ät mig

Allt är äkta. Även det förfalskade är vid liv. Solljuset tar hand om oss. Till påsk blåser vi gula ballonger. Och håller i snöret. Och flyger upp. Jag lyfter till nya nivåer. Här uppe är det likadant som där nere. Här nere är det mycket lugnare än där uppe. Det blåser på jorden. En dag är den här planeten lika tom som planeten Mars. Det är ingen som oroar sig för det. Vi längtar efter att cabba av och suga det söta av paraplydrinkens paraply. Yolo. Det är kanske det enda människan egentligen kan tänka. Vi är i nuet. Och längtar efter att vara i nuet. Ekvationen kommer aldrig att gå ihop. Men fugghedabout it. Öppna påskägget: det är lite som att lyfta locket av en hjärna. Och vad hittar vi väl där. Centralstimulantia. Bildspråk. Sötsug. Pralinpanik. Ät mig.

Foto: Magnus Carlbring

vad gör du just nu

Impertinent. Frågan som genereras genom membranet. Vad gör du just nu. Jag arbetar. Jag river sönder en skylt. Jag öppnar en konservburk, fylld av dagsljus. Det här är ingen lekplats. Men vi leker, vi kan inte göra något annat. Ingen behöver veta vilka vi är. Men det finns de som tror att de har rätt att veta. Vi går på det hela tiden. Artighet och nyfikenhet går hand i hand. En inre klåda vi inte blir av med. Till slut är vi ändå bara puts väck: en sprejdutt på glasrutan och så suddas vi ut.

Foto: Magnus Carlbring 2016

selfies

Skickar hotmejl till mig själv. Sadistiska selfies. Läser dem och blir jätteledsen och upprörd och vet inte vad jag ska mig till med mig själv. Jag skriver alltså poesi.

Foto: Magnus Carlbring 2016

i den papperstunna verkligheten

Hur ska man uppdatera sin Facebookstatus när man är död. Nu ryter demonerna i mitt ansikte. Ingmar Bergman började varje arbetsdag med några kex och ett glas saft. Allt är fakta. En text är en variabel. Einsteins relativitetsteori innebär förenklat att vi aldrig kan mötas, att det du ser kan aldrig jag se. Dynamiken i detta avgör allting. Konsten föds i samma stund som du sätter tuschpenseln mot arket: där springer en människa iväg i den papperstunna verkligheten. Det här måste vi göra om. Igen och igen.


Illustration: Magnus Carlbring 2016

ett berg av rosor

Jag har inga minnen som är exakta. Mer än att det var kallt, det var mulet och grått. Tystnaden på tåget in till Hötorget. Det är lite som om människor är förvandlade helt och hållet, och ändå inte. När stora saker sker som vi inte rår över men som vi samtidigt drabbas av, då är känslan av att vi hör ihop som störst. Det där uppstår ofta vid attentat. Terrorattacker. Palmemordet var ett sådant tillfälle. Världen är en svart kub som blir tillfälligt omskakad. Och detta: de applåderade dödsbudet på Café Opera; de där applåderna ekar fortfarande i samhället, det kommer mörker ur dem. Jag gick upp på Sveavägen och det var lite snömoddigt, eller bara is, brunsörja, svinkallt. Mordplatsen var liten, inhägnad. Ett berg av rosor. Poliser tog emot rosor och la dem på högen. Det var både tystnad och vidöppna frågor och tårar. Hur kunde det ske. Här. Nu. Människan. Politiken. Friheten. Jämlikheten. Solidariteten. Motståndet. Tryggheten. Hur kan man skjuta en människa på öppen gata, en fri civiliserad vänlig människa med starka åsikter och ett driv i sig till förändring, en människa i rörelse. När kollektivet är skottskadat ekar sorgen länge. Frustrationen över det olösta mordet ingår som numera en given del av traumat; den där osårbarheten och tryggheten som sköts sönder. Det fortsätter tyvärr. Svårast i alla minnesbilder i media är - förutom alla omtagningar av själva mordet, vittnesmålen, platsen - när Anna Lindh håller sitt tal på Olof Palmes begravning. Helga Henschens dikt: tala / du som ännu har läppar.

lyrikfredag

Det är #lyrikfredag och dikterna skriver sig därmed själva

Bara att luta sig tillbaks, koppla i hörlurarna, brygga

en kopp te och hälla i en skugga mjölk, kika ut

över gatan där eftermiddagstrafiken oavbrutet flödar

Titta - jag skriver utan att hålla i mig

Det är som det digitala strömverket, vattenfallet

som tränger ut smuts och sörja och de första issjoken

ner i Mälaren, som generar ord till hjärtat: det fungerar

som alla andra kraftverk: ju mer styrka i smältvattnet

desto mer energi i textraderna; det är först

när du inte alls tänker på vad du gör som någonting

verkligt overkligt händer; jag skriver ofta om ljusets

rörelse inuti och utanför det som vi benämner

verkligheten - tillvaron - livet - whatever, fast jag vet

att det finns en förbannelse fastetsad i ordet 'ljus'

Kunde lika gärna kvitta lika; tänk att du sicksackar

genom dikten precis som genom ditt liv

Eller - det är mer hisnande - någon annans liv

Eller - ännu mer oregerligt - varandras liv

Vi skriver det här tillsammans

medan skymningen knyter sin stora hand

över flygplanen jag ser lyfta från Bromma

och kryssa sig genom det sammetsblå

När man freewheelar blir det för mycket småord

som blandar upp det beständiga; dikten i sig

får ändå något slags liv av det där smolket

Varje ord, hur lätt det än är att stryka undan, kan

vara viktigt, det är viktigt, just nu är det viktigt

Om en stund är alltihop ändå bortglömt och upplyft

av fredagsnattens brölande ordlösa - vad ska vi kalla

det utan att spontandikten slutar helt fladdrigt - party

det där du nyss skrev

Tänk om just det där du nyss skrev. Att det var det. Att det var liksom - din rad - den där raden som är: oförglömlig. Din TO BE OR NOT TO. Det var nu du stämplade in, i texthimlen. Du skrev fast en stjärna i mörkret. Ingen kommer att kunna gå förbi den där textraden, utan att minnas den. Utom du. Du har ju glömt den. Jävlars. Den lämnade hjärnan och kroppen, innan den han komma ut ur händerna och sippra ner - sådär som ord sipprar ner - i tangentbordet och genom ... vaddå? hur funkar det här? kiseldiodkontakterna? transformatorelementbatteriet? drivrutinerna? sladden? ... var är orden? Vart tog de vägen? Var är min textrad. Hjälp till och leta. Den som hittar den odödliga formuleringen får ett evigt liv i bonus. Om det nu är en bonus: oändligheten är ett begrepp som mest får en att tänka på Aniara och bilden - den där ångestladdade - av hur skeppet liksom förvandlas till ett utdraget spjut av ljus, en enda tonlös ton, ett mörker som far genom mörkret. Vi är bara entropiskt skum. Rörelser i rörelse mot absolut stillhet.

Foto: Magnus Carlbring 2016

litteraturen

Arbetar med litteraturen. Arbetar med att förändra min syn på litteraturen. Arbetar med att förändra litteraturen. Arbetar med att litteraturen ska förändra min syn på mig själv. Arbetar på att litteraturen ska få ut mig ur sig själv. Att litteraturen är ointresserad av jaget. Att all litteratur som vill vara någonting utanför sig själv är väsentlig. Att det inte är jag som är texten, utan du. Att läsa är det mest kreativa. Att arbeta med tomrummen mellan ord och textrader, det är det egentliga arbetet. Att inte säga någonting.

 

Att inte säga för mycket: och samtidigt ge tillräckligt många och tillräckligt tydliga bilder, så att läsarens text blir den egentliga, den större texten. Jag tänker att en text är en avfallskvarn. Jag sticker ner handen i avfallskvarnen, för att plocka upp någonting jag har förlorat. Och handen hackas sönder av de virvlande knivarna. Och det som är förlorat är borta för alltid. Vi skriver oss fria.

 

Arbetar med prosan. Prosa är ett grustag. Det kör in enorma hjullastare på området och kränger av sig nymald sten. Jag arbetar ensam på den här platsen. Dygnen passerar som vågor inuti kroppen. Allt jag vet om är ord. Varenda liten bokstav har en plats i det här oregerliga systemet. Vi klättrar upp på högarna och försöker andas den lite friskare luften. Granskogen omkring texten. Sjöarna nedanför: hur liknelserna drar sina kälkar på isen. De svarta skuggorna som hukar i skymningen.

 

Jag arbetar med anspråken. Varenda dag är det anspråken som är både din bästa vän och din livslånga fiende. Hur arbetar man med dem. Man arbetar bort dem. Eller låter dem vara försångare, och bakgrundsmusik. Mina anspråk spelar brölande undergångssaxofon. Jag bär in anspråken från verandan, de har suttit därute och frusit så länge nu. Vintern är min fond. Snön är som en ljusblå kuliss, och skuggorna i snön är blankrader mellan det som verkligen vill bli sagt; det är just det som jag inte skriver som är det verkliga. Texten är ett blodprov. Ta det utan att tveka men var hela tiden rädd för att svimma. Kollapsen och stabiliteten föder varandra. Isen öppnar sig för det iskalla vattnet.

 

Jag arbetar.

 





Foto: Magnus Carlbring 2016



 

brutaliteten

Brutaliteten i den här världen

lämnar oss ansvariga

för våra handlingar och framtiden

i våra egna händer

Rymden är tom och naken

Jag är tom och naken

Ge aldrig upp dig själv

och den du är för andra

Naturen är din enda trygghet

Det absoluta är ingenting

Vi är en del av den tysta
expansionen: det finns inga svar
Det finns inga svar utom oss



Foto: Magnus Carlbring 2016

lista saker som nästan lyser

Noshörning
Ord
Medkänsla
Solidaritet
Öken
Kärlek
Bryggor
Fält
Substantiv
Rök
Fakta
Månsken
Vattenbärare
Stenkross
President
Destruktion
Solglimt
Sopbil
Människa
Landsväg
Sång
Dikt
Våld
Rop
Tystnad
Öppning
Puls
Fingrar
Mun
Människor
Människorna
Samtal
Röst
Det här är allt jag kan




Foto: Magnus Carlbring 2013

ordbrädan

Foto: Magnus Carlbring 2016

Jag spikar fast mig i skrivbordet. Jag bordar fast mig i skrivbrädet. Bränner fast jaget i brädfodret. Sparkar bort brädan från mitt jag. Blir mig själv. Är brandfarlig. Sprakar. Skaver fast orden i skrivbänken. Bänkar mig. Fast jag skriver. Jag skriver fast spikarna i brädan. Brakar ut ur språket. Bråkar. Jag blommar. Det är orden som är min jord. Jag är ordbrädan, fastspikad i mig.

dokumentera allt innan det försvinner



Foto: Magnus Carlbring

allt det oskrivna

De oskrivna arken. Den oändliga digitala rymden: allt det oskrivna flyter genom huvudet, bildar stora cirklar. Barriärrev som är täckta av sjunken aska. Stjärnkonstellationer som faller genom rymden. Planeters ojämna bågrörelser i en skälvande förmiddags tystnad. Genom treglasfönstren: snöglopp - trafikströmmen - de ljudlösa ambulanserna - gångtrafikanterna som sliter sig fram i blåsten - himlen går samman med marken och andedräkten: allt är entropi, i sitt försvinnande, det är skönt. Det enda som lyfter upp tystnaden ur det vardagsgrå är ljudet av den långsamt sörplande kaffebryggaren. Nu är det klart. Nu är dofterna här: dimman av kommande koffeinberusning. Nu kan arbetsdagen börja, ta ett spadtag i din själ och skyffla upp jorden på marken.

Foto: Magnus Carlbring 2016

sprickan

Världen gick sönder, såg du det där,
sprickan
som uppstod: ett märkligt ljus
sipprade ner; hela Stockholm blev
cerisevarmt - eller magnetröntgenvitt -
innan januarimörkret återkom
med sina speglingar
i regnet, det enda ljuset nu

Foto: Magnus Carlbring 2015

hjärtan

Det är som om människor inte har några hjärtan längre 

Foto: Magnus Carlbring 2015

texten är varm

Jag minns inte vad jag gör
när jag skriver. Vi är våra minnen.
Vi är inte just nu. Vi är inte utanför
minnet men minnet är utanför oss.
Det är som på teve: de fiktiva
gestalterna efterliknar
vårt eget liv. Eller är det tvärtom.
Sprängd text. Utväxt text. Jag
svär. Jag kan inte komma ihåg
att jag har skrivit det jag har
skrivit. Det måste vara livsfarligt.
Texten är varm, nyss skjuten.
Jägaren är försvunnen. Det ryker
ur munnen. Överallt tyst av snö.





Foto: Magnus Carlbring 2016

omdurman

Blodröda getingar klättrar ner i hjälmen
där frityrsmeten kokar, vi bränner kläder
och oljeklumpar i sanden, röken dansar 
mot det vita: himlen öknen det hopplösa
Guldbrodyr vid horisonten: stridsvagnar
med flaggorna smattrande mot eldridåer
Vi äter våra baklavas, det dryper fett
och sötma om dem, ur lågorna stanken,
du och jag och våra minnen: skallen
spräcks av en spark, betongblocken,
skrämda ansikten som åker snålskjuts
på brinnande vagnar, mardrömsgrönt
missilregn, skärmsläckarhallucinationer
där ett spädbarn ligger i din hand och
drar sitt sista andetag, allt är insmort
av febrig saliv, baklavafyllning: slavkött,
smaksatt med kamelpiss och utarmat
uran: dö och återfödas vid varje tugga;
varje dag ett liv: här kommer min fru,
hon är till salu, hennes händer brinner
av myriader gravljus, dervischer springer
in i regnstormar av dumdumkulor, ett
glas anislikör och en nyoljad revolver
skimrar i sommarhettan, från fronten
hörs dova granatkrevader, pulsslag,
ett äkta nackskott är som en avbiten
snaps och saltgurka doppad i kyssmjuk
honung, en trött kind mot en varm
gevärskolv, man dunkar in ett färskt
magasin och med full stridsmundering
skjuter man sig ut i öknen, man skjuter
sig in i oblivion, så skönt det är när
döden slungas mot bröstet som en näve
sand och eld, som socker och blod
Det är härligt att förintas tillsammans

Ur Dödens lilla bok, Magnus Carlbring, 2005



Foto: Magnus Carlbring 2015

barbarer

Apropå Omdurman, 1898. Så här beskrev den unge löjtnanten Winston Churchill, som var med och ledde striderna, bedriften att utplåna dervischerna med hjälp av överlägsen vapenmakt: kulsprutor, dum-dumkulor, kanoner: "Thus ended the Battle of Omdurman – the most signal triumph ever gained by the arms of science over barbarians. Within the space of five hours the strongest and best-armed savage army yet arrayed against a modern European Power had been destroyed and dispersed, with hardly any difficulty, comparatively small risk, and insignificant loss to the victors." Effektiv utrotningsmilitarism, ledd av en man som sedermera skulle leda britterna under andra världskriget och dessutom erhålla Nobelpriset i litteratur. En representant för det som har blivit den västerländska kulturen. Vilka är vi. Vilka är barbarer. Vilka är människorna på den här planeten. Hur gör man oss fredliga. Hinner vi det.

civilisation

Vad är en kultur. Finns det goda kulturer. Lägre och högre stående. Vad är Europa. Eller västvärlden. En postkolonial maktordning eller en plats för fria människor. Hur blev vi så här rika: var kom stålet och kulorna från. Var började allt. Hos den belgiske kung Leopold i Kongo, där miljoner människor utrotades. Vid slaget i Omdurman, då britterna testade dum-dum-kulor mot dervischerna. Folkmorden i Australien. Förintelsen. Atombomberna över Nagasaki och Hiroshima. Apartheid. Vad är kultur. Vad utgör det vi kallar civilisation. Är USA en civilisation, där över 30 000 människor dödas årligen av handeldvapen, i ett land som dessutom för krig i flera delar av världen samtidigt. Ett land som dessutom stals från ursprungsbefolkningen och vars välstånd grundlades med hjälp av slavarbete. Är Sverige ett civiliserat land, vi som konstruerar vapen och döper dem till Bamse och Carl Gustaf. Sverige som nekade många tyska judar inresetillstånd under andra världskriget, eller som skickade tillbaks norska motståndsmän till det ockuperade Norge. Som stänger gränserna för människor som söker asyl, människor som flyr för sina liv. Är det ett kulturellt beteende, eller är ordet kultur bara något som definierar oss gentemot oss själva och inför andra. Vilka är de andra. Är det rentav vi. Är vi här. Ser vi oss själva. Törs vi det.

