om fjärilar verkligen behövs

Om vi ger upp allting Om vi lägger ned vapnen

Om vi räddar det vi har
Om vi gör världen beboelig
Om vi ser till att barnen
Om vi ser till att barnbarnen
Om vi månar om människor
Om vi lyssnar till öbefolkningar
Om vi lyssnar till inuiter Om vi vill ha regnskogen kvar Om vi ens vill ha vatten kvar
Om vi vill höra i gryningen koltrast
Om vi bevarar mångfalden
Om vi tänker oss en framtid
Om vi ser oss själva i andra
Om vi kan känna kustlinjen
Om vi vill äta frukt
Om fjärilar verkligen behövs
Om darrgräs och ljusgröna granskott Om trattkantareller i fuktig mossa
Om enkelbeckasinen ska ryttla
Om dofter av orkidé och ängslilja
Om blad och bladens verk av nerver
Om vi tycker om att skratta
Om vi menar allvar när vi sjunger
Om vi besjunger havets skiftningar Om varje utskrivet ord är allvar Är vi då beredda att förändra allting

Foto Magnus Carlbring 2017

kyssen

Elmer Diktonius är tio och ett halvt år; skolsalen dränker honom i blitt ljus. Edith Södergran kommer spökvit inskridande i klassrummet med en bukett vita rosor, daggvåta, i ena handen, och en bunt gulnade brev i den andra. Hon säger ingenting, först, sedan niger hon, och säger: "Jag klättrar igenom den januarisvarta björken med min mörka fjäderdräkt blixtrande i det grå ljuset som blod", och Elmer Diktonius, i sitt inre, meditativa blundande, hör läraren mässa de latinska grammatiska formlerna samtidigt som en enda klar tanke når honom: "Jag är på väg." Och långt senare antecknas detta: "Jag är lugn. Jag vill vara öppen och ödmjuk och lyssnande, receptiv, utåtriktad, ja framförallt - lugn. Mitt ansikte börjar få en del rynkor, mitt hår börjar växa ut och bli långt. De mörka åren är på väg att utmynna i ett klart och skarpt ljus. Därframme är solen, förgöraren." I samma ögonblick som ordet "solen" nedtecknas, dör Edith Södergran. Hennes sista svaga rossling hörs inte, och sedan stannar hon upp. I samma ögonblick fyller Gunnar Björling år; han tar upp pennskrinet och det glättade papperet med alla sina guldstjärnor faller mjukt frasande till golvet, han tänker: "Som en nedvält ordstod, som en varningstribunal, som en lärkmidja." Och Elmer Diktonius reser sig, i samma stund, åldrad, krasslig, benskör, ur sin bänk, och möter lärarens ogillande blick när han kliver fram på det såpdoftande furugolvet och tyst, alldeles alldeles tyst, omfamnar den till synes tomma luften och kysser sin egen kind.

Ur Sandslott, 1997

Sandslott firar tjugoårsjubileum. Och vi säljer ut restex till det förmånliga priset 100 kronor (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal. Beställ ditt exemplar här!

Foto Magnus Carlbring 2017

poesi

Jag har alltid trott
på en poesi som alla
kan läsa och som berör
utan att destruera
sin egen konstruktion
Samtidigt tror jag
på det motsatta, en dikt
som är så främmande
i dina händer
att du blir rädd; läs all
poesi

Foto Magnus Carlbring 2017

de döda befolkar allt

De döda befolkar allt; hela Hamngatan kryllar av deras skuggor

Sturegallerian, här rör sig de döda mellan ostronbarer och kostymaffärer, en död kvinna köper en karmosinröd byxdräkt med skarf från Beijing; på Hedengrens sitter de döda i de tomma fåtöljerna och läser, sidorna är rastrerade och grå När de lyfter sina ansikten mot lysrörsljuset kan du tydligt se de blanka öppningarna som leder till den andra sidan På kudden på den avlagda täckjackan utanför McDonald's vid Norrmalmstorg sitter konturer av döda människor tillsammans med henne som nu tigger Kungsträdgårdens is - fylld av virvlar när de döda gör sina piruetter De döda är inte som luft eller gas, de är av en egen densitet: tät och alldeles genomsläpplig, de försvinner aldrig; över Strömmen drar ljuset norrifrån in i röken från vattnet Fåglarna är också döda, hela flockar av mås och trut och ett sträck lågt flygande sångsvanar fyller himmelsrummet Gamla Stan är ett rent dödskvarter Du kan höra suckarna, det är närmast kitschigt dött här, varenda gränd gnisslar och kvider av våndor Tusentals år av sjukdomar och smuts och död; en kupol av tomhet över oss; bort mot Slussen tornar de upp sig, rör sig i skikt på skikt på skikt: alla våra minnen har konturer av de dödas minnen I varje handling rör sig en död hand inuti och utanför din egen; de dödas röster är underbart tysta

Foto Magnus Carlbring 2017

vi är vilda inuti

Ögonen

Såhär är rummet: vitt, med en rörlig ljusblomma i hörnet,
det är teven som har hämtats upp ur Atlantis,
blöt, öppen, med silvertentakler; sugkoppar som biter
sig fast i våra babynappskroppar
där vi sitter och gömmer oss i dunklet, vilda,
inom ramen för den betalda månadshyran
Vi är vilda inuti tevebilden
Där sitter vi med var sitt fat och var sin kopp, vi
dricker oss försvinnande in i soffmönstret
Där går lejon, tunna av skugga, och morrar, i fiberskiktet
mellan väggarnas tapeter och den rungande gipsskivan
in till nästa lägenhet
Där händer detsamma: skölpaddor och kräldjur, snabbt
löpande djungelsvin, grenar, blad, blommor
med vansinneslånga pistiller klättrar in i rummet
Där sitter vi, eller våra exakta repliker,
med var sitt enbent öga och sugs in i tevebilden, in
till det vilda

Ur Sandslott, W&W 1997

KÖP SANDSLOTT. BESTÄLL DITT EXEMPLAR HÄR.

Sandslott, klipp

"Carlbrings poetiska styrka ligger i att han inte skyr de stora frågorna och att han dessutom ofta behandlar dem på ett rakt och tämligen enkelt språk. Denna tendens har lyst med sin frånvaro i en stor del av 90-talets lyrikproduktion." Magnus Rodell, NT 970818

"Hans inspirationer kan gå från allt från Kalle Anka över Ekelöf till Sonja Åkesson. Men också Fantomen vandrar i barndomens landskap i egenskap av sig själv - som en vålnad. I Carlbrings dikt när den är som bäst kan vad som helst hända - och gör det också, och man kan träffa på Göran Sonnevis fåglar - tornseglaren, skärfläckan, storspoven, och möta Werner Aspenström som skalbagge." Bertil Pettersson, Nerikes Allehanda 970814

"Och Sandslott är full av befriande konkreta bilder. Carlbring kastar sig gärna in bland vardagens föremål för att klämma dem på betydelser och göra dem till ord. Diskborstar, bussar, flipperspel och stenar får ställa upp och betyda olika saker." Martin Aagård, Arbetarbladet 970917

"Surrealist i badbyxor" Leif Nylén DN, 970814

"Att han är en hängiven kärlekslyriker visste vi förut, och det manifesterar han även i sin nya diktsamling Sandslott. Men att han dessutom är en melankolisk tankediktare av rang har vi väl bara bitvis kunnat ana tidigare. /.../ Förutom av hans handfasta språkbehandling är jag imponerad av hans spänstiga tankeflykt, frigjord från den bedrägliga förhoppningen att till sist komma fram till ett slutgiltigt mål och träffa mitt i prick, och av något så sällsynt som en kommunikativ kraft." Tommy Olofssom, SvD 970814

"Magnus Carlbrings lyriska värld finns i det ultimata ögonblicket, den intensiva stunden. Han bryr sig sällan om det icke-möjliga, det som kunde ha varit, men inte blev. Hans dikter är nu, i en närvaro här, även om anledningarna till deras uppkomst vilar någonstans i minnets lagrar." Kristina Wikholm, Norrbottens-Kuriren 970825

"Sakliga barndomsbilder - av exempelvis mobbing - blandas frimodigt med napalm, Kalle Anka, science fiction och bildrik surrealism. På sandstranden är det väl bara ett moln i badbyxor som fattas." Jan Karlsson, Bohuslänningen 971204

"Det är som ett slags trolleri, men det kan också stavas god poesi." Ulf Malmqvist, NVT 970914

"Som om Göran Tunström vore tjugo år yngre och fortfarande skreve poesi. Så är det att läsa Magnus Carlbring. Samma kärlek till den reellt existerande världen - även om man doge av den. Samma vida rum där smärta och glädje kan vistas sida vid sida utan att börja slåss om herraväldet över människosjälen." Magnus Ringgren, Aftonbladet 970825

"Magnus Carlbring är en i den bästa mening okomplicerad poet, driven för han läsaren fram genom tider och minnen. /.../ Den avslutande dikten 'Självbiografi', som är en replik till en replik av Sonja Åkesson på Ferlinghetti, är suverän i sin förströddhet; i sin förmåga att blixtbelysa enkla vardagshändelser och ladda dem med ett magiskt skimmer." Kristian Lundberg, Kristianstadsbladet 970813

KÖP SANDSLOTT! BESTÄLL DITT EXEMPLAR HÄR!

Köp Sandslott

Tjugoårsjubileum!

Hösten 1997 kom Magnus Carlbrings diktsamling Sandslott. En samling om tre sviter; en om liv och barn och barndom, en om valfrändskaper, en om skrivandet och - igen och alltid - vardagen och tillvaron mitt i alltihop.

*

Ur Sandslott: "Ett slags sång, avig, ordlös, klingar ut över havet, en tung, våt sång ur sanden, eller ur ditt nackhår, där du står flåsande och ser byggnadsverket vitna under dig. Du lägger dig ned, fibrer av torkad släke, krossat musselskal, skaver mot ditt bröst, och du ser solens sista strålar pricka minaretens topp i ditt bönehus, ditt slott."

*

"Förutom av hans handfasta språkbehandling är jag imponerad av hans tankeflykt, frigjord från den bedrägliga förhoppningen att till sist komma fram till ett slutgiltigt mål och träffa mitt i prick, och av något så sällsynt som en kommunikativ kraft."  Tommy Olofsson SvD 970814

Sånger vid E4:ans avfart

KÖP Sånger vid E4:ans avfart, från 1999. Prisbelönad. Berömd. Narrativ och direkt lyrisk. Vi har restex kvar!

Jag vill finna en förströdd, men exakt, formulering, gömd
i ekorrsnåren på vår väg till dagis; en plötslig glimt
av det enkla och genomgripande livsallvar som stör

"Magnus Carlbring diktar om 'årets stora valfrågor: Kärleken, Livet och Sanningen i ett Försvinnande Ögonblick'. I sin marginal är han en ytterst trovärdig poet, kanske i själva verket betydligt trovärdigare än många som befinner sig närmare Centrum." Björn Gunnarsson GP 991021

"Den redaktör som vore smart nog att ge ut Sånger vid E4:ans avfart i pocket kunde alltså gott dra till med något om dikter för 'alla livets tillfällen' till baksidestexten. Även om de flesta borde sträckläsa, vid ungefär vilket tillfälle som helst." Nina Lekander Expressen 991021

BESTÄLL DITT EXEMPLAR HÄR. 100 kr. per bok (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal.

Att skriva en dikt, 3

Under tre omstörtande vårdygn
bryter grävmaskinerna upp den asfaltsbelagda vägen
som rinner igenom vårt bostadsområde
Den här spikraka vägen, med en lätt höjning
i mitten och en svacka mot sitt slut, är vår gemensamma
kroppspulsåder, här har allting passerat
Mycket enkelt och med en genomplanerad struktur
i sitt teamwork bryter arbetslaget från NCC
upp vägen och gräver ett tre meter djupt dike
i dess ställe
De vita hjälmarna rör sig som blinda sköldpaddor
i diket, tonåringar med cyklar står och glor
djupt ned i gropen, män med gråa pudlar
svär när de passerar
Arbetslagen byter av varandra, de jobbar dygnet runt,
metodiskt grävande, sprängande (tjutet av
varningssignaler skär hål i Sovstadsstiltjen, vid
middagstid, i vargtimman, när skolbarnen
nyfiket stannar till på morgonen)
Den sönderbrutna vägen blir längre, graven
allt djupare och ingen vill svara på varför; såret
bara djupnar, dagarna bara går, vägen bryts upp
och försvinner, tills
de en morgon har fyllt igen alltihop,
och rullat ut nya gräsmattor; de lägger ny, doftande
asfalt, reser lyktstolparna, backar undan sina
grävmaskiner, och vårt liv återgår

till det som förut var

Ur Sånger vid E4:ans avfart, W&W 1999

Vi säljer nu ut restex av Sånger vid E4:ans avfart för 100 kronor per bok (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal.

Gör din beställning här.

Foto Magnus Carlbring 2017

novemberskymning

Novemberskymning. Isblå

speglingar i asfalten och himlen

dovt grå. Genom duggregnet

ett underligt ljus, som i april.

Och högt upp i träden koltrastar.

De sjunger som vore det

en tidig, kall försommargryning.

Ett sträck mycket lågt flygande

kanadagäss, de skrockar

och skränar, nästan stryker

trädtopparna; det finns en jäkt

i flykten, oro. Vad är det som

händer med världen? Märker du

att Arktis flyttar sina punkter,

det är som en hand som vrider sig

mot solljuset och nu täcker

nya regioner på kartan: köldrekord

långt långt österut medan isen

smälter snabbt undan rakt

norrut. Vi är en del av det arktiska

klimatsystemet. Vi är en del

av rubbningen, det justerade.

Natten kommer in alldeles varm

och regnvåt och fåglarnas sång

övergår i ett mjukt brus

av trafik: susande taxibilar

och lågt skramlande pendeltåg,

då och då en siren och blåljus

som kastar vilda kvastar högt

upp i sovrumstaket. Sömnen

rör sig rakt in i midvintern,

helt ovetande, som hos ett djur.

Vi faller genom drömmarna.

Drömmarna faller in i varandra,

som meningslösa ordkedjor.

Jag ser i sömnen hur handen

skriver men jag vet inte vad.

Vad betyder en enda textrad.

de olyckligaste

HORD 5 år.

de olyckligaste dör mjukt i övertygelsen om att vi tillsammans
försvinner i förtvivlad och total harmoni: min mun i din mun
lägenheten töms på möbler och fylls med naket ljus och hjälp
dödscyklonens fadderbarn röstades ut av hatjuryn: skampålen
nedspikad i födelsestunden som en arm: nu ska man skära itu
den som innehar äganderätten till all flödande honungsmjölk
eftersom allt annat är så högupplöst att det försvinner ensamt

Ur Hord (2012)

Vi säljer nu restex av HORD för 100 kronor (inkl. moms och frakt) per bok.

Beställ din Hord här!

Foto Magnus Carlbring 2017

extraprismänniskan

skramlande omtagningar följer extraprismänniskan oavbrutet:
att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset
akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss
uppskrämt ansikte och familjens frökapslar rasslar i stormen

Ur Hord (2012)

Köp Hord här!

Foto Magnus Carlbring 2017

do or die

Skulle världen kunna ta en paus.

Skulle vi kunna landa alla flygplan

under säg en månad.

Ställa alla bilar under samma tid.

Dra ner på konsumtionen, se till

att handla närodlat. Röra oss mer

i det fria, kanske logga ut lite

och ta oss - vi som inte bor där -

närmre naturen. Havet. Skogen.

Nu kommer du säga: Så naivt.

Nu kommer jag säga: Är det?

Vi måste förstå att det som omger oss

är väldigt skört nu. Den geologiska

kolcykeln är bruten, det kol

och den olja som har legat bundet

i marken har vi brutit, och eldar

nu upp. Konsekvenserna

är oerhörda. Hur många gånger

har jag skrivit det här. Hur många

gånger har det nämnts. Hur mycket

vet vi människor om detta. Mycket.

Men handlingarna är också mycket

få. Kommer vi att lyckas

förändra vår tillvaro till en hållbar

tillvaro. Är vi beredda. Kan vi

släppa det vi har: lyxen

att röra oss fritt och obehindrat

över jordklotet och att konsumera

exakt vad vi vill när vi vill. Har vi

varit friare någonsin. Eller är vi ens

fria. Vi är förtvivlade. Och så

förmögna att handla. Vi kan allt nu.

Varför sker inte mer. Varför syns

desperation hos så många experter,

klimatskribenter, forskare, meteorologer.

Någon skrev, en kunnig person: "It is

literally do or die time." Do or die.

Vad gör vi. Varför lyssnar vi

så dåligt. Varför provar vi inte

att vara radikala. Vill vi

vara de som ruinerade

den här planeten; den tekniska

fossilen blir verklighet: någon

som har rester av våra anlag i sig

gräver upp den här tiden ur berget:

mobilskal, stålknivar, plastemballage,

laserskivor, blykulor, radioaktiva

rester, skrot som man får tolka

om det är möjligt. Vilka var de här

varelserna? Vilken sorts människor

förgör sitt eget habitat, utan att

försöka förhindra det?

Är det vi.

Foto Magnus Carlbring 2017

Berättelsen om mina tappade handskar

Det här är sånt som händer i november. Det är kallt och det är mörkt och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Jag är ute och går i mörkret och skuggorna är långa från förstadens och fabriksområdets alla ljus. Det här är samtidens bakgator. En bilverkstad. Ett skrotupplag. Ett vinterstängt utomhusbad. Jag tar några bilder här och var. Stoppar handskarna i fickan, har brallor och en tröja och mössa, ingen jacka, det börjar bita ordentligt nu. I morgon bitti blir det frost. Jag går under en kulvert. Evig trafikström där ovanför. Lastfordon som dundrar. Personbilar som susar. Här nere passerar cyklister - fartblinda lycradårar med illröda baklyktor och blixtrande hjälmar - och en och annan ensam vandrare. Som jag. Efter kulverten en brant backe, en slänt med en blank lerig stig. Där oppe sitter en hare, en svart silhuett. Öronen lyser i ljuset från gatlyktor. Jag tänker att jag ska ta en bild, det blir en fin motljuseffekt, illusorisk, märklig. Så jag sprintar över vägen och uppför backen (någonstans fattar jag ju att haren kommer sticka iväg långt innan jag hinner få upp kameran men vadfan: yolo) och tar några bilder rätt upp i mörkret. Haren är snabb. Skuggorna knivskarpa och kolsvarta. Allt försvinner i november. Jag skyndar efter och ser haren med sina släpande liksom dröjande bakben ta sig igenom ett litet skogsparti och över en bilväg. Jag fotar på chans. Den borde vara där någonstans. Sedan traskar jag vidare en bit, hänger kameran på axeln och ska ta fram mina handskar; händerna är duktigt nedkylda. Men handskarna är borta, jag överväger om jag ska bara strunta i dem. Gå hem. Köpa nya. Men. Man tycker ju om sina handskar. Och de där var ganska dyra. Och hela. Och varma. Jag tänker att jag kan mycket väl ha tappat dem där i slänten, när jag satte efter haren. Jag vänder. Joggar lite. Kameran tätt mot sidan. Där står en dam med en cykel, under ett gatljus, hon pysslar i korgen på styret. Har hon hittat handskarna? Och lagt dem i sin korg? Jag vill fråga. Men kan inte. Hon sätter sig på sadeln och trampar iväg. Det är en bit kvar till platsen där jag tog bilderna och jag skyndar på stegen (det är middagstid, jag borde handla, gå hem, laga mat). Nu är jag nära, åt vänster löper stigen där jag jagade haren. En man dyker upp. Ganska storvuxen. Skinnpaj. Stubbklippt in på skulten. Han vankar fram. Jag ser att han precis drar på sig ett par handskar, den ena är på, den andra drar han på sig nu, tittar på dem, provar. Jaha. De passar. Är de mina? Har han satt på sig mina handskar. Jag måste fråga. Hej, säger jag. Han verkar inte höra. Hej, säger jag igen. Är det där mina handskar. Han passerar mig, mycket nära, säger något, jag tror att det är ryska, ruskar på huvudet. Jag gestikulerar. Visar upp mina bara händer. Här. Där. Är det mina handskar? Hallå? Han skakar oförstående på huvudet. Han ler. Han ser verkligt snäll ut. Godmodig. Rödkindad. Han är kanske i femtioårsåldern, svårt att säga i skumrasket. Han säger något mer, på ryska. Vad kan jag göra. Vad ska jag säga. Min ryska är bristfällig. Jag kan en del fraser, som "Jag älskar dig", "Jag heter Magnus" och "Det här är en bok". Men hur säger man "Är det där mina handskar?" Och vad svarar man på en sån sak. Allt är tillfälligheter. Det ser verkligen ut som mina handskar. Men vilka handskar gör inte det? Jag står kvar, ser efter honom, jag tror jag håller upp mina handsklösa händer i luften fortfarande. Kanske säger jag det igen: Är det där mina handskar? Hallå! Och nu stannar han upp. Vi går varandra till mötes. Han fattar ju. Troligtvis har han fattat hela tiden, men det tar en stund tills insikten kommer. Han har ju precis hittat ett par fina handskar. Som passar. Vad skulle han göra? Lägga dem på en gren i ett träd, i mörkret? Eller prova dem. Det är en svidande novembereftermiddag, snart kväll. Bra handskar ju. Men jag ser på honom att han begriper nu. Det är ju lite pinsamt förstås, att han har mina handskar på sina händer. Det här var inte meningen. Ingen visste att det skulle ske. Och nu tar han dem av sig. Räcker över dem. Jag tackar, lite osäkert. Tänk. Tänk om det inte är mina handskar? Tänk om allt är en slump. Tänk om han tror att jag behöver hans handskar. Att det nästan är som ett rån. Att han inte alls är glad och godmodig. Utan livrädd. Hur ser jag ut egentligen? Svart tröja. Ljusa skrynkliga hemmabrallor. Svart liten yllemössa på huvudet. Vem är jag egentligen? Hur ska någon av oss kunna veta någonting. Jag tittar på handskarna. Det måste vara mina, allt annat är för otroligt. Och jag tackar igen. Översvallande. Jag skulle kunna ha sagt "Spasiba". Men det hade blivit konstigt. Att jag plötsligt var ryss, jag också? Om han nu är ryss, jag vet ju inte, det han ha varit ett annat språk, som polska eller tjeckiska. Han vänder om igen och börjar gå. Vi ska åt samma håll. Men jag kan liksom inte slå följe med honom; vad ska vi prata om nu? Mina handskar. Våra handskar. Handskarna. Jag dröjer kvar lite i skuggorna och mörkret, det glesa randiga spräckta ljuset som faller genom trädgrenar och över asfalt och lera och gräs och löv. Alla ljud omkring oss. Trafiken. Volymen vrids på och jag känner att jag svettas på ryggen. Alltihop var ansträngande. Språngmarschen tillbaks. Mötet. Situationen. Överlämnandet. Till slut drar jag på mig handskarna. De är mina, det känns så i alla fall, de är varma och sköna och de passar perfekt. Väl hemma en god stund senare, tittar jag igenom bilderna i kameran och visst: jag fångade haren. Det är ingen bra bild. Men ändå är det det: den fångar allting exakt, i sin oskärpa. Där är haren, ensam och lite skärrad, i ljuset av bilstrålkastare som strax passerar.

Foto Magnus Carlbring 2017

permafrostelden

tänk fram en naivistisk utväxt ur den uniforma vetskapen om
en snar undergång och stöd den ickeexakta längtan efter frid
i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills
nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar
biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan
som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

källarsömnen

träkistor får murkna i regnet tills molnformationens jättelokor
hämtar hem innehållet i askar av guld som färdas ut i rymden
miniatyrer i glaspalatsets spegling: omutliga ikeakartonger fylls
av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser
glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens
blödande stålgolv och källarsömnen: allt sker i högtalarskriket
allt sker i en fingersnärt i en kniptångsmanöver i handens ljus

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

apogeum

rymdens djurskelett spänns ut över bröstkorgen som oro och
när man till slut blåser dammet av berättelsens ben lever allt
i en tråd av förvandling från sandhavet upp genom romberna
och laserpyramiderna: människokroppen kastas ut i apogeum

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

bukhinnan

regnskogen renderas in i den pilskräck som drev oss samman
att tillåta de små dunbollsprimaterna att ärga träden med sorg
den kletiga bukhinnan lyser som gammalt nedfallet cesiumtvå
över den exploderande himlakroppens alla tömda sommarhus  
och våra söndertrasade läppar: du och jag är en fin vågrörelse

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

spiralgalaxer

vilken total flopp nickar de plötsligt omkomna samstämmigt
när de sorteras in i glömskan efter en lattjo programledargest
jordklotets superkropp fyller bisofärlungans softa gymandetag
med absolut ren sprit av en unicitet som är världens härligaste
vårdnadstvisten mellan rymdens spiralgalaxer växer ut som en
böld av mörk materia på toalettstäderskans svartblå åderbråck

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017