ikon 14

samtidigt i det bistraste av klimat: dom två vakterna patrullerar kring anläggningen ikon 14

vita moln omkring dom av aforismer och dikstrofer där dom vankar utanför stängslet

ibland stannar dom till och reciterar en rad av brodskij eller majakovskij

här går solen aldrig upp: och gör den det är den kall och vit

ikon den XII

och plötsligt – poff – är en ny person i rummet: en uniformerad präst från forntiden med hjälm från nutiden och ett skjutvapen från framtiden

jag är ikon den XII det säjer jag nu

och abuabu som har legat avsvimmad lite varsomhelst: aha

vaddå aha

du är ikonmannen

nej nej: jag är ikon den XII och jag har kommit för att erövra universum

det kan du fetglömma

vaddå fetglömma

eftersom jag är abuabu den I: hugg spark slag dunk

det var det det det säjer jag nu

och embryo vaknar ur slummern: oj

och morran vaknar ur slummern: aj

och farran och brollan: oj aj oj aj

och det lilla heliga ljuset mysko hoppar upp i abuabus ficka och glömmer sej

och i trädgården grönskar plötsligt träden och blommorna blommar och koltrasten drillar och sverkcers farra grillar: kalabakoloss någon eller en pratwurst det undrar jag nu

och i bradagsrummet ligger ikonen ensam kvar och pyr: en tunn rök av punkter och kommatecken stiger mot taket som en väldig orm eller ett fruktansvärt frågetecken

ikon elva

morran och brollan sitter i det vita tomma rummet och spelar scrabble med tomma rutor och bokstavslösa brickor

medan farran sitter i en tom stol och läser en tidning utan ord och embryo står i köket och bläddrar i en kokbok utan recept eller bilder: allt är vitt naket tomt

ikon tio

det är som att landa i ett evigt regn: orden strömmar över fönstren och det smattrar i marken av bokstäver

embryo ruskar på sej: blinkar

ikonen hänger tyst och mörk på väggen

från badrummet hörs någon spola: det är farran

som kommer ut med en morgontidning under armen: det dräller typsnitt ur den ner på golvet och det lilla ljuset mysko kommer trippande och slickar i sej

det ringer på dörren: tjenare abuabu

hej

du ser blek och mysko ut

nej det är ingen fara: hur är läget det undrar jag nu

åh: det är som vanligt kom in

jag vet inte jag

vill du ha ett glas vokaler

nej tack jag ska

vi har konsonanter i frysen: jag kan tina några stycken

nej tack det är bra

morran har lovat att hon ska baka en paj av gullivers resor och camus l'etranger

jaha men nej jag måste

har du sett brollans ikon han köpte

NEJ NEJ DEN VILL JAG INTE TITTA PÅ

nä nä: men ta det lugnt

jag måste gå nu embryo jag måste

luften är fri: men hur stavas den det undrar jag nu

säjer embryo och sträcker ut handen och kisar upp mot den pappersvita himlen: har det slutat regna det undrar jag nu

och abuabu: det verkar så

perfekt: jag har en meningsbyggnad jag tänkte lufta: ska du hänga på

nej nej jag måste nog

du kan få hålla kopplet om du vill: den är helt tam

nej tack jag måste verkligen

säjer abuabu och backar bort från huset och blickar upp mot himlen där han tycker sej se enorma bokstavsklossar komma rullande i groteska molnformationer och när han åter vänder blicken mot embryo står endast ett svartsmalt Y eller X där och flimrar i dörrhålet och bakom honom väller en svart flod av bokstäver fram: språket är oändligt

och embryo skrattar elakt: ho ho

ikon nio

med mysko i halsen och blodet rinnande längsmed ryggen hasar sej abuabu med utsträckta armar fram mot väggen där ikonen hänger samtidigt som huset saktar ner farten och hamnar i omlopp kring en planet eller sol vars yta tycks vara täckt av en skimrande flod av ord

ikon åtta

abuabu smyger in i bradagsrummet: hallon hallon

embryo: stirrar in i den mörkt lysande ikonen

abuabu: hallon hallon

farran: som embryo

abuabu: hallon

morran: som embryo

brollan: likadant

när det heliga ljuset mysko från tibet plötsligt dyker upp och kastar sej upp mot abuabus strupe och biter till

abuabu: nej nej det var inte jag det är ju bara jag

ikon sju

och i samma ögonblick som mysko öppnar ytterdörren mot yttre rymden dyker abuabu upp på ett ganska ovanligt vanligt ställe där man inte brukar dyka upp

