torsdag, mars 10, 2016

vad gör du just nu

Impertinent. Frågan som genereras genom membranet. Vad gör du just nu. Jag arbetar. Jag river sönder en skylt. Jag öppnar en konservburk, fylld av dagsljus. Det här är ingen lekplats. Men vi leker, vi kan inte göra något annat. Ingen behöver veta vilka vi är. Men det finns de som tror att de har rätt att veta. Vi går på det hela tiden. Artighet och nyfikenhet går hand i hand. En inre klåda vi inte blir av med. Till slut är vi ändå bara puts väck: en sprejdutt på glasrutan och så suddas vi ut.

Foto: Magnus Carlbring 2016

onsdag, mars 02, 2016

selfies

Skickar hotmejl till mig själv. Sadistiska selfies. Läser dem och blir jätteledsen och upprörd och vet inte vad jag ska mig till med mig själv. Jag skriver alltså poesi.

Foto: Magnus Carlbring 2016

i den papperstunna verkligheten

Hur ska man uppdatera sin Facebookstatus när man är död. Nu ryter demonerna i mitt ansikte. Ingmar Bergman började varje arbetsdag med några kex och ett glas saft. Allt är fakta. En text är en variabel. Einsteins relativitetsteori innebär förenklat att vi aldrig kan mötas, att det du ser kan aldrig jag se. Dynamiken i detta avgör allting. Konsten föds i samma stund som du sätter tuschpenseln mot arket: där springer en människa iväg i den papperstunna verkligheten. Det här måste vi göra om. Igen och igen.

Illustration: Magnus Carlbring 2016

måndag, februari 29, 2016

ett berg av rosor

Jag har inga minnen som är exakta. Mer än att det var kallt, det var mulet och grått. Tystnaden på tåget in till Hötorget. Det är lite som om människor är förvandlade helt och hållet, och ändå inte. När stora saker sker som vi inte rår över men som vi samtidigt drabbas av, då är känslan av att vi hör ihop som störst. Det där uppstår ofta vid attentat. Terrorattacker. Palmemordet var ett sådant tillfälle. Världen är en svart kub som blir tillfälligt omskakad. Och detta: de applåderade dödsbudet på Café Opera; de där applåderna ekar fortfarande i samhället, det kommer mörker ur dem. Jag gick upp på Sveavägen och det var lite snömoddigt, eller bara is, brunsörja, svinkallt. Mordplatsen var liten, inhägnad. Ett berg av rosor. Poliser tog emot rosor och la dem på högen. Det var både tystnad och vidöppna frågor och tårar. Hur kunde det ske. Här. Nu. Människan. Politiken. Friheten. Jämlikheten. Solidariteten. Motståndet. Tryggheten. Hur kan man skjuta en människa på öppen gata, en fri civiliserad vänlig människa med starka åsikter och ett driv i sig till förändring, en människa i rörelse. När kollektivet är skottskadat ekar sorgen länge. Frustrationen över det olösta mordet ingår som numera en given del av traumat; den där osårbarheten och tryggheten som sköts sönder. Det fortsätter tyvärr. Svårast i alla minnesbilder i media är - förutom alla omtagningar av själva mordet, vittnesmålen, platsen - när Anna Lindh håller sitt tal på Olof Palmes begravning. Helga Henschens dikt: tala / du som ännu har läppar.

fredag, februari 26, 2016

lyrikfredag

Det är #lyrikfredag och dikterna skriver sig därmed själva
Bara att luta sig tillbaks, koppla i hörlurarna, brygga
en kopp te och hälla i en skugga mjölk, kika ut
över gatan där eftermiddagstrafiken oavbrutet flödar
Titta - jag skriver utan att hålla i mig
Det är som det digitala strömverket, vattenfallet
som tränger ut smuts och sörja och de första issjoken
ner i Mälaren, som generar ord till hjärtat: det fungerar
som alla andra kraftverk: ju mer styrka i smältvattnet
desto mer energi i textraderna; det är först
när du inte alls tänker på vad du gör som någonting
verkligt overkligt händer; jag skriver ofta om ljusets
rörelse inuti och utanför det som vi benämner
verkligheten - tillvaron - livet - whatever, fast jag vet
att det finns en förbannelse fastetsad i ordet 'ljus'
Kunde lika gärna kvitta lika; tänk att du sicksackar
genom dikten precis som genom ditt liv
Eller - det är mer hisnande - någon annans liv
Eller - ännu mer oregerligt - varandras liv
Vi skriver det här tillsammans
medan skymningen knyter sin stora hand
över flygplanen jag ser lyfta från Bromma
och kryssa sig genom det sammetsblå
När man freewheelar blir det för mycket småord
som blandar upp det beständiga; dikten i sig
får ändå något slags liv av det där smolket
Varje ord, hur lätt det än är att stryka undan, kan
vara viktigt, det är viktigt, just nu är det viktigt
Om en stund är alltihop ändå bortglömt och upplyft
av fredagsnattens brölande ordlösa - vad ska vi kalla
det utan att spontandikten slutar helt fladdrigt - party

torsdag, februari 25, 2016

det där du nyss skrev

Tänk om just det där du nyss skrev. Att det var det. Att det var liksom - din rad - den där raden som är: oförglömlig. Din TO BE OR NOT TO. Det var nu du stämplade in, i texthimlen. Du skrev fast en stjärna i mörkret. Ingen kommer att kunna gå förbi den där textraden, utan att minnas den. Utom du. Du har ju glömt den. Jävlars. Den lämnade hjärnan och kroppen, innan den han komma ut ur händerna och sippra ner - sådär som ord sipprar ner - i tangentbordet och genom ... vaddå? hur funkar det här? kiseldiodkontakterna? transformatorelementbatteriet? drivrutinerna? sladden? ... