sitter
på balkongräcket. Nu flyger den
iväg. Jag stryker en tumme guld
över den isvåta gatan.
Ät ord. Ät upp alla orden.
sover på klippan. Under de svarta vingarna brusar
en ny dikt. Skriv ingenting mer. Tyck ingenting. Hävda
ingenting. Ha aldrig rätt. Ha inte ens fel.
Du är lika fri som du är ofri. Allt det här är
mitt blod. Vad gör du här. Vad händer där utanför. Berätta allt för varandra. Skriv. Fotografera. Skicka meddelanden. Vi finns. Det är säkert. Du sitter på bussen och verkligheten försvinner som ett fält av pixlar och lågmält brusande energi. Jag skriver det här på insidan av mig själv. Offra dina ord i texten. Flödet är allt vi har. Vi är ensamma i det här enorma. Rytmen är alltid avgörande för varje text, oavsett form, oavsett rytm. I det knappt gripbara, en förlust som lyfter mot natthimlen. Vi är lätta som långsamt fallande planeter. Rymden håller oss uppe. Själva orden är ormar. Äspingar. De kryllar upp ur handen. Dikten är en hand som du tar emot. Vi sitter på den nattöppna hamburgerrestaurangen och skriver på våra mobiler. Ansiktena lyser. Vi hör ihop med varandra, allihop. Dagen gryr i motorvrål från motortrafikleden och långsamma godståg som svajar på den frusna banvallen. Allt är realism. Vi skickar det här över nätet. När vi läser växer vi. Och texten. Flödet är en orm av ord. De där glittrande gifttänderna. De svarta strecken i den gula blicken. Kroppen som växer av ord. Orden växer inuti i oss som rymdvarelser. Saliven och klorna och glaset som slår mot versraderna. Följ med mig in i det här fruktansvärda. Skriv av dig. Vi uppdaterar varandras drömmar. Och mardrömmar. I min dikt kan allting dö. När du inte är längre någons egentliga minne, utan ingenting, är du fri eller försvunnen. Ingen läser dig. Du finns inte. Inga kommentarer. Inga likes. Inga delningar. Ingen som ser dig. Internet är en mur. Allting är på låtsas. Det verkliga rör sig därute. Dikten är bara ett stjärnfall. Alla kommer att glömma dig. Vi är desperata. Vi skriver det: vi måste skriva. Eller du skriver en dikt. Och ett fönster står öppet. Det är som om flödet stirrar tillbaks in i din text. Och det lyser i rummet av ord. Alla läser allt. Ingen läser någonting. Kan man vara mer ensam än i en folkmassa. Eller i ett flöde. Här ristar vi fast ett ord. Ådror i träet. Ordens årsringar. Ord är så tydligt materiella. Som glas. Som sten. Dikten skjuter sig in genom de öppna fönstren. Det är vår nu. Trafiken skriker. Vägbanan är fylld av speglingar. Ur nattmörkret kryper en långsam orm av ljus. Om natten kommer de döda orden ut. Zombiedikten med blek blå hud under månen. Vi skriver med döda händer. Orden är allt som lever. Dikt har blodomlopp. Ord är kött. Meningsbyggnader är organiska. Det är liv under raderna. Natthimlen som ett stort skrivark. Vi skriver in oss i det obegripliga mörkret. Det är något så allvarligt och stort i att vara en del av språket. Svärtan och sticken av ljus. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten
börjar här
vid sitt slut
Öppna orden
snabbt. I en ljus tågkupé.
Natten passerar utanför.
Alla gamla slott. Stationer
med underliga namn. Allt det här
är fiktion. Det är fint. Diktens
hjärta är ett ord och en paus.
Nu har vi gjort det här. Befriat oss med en rad ord, ingenting får betyda någonting. Flödet slaktar oss. Blodet mot kaklet. Hotellet öppnar för natten. Vestibulen är glest befolkad. Men befolkad. Det är nattvarelserna som skriver in sig i liggaren. Vi viker upp en ny sida. Förenklar texten. Drar en isborr genom den. Ser det mörka kalla vattnet pumpas upp. Natten. Vi bär in den hit. En vit kall tårtask. Och när du öppnar den är den förstås tom. Det doftar papper om oss. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten ingen läser är en isbit jag sparkar undan
mitt i steget. Orden
torkar undan
Istället kommer rå mark
fram och lyser. Allt vi kan göra är att fortsätta skriva. Jag är en textmaskin. Min motor går på ord. Bränner mig över floden, det sprutar svart lera mot det vita ovanför oss. Kom. Vi vrider fast oss i texten. Det här är tortyr. Jag flyttar kommatecken i sömnen. Här, i radbrottet, bor jag. Samtidigt
som du läser flyttar sig texten utåt. Nu ser den
på dig, som genom ett glas. Den sitter
på balkongräcket. Nu flyger den
iväg. Jag stryker en tumme guld
över den isvåta gatan.
Ät ord. Ät upp alla orden.
torsdag, februari 19, 2015
majonnäs
Mellan arbete och arbete. Mellan fritid och fritid. Mellan fikapaus och fikapaus. Transporterar orden i en lätt osynlig väska på huvudet. Kliver in på Coop Konsum och rör mig mellan hyllraderna, alldeles förlorad i hur många olika sorters majonnäs det egentligen kan finnas. Stanna upp där. Finns det olika sorters majonnäs? Inuti tuben är vi alla likadana, samma obegripliga smöriga smet. Och vad gott det är. Och vad det passar bra till olika slags maträtter. Ibland när man står vid kassan kan man erfara utomkroppsliga upplevelser, det har att göra med betalkortets densitet i relation till luftrummet det seglar igenom. Det lilla chippet som gnistrar till. En reflektion i butiksfönstret. En gråsparv som bor däruppe i takarmaturen. Ventilationen som susar. Vad är en människa. Den där handen som slår in sifferkoden, är den min? Den där handen som tar emot kvittot, är den min? Hen som önskar mig en bra dag och trycker igång varubandet för nästa kund, är det en bild av mig själv? Allt vi drömmer, allt vi skapar, kommer inifrån. Är inte då den yttre världen också en inre sensation: allt det här är mitt, eller allt det här är jag. Eller snarare: vårt. Allt det här är vårt. Vårt ansvar. Vår gemensamma värld. Det finns ett politiskt incitament i varje handling vi utför, en akt av solidaritet. Rättvisa är svårt men det enda möjliga. Nu är jag framme. Nu är kaffet klart. Nu kan jag arbeta.
måndag, februari 16, 2015
den flygande kon
Allt är tråkigt. Blommorna är människans enda sanna vänner. Musik ger en stunds omedelbar tröst. Ord är uppblåsbara. Jo, om du lägger munnen till dem och blåser och blåser så växer de. Ta ordet KO till exempel. Visst växer den nu? Kon där på ängen? Den blir bara större och större och nu är den liksom fylld med vätgas och nu lyfter den från det gröna färska gräset. Nu flyger kossan över trädtopparna, den svävar först och sedan börjar juvret gunga och öronen fladdrar i fartvinden och den vispar med klövarna i luften och ger sig iväg. Nu är den ute över havet. Nu är den bara en liten prick, som en fluga på ett stort glas som täcker hela universum. Nu är kon borta. Vi är ensamma. I rymden kan ingen höra dig skriva. Det roliga börjar utan att man märker det.
fredag, februari 13, 2015
att skriva är att chansa
Att skriva är att chansa
Det finns tillfällen
då texten ger sig iväg
från sig själv, det sköna
i att skriva utan att närmare
reflektera över orden
Var kommer orden ifrån
Var har du hämtat dem
Jag har plockat ner dem
ur mörkret och de fastnar
inte riktigt: de vrider
upp värmen i rummet
Jag har hämtat dem
ur isen, ur snön har jag släpat
in dem: jag har sjungit
fram ord ur en sten
Orden är stenen
i handen, handen i stenen
Ord är flykt och: stanna kvar
Det finns en möjlighet
att det enda outtömliga
vi har är orden, efter orden
kommer nya: efter oss
kommer andra
Skriv i ditt eget tempo
Fladdermusen med sitt
lilla människoansikte
Orden drar förbi
med kedjor i händerna
Döda ögon
Skriv ner dem snabbt nu
De drar vidare som skrik
Godstågen vinglar
på den kalla banvallen
Biltrafiken ett vrål
rakt ur alfabetshavet
Jag gestaltar ingenting, det
drar ner mig i sitt själv
Allt är en svårframkomlig
text: upplogade snödrivor
Lätt att läsa, enkel
att ta med sig i fickan: vik ihop
solskenet och skymningen
som kommer allt senare
Månen är en vän, skriv
i exakt samma täthet
Tänker att det nyskrivna
som slår in är så försvarslöst
Det kan man kalla: lågt
Eller med en hand inuti
Något som vecklar ut sig ur sitt
jag som en omedelbar analys
Eller varför inte som vatten
Eller varför som vatten
Som något oförberett
Texten är en sovande insekt
Jag tar aldrig paus, det finns ingen
möjlighet att vädra ut
stroferna; öppna fönstret lite
på glänt och ut strömmar
alltihop, in strömmar ord
Det rasar ner grus vatten
och isbröten
vidrigt kall faller mot
bottnen: detta skum
är vår tillvaro, händerna
fryser: håll om dem hårt/mjukt
Min hud är ett membran ur vilket
det här strömmar; jag skriver
i realtid, nu kommer texten
i exakt samma takt
som du läser, det blir en rytm
som är omöjlig att följa
Jag har absolut ingen kontroll
Rullar nedför en brant backe
Cykeln viker sig under mig
Orden är ingen vågrörelse
Orden är inte avgörande
för texten; det är tystnaden
Antimaterian, den hemliga
pausen: jag är en tvär cesur
som rasar genom raderna
Mitt i radbrottet fångar du in
texten och vi möts; omöjligt
att förklara hur det sker
Ord är kungsörnarna
som vilar på klintkanten
långa sommarkvällar, de stora
vingarna som klipper upp
skrivarket, näbben som vild
fylls av idiom och vokalbrus
Jag är min egen dikt, nu
alldeles medvetslös av dess
försvinnande och hemkomst
Nej vi slutar här, någonting
är det väl istället på teve
Distrahera oss ur texten: ordlös
skön naturfilm där bältdjur
rör sig i mörkret
med vita ögon
En idiotisk, slapp talkshow
En brutal dokusåpa där vuxna
mänskor gråter in i kameran
och faller i varandras armar
Det finns så mycket
vi behöver
Och så mycket vi kan vara
utan; jag ska skriva
ner allt: ett experiment
Ännu ett experiment
vi utsätter oss för
Ord som välter undan
sitt eget syfte: när blev du
vuxen, när övergick
tankeströmmen
från en omedelbar
oreflekterad förnimmelse
till ett övervägt ställningstagande
gentemot dig själv
Och ditt eget liv
Jag vet inte varför somliga
tillfällen är större än andra
Riv upp ett sår
i texten och känn
Två fingrar på strupen
Känn: vad händer
med den här världen
Det är ingen som andas
Varför är ett regnväder
plötsligt tungt
medan ett annat lätt: svårigheter
skriver vi inte ut
Vi genomlider livet
Och publicerar plasten, det
vi har ryckt loss
Det finns tillfällen
då texten ger sig iväg
från sig själv, det sköna
i att skriva utan att närmare
reflektera över orden
Var kommer orden ifrån
Var har du hämtat dem
Jag har plockat ner dem
ur mörkret och de fastnar
inte riktigt: de vrider
upp värmen i rummet
Jag har hämtat dem
ur isen, ur snön har jag släpat
in dem: jag har sjungit
fram ord ur en sten
Orden är stenen
i handen, handen i stenen
Ord är flykt och: stanna kvar
Det finns en möjlighet
att det enda outtömliga
vi har är orden, efter orden
kommer nya: efter oss
kommer andra
Skriv i ditt eget tempo
Fladdermusen med sitt
lilla människoansikte
Orden drar förbi
med kedjor i händerna
Döda ögon
Skriv ner dem snabbt nu
De drar vidare som skrik
Godstågen vinglar
på den kalla banvallen
Biltrafiken ett vrål
rakt ur alfabetshavet
Jag gestaltar ingenting, det
drar ner mig i sitt själv
Allt är en svårframkomlig
text: upplogade snödrivor
Lätt att läsa, enkel
att ta med sig i fickan: vik ihop
solskenet och skymningen
som kommer allt senare
Månen är en vän, skriv
i exakt samma täthet
Tänker att det nyskrivna
som slår in är så försvarslöst
Det kan man kalla: lågt
Eller med en hand inuti
Något som vecklar ut sig ur sitt
jag som en omedelbar analys
Eller varför inte som vatten
Eller varför som vatten
Som något oförberett
Texten är en sovande insekt
Jag tar aldrig paus, det finns ingen
möjlighet att vädra ut
stroferna; öppna fönstret lite
på glänt och ut strömmar
alltihop, in strömmar ord
Det rasar ner grus vatten
och isbröten
vidrigt kall faller mot
bottnen: detta skum
är vår tillvaro, händerna
fryser: håll om dem hårt/mjukt
Min hud är ett membran ur vilket
det här strömmar; jag skriver
i realtid, nu kommer texten
i exakt samma takt
som du läser, det blir en rytm
som är omöjlig att följa
Jag har absolut ingen kontroll
Rullar nedför en brant backe
Cykeln viker sig under mig
Orden är ingen vågrörelse
Orden är inte avgörande
för texten; det är tystnaden
Antimaterian, den hemliga
pausen: jag är en tvär cesur
som rasar genom raderna
Mitt i radbrottet fångar du in
texten och vi möts; omöjligt
att förklara hur det sker
Ord är kungsörnarna
som vilar på klintkanten
långa sommarkvällar, de stora
vingarna som klipper upp
skrivarket, näbben som vild
fylls av idiom och vokalbrus
Jag är min egen dikt, nu
alldeles medvetslös av dess
försvinnande och hemkomst
Nej vi slutar här, någonting
är det väl istället på teve
Distrahera oss ur texten: ordlös
skön naturfilm där bältdjur
rör sig i mörkret
med vita ögon
En idiotisk, slapp talkshow
En brutal dokusåpa där vuxna
mänskor gråter in i kameran
och faller i varandras armar
Det finns så mycket
vi behöver
Och så mycket vi kan vara
utan; jag ska skriva
ner allt: ett experiment
Ännu ett experiment
vi utsätter oss för
Ord som välter undan
sitt eget syfte: när blev du
vuxen, när övergick
tankeströmmen
från en omedelbar
oreflekterad förnimmelse
till ett övervägt ställningstagande
gentemot dig själv
Och ditt eget liv
Jag vet inte varför somliga
tillfällen är större än andra
Riv upp ett sår
i texten och känn
Två fingrar på strupen
Känn: vad händer
med den här världen
Det är ingen som andas
Varför är ett regnväder
plötsligt tungt
medan ett annat lätt: svårigheter
skriver vi inte ut
Vi genomlider livet
Och publicerar plasten, det
vi har ryckt loss
torsdag, februari 12, 2015
Om kriget i Irak
Det här är år 2005, det är snart mars, och det snöar, det snöar stort,
som i Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam, den dikt som följer all annan dikt
som vill skriva om krig, skriva ned krig, mot krig; kan man detta
när det alltid finns en större bild, en annorlunda än din egen, raderna är
i de olika dikterna som i en väldig vinge, de brusar samman, vingen
är tunn och ljus och genomlyst; i mars 2003, just före bomberna, kom
Harold Pinters Weather Forecast med de iskallt brinnande slutraderna (jag
har aldrig läst någonting så tomt och samtidigt så hemskt): ”In the evening
the moon will shine/ And be quite bright./ There will be, it has to be said,/
A brisk wind/ But it will die out by midnight./ Nothing further will happen./
/This is the last forecast.” I Göran Sonnevis dikt var det februari, snart mars,
och det snöade ymnigt, hårt, allting snöade igen, dödandet, rättfärdigandet
Två år har snart gått sedan bomberna föll, sexhundra civila dödsoffer
per månad sedan dess, minst – man vet inte, inga siffror är giltiga, allt
är siffror, allt är debris, sopor, likdelar som strös över öknarna, vet inte
Vi har följt nyhetsflödet, läst analyserna, fördjupat oss i historien kring
kolonialismen, beduinjargongen, oljeintressena, det förra gulfkriget, Saddam
Husseins skumraskaffärer med CIA och USA under 1960-70-80-90-talen
Och så, som det var regisserat, föll diktatorns staty och shiamuslimer
slog honom med tofflor och krossade honom med släggor och amerikanska
soldater satt leende i sina jeepar och tanks och rökte cigg och vinkade
och kulkärvar sköts upp i luften och vi har följt kriget genom livekameror
som har stått på folktomma platser i dygn efter dygn och filmat rökplymer
och förbiåkande, skramlande, dåliga personbilar med skrämda ansikten
George W Bush, nästan varje dag har vi sett honom på teve, hans mun
rör sig som om någon sitter inne i huvudet på honom och hjälper honom att
tala, blicken är stålgrå och livlös; är det verkligen presidenten, eller är det
Donald Rumsfeld han heter, han har rufsigt, lite kladdigt nackhår, de kallas
Hökar, det låter som en förvuxen studentförening, en klubb, det är en krets
kring Bush och i Pentagon, i ett manifest – som Dick Cheney, oljemagnaten
som försökte sälja drivpumpar till Irak efter det att den regering han företräder
hade bombat sönder de gamla, its all about cash and hardware, och Rumsfeld
skrivit under – står det, som en självklar självklarhet, som i solljus: ”We aim
to make the case and rally support for American global leadership”, “a foreign
policy that boldly and purposefully promotes American principles abroad”, det
är det mod som vi har stirrat in i under krigsåren, soldatblicken, principerna
är enkla och uttrycksfulla, de är som käftsmällar med 900-kilosbomber, modet
innebär att man kallar krig för fred, war is peace … jag sjunger: loveprophets
of the world, alla streetkids som är rädda för krig, sjung med mig, dikta
Allting snöar igen; bilderna går igen, nu, Saddam Husseins huvud som rullar
utmed Bagdads gator, käpparna, släggorna, tofflorna, skriken; vem
var det som skapade bilden av den här storskurken med sitt jaktgevär?
Vi får backa till sommaren 1963, två år före Sonnevis dikt, då Qassim
störtades i Irak, med CIA:s hjälp, och snart var Saddam nära makten; en CIA-
agent har vittnat inför kongressen: “He (Saddam) was a son of a bitch, but
he was OUR son of a bitch.” Är det det här som gör att man inte begriper
det här kriget, att man hela tiden har en känsla av att något är fabricerat, styrt;
dikter mot kriget blir till omvända spegelbilder, rena lögner, de kan sprida
disiga kvasiåsikter och de historiska fakta som finns att tillgå blir allt underligare,
som en dammig hand i en dammig kropp som vandrar med sin kalashnikov
på axeln ut i den brinnande ökensanden som streck av sorg, som i en dikt
”Jag ska bege mig till Bagdad,/ sitta vid floden en stund,/ ströva en stund i Bab
el Sheik/ och lämna Bagdad med lätt börda/ (Orkanens slut?/ Orkanens
början?)” av Saadi Yusuf, irakiern, ska han återvända hem till ett land, plundrat
av sitt eget folk, där nationalbiblioteket stod i lågor och nationalmuseet tömts
på ting, mesopotamiska föremål, lertavlor med tusenårig kilskrift, det snöar bort
i damm av gips och sönderslagna väggar och man har vräkt undan statyer
och tavlor och kånkat ut kontorsmöbler, vattenkaraffer, radioapparater
Allting slås sönder, och al-Bayati skrev en gång, som i stranddamm: ”Låt
de döda begrava sina döda/ och floden skövla dessa stympade kärl/ och
basunerna –/ Låt dörrarna öppnas för solen och våren” Låt dörrarna öppnas
för solen och våren, låt dörrarna öppnas för solen och våren, är det så enkelt
Nej, genast dyker nästa ort upp, nästa nya fragment av verklighet: Falluja,
nästa brinnande moské, nästa videoklipp från rebellernas tortyrkammare,
genast dyker nästa vittnesmål och digitala bildflod från Abu Ghraibfängelset
upp, nästa – ni vet hur det alltid ser ut – hög av kroppar, skott i dagsljus, nu
är valresultatet klart och mål ett är uppnått, omöjligt att klandra, fria val
har hållits i den forna diktaturen och när rösterna är räknade vann de som alla
visste skulle vinna och något slags seger är uppnådd, lika välregisserad
som segern vid det låtsaspresidentval som hölls i Vietnam 1967 där en väldig
majoritet gick till urnorna och där amerikanerna blev ”surprised an heartened”
av valdeltangandets storlek “despite a Vietcong terrorist campaign to disrupt
the voting”; allt är oförändrat, men i rörelse, det är ingen som vet vart, vet
någon varför, är den – vad kan vi skriva utan att det blir pamflett? – hydra
som USA-imperialismen, militarismen, ekonomismen, kapitalismen (när
allt detta glider samman till en ogenomtränglig, mörk väv har vi ett tillstånd
av merkantil statsterror – politikern släpper en bomb och äger själv företaget
som ska bygga upp huset som bomben krossade) utgör utan huvud, utan tanke
på barnen, människorna, det dagliga livet som är omintetgjort, kvinnan som
vrider sina händer och skriker, skriken från tevekanalerna drunknar i snön,
allting blir som en stilla rörelse, ett samlat nu, i ljuset av snön som i varje dikt
drar samman raderna till en enda versrad; soldaternas repliker nu är de samma
som då, den amerikan som fick orgasm när han fick träff på en Vietcong blir
den brigadgeneral som 40 år senare säger, om irakierna: ”We shoot them down
like the morons they are”, och när världen till slut är ödelagd kan vi skriva
att den är fri, free at last; frihet är en abstraktion som gärna blir klichémässig,
patetisk, överdriven, sakral, utnyttjad, hånad, skymfad, bespottad, vad är
frihet
Magnus Carlbring, februari 2005
Fotnot: Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam publicerades i BLM 3/1965
Om kriget i Irak är tidigare publicerad i Expressen (2005-02-25)
som i Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam, den dikt som följer all annan dikt
som vill skriva om krig, skriva ned krig, mot krig; kan man detta
när det alltid finns en större bild, en annorlunda än din egen, raderna är
i de olika dikterna som i en väldig vinge, de brusar samman, vingen
är tunn och ljus och genomlyst; i mars 2003, just före bomberna, kom
Harold Pinters Weather Forecast med de iskallt brinnande slutraderna (jag
har aldrig läst någonting så tomt och samtidigt så hemskt): ”In the evening
the moon will shine/ And be quite bright./ There will be, it has to be said,/
A brisk wind/ But it will die out by midnight./ Nothing further will happen./
/This is the last forecast.” I Göran Sonnevis dikt var det februari, snart mars,
och det snöade ymnigt, hårt, allting snöade igen, dödandet, rättfärdigandet
Två år har snart gått sedan bomberna föll, sexhundra civila dödsoffer
per månad sedan dess, minst – man vet inte, inga siffror är giltiga, allt
är siffror, allt är debris, sopor, likdelar som strös över öknarna, vet inte
Vi har följt nyhetsflödet, läst analyserna, fördjupat oss i historien kring
kolonialismen, beduinjargongen, oljeintressena, det förra gulfkriget, Saddam
Husseins skumraskaffärer med CIA och USA under 1960-70-80-90-talen
Och så, som det var regisserat, föll diktatorns staty och shiamuslimer
slog honom med tofflor och krossade honom med släggor och amerikanska
soldater satt leende i sina jeepar och tanks och rökte cigg och vinkade
och kulkärvar sköts upp i luften och vi har följt kriget genom livekameror
som har stått på folktomma platser i dygn efter dygn och filmat rökplymer
och förbiåkande, skramlande, dåliga personbilar med skrämda ansikten
George W Bush, nästan varje dag har vi sett honom på teve, hans mun
rör sig som om någon sitter inne i huvudet på honom och hjälper honom att
tala, blicken är stålgrå och livlös; är det verkligen presidenten, eller är det
Donald Rumsfeld han heter, han har rufsigt, lite kladdigt nackhår, de kallas
Hökar, det låter som en förvuxen studentförening, en klubb, det är en krets
kring Bush och i Pentagon, i ett manifest – som Dick Cheney, oljemagnaten
som försökte sälja drivpumpar till Irak efter det att den regering han företräder
hade bombat sönder de gamla, its all about cash and hardware, och Rumsfeld
skrivit under – står det, som en självklar självklarhet, som i solljus: ”We aim
to make the case and rally support for American global leadership”, “a foreign
policy that boldly and purposefully promotes American principles abroad”, det
är det mod som vi har stirrat in i under krigsåren, soldatblicken, principerna
är enkla och uttrycksfulla, de är som käftsmällar med 900-kilosbomber, modet
innebär att man kallar krig för fred, war is peace … jag sjunger: loveprophets
of the world, alla streetkids som är rädda för krig, sjung med mig, dikta
Allting snöar igen; bilderna går igen, nu, Saddam Husseins huvud som rullar
utmed Bagdads gator, käpparna, släggorna, tofflorna, skriken; vem
var det som skapade bilden av den här storskurken med sitt jaktgevär?
Vi får backa till sommaren 1963, två år före Sonnevis dikt, då Qassim
störtades i Irak, med CIA:s hjälp, och snart var Saddam nära makten; en CIA-
agent har vittnat inför kongressen: “He (Saddam) was a son of a bitch, but
he was OUR son of a bitch.” Är det det här som gör att man inte begriper
det här kriget, att man hela tiden har en känsla av att något är fabricerat, styrt;
dikter mot kriget blir till omvända spegelbilder, rena lögner, de kan sprida
disiga kvasiåsikter och de historiska fakta som finns att tillgå blir allt underligare,
som en dammig hand i en dammig kropp som vandrar med sin kalashnikov
på axeln ut i den brinnande ökensanden som streck av sorg, som i en dikt
”Jag ska bege mig till Bagdad,/ sitta vid floden en stund,/ ströva en stund i Bab
el Sheik/ och lämna Bagdad med lätt börda/ (Orkanens slut?/ Orkanens
början?)” av Saadi Yusuf, irakiern, ska han återvända hem till ett land, plundrat
av sitt eget folk, där nationalbiblioteket stod i lågor och nationalmuseet tömts
på ting, mesopotamiska föremål, lertavlor med tusenårig kilskrift, det snöar bort
i damm av gips och sönderslagna väggar och man har vräkt undan statyer
och tavlor och kånkat ut kontorsmöbler, vattenkaraffer, radioapparater
Allting slås sönder, och al-Bayati skrev en gång, som i stranddamm: ”Låt
de döda begrava sina döda/ och floden skövla dessa stympade kärl/ och
basunerna –/ Låt dörrarna öppnas för solen och våren” Låt dörrarna öppnas
för solen och våren, låt dörrarna öppnas för solen och våren, är det så enkelt
Nej, genast dyker nästa ort upp, nästa nya fragment av verklighet: Falluja,
nästa brinnande moské, nästa videoklipp från rebellernas tortyrkammare,
genast dyker nästa vittnesmål och digitala bildflod från Abu Ghraibfängelset
upp, nästa – ni vet hur det alltid ser ut – hög av kroppar, skott i dagsljus, nu
är valresultatet klart och mål ett är uppnått, omöjligt att klandra, fria val
har hållits i den forna diktaturen och när rösterna är räknade vann de som alla
visste skulle vinna och något slags seger är uppnådd, lika välregisserad
som segern vid det låtsaspresidentval som hölls i Vietnam 1967 där en väldig
majoritet gick till urnorna och där amerikanerna blev ”surprised an heartened”
av valdeltangandets storlek “despite a Vietcong terrorist campaign to disrupt
the voting”; allt är oförändrat, men i rörelse, det är ingen som vet vart, vet
någon varför, är den – vad kan vi skriva utan att det blir pamflett? – hydra
som USA-imperialismen, militarismen, ekonomismen, kapitalismen (när
allt detta glider samman till en ogenomtränglig, mörk väv har vi ett tillstånd
av merkantil statsterror – politikern släpper en bomb och äger själv företaget
som ska bygga upp huset som bomben krossade) utgör utan huvud, utan tanke
på barnen, människorna, det dagliga livet som är omintetgjort, kvinnan som
vrider sina händer och skriker, skriken från tevekanalerna drunknar i snön,
allting blir som en stilla rörelse, ett samlat nu, i ljuset av snön som i varje dikt
drar samman raderna till en enda versrad; soldaternas repliker nu är de samma
som då, den amerikan som fick orgasm när han fick träff på en Vietcong blir
den brigadgeneral som 40 år senare säger, om irakierna: ”We shoot them down
like the morons they are”, och när världen till slut är ödelagd kan vi skriva
att den är fri, free at last; frihet är en abstraktion som gärna blir klichémässig,
patetisk, överdriven, sakral, utnyttjad, hånad, skymfad, bespottad, vad är
frihet
Magnus Carlbring, februari 2005
Fotnot: Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam publicerades i BLM 3/1965
Om kriget i Irak är tidigare publicerad i Expressen (2005-02-25)
måndag, februari 09, 2015
min smartphone
Min smartphone är en liten gud, ett beläte jag bär omkring på.
Min smartphone är min bästa vän. Jag hatar dig.
Min smartphone är en ordlös sång- och textmaskin.
Min smartphone lyser upp världen.
Min smartphone är min spegelbild. Mitt inre yttre jag.
Min smartphone lägger ut texten. Den kan frälsa dig från ondo.
Min smartphone innehåller bara lögner.
Min smartphone hyllar sanningen.
Min smartphone tar aldrig slut. Texten är exponentiell.
Min smartphone skriver allting själv. Texten exploderar.
Min smartphone tar över världen; snabbt som i helvetet.
Min smartphone sover aldrig. Den väcker mig.
Min smartphone har inget samvete: den är mitt hela samvete.
Min smartphone är ett bildarkiv. Jag har inget eget minne.
Min smartphone är mjuk. Den ligger som ett vapen i handen.
Min smartphone besegrar tiden.
Min smartphone är inte rädd för det förgängliga, den bara lyser.
Min smartphone är en öppen eld. En lägereld där jag samlar mig.
Min smartphone är en sagobok. Naiv och enträgen.
Min smartphone ger sig aldrig. Du kan inte muta en telefon.
Min smartphone är helt opolitisk. Men den förespråkar frihet till förbannelse.
Min smartphone innehåller en miljard människor. Alla är köpta.
Min smartphone är en reklamkanal. En flod som bara växer.
Min smartphone är övertydlighetens budbärare. Varje budskap är en knytnäve.
Min smartphone är en brandfackla. Budkavle. Fredsduva.
Min smartphone är dum och tom.
Min smartphone är en drömmaskin: det sprutar bildspråk ur skärmen.
Min smartphone är tondöv. Den hör allting. Vet allt. Har inget omdöme.
Min smartphone knaprar tabletter. Jag hör den mala på i sömnen.
Jag släpper aldrig taget om min smartphone. Eller är det tvärtom.
Min smartphone är fjärrstyrd. Den läser allt jag skriver.
Min smartphone gör mig sjuk. Och frisk.
Min smartphone har ingen början. Inget slut. Den är mitt hela universum.
Här är min smartphone, den är ensam utan mig.
Min smartphone är ointelligent. Den har ingen hjärna. Vet allt.
Nu vill min smartphone att jag uppdaterar mig själv.
Nu vill min smartphone ha tillgång till hela mig.
Nu vill min smartphone starta om mitt liv.
Nu vill min smartphone dela mig i tusen bitar.
Nu vill min smartphone dela mig med hela världen.
Nu vill min smartphone ha min lunch, min kaffekopp.
Min smartphone är inte ondskefull, men girig.
Nu vill min smartphone sova i min säng.
Nu vill min smartphone ha tillgång till mitt undermedvetna.