ojsan: tur att ingen satt på sittringen det säjer jag nu

och han kravlar upp med lite ditten och datten onämnbart som har fastnat i paltorna och speglar sej i badrumsspegeln: tjenare

och sedan smyger han ut i den övre hallen och ser det likvita ljuset som sprids i undervåningen som en otäck gas och han anar skuggorna av embryos familj som står förstenade i bradagsrummet samtidigt som han hör hur ett hjärta bankar eller hur någon slår en fruktansvärd hammare mot rymdens oändliga plåt

ikon sex

samtidigt på jordklotsen: sverkcer har bryggt om sitt gamla akvarium till en rymdhjälp

som han har satt på abuabus trevliga huvud: sitter hjälpen skönt det undrar jag nu

jorå

hör du någonting

nej

men du hör ju mej

nej

då så: ser du någonting

nej

men det är ju ett akvarium

nej

du hör alltså ingenting ser ingenting

nej

perfekct: då slår jag på strömmen

nej

och i ett nu är abuabu borta och kvar ligger det tomma akvariet och ryker lite försiktigt och från någonstans hör man ett avlägset rop på hjälp

hjälp

ikon fem

morran farran brollan och embryo står hypnotiserade av ikonens svarta ljus som strömmar in i dom som mörker

när mysko kommer nedlarvande för trappen

först ignorerar han alltihop: en familj som ingen behöver so what

och kravlar fram till sin matskål och nyper åt sej en liten näve nötter: han sätter sej på diskbänken och flärpar in nötterna i munnen och knäcker dom och tuggar och spottar skal i hon

när det ringer på dörren

mysko tittar ut: allt han ser är den förbivinande världsrymden

ikon fyra

brollan gnuggar sina ögon och står i morgonchock och stirrar in i det tomma rummet där ikonen lyser som en mörk fläck mitt i allt det vita ljuset: herregudrun

och utanför panoramafönstret strömmar ett planetsystem förbi: tjenare

samtidigt ropar morran från ingenstans: varför flyter mina våfflor i luften när jag vill ha dom på fötterna det undrar jag nu

och farran kommer simmande snarkande på rygg som en stor stock genom vardagsrymden

ikon tre

embryo knallar ner i köket: hela huset gungar

han häller upp ett glas mjölk som flyter iväg som en vit boll mot ytterdörren

och embryo efter med sitt glas: hallon där

dörren går upp med ett mjukt klickande och utanför: tjenare

oändligheten sträcker ut sej som en oändlighet: allt är mörker med skärvor som gnistrar

ikon tvåan

natt

alla sover: tyngst sover brollan efter sin världsomsegling

farran snarkar på rygg

morran som en liten korgboll

embryo går omkring i sömnen i sitt rum bland alla krukväxter och deklamerar fn:s mänskliga rättigheter

det heliga ljuset mysko ligger dock vaken och stirrar ut i mörkret: från nedervåningen strömmar ett vitt sken

väggar och golv börjar skaka: utanför på gatan sätter bilmotorer igång och en gräsklippare löper amok tvärs igenom sverkcers farras häck och massakrerar velicopeden

nu vaknar folk: man ser hur embryos hus lyser: det iskalla ljuset kastas ut genom fönster och uppslagna dörrar

efteråt sa ett av grannbarnen att hon hörde någon ropa: åh herregudrun

nu lyfter huset från marken och virvlar runt innan det försvinner upp i världsrymden med ett fruktansvärt vinande

kvar på marken finns: ingenting

på gatorna står folk och stirrar upp bland skärvorna: ingenting

bara mörker och en dånande tystnad

ikon

efter sin världsomsegling kommer brollan hem med en ryggsäck full av sand i olika burkar från olika världsdelar och en liten tavla som skimrar av guld och lackat trä

det är en ikon

en ikon

yep

ska den sitta där

yep: den är helig och den ska sitta i ljusets dunkla mitt

men var ska vi ställa teven då det undrar jag nu

någon annanstans: ikonen är det innerstas yttersta mittpunkt

men måste vi ta ut alla andra möbler

yep

och dom glada gamla krukväxterna det undrar jag nu

dom kan vara i embryos rum: det är ändå en sådan djungel

men var ska vi sitta

det ska vi inte: vi ska stå

stå

yep

jaha

vi ska stå och låta ikonens mörka ljus strömma in i oss och ut ur oss

jaha: hur länge då det undrar jag nu

tills man är färdig

färdig

yep

med vaddå

det vet man inte förrän man är klar

skärvorna i himlen

stjärnljus

stjärnhus

hjärnljus

hjärnhus

kärnhus

kärnljus

det sprakar om äpplet när universum tar en tugga så att skalet vrids upp och det atmosfäriska ljuset läcker ut

Dödens lilla bok

Svensk landsbygd

Vita stugor med vita knutar och grå gardiner
och vita blommor i svarta rabatter och svarta gräsmattor
med vita barn som springer i vita kläder och svarta kläder
över en vit flod av svarta minnen
Här kommer en likbil
Här bär de ut en furukista i den friska höstluften
Här håller de begravning
Här lyser de vita ansiktena
Här sitter kajor i det grå gräset och drar svarta maskar
ur lerjorden, allt är dränkt i en fruktansvärd kyla
Nu kremeras han
Nu är han i lågorna, nu brinner det i deras bröst
Nu fylls fältet av minnen, skogarna är bebodda
av miljontals händelser som denna, nu kommer urnan
Min svarta aska är vass, ett tunt, fint mjöl
som doftar ännu av min svett; ett sista minne: Nyss
rodde jag vår semestereka över den gråblanka sjön, jag åt
min matsäck, det gråsyrliga brödet, drack kaffet,
såg hur nejonögonen strök under båten
som vita penslar och jag hukade över metreven
och ryssjan; ständigt strömmade dessa grå verser
igenom mig

Ur Dödens lilla bok 2005

interpunktering

farran står och svär mitt i trafikkaoset: förbrummat okcså

när sverkcers farra viner förbi på sin velicoped: hallon där frank vad händer

hallon hallon

du ser bestört bestört ut

nja: det är däcket

däcket det undrar jag nu

det har fått interpunktering: ser du

ajdå: det har fastnat ett kommatecken precis där: ,

ja så nu måste jag bryta ihop och bryta

ajdå: har du kofot tvärslå dynggrep blylod frisläpp: men vad är det det heter

domkraft

precis

fälgkors

precis

nej jag har inte ett jota: inte ett reservdäck heller för den delen

ajdå: men du kan få låna ett skiljetecken av mej om du vill: jag har några i portföljen: ett gammalt utropstecken fyra frågetecken en liten låda semikolon inga punkter tyvärr

du har inget kolon: dom grillar jag mest

obsalut: hela fickan full

perfekct: ge mej ett knippe så tar jag mej hem till slut: det är ju ändå fredag

precis: habrada: : : : : : : :::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

textmassa

tjenare embryo vad är det du har i famnen

textmassa

oj: det ser slipprigt ut

ja: och tungt du anar inte

vad ska du göra med det det undrar jag nu

brygga en bro

jaha: vardå

mellan människor

mellan hägg och syren

embryo och abuabu sitter på röda rummets veranda med varsitt stop strindberg och blickar ut över artonhundratalets stockholm

det var en diger lustiger samling anhop säjer abuabu och knycker på knäcken

ja si där går inga halta lusar på prostens krage säjer embryo och tar en pris finmalt

när de sedan reser sej och med kortrockarna hängande kring kanelröret och med skinnhandskarna i ena handen och varsin papyross i den andra ställer sej vid riddarfjärden säjer så abuabu: sicken vy

och embryo blickar upp bland de i de vita molnen på skrikande trådar hängande skrattmåsarna och ut över de i det svartgnistrande vattnet simmande änderna och svanorna och tillägger: vicken syn

propp

Han såg väl ut som vem som helst. Medellängd. Lite gänglig. Stålgrå blick. Svart hår, ovårdat, med en lång, blank lugg. Klädd i samma slitna skjorta och samma smutsiga jeans och samma gamla manchesterkavaj ständigt och gick omkring i ett par loafers som hade en halv mansålder på nacken. Han växte till en början upp en i en villaförort, Skamviken, just utanför Stockholm. Pappan före­stod en liten anstalt för reha­bili­tering av trafikskadeoffer, mamman jobbade på samma ställe som kurator eller terapeut, han kunde inte minnas det där ordentligt. Paul hade också en lillasyster, Lina, snart tjugo, på drift i USA – ”I am rol­ling”, som det stod i det enda av alla de brev hon hade skrivit till sin älsk­lings­brolla Paul som hade nått fram till honom. Även om Pauls minnen från Skamviken var nedsmetade med svärta och gråhet var det kanske då han var som gla­dast; han var omtyckt, hans lilla­syster älskade ho­nom. På ur­blekta Instama­ticbilder kan man se Paul stå, klädd i mid­jekort täckjacka och med en slalommössa på huvudet, i ett – som det ser ut – fält av lera och hur hans lillasyster står brevid i vit kappa och blå gum­mistövlar. Hon tittar upp mot sin bror och ler. Hon gillar honom skarpt, det ser man på bilderna.
När Paul just hade fyllt tio försvann föräldrarna under en båttur. De återkom aldrig.
”Hejdå.”
De vinkade när de släntrade nedför grusgången till bilen. Mamma bar en korg. Pappa hade en verktygslåda i plast, kanske med fiskedon, som lyste orange i morgonsolen.
”Hejdå ungar, vi kommer tillbaks senast till middagen.”
”Det finns bullar och saft att ta.”
”Hejdå vi kommer snart tillbaks var inte oroliga.”
Paul hade aldrig egentligen tänkt tillbaks på den här dagen, mer än att den var ljus och varm och att hans syster och han lekte i trädgården, skönt och varmt solbelyst och skuggig. Mamma och pappa skulle snart vara hemma. Solen skar upp dagen, strimlade den, skug­gorna kom, långa och svarta och snart blev lilla­systern orolig och en stund satt de tillsam­mans i hammocken i trädgården och hon grät.
– Det är för sjutton inget å lipa för, sa Paul. Mamma kommer om en timma, sa han och tittade på sitt armbandsur. Klockan var sju på kvällen. De borde ha varit hemma för länge­sedan.
”Hejdå ungar, vi kommer senast till middagen.”
Någon vecka senare lämnade barnen Skamviken och hamnade hos sin första fosterfamilj; det var kanske i Enköping, kanske i Gävle, alla städer som de flyttade från och till under åren som skulle komma såg likadana ut, fosterfamiljerna påminde om varandra, skolgår­darna var alltid lika svarta och ödsliga och vindpinade och mobbingklanerna hade alltid samma an­sikten och kroppar; Skamviken förkroppsligades gång efter annan.
Paul hade under lågsta­diet haft ordentliga besvär med sin fin­motorik och sin inlärning; stava kunde han vid tretton års ålder alls inte göra på något acceptabelt vis – där hade han dock, via idog träning i självö­vervinnelse och bokstavskontroll, skärpt sig med åren – och matematik begrep han överhuvudtaget inte; var det några ämne i skolan som han kunde sä­gas be­härska så var det Musik, och i viss mån Bild. Dessutom hade en fram­synt sven­sklä­rare upptäckt en viss förmåga hos Paul att uttrycka sina käns­lor i skrift; detta efter att ele­verna i klassen, i sjuan var det, hade fått i uppgift att skriva var­sin dikt kring temat Våren.

Minn vår

När jag knepper av mej klistret
ur skidpjecksan åck det bloar i snön
Ett regn av krek åck fåglar
Fåglar kreks regn
Åck solen vill
Åckså bröstkårjen vill
andas och kvinann
innutti mej vill koma ut
Då när nötveckans damsugarsus
i tredet väckser, åh
Vad jag väckser om våren, våren är mitt
ben som väckser åck minna armar
såmm strecker sig mot himlen
Våren är minn bara minn

Pauls svensklärare tog sig, utan hans vetskap, friheten att pu­blicera hans dikt – med stavfel och allt – ”Det är en del av hans uttryckssätt, dyre rek­tor, vi kan inte bygga vågbrytare mot en sådan naturbegåvad kraft­pojke ge­nom att tvinga ho­nom att stava rätt eller att ägna sig åt grammatiska kon­struktioner, det går bort” – i skoltidningen. Och där gick startskottet.

Ur Paul Exodus Propp 2004

första majbrasan

vad är det som luktar det undrar jag nu

pengar

bränner du upp dom embryo

yep

ojdå: hur mycket är det det undrar jag nu

åh: en melon kanske

men varför ger du inte bort dom till dom som behöver

det här är smutsiga pengar: det är pengar som vi fick in när vi sålde frilansministern

jaha: vart sålde ni honom

åh: långt bort åt tjottahejti till där ingen behöver honom

smart

ja: nu kan han sitta där borta någonstans och sälja ingenting ingenstans till ingen för inga skrattepengar alls

smart

upp till kramp det säjer jag nu mot utförsäljningen av allting överallt