fredag, januari 15, 2016

död och liv

Dikten måste alltid vara fri. Det kämpigaste att följa är strider om ord eller åsiktsstormar som drar åt det där hållet att dikt inte kan vara låg eller skitig eller alltför högtravande eller för söt eller sliskig eller politisk eller subjektiv eller ens objektiv (som om det inte vore möjligt) eller innehålla - eller inte innehålla - metaforer eller köra med slutrim korsrim stavelseräkning explodera inifrån, eller bara vara bildfri eller textlös eller klättra över ryggen som en giftig förut helt okänd spindel som snart sticker sin gadd i din hjärnas mitt och får dig att glömma allt du tidigare har läst eller upplevt. Poesi är både köttbenteleskop och blomsterhattsuppenbarelse och något plötsligt utspytt i knäet. Död och liv.

Foto: Magnus Carlbring 2016

migration

Vi flyttar oss långsamt
över jordklotet, vi är de ihärdiga
apollofjärilarnas efterkommande
Vi gråter aldrig över vad vi har
lämnat, vi försvinner aldrig
ur ditt minne: miljarder människor
har flyttat sig över landytorna
Och det kommer att fortsätta
Och det kommer att vara härligt
Och det finns ingenting
som kan stoppa förändringen

Foto: Magnus Carlbring 2016

onsdag, januari 13, 2016

jag går på ord

Jag går på ord jag skiter i konsekvenserna eftersom en text alltid är samvetslös där den ligger på en bädd av svarta blad och rinner: allt som kommer ur oss människor är att vi alla människor är brottslingar alla människor är brottsoffer: se hur tänderna blixtrar i det snöglittrande nattljuset där den här spruckna munnen som läcker ur sig gammalt dött blod fortsätter in i sociala media i sociala media äter vi upp varandras samveten strö ut lite hårt socker över det digitala torget här är jag kan du se mig här sliter vi upp struparna det är på riktigt det är inte på riktigt allt är förbrukat allt är utfört allt är fult det undersköna sipprar ur textraden det är spottet ur kroppen vi ligger som på öppna fält och speglar oss i öppna forum: jaget blöder ur sig sitt inre tills ingen längre ser dig och det som från början var du och jag är klichéer vi kan inte överträffa det ickereella mönstret i köttflödet som krossar oss under sin kraft av obehagligheter finns det ingenting längre utanför det som är innanför oss eller är det ett svartvitt altare där offret är enkelt: skriv sönder dig och bli bra utan att logga ut och lägg dig i ditt jag och bli till bland blommorna eller inuti din egen puls du är som ett djur nu glöm inte djuren att vi var hos dem: vi måste hitta tillbaks den fasta marken inuti oss här hör vi hemma vi hör hemma tillsammans är vi bergskedjor skogsområden är den här platsen till för människor.
Foto: Magnus Carlbring 2015

tisdag, januari 12, 2016

i som är

I som är utan synd
I som träder här in
I som är av glas
I som är poeter, I som är utrotade
                                      inuti
I som äro förjävliga
I som är huggna i sten
I som är av gammalt guld
I som bara kan älska er själva
I som är fyllda av mörker
inuti mörkret, I som förenen eder
                                    i varandra
I som är likadana som alla andra

I som är spår bara av ett språk
I som ingen längre begriper: I som är

stjärnfall och kött
I är här


Foto: Magnus Carlbring 2015

tänk om vi uppdaterade oss själva

Tänk om vi uppdaterade oss själva
och blev likadana som texten, att ord
var verklig materia: att jag kunde riva loss
den här textraden och sörpla den i mig
                                       som spaghetti
Men - det gick ju!

Foto: Magnus Carlbring 2015

måste skriva

Måste skriva. Det är som ett eksem som inte kliar fast det kliar. Det är som att tänka utan att tänka. Det är som att faktiskt ha vingar och släppa taget och - du har gjort det i drömmen - flyga. Jag tycker om när mina tunga kropp med vinterkängorna och den fladdriga rocken bara blir en del av lufthavet. Ingen av oss begriper hur det går till. Men nu flyger vi. Håll i här. Se hur snön och husen skenar under oss. Där sjunger tågen. Där seglar vi, i en flock av smutsgrå och lite vinterledsna måsar. Men nu blir de också glada. Så funkar en text, vad lätt man blir utan att veta om det. Tänk inte. Flyg. Skriv.

Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, januari 11, 2016

ormskinn

I

Klipper sönder dikter
Det var det där de lärde mig
Att texten är en piska
Att det är det svarta som rinner ur oss
Att man kan äta rosor
Att det är när kärleken är inochutvänd
som den kränger i oss: att text
är av ormskinn

II

Döden är mycket närmare
än en sång
Kistorna vi har lagt handen på
Dörren öppen ut från kapellet
Nittonhundratalet ger sig av
En vind svart av is
Amen shit: allt dör till slut
Sorgens isblommor
Friheten dör
Romantiken
Anarkin dör: blodet
Till och med rytmen
Lust for Life: Iggys aggressivitet
Bowies kompositionsnerv
William S Burroughs sprängda text
Vid det yttersta finns de yttersta
Om det ändå fanns ljus
som var starkare
än mörkret


Foto: Magnus Carlbring 2015

fredag, januari 08, 2016

kunskap

Kunskap är makt, eller: kunskap
är mer än makt, kunskap, förvaltad
på ett hyggligt sätt, desarmerar makten
och skapar samförstånd, samtal, sakta
upplockade erfarenheter som utbyts
eftertänksamt och lyhört, det här
är Utopia, Utopia är en plats där makten
har eroderat och utbytts mot jämlikhet
Riv gränser och ge varandra kärlek
Hur svårt kan det vara; måste vi
backa ner i ett historiskt mörker, igen
och igen, innan upplysningen fastnar
på romantikens tunna diktblad


Foto: Magnus Carlbring 2014

onsdag, december 23, 2015

hordjubileum

På julafton fyller Hord 3 år

de små fingrarna de små tårna de små förväntningarna: näsan
som man borrar in i allt det där man förtränger: håriga spyboll
vi är på dagis: vi ligger i mänsklighetens kuvös: vi är embryon
utan chans att hitta exakt rätt i livet: vem är jag vem är jag inte
den stora svarta sopsäcken fylls snabbt av mjölke närhet svett
se: en neonvit fläck där döda fiskar kastas in i en virvel av rop
nattängens hundkäx och vildmorot brinner inuti de medvetna
varelser som hårt koncentrerar sig på att jorden ska överleva
månens deodorantstick bortvräker eftervärlden som en fjäder
som ändå ska förloras i barnens regn: det blir inga fler somrar
inre glimtar av dödsrikets bronsvatten och svarta lerjord ryms
i de bilder som projiceras under fn-delegatens idoga arbetsdag
en knappnål begår hor genom en gräslig fågelklippas fettfyllda
hjärta där det blankbrutna skeppets oljade buk stinker droger
snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar

                                                                           Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, december 21, 2015

ljus

Djupt inne
i kuvösen
Hjärnan
kokar sakta
av vemod
December
är öppet
Mörkret här
fyllt av ljus

Foto: Magnus Carlbring 2015

onsdag, december 16, 2015

geminiderna

Allt fryser fast i vintermörkret.
Geminiderna störtar genom kroppen
som neutriner. Vi är i rymdstormens
fångstnät. Min skugga faller silverblå
genom frostängeln som tunn skrapas fram
i vindrutan. Trafikljusen bultar som hjärtan
inuti blicken. Det är äntligen varmt
mitt i det kylslagna och nattsvarta.


Foto: Magnus Carlbring 2015



 


måndag, december 14, 2015

sång inuti

De som inte gör stor sak. De som inte framhäver. De som bara. Som inte överdriver, men ändå: går mjukt fram med stor famn som inte fångar in allt. De som är mer du än jag. De som är vi, eller snarare: som är inuti de andra. Som kan se med dem. Lyssna av oss. De som inte har profilbild. Inte tar en selfie. Inte skriver autofiktion. Inte är i vägen. De som inte tar. De som inte breder. De som helt enkelt. De som är vid ängens kant. De som står till midjan. De som gör drakar och mäter vinden med ett blött finger. De som blandar ut det starka med så mycket svagt att det svaga riktigt lyser. De som är utanför. De som inte sjunger. De som har en sång inuti sig. De som målar med händerna, eller med tanken bara. De som är förtvivlade. De som inte skrattar åt andra. De som gråter ofta. De som kan ro och långsamt pilka upp det vackra ur det skimrande. De som inte är här. De som byggs upp av främmande ord och som kan försvinna i en text eller en bild som vore de en del av vad som fanns före och som kommer efter. De som är här. Som vi.

Foto: Magnus Carlbring 2015

fredag, december 11, 2015

vad gör du just nu

Vad gör du just nu. Vad ska du bli när du blir liten. Vad är en människa. Hur många gånger ska du behöva ställa dig frågor. Hur ser en dag i ditt liv ut. Hur mycket är ett människoliv värt. Vad gör du för andra. Hur behandlar du dig själv. Vad är livets mening. Varför blir somliga människor religiösa, och många inte alls. Tror djur på Gud. Är månen en metafor, trots att den är en reell företeelse: denna kalla sten täckt av damm som är solens bleka spegel. Hur mycket energi finns det i en frågeställning. Är ett ord materia. Kan man få liv i det stillastående, genom att skriva om det. Är det helt enkelt så att skriva innebär att skapa liv. Orden rör sig som boskap, eller vilda djur över en savann, på det vita digitala skrivarket. Vad är du just nu. Jag är en varelse; det är en samling av Ungarettis dikter i svensk tolkning, jag har den alltid nära. Vad är en varelse. Vi andas. Vi skriver. Vi äter upp varandra. Månen faller ned över oss som ett varmt klot, det studsar i öknen och ut i havet och allting fräser. Vi kommer att sjunga, tills jorden går under. Vad är en text. Vad skriver du just nu. Vad skrev Ungaretti: “Jag drömde/i natt/om/en slätt/med strimmor/av svalka”. Han skrev från skyttegravarna. Det blöta blocket. Pennstumpen. Lik omkring honom. Och månen, iskall och varm (som metafor, som längtan kan den vara varm). Vad gör månen just nu. Vad gör texten just nu, med oss. För oss samman, eller slår oss isär. Ord är tunga. De lyser i handen. Släpp.
 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