kultur

Vad är en människa. Vad är kultur. Är vi en värld. Ett jordklot. Var kommer vi ifrån. Hur hamnade vi här. Är det skillnad på människor och människor. När tar den här eran slut, då vi förgör varandra och förvisar varandra. Finns det en högre nivå, eller är allt detta livet. Varför reser vi minnesmärken över allt vi ödelägger. Är det skillnaderna som gör oss till människor. Eller är det likheterna. Vem är du. Är loppet kört. Cynism, leder det framåt. Eller kärlek. Borde vi riva alla kyrkor. Är himlen nära. Andas vi ur varandras munnar. Finns jämlikhet. Föds vi dödsdömda. Gör vi den här världen rättvisa. Vad säger våra tysta bröder och systrar: schimpanserna, orangutangerna, jättepandorna, koalorna. Hur gick det för deras kusin, den nakna primaten. Är det meningsfullt att jämföra människor med varandra. Finns det någon som står högre än någon annan. Vad är kultur. Vad är det vi släpar med oss, inuti våra kroppar: ett hjärta eller en stenkross. Hur förvaltar vi vårt sociala arv. Finns det könsskillnader. Är allt kulturellt betingat; vad är en kultur. Hur gör vi för att vända oss om och se oss själva i andra. Vad innebär en kram. Vad är självsyn. Vad är en människa. Är jag en människa. Vilket är mitt ansvar. Hur ska vi rädda den här världen. Hur ska vi på allvar rädda den här världen. Vem börjar.

diktens blankrader

Sorg kan vara så olika. Någon nära dig dör, och du blir stum och tom och står på begravningen ihålig som ett träd. Någon du knappt känner dör, och du bryts sönder som en kvist och det rinner tårar och oförlöst ur dig. En artist dör, Lord Byron dör, någon som skrev den där låten eller textraden som darrade inom dig. Du dör, en del av dig, din inre röst. Något slits ur dig. En hund dör, och du klarar det knappt. Dina föräldrar dör, och du faller ner i din barndom innan du reser dig, tubbad och förminskad och samtidigt mer vuxen på ett ofattbart vis. Sorg kräver respekt. Tystnad. Att man lyssnar. Jag vet inte hur sorgen riktigt fungerar, jag söker i den ofta; den är diktens blankrader. Sorgen är omutlig. Musiken är så oerhört viktigt när människor sörjer. Hur vi sjunger inom oss.


Foto: Magnus Carlbring 2015

död och liv

Dikten måste alltid vara fri. Det kämpigaste att följa är strider om ord eller åsiktsstormar som drar åt det där hållet att dikt inte kan vara låg eller skitig eller alltför högtravande eller för söt eller sliskig eller politisk eller subjektiv eller ens objektiv (som om det inte vore möjligt) eller innehålla - eller inte innehålla - metaforer eller köra med slutrim korsrim stavelseräkning explodera inifrån, eller bara vara bildfri eller textlös eller klättra över ryggen som en giftig förut helt okänd spindel som snart sticker sin gadd i din hjärnas mitt och får dig att glömma allt du tidigare har läst eller upplevt. Poesi är både köttbenteleskop och blomsterhattsuppenbarelse och något plötsligt utspytt i knäet. Död och liv.

Foto: Magnus Carlbring 2016

migration

Vi flyttar oss långsamt
över jordklotet, vi är de ihärdiga
apollofjärilarnas efterkommande
Vi gråter aldrig över vad vi har
lämnat, vi försvinner aldrig
ur ditt minne: miljarder människor
har flyttat sig över landytorna
Och det kommer att fortsätta
Och det kommer att vara härligt
Och det finns ingenting
som kan stoppa förändringen