Nu säljer min smartphone min själ till djävulen.
Nu äter min smartphone upp mig.
Min smartphone är allt. Och ändå ingenting.
Min smartphone är ett barn. En liten experimentverkstad.
Min smartphone är min. Ta den.
Min smartphone är min bästa vän. Jag hatar dig.
Min smartphone är en ordlös sång- och textmaskin.
Min smartphone lyser upp världen.
Min smartphone är min spegelbild. Mitt inre yttre jag.
Min smartphone lägger ut texten. Den kan frälsa dig från ondo.
Min smartphone innehåller bara lögner.
Min smartphone hyllar sanningen.
Min smartphone tar aldrig slut. Texten är exponentiell.
Min smartphone skriver allting själv. Texten exploderar.
Min smartphone tar över världen; snabbt som i helvetet.
Min smartphone sover aldrig. Den väcker mig.
Min smartphone har inget samvete: den är mitt hela samvete.
Min smartphone är ett bildarkiv. Jag har inget eget minne.
Min smartphone är mjuk. Den ligger som ett vapen i handen.
Min smartphone besegrar tiden.
Min smartphone är inte rädd för det förgängliga, den bara lyser.
Min smartphone är en öppen eld. En lägereld där jag samlar mig.
Min smartphone är en sagobok. Naiv och enträgen.
Min smartphone ger sig aldrig. Du kan inte muta en telefon.
Min smartphone är helt opolitisk. Men den förespråkar frihet till förbannelse.
Min smartphone innehåller en miljard människor. Alla är köpta.
Min smartphone är en reklamkanal. En flod som bara växer.
Min smartphone är övertydlighetens budbärare. Varje budskap är en knytnäve.
Min smartphone är en brandfackla. Budkavle. Fredsduva.
Min smartphone är dum och tom.
Min smartphone är en drömmaskin: det sprutar bildspråk ur skärmen.
Min smartphone är tondöv. Den hör allting. Vet allt. Har inget omdöme.
Min smartphone knaprar tabletter. Jag hör den mala på i sömnen.
Jag släpper aldrig taget om min smartphone. Eller är det tvärtom.
Min smartphone är fjärrstyrd. Den läser allt jag skriver.
Min smartphone gör mig sjuk. Och frisk.
Min smartphone har ingen början. Inget slut. Den är mitt hela universum.
Här är min smartphone, den är ensam utan mig.
Min smartphone är ointelligent. Den har ingen hjärna. Vet allt.
Nu vill min smartphone att jag uppdaterar mig själv.
Nu vill min smartphone ha tillgång till hela mig.
Nu vill min smartphone starta om mitt liv.
Nu vill min smartphone dela mig i tusen bitar.
Nu vill min smartphone dela mig med hela världen.
Nu vill min smartphone ha min lunch, min kaffekopp.
Min smartphone är inte ondskefull, men girig.
Nu vill min smartphone sova i min säng.
Nu vill min smartphone ha tillgång till mitt undermedvetna.
Nu säljer min smartphone min själ till djävulen.
Nu äter min smartphone upp mig.
Min smartphone är allt. Och ändå ingenting.
Min smartphone är ett barn. En liten experimentverkstad.
Min smartphone är min. Ta den.
vår
Du tror att det är vår. Det är det. Du sätter dig i förarsätet. Det spelar ingen roll. Du vrider om tändningen. Det skakar om världen. Det är ingen idé. Du slår på teven. Allting är fint. Jag är en textmaskin. Det spelar ingen roll. Det skapas en inre ordning, i själva lådan med leksaker. Vi skapar själva lådan. Vi är lådan. Jag är en textmaskin. Du tror att det är vår maskin. Det är det. Min motor går på ord. Jag slår av tändningen. Bilderna försvinner från vindrutan, precis som den tunna snön. Vi kliver ut tillsammans. Marken är blank av is och solsken. Hela torget är fullt av människor. Ord. Var kom de ifrån. Det gläder oss. Det finns en framtid. Det är vi.
Nu sätter vi oss ned. Vi tar tag i det här. Vi gör det här på allvar. Vi tänker bli övertydliga. Vi tänker säga att: om vi inte gör något nu är det för sent i morgon. Vi lyfter upp barnet ur barnsängen. Platsen där hon har legat är så varm. Lakanen runt omkring är kalla. Det kommer att bli stekhett överallt. Det finns meteorologer och klimatforskare som har slutat att flyga, eftersom de inser att det är vad vi måste. Vi pratar om klimatförändringarna. Vi lyssnar inte på varandra. Ingen tar det här på allvar. Barnet är på allvar. Hennes barn är det. Barnbarnens barn. Det finns en plats där vi ska samlas, i framtiden. Det finns en framtid. Det är inte nu. Det är nu vi lägger ut de skivor som blir framtiden. Vi bygger oss själva. Jag är gjord av antimateria. Vi låtsas som om det här är overkligt. Vi skrattar i solskenet. Nu springer vi. Vi är gjorda för att röra på oss. Vi högaktar det märkliga i tillvaron. Vi tillber sådant vi uppfattar som öververkligt eller utomjordiskt. Vi är ensamma. Det här är vårt tillfälle, vår plats, vår möjlighet. Nu är det här på allvar. Jorden är vår.
torsdag, februari 05, 2015
drömmar
Jag vet inte vad drömmar är. Ingen drömforskare vet det heller. Kanske drömmer vi framtiden. Kanske drömmer vi det fasansfulla, det som skulle kunna ha skett. Kanske drömmer vi sådant som sker i ett multipelt universum, i en tid och på en plats alldeles lik vår - men ändå en annan tid och en annan plats. Troligen är en drömmen en bearbetning av minnen, fantasier, rädslor, och ett mishmash av allt det där: en avkopplad, utloggad hjärna som freewheelar. Eller så skapar vi i drömmen.
I all anspråkslöshet tycker jag mig ändå kunna "förstå" drömmar; som nysurrealist och pseudohallucinatoriker känner jag en närhet till bilderna och till det föränderliga. Jag tycker om att drömma. Utan att kunna omfatta deras s.a.s. fysiska betingelse. Drömmar är så lätta, så försvinnande. Hur många drömmar, hur många påbörjade berättelser, hugskott, explosioner av känslor, ljus, gestalter, miljöer - minns vi och hur många minns vi inte. Vad pågår inom oss?
En del drömmar vill man glömma genast, en del dröjer sig kvar och påverkar hela dagen: du blir som ett slags minne av din dröm, en skugga av det fantastiska. Du är drömmens påhitt, och du undrar ibland om du verkligen är vaken. Gentagelser och hågkomster blandas med det fiktiva och det reella. Hjärnan är en torr och brinnande öken och ett stormande hav. Att skriva är att drömma vaken: jag vet inte om det stämmer. Att skriva, när det bara flyter, är ju inget sömntillstånd utan en absolut närvaro. Men när man skriver fritt och utan tvekan, då kan bilderna dyka upp med samma förvånande självklarhet som i drömmen.
Det är helt ointressant att lyssna på människors drömmar: de kommer och går som lögner eller som snöväder. Ett framskrivet drömspår, som i Ett drömspel eller P.C. Jersilds Drömpojken, kan dock lyfta, liksom vidga medvetandet. För att inte tala om dröminfluerad diktning; där finns många bildstråk som sitter lika hårt i minnet som en egen upplevelse. I natt drömde jag en mycket underlig sak. Jag var alldeles nära att dö; sådant händer ibland i drömmarna - ni vet, man faller, störtar, håller på att försvinna, hörs inte. De döda dyker också upp i drömmarna; hos mig är de alltid tysta och liksom förundrade, eller tvehågsna. Drömmer vi om döden? Det tror jag inte. Drömmen är alldeles för ombytlig och oroande, för att kunna vara som döden. Den där tystnaden som väntar. Entropin. Drömmen är ju ett färgskådespel, ett slags nykter förvirring.
I natt var det iskallt i min dröm. Jag låg till havs, men havet var fruset. Det var som om stränder och vattenlinje var täckta av stora grova uråldriga issjok; bröten verkligen av smutsig och vit och ibland brandfärgad och blodröd is. Det var som i en gammaldags helvetestablå, det var som att befinna sig på andra sidan, eller annorstädes - som en i hallucination, en förvriden bild. Tänk: Doktor Mabuses testamente. Tänk: Nordpolen i sent midsommarljus, som i sekundstrimman mellan natt och dag. Att vara i ett flimrande ögonblick av rädsla. Jag låg där, just som en stumfilmsaktör: en hand i luften, kroppen fast i isen, på marken. Jag visste att jag skulle dö där, i isen och av isen. Väldiga väggar reste sig omkring mig. Jag hörde - och det är ovanligt, är inte drömmar ofta alldeles tysta? - sång. Te Deum. Det var en kvinnokör eller gosskör, eller i alla fall väldigt ljusa, närmast omänskligt ljusa, röster som sjöng. Jag undrar om det ens var människoröster. Jag vill inte skriva änglar. Kanske läten. Kanske var det isen som kved. Var fick jag orden ifrån? Te Deum.
Det är alltid du själv som skapar din dröm, det finns ju inget annat. Drömmen är din egen inre verklighet, den är som en roman som bryts sönder, kastas om, börjar om, huggs itu. Drömmar är ett ofattbart kaos. Och de kan var så utmattande och så skrämmande, så att när du vaknar önskar du att du aldrig hade somnat - eller att du kunde få somna om och glömma av alltihop. I min dröm behövde jag ringa mina närmsta. Jag ville säga till dem att jag älskar dem och att jag strax skulle dö - eftersom en ohygglig våg av is hade höjt sig över mig och när som helst skulle bryta, störta över mig och jag visste i drömmens självklarhet - det finns aldrig någon analys i drömmen - att jag strax skulle vara borta, för alltid. Givetvis skedde det inte. Givetvis hann jag aldrig ringa, jag fick aldrig tag i telefonen. Givetvis vaknade jag till, flämtande. Jag somnade om, drömde vidare, något annat. Det är så där de skiftar, drömmarna. Kommer och går och lämnar oss och lämnar oss samtidigt aldrig helt ifred. Vad är drömmar?
I all anspråkslöshet tycker jag mig ändå kunna "förstå" drömmar; som nysurrealist och pseudohallucinatoriker känner jag en närhet till bilderna och till det föränderliga. Jag tycker om att drömma. Utan att kunna omfatta deras s.a.s. fysiska betingelse. Drömmar är så lätta, så försvinnande. Hur många drömmar, hur många påbörjade berättelser, hugskott, explosioner av känslor, ljus, gestalter, miljöer - minns vi och hur många minns vi inte. Vad pågår inom oss?
En del drömmar vill man glömma genast, en del dröjer sig kvar och påverkar hela dagen: du blir som ett slags minne av din dröm, en skugga av det fantastiska. Du är drömmens påhitt, och du undrar ibland om du verkligen är vaken. Gentagelser och hågkomster blandas med det fiktiva och det reella. Hjärnan är en torr och brinnande öken och ett stormande hav. Att skriva är att drömma vaken: jag vet inte om det stämmer. Att skriva, när det bara flyter, är ju inget sömntillstånd utan en absolut närvaro. Men när man skriver fritt och utan tvekan, då kan bilderna dyka upp med samma förvånande självklarhet som i drömmen.
Det är helt ointressant att lyssna på människors drömmar: de kommer och går som lögner eller som snöväder. Ett framskrivet drömspår, som i Ett drömspel eller P.C. Jersilds Drömpojken, kan dock lyfta, liksom vidga medvetandet. För att inte tala om dröminfluerad diktning; där finns många bildstråk som sitter lika hårt i minnet som en egen upplevelse. I natt drömde jag en mycket underlig sak. Jag var alldeles nära att dö; sådant händer ibland i drömmarna - ni vet, man faller, störtar, håller på att försvinna, hörs inte. De döda dyker också upp i drömmarna; hos mig är de alltid tysta och liksom förundrade, eller tvehågsna. Drömmer vi om döden? Det tror jag inte. Drömmen är alldeles för ombytlig och oroande, för att kunna vara som döden. Den där tystnaden som väntar. Entropin. Drömmen är ju ett färgskådespel, ett slags nykter förvirring.
I natt var det iskallt i min dröm. Jag låg till havs, men havet var fruset. Det var som om stränder och vattenlinje var täckta av stora grova uråldriga issjok; bröten verkligen av smutsig och vit och ibland brandfärgad och blodröd is. Det var som i en gammaldags helvetestablå, det var som att befinna sig på andra sidan, eller annorstädes - som en i hallucination, en förvriden bild. Tänk: Doktor Mabuses testamente. Tänk: Nordpolen i sent midsommarljus, som i sekundstrimman mellan natt och dag. Att vara i ett flimrande ögonblick av rädsla. Jag låg där, just som en stumfilmsaktör: en hand i luften, kroppen fast i isen, på marken. Jag visste att jag skulle dö där, i isen och av isen. Väldiga väggar reste sig omkring mig. Jag hörde - och det är ovanligt, är inte drömmar ofta alldeles tysta? - sång. Te Deum. Det var en kvinnokör eller gosskör, eller i alla fall väldigt ljusa, närmast omänskligt ljusa, röster som sjöng. Jag undrar om det ens var människoröster. Jag vill inte skriva änglar. Kanske läten. Kanske var det isen som kved. Var fick jag orden ifrån? Te Deum.
Det är alltid du själv som skapar din dröm, det finns ju inget annat. Drömmen är din egen inre verklighet, den är som en roman som bryts sönder, kastas om, börjar om, huggs itu. Drömmar är ett ofattbart kaos. Och de kan var så utmattande och så skrämmande, så att när du vaknar önskar du att du aldrig hade somnat - eller att du kunde få somna om och glömma av alltihop. I min dröm behövde jag ringa mina närmsta. Jag ville säga till dem att jag älskar dem och att jag strax skulle dö - eftersom en ohygglig våg av is hade höjt sig över mig och när som helst skulle bryta, störta över mig och jag visste i drömmens självklarhet - det finns aldrig någon analys i drömmen - att jag strax skulle vara borta, för alltid. Givetvis skedde det inte. Givetvis hann jag aldrig ringa, jag fick aldrig tag i telefonen. Givetvis vaknade jag till, flämtande. Jag somnade om, drömde vidare, något annat. Det är så där de skiftar, drömmarna. Kommer och går och lämnar oss och lämnar oss samtidigt aldrig helt ifred. Vad är drömmar?
måndag, februari 02, 2015
tweets 7
Det digitala
snöfallet
Drivor av ingenting
*
Allt är yta. Du själv är djupet.
Ord är allt.
Dikten är på allvar.
Ta bort de yttersta bladen av dikten innan du skär den i bitar.
Välj varje ord lika noga som plockade du dem från en stenstrand. Och kasta macka med dem!
Varje dikt är ny.
Poesin går aldrig att ringmärka. Inga fångstnät är täta nog att fånga upp en dikt.
Hur skriver man? Ett ord i taget.
*
Boktraven
som ser på dig
från nattygsbordet
Skogsstigen
som sjunger
för dig: snöspår
Det extremt svåra
i att gestalta
en enkel vardag
i ord
*
Läser folk ännu poesi
Ja tydligen
Varje pilfink
är en strof
värd
Snön
faller genom
versen
Diktutkastet
hänger
på vädring
från balkongen
*
Publiken strömmar in.
Läktarna fylls av dikter.
Alla håller upp sina ord
i strålkastarljuset. Nu
deklamerar vi tillsammans
natten igenom.
*
Att skriva är lätt. Det är ett helvete.
Dikten är förstås en form också. Fullständigt fri. Det ska både vara farligt och lätt - och svårt/tungt - att skriva.
Med 'dikten' menar jag allvarligt syftande text. Hög eller låg. Text som söker sitt hjärta, eller nåt. Den som blir som den blir. Som livet.
Dikten angriper sig själv hårdast.
Fiktiv värld. Inre. Yttre. Faktisk värld. Det sprollar. Men en värld.
Jo poesi kan vara politisk. Det omvända förhållandet är mycket mer osäkert.
*
Jag skriver
Du läser
Jag läser
Du skriver
Du läser
Jag läser
Jag skriver
Du skräver
Jag liser
Läs jagar
Läs skriv
Skrän väser
Vi skriker
Läs
*
Poesin
är ett öppet
kretslopp
*
den beskedliga
dikten river till
som ilsket bryggt
kaffe
*
dröm
att skriva
fram ett liv
ur sitt eget liv
som wu tao-tzu
eller djuphavsdykarna
försvinna in i jaget
eller det andra
som ingen vet
*
Vill skriva
något mer
om solen
Hur plötsligt
den kom
som om
solen var ny
som om
jag kunde skriva
solen ny
Kunde inte
mer än såhär
Solen!
*
Solen stryker fasaden. Medborgarhuset lyser kanelfärgat, rött, en skugga av eld.
Denna tro på att vi är mätbara. När vi är precis tvärtom. Vi är föränderliga.
Natten. Allt allvar samlat därute i ett blankt skimrande mörker.
Natten. Varje kväll skriver jag någon rad till natten. Men bryr sig natten det minsta?
Ord är det tyngsta vi äger. De är som jordklot, planeter, mörk materia. Jag kommer aldrig förstå mig på ord.
*
Ibland
när jag
inget har
att göra
tänker jag
på allting
jag inte
har haft tid
att göra
Det tar tid
att ägna sig åt
allt det man
aldrig gör
*
Stor litteratur är ofta liten till formatet.
*
Text
ur januaris
mörkaste
morgon: sömn
genomsyrar
varje fras, varje
försök till fras
Blir mest sånt här
Avskrap, snömodd,
fastfrusna
sulor
*
Att skriva handlar bara om att våga.
Natten vänder sig mot väggen. Läslampan får vara tänd och låta orden fladdra i ljuset, mot ljuset.
*
Jag visste inte
vad jag skulle skriva
här nyss
Nu vet jag det
*
Något dåligt
kryper alltid upp
ur texten
som daggmaskarna
efter hällregnet
Glittrar bleka
Men är det dåligt
*
Det omedelbara
lockar mig, att skriva
utan eftertanke - inte oreflekterat
men direkt, som spöregn
eller en smekning
*
Var aldrig rädd
för det överdrivna
lika lite som för det
överdrivet lågmälda
*
Det du skriver
blir kvar, ristat
i den digitala matrisen
som runor i en mjuk
stenskiva
Luta texten lite, se på den
från sidan: håller den?
*
Att skriva enkelt
är mycket svårt
*
Det du skriver
är inte du
Ändå är allt
du skriver du
*
Dikten är en sten
Dikten är en hand
Dikten är en sten
i handen, en hand
som håller om stenen
Dikten är en dikt
inuti stenen i handen
*
Måndagen drar igång
trafiken igen, det är som ett hjul
av rök snöslask gråväder, en självklar
nedstigning i det omedelbara
*
Dikten
är bedrägligt
enkel
*
Dikten
är alltid fri
Den är savannen
Och den är djuren
Och den är orden
som gör allt
levande
*
Entropin är en ordlös lycka
Lycka är en befriande
tomhet
Vardagarnas meningslösa
meningsfullhet uppfyller
mig helt
*
Varje arbetat ord
öppnar timmarna
och sluter tidsvarpens
hål
Vi försvinner i det grå
*
Natten är ointressant. Entropiskt mörk. Innehållslös. Tänd upp den. Läs stjärnhimlen.
Varje ord syns.
*
Dikten
du skriver
spontant
utan eftertanke
kanske blir dikten
som blir kvar
av allt du någonsin
gjorde, några ord
ingen läste
men du skrev
*
När Gregor Samsa vaknade efter en natt av oroliga drömmar, fann han sig förvandlad till ett twitterflöde.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
Drivor av ingenting
*
Allt är yta. Du själv är djupet.
Ord är allt.
Dikten är på allvar.
Ta bort de yttersta bladen av dikten innan du skär den i bitar.
Välj varje ord lika noga som plockade du dem från en stenstrand. Och kasta macka med dem!
Varje dikt är ny.
Poesin går aldrig att ringmärka. Inga fångstnät är täta nog att fånga upp en dikt.
Hur skriver man? Ett ord i taget.
*
Boktraven
som ser på dig
från nattygsbordet
Skogsstigen
som sjunger
för dig: snöspår
Det extremt svåra
i att gestalta
en enkel vardag
i ord
*
Läser folk ännu poesi
Ja tydligen
Varje pilfink
är en strof
värd
Snön
faller genom
versen
Diktutkastet
hänger
på vädring
från balkongen
*
Publiken strömmar in.
Läktarna fylls av dikter.
Alla håller upp sina ord
i strålkastarljuset. Nu
deklamerar vi tillsammans
natten igenom.
*
Att skriva är lätt. Det är ett helvete.
Dikten är förstås en form också. Fullständigt fri. Det ska både vara farligt och lätt - och svårt/tungt - att skriva.
Med 'dikten' menar jag allvarligt syftande text. Hög eller låg. Text som söker sitt hjärta, eller nåt. Den som blir som den blir. Som livet.
Dikten angriper sig själv hårdast.
Fiktiv värld. Inre. Yttre. Faktisk värld. Det sprollar. Men en värld.
Jo poesi kan vara politisk. Det omvända förhållandet är mycket mer osäkert.
*
Jag skriver
Du läser
Jag läser
Du skriver
Du läser
Jag läser
Jag skriver
Du skräver
Jag liser
Läs jagar
Läs skriv
Skrän väser
Vi skriker
Läs
*
Poesin
är ett öppet
kretslopp
*
den beskedliga
dikten river till
som ilsket bryggt
kaffe
*
dröm
att skriva
fram ett liv
ur sitt eget liv
som wu tao-tzu
eller djuphavsdykarna
försvinna in i jaget
eller det andra
som ingen vet
*
Vill skriva
något mer
om solen
Hur plötsligt
den kom
som om
solen var ny
som om
jag kunde skriva
solen ny
Kunde inte
mer än såhär
Solen!
*
Solen stryker fasaden. Medborgarhuset lyser kanelfärgat, rött, en skugga av eld.
Denna tro på att vi är mätbara. När vi är precis tvärtom. Vi är föränderliga.
Natten. Allt allvar samlat därute i ett blankt skimrande mörker.
Natten. Varje kväll skriver jag någon rad till natten. Men bryr sig natten det minsta?
Ord är det tyngsta vi äger. De är som jordklot, planeter, mörk materia. Jag kommer aldrig förstå mig på ord.
*
Ibland
när jag
inget har
att göra
tänker jag
på allting
jag inte
har haft tid
att göra
Det tar tid
att ägna sig åt
allt det man
aldrig gör
*
Stor litteratur är ofta liten till formatet.
*
Text
ur januaris
mörkaste
morgon: sömn
genomsyrar
varje fras, varje
försök till fras
Blir mest sånt här
Avskrap, snömodd,
fastfrusna
sulor
*
Att skriva handlar bara om att våga.
Natten vänder sig mot väggen. Läslampan får vara tänd och låta orden fladdra i ljuset, mot ljuset.
*
Jag visste inte
vad jag skulle skriva
här nyss
Nu vet jag det
*
Något dåligt
kryper alltid upp
ur texten
som daggmaskarna
efter hällregnet
Glittrar bleka
Men är det dåligt
*
Det omedelbara
lockar mig, att skriva
utan eftertanke - inte oreflekterat
men direkt, som spöregn
eller en smekning
*
Var aldrig rädd
för det överdrivna
lika lite som för det
överdrivet lågmälda
*
Det du skriver
blir kvar, ristat
i den digitala matrisen
som runor i en mjuk
stenskiva
Luta texten lite, se på den
från sidan: håller den?
*
Att skriva enkelt
är mycket svårt
*
Det du skriver
är inte du
Ändå är allt
du skriver du
*
Dikten är en sten
Dikten är en hand
Dikten är en sten
i handen, en hand
som håller om stenen
Dikten är en dikt
inuti stenen i handen
*
Måndagen drar igång
trafiken igen, det är som ett hjul
av rök snöslask gråväder, en självklar
nedstigning i det omedelbara
*
Dikten
är bedrägligt
enkel
*
Dikten
är alltid fri
Den är savannen
Och den är djuren
Och den är orden
som gör allt
levande
*
Entropin är en ordlös lycka
Lycka är en befriande
tomhet
Vardagarnas meningslösa
meningsfullhet uppfyller
mig helt
*
Varje arbetat ord
öppnar timmarna
och sluter tidsvarpens
hål
Vi försvinner i det grå
*
Natten är ointressant. Entropiskt mörk. Innehållslös. Tänd upp den. Läs stjärnhimlen.
Varje ord syns.
*
Dikten
du skriver
spontant
utan eftertanke
kanske blir dikten
som blir kvar
av allt du någonsin
gjorde, några ord
ingen läste
men du skrev
*
När Gregor Samsa vaknade efter en natt av oroliga drömmar, fann han sig förvandlad till ett twitterflöde.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
snö
Det är som om det här snöfallet - det upphör aldrig, bara förändras (blött vasst mjukt långsamt virvlande) - vill säga oss något.
Jag är ett ord. Natten läser mig om och om igen. Eller, eftersom det är påkallat: en snöflinga, en kort stund av is som smälter.
"Vi lever mitt i historien." Det är vad snöfallet säger. Då och nu och framtid uppblandas i mörkret och ljuset.
Det är som om snön är en koan. Ordlös och ändå fylld av ord. Zenmästarens ljudlösa röst.
"Vill du veta något om snö. Fall." "Snön är det inre och/eller det yttre." "Allt är snö. Allt är i ordet 'snö'."
Orhan Pamuks roman Snö. Den har samma täthet, den gestaltar verkligen både just snön och människan i snön. Eller att vi är som snö, i snö.
Snön är en ganska enkel och månne banal bild av: försvinnandet. Det är som lyfter snön från marken och försvinner upp i gatljusen.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
Jag är ett ord. Natten läser mig om och om igen. Eller, eftersom det är påkallat: en snöflinga, en kort stund av is som smälter.
"Vi lever mitt i historien." Det är vad snöfallet säger. Då och nu och framtid uppblandas i mörkret och ljuset.
Det är som om snön är en koan. Ordlös och ändå fylld av ord. Zenmästarens ljudlösa röst.
"Vill du veta något om snö. Fall." "Snön är det inre och/eller det yttre." "Allt är snö. Allt är i ordet 'snö'."
Orhan Pamuks roman Snö. Den har samma täthet, den gestaltar verkligen både just snön och människan i snön. Eller att vi är som snö, i snö.
Snön är en ganska enkel och månne banal bild av: försvinnandet. Det är som lyfter snön från marken och försvinner upp i gatljusen.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
torsdag, januari 29, 2015
någonting nytt
Vilket underbart vinterväder vi har. Nu skulle det sitta fint med en kopp. Här sitter vi och är tysta. Nu bryter solen fram och. Vi kan inte fortsätta på det här viset. Nu fick jag en idé. Här ska de anlägga någonting nytt. Överallt står gestalter med stora kartor och ritningar i händerna och jämför. Ingen dag är den andra lik. Om man skulle ta och. Har ni börjat utan mig. Och ingen har sagt något. Det finns en oro i omvärlden - och i vår närhet - som gör att vi är människor. Nu får vi ta nya tag. Tänker att vi börjar med oss själva. Eller också slutar vi där. Jag vet inte alls. Allt är ett slags utforskande: vi väljer att kalla det vad vi vill. Vi ger världen namn. Vi går omkring och sätter klisterlappar på företeelser och fåglar. Och ändå: de flyger bort.
lördag, januari 24, 2015
ord
Ord. Diskmaskin. Tekopp. Förgängelse. Snödriva. Koltrast. Epifani. Frigörelseprocess. Nedstigning. Diktutkast. Sopsortering. Källa. Vatten. Vi rör oss genom landskapet. Står med en - stekspade - i handen i köket och tittar ut på - vinterskymningen. Det är i språket det blir till. En del hävdar att det finns skillnader på att skriva, att man antingen försöker nå fram, utbyta erfarenheter, bilder, vill utveckla resonemang och komma närmre, eller att man försöker höja språket upp ur verkligheten, som en eter eller som materia väsensskild från oss. Det där är ingen motsats, det är en samhörighet. Varje ord är en byggsten, eller en pistill, en ödletunga, en hagelsvärm. Det är när jag skriver som jag tänker. När jag inte skriver fördriver jag tiden med att vänta på ord. Jag tror inte på något annat. Ord. Det fysiska; att skriva ner dem och reflektera. Ackordföljd. Mandarin. Läskeblask. Radbrott. Människa. Alla ord är lika mycket värda. Allt är lika mycket värt.
torsdag, januari 22, 2015
inutibarn
du – inutibarn – är ett solvarmt smörkex som krasas sönder i
sammetspåsen: häng upp din lilla sagorock på snabelknoppen
Hord
Magnus Carlbring 2012
söndag, januari 04, 2015
anteckning
Vad är en anteckning. Vad är vatten. Vad är en text. Vad är en organism, vad är det som får en text att leva: muskler blod nerver ljus skuggor, ingenting: det är slumpens skördar, en känsla för rytm, kanske bara detta enkla: rösten bär ibland, ibland inte alls.
Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord
Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.
Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?
Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.
Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.
Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord
Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.
Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?
Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.
Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.
tisdag, december 30, 2014
hord, nu på twitter
karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten
vi kurar tätt tätt ihop under en sista sol i en stum gummiflotte
Hord
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 30 december 2014
fredag, december 26, 2014
en historia, omöjlig att berätta
En
telefonsvarare står inlåst i Ingenstans
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är
i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga
ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda
kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,
i den kalla skuggan
skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör
Ur Dödens lilla bok
Magnus Carlbring 2005
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är
i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga
ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda
kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,
i den kalla skuggan
skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör
Ur Dödens lilla bok
Magnus Carlbring 2005
tisdag, december 23, 2014
orkidéer
livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer
Ur Hord
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer
Ur Hord
tweets om natten
Nu väcker natten dagen med sitt tysta mörker och sitt stråk av ljus.
Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.
Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.
"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.
Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.
Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.
Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.
Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.
Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.
Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.
Natten lyser.
Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.
Natten. Så trött på natten!
Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.
Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.
Natten. Tystnadens sköna debattprogram.
Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.
Natten. Nu äter den upp oss.
Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.
Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.
Natten. En ljuspunkt.
Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.
Natten är textens insida.
Eller utsida.
Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.
Natten. Det stora svarta ritarket.
Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.
Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.
Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.
Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.
Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.
Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.
Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.
Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.
Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.
Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.
Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.
Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.
Natten är den största oskrivna dikten av alla.
Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.
Natten. Där kommer den ju! Kom in!
Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.
Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.
Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.
"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.
Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.
Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.
Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.
Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.
Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.
Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.
Natten lyser.
Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.
Natten. Så trött på natten!
Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.
Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.
Natten. Tystnadens sköna debattprogram.
Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.
Natten. Nu äter den upp oss.
Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.
Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.
Natten. En ljuspunkt.
Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.
Natten är textens insida.
Eller utsida.
Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.
Natten. Det stora svarta ritarket.
Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.
Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.
Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.
Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.
Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.
Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.
Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.
Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.
Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.
Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.
Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.
Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.
Natten är den största oskrivna dikten av alla.
Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.
Natten. Där kommer den ju! Kom in!
Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.
Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
måndag, december 15, 2014
hord två år
snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står
här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
Ur Hord, 2 år på julafton 2014
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
Ur Hord, 2 år på julafton 2014
lördag, december 13, 2014
röd hyacint
Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga, och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, peace
all Flower Power
Ur Dödens lilla bok 2005
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga, och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, peace
all Flower Power
Ur Dödens lilla bok 2005
måndag, december 08, 2014
sångens sång
jordens alla tankar hörs exakt samtidigt: ljudet är helt perfekt
akvariesamlarens kris manifesteras när de allra sista cikliderna
flyter upp och ger silveravtryck mot det obduktionsblå vattnet
som barn var jag som ett glas som varje morgon exploderade
se det som en försäkring: du kommer att bli omhållen älskling
för alltid för alltid – du blir stenskvättans skvätt: sångens sång
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)