torsdag, december 10, 2015

hord

Jag debuterade för 30 år sedan. Eller. Jag gjorde en del smågrejer före, var med i antologin Grupp 83, skrev i lite tidningar, publicerade noveller. Men min första egna bok kom 1985. Min senaste bok är Hord, den långa dikten som kom ut på julafton 2012. Jag arbetade med den länge, jag ville få fram en känsla av instängdhet och kantigt flöde, i samma sekvens. En orytm. En tsunami av ord som både förebådar det vi inte vet ska komma och slungar upp det som nyss har skett. Jag använde massor av ord ur det flöde som samtiden erbjöd, och jag arbetade hela tiden ner rytmen, tempot, det sköna. Ur det söndermalda skulle en annan sång komma. Ibland behöver du bryta ned din text och börja om. Under versen och inuti den kom ett slags självklart tema - som nog har följt mig hela tiden - fram. Att skydda de skyddslösa. Att en värld där barn dör - i krig, av svält, av våld, i armod - inte är en civiliserad värld. Och samtidigt: det ska alltid finnas en tröst i det oförklarligt enkla, i molnformationer och fågelsång. Det här är slutet, den eskalerande sången:

      som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
      skiktade som döda hudar - plåtskrällen - som nu bara ramlar
      omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
      förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
      graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
      förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
      en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
      dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
      vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
      vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
      vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
      de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
      rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
      och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
      kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
      ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
      livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
      en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
      innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
      i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer


 

måndag, december 07, 2015

sidensvansar

       En flock sidensvansar
       drog förbi ovanför oss
       med sin kvillrande glaslätta sång
       Silhuetterna mörka mot mörk himmel
       Men när de vänder upp
       mot ljuset ser vi de skimrande
       kropparna; iväg igen rastlösa
       till nästa trädkrona och nästa
       och nästa

allt är högupplöst

      allt är högupplöst - varje detalj exakt som i ett snöfall som du
      inte anade skulle komma: stillheten vädjan det paniska - och
      alldeles osynligt: det efterlämnade är som ett saffransfält: tyst
      en väldig lunga som inte rör sig men alltid kommer att finnas
      som en reklamfilmsvåg aldrig påbörjad aldrig avslutad ett svar
      på det svarslösa: tonerna utsläppta i stjärnfältet som vingbrus

                                                                               ur Hord, 2012
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

torsdag, december 03, 2015

december

Livet är ett fuskbygge. Det bara rasar stöttor omkring dig. Allt flagnar till slut. Man står där med kistbottnen rutten under sig och himlen som ett vitt täcke av tomhet. Då gäller det att ha gott om nubb. Och en hammare. Och sedan får man börja om. Här ska brytas rader. Här ska skyfflas ord. Här ska vi resa en julgran som lyser inifrån sitt mörka urskogshjärta. Stjärnan i toppen är en måne. Det är ett rött paketsnöre kring dess tunna kropp. Tänk om det alltid var december. Värmen som kryper under frosten. Stormen fylld av lugn.

Foto: Magnus Carlbring 2015


dödens lilla bok

2005 kom Dödens lilla bok, en diktsamling om sorgearbete till viss del men om livet och det omedelbara omkring oss till större del. Jag ville ha en liten, inbunden bok, som man kunde bära med sig i fickan och som kunde ge tröst eller bara ge bilder. Här finns en dikt med julmotiv, dessutom: Röd hyacint.

      Det lackar mot jul och man bär in blommor
      Här kommer du med en påse i handen, en brun
      pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
      Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
      och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
      i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
      katastrofbilderna katastrofbilderna
      Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
      måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
      av varmt glas, tankar som orkar
      ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
      Zero utan att förtvina, utan att ge upp
      Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
      till varandra, det gäller att få samtalet att gro
      i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
      det måste finnas framåtrörelse och motstånd
      Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
      är mest en flod av skräp,
                                                och vi tystnar
      Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
      Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                                kronbladshopp
      Inuti blomfriden, i en doft därifrån
      Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
      än till bilden av blommor, just de här
      är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
      Det brinner från mörkret och ned i oss, det
      rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
      hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
      all                                      Flower Power
     
   

onsdag, december 02, 2015

arbetar oavbrutet

Arbetar oavbrutet med min dikt
och inser nu att jag måste skriva den
precis som den faller, vartenda radbrott
är en självklar rörelse, det finns ingen
möjlighet att återkalla det som har skett
När den här texten träffar dig
är jag sedan länge försvunnen ur den


Foto: Magnus Carlbring 2015

decemberstjärnan

Decemberstjärnan
är glasklar
och obegriplig. Det enda
vi känner till är isen
som vi lägger handen mot.
Det enda som finns
är vi just nu.


Foto: Magnus Carlbring 2015