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag går på ord

Jag går på ord jag skiter i konsekvenserna eftersom en text alltid är samvetslös där den ligger på en bädd av svarta blad och rinner: allt som kommer ur oss människor är att vi alla människor är brottslingar alla människor är brottsoffer: se hur tänderna blixtrar i det snöglittrande nattljuset där den här spruckna munnen som läcker ur sig gammalt dött blod fortsätter in i sociala media i sociala media äter vi upp varandras samveten strö ut lite hårt socker över det digitala torget här är jag kan du se mig här sliter vi upp struparna det är på riktigt det är inte på riktigt allt är förbrukat allt är utfört allt är fult det undersköna sipprar ur textraden det är spottet ur kroppen vi ligger som på öppna fält och speglar oss i öppna forum: jaget blöder ur sig sitt inre tills ingen längre ser dig och det som från början var du och jag är klichéer vi kan inte överträffa det ickereella mönstret i köttflödet som krossar oss under sin kraft av obehagligheter finns det ingenting längre utanför det som är innanför oss eller är det ett svartvitt altare där offret är enkelt: skriv sönder dig och bli bra utan att logga ut och lägg dig i ditt jag och bli till bland blommorna eller inuti din egen puls du är som ett djur nu glöm inte djuren att vi var hos dem: vi måste hitta tillbaks den fasta marken inuti oss här hör vi hemma vi hör hemma tillsammans är vi bergskedjor skogsområden är den här platsen till för människor.

Foto: Magnus Carlbring 2015

i som är

I som är utan synd
I som träder här in
I som är av glas
I som är poeter, I som är utrotade
                                      inuti
I som äro förjävliga
I som är huggna i sten
I som är av gammalt guld
I som bara kan älska er själva
I som är fyllda av mörker
inuti mörkret, I som förenen eder
                                    i varandra
I som är likadana som alla andra
I som är spår bara av ett språk
I som ingen längre begriper: I som är
stjärnfall och kött
I är här

Foto: Magnus Carlbring 2015

tänk om vi uppdaterade oss själva

Tänk om vi uppdaterade oss själva
och blev likadana som texten, att ord
var verklig materia: att jag kunde riva loss
den här textraden och sörpla den i mig
                                       som spaghetti
Men - det gick ju!

Foto: Magnus Carlbring 2015

måste skriva

Måste skriva. Det är som ett eksem som inte kliar fast det kliar. Det är som att tänka utan att tänka. Det är som att faktiskt ha vingar och släppa taget och - du har gjort det i drömmen - flyga. Jag tycker om när mina tunga kropp med vinterkängorna och den fladdriga rocken bara blir en del av lufthavet. Ingen av oss begriper hur det går till. Men nu flyger vi. Håll i här. Se hur snön och husen skenar under oss. Där sjunger tågen. Där seglar vi, i en flock av smutsgrå och lite vinterledsna måsar. Men nu blir de också glada. Så funkar en text, vad lätt man blir utan att veta om det. Tänk inte. Flyg. Skriv.

Foto: Magnus Carlbring 2015

ormskinn

I

Klipper sönder dikter
Det var det där de lärde mig
Att texten är en piska
Att det är det svarta som rinner ur oss
Att man kan äta rosor
Att det är när kärleken är inochutvänd
som den kränger i oss: att text
är av ormskinn

II

Döden är mycket närmare
än en sång
Kistorna vi har lagt handen på
Dörren öppen ut från kapellet
Nittonhundratalet ger sig av
En vind svart av is
Amen shit: allt dör till slut
Sorgens isblommor
Friheten dör
Romantiken
Anarkin dör: blodet
Till och med rytmen
Lust for Life: Iggys aggressivitet
Bowies kompositionsnerv
William S Burroughs sprängda text
Vid det yttersta finns de yttersta
Om det ändå fanns ljus
som var starkare
än mörkret

Foto: Magnus Carlbring 2015

kunskap

Kunskap är makt, eller: kunskap
är mer än makt, kunskap, förvaltad
på ett hyggligt sätt, desarmerar makten
och skapar samförstånd, samtal, sakta
upplockade erfarenheter som utbyts
eftertänksamt och lyhört, det här
är Utopia, Utopia är en plats där makten
har eroderat och utbytts mot jämlikhet
Riv gränser och ge varandra kärlek
Hur svårt kan det vara; måste vi
backa ner i ett historiskt mörker, igen
och igen, innan upplysningen fastnar
på romantikens tunna diktblad

Foto: Magnus Carlbring 2014

hordjubileum

På julafton fyller Hord 3 år

de små fingrarna de små tårna de små förväntningarna: näsan
som man borrar in i allt det där man förtränger: håriga spyboll
vi är på dagis: vi ligger i mänsklighetens kuvös: vi är embryon
utan chans att hitta exakt rätt i livet: vem är jag vem är jag inte
den stora svarta sopsäcken fylls snabbt av mjölke närhet svett
se: en neonvit fläck där döda fiskar kastas in i en virvel av rop
nattängens hundkäx och vildmorot brinner inuti de medvetna
varelser som hårt koncentrerar sig på att jorden ska överleva
månens deodorantstick bortvräker eftervärlden som en fjäder
som ändå ska förloras i barnens regn: det blir inga fler somrar
inre glimtar av dödsrikets bronsvatten och svarta lerjord ryms
i de bilder som projiceras under fn-delegatens idoga arbetsdag
en knappnål begår hor genom en gräslig fågelklippas fettfyllda
hjärta där det blankbrutna skeppets oljade buk stinker droger
snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar

                                                                           Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2015

ljus

Djupt inne
i kuvösen
Hjärnan
kokar sakta
av vemod
December
är öppet
Mörkret här
fyllt av ljus

Foto: Magnus Carlbring 2015

geminiderna

Allt fryser fast i vintermörkret.
Geminiderna störtar genom kroppen
som neutriner. Vi är i rymdstormens
fångstnät. Min skugga faller silverblå
genom frostängeln som tunn skrapas fram
i vindrutan. Trafikljusen bultar som hjärtan
inuti blicken. Det är äntligen varmt
mitt i det kylslagna och nattsvarta.



Foto: Magnus Carlbring 2015



 



sång inuti

De som inte gör stor sak. De som inte framhäver. De som bara. Som inte överdriver, men ändå: går mjukt fram med stor famn som inte fångar in allt. De som är mer du än jag. De som är vi, eller snarare: som är inuti de andra. Som kan se med dem. Lyssna av oss. De som inte har profilbild. Inte tar en selfie. Inte skriver autofiktion. Inte är i vägen. De som inte tar. De som inte breder. De som helt enkelt. De som är vid ängens kant. De som står till midjan. De som gör drakar och mäter vinden med ett blött finger. De som blandar ut det starka med så mycket svagt att det svaga riktigt lyser. De som är utanför. De som inte sjunger. De som har en sång inuti sig. De som målar med händerna, eller med tanken bara. De som är förtvivlade. De som inte skrattar åt andra. De som gråter ofta. De som kan ro och långsamt pilka upp det vackra ur det skimrande. De som inte är här. De som byggs upp av främmande ord och som kan försvinna i en text eller en bild som vore de en del av vad som fanns före och som kommer efter. De som är här. Som vi.

Foto: Magnus Carlbring 2015

vad gör du just nu

Vad gör du just nu. Vad ska du bli när du blir liten. Vad är en människa. Hur många gånger ska du behöva ställa dig frågor. Hur ser en dag i ditt liv ut. Hur mycket är ett människoliv värt. Vad gör du för andra. Hur behandlar du dig själv. Vad är livets mening. Varför blir somliga människor religiösa, och många inte alls. Tror djur på Gud. Är månen en metafor, trots att den är en reell företeelse: denna kalla sten täckt av damm som är solens bleka spegel. Hur mycket energi finns det i en frågeställning. Är ett ord materia. Kan man få liv i det stillastående, genom att skriva om det. Är det helt enkelt så att skriva innebär att skapa liv. Orden rör sig som boskap, eller vilda djur över en savann, på det vita digitala skrivarket. Vad är du just nu. Jag är en varelse; det är en samling av Ungarettis dikter i svensk tolkning, jag har den alltid nära. Vad är en varelse. Vi andas. Vi skriver. Vi äter upp varandra. Månen faller ned över oss som ett varmt klot, det studsar i öknen och ut i havet och allting fräser. Vi kommer att sjunga, tills jorden går under. Vad är en text. Vad skriver du just nu. Vad skrev Ungaretti: “Jag drömde/i natt/om/en slätt/med strimmor/av svalka”. Han skrev från skyttegravarna. Det blöta blocket. Pennstumpen. Lik omkring honom. Och månen, iskall och varm (som metafor, som längtan kan den vara varm). Vad gör månen just nu. Vad gör texten just nu, med oss. För oss samman, eller slår oss isär. Ord är tunga. De lyser i handen. Släpp.

 



Foto: Magnus Carlbring 2015

 

hord

Jag debuterade för 30 år sedan. Eller. Jag gjorde en del smågrejer före, var med i antologin Grupp 83, skrev i lite tidningar, publicerade noveller. Men min första egna bok kom 1985. Min senaste bok är Hord, den långa dikten som kom ut på julafton 2012. Jag arbetade med den länge, jag ville få fram en känsla av instängdhet och kantigt flöde, i samma sekvens. En orytm. En tsunami av ord som både förebådar det vi inte vet ska komma och slungar upp det som nyss har skett. Jag använde massor av ord ur det flöde som samtiden erbjöd, och jag arbetade hela tiden ner rytmen, tempot, det sköna. Ur det söndermalda skulle en annan sång komma. Ibland behöver du bryta ned din text och börja om. Under versen och inuti den kom ett slags självklart tema - som nog har följt mig hela tiden - fram. Att skydda de skyddslösa. Att en värld där barn dör - i krig, av svält, av våld, i armod - inte är en civiliserad värld. Och samtidigt: det ska alltid finnas en tröst i det oförklarligt enkla, i molnformationer och fågelsång. Det här är slutet, den eskalerande sången:

      som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
      skiktade som döda hudar - plåtskrällen - som nu bara ramlar
      omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
      förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
      graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
      förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
      en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
      dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
      vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
      vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
      vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
      de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
      rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
      och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
      kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
      ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
      livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
      en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
      innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
      i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

 

sidensvansar

       En flock sidensvansar
       drog förbi ovanför oss
       med sin kvillrande glaslätta sång
       Silhuetterna mörka mot mörk himmel
       Men när de vänder upp
       mot ljuset ser vi de skimrande
       kropparna; iväg igen rastlösa
       till nästa trädkrona och nästa
       och nästa

allt är högupplöst

      allt är högupplöst - varje detalj exakt som i ett snöfall som du
      inte anade skulle komma: stillheten vädjan det paniska - och
      alldeles osynligt: det efterlämnade är som ett saffransfält: tyst
      en väldig lunga som inte rör sig men alltid kommer att finnas
      som en reklamfilmsvåg aldrig påbörjad aldrig avslutad ett svar
      på det svarslösa: tonerna utsläppta i stjärnfältet som vingbrus

                                                                               ur Hord, 2012

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

december

Livet är ett fuskbygge. Det bara rasar stöttor omkring dig. Allt flagnar till slut. Man står där med kistbottnen rutten under sig och himlen som ett vitt täcke av tomhet. Då gäller det att ha gott om nubb. Och en hammare. Och sedan får man börja om. Här ska brytas rader. Här ska skyfflas ord. Här ska vi resa en julgran som lyser inifrån sitt mörka urskogshjärta. Stjärnan i toppen är en måne. Det är ett rött paketsnöre kring dess tunna kropp. Tänk om det alltid var december. Värmen som kryper under frosten. Stormen fylld av lugn.


Foto: Magnus Carlbring 2015



dödens lilla bok

2005 kom Dödens lilla bok, en diktsamling om sorgearbete till viss del men om livet och det omedelbara omkring oss till större del. Jag ville ha en liten, inbunden bok, som man kunde bära med sig i fickan och som kunde ge tröst eller bara ge bilder. Här finns en dikt med julmotiv, dessutom: Röd hyacint.

      Det lackar mot jul och man bär in blommor
      Här kommer du med en påse i handen, en brun
      pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
      Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
      och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
      i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
      katastrofbilderna katastrofbilderna
      Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
      måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
      av varmt glas, tankar som orkar
      ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
      Zero utan att förtvina, utan att ge upp
      Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
      till varandra, det gäller att få samtalet att gro
      i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
      det måste finnas framåtrörelse och motstånd
      Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
      är mest en flod av skräp,
                                                och vi tystnar
      Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
      Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                                kronbladshopp
      Inuti blomfriden, i en doft därifrån
      Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
      än till bilden av blommor, just de här
      är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
      Det brinner från mörkret och ned i oss, det
      rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
      hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
      all                                      Flower Power
     
   

arbetar oavbrutet

Arbetar oavbrutet med min dikt
och inser nu att jag måste skriva den
precis som den faller, vartenda radbrott
är en självklar rörelse, det finns ingen
möjlighet att återkalla det som har skett
När den här texten träffar dig
är jag sedan länge försvunnen ur den

Foto: Magnus Carlbring 2015

decemberstjärnan

Decemberstjärnan
är glasklar
och obegriplig. Det enda
vi känner till är isen
som vi lägger handen mot.
Det enda som finns
är vi just nu.

Foto: Magnus Carlbring 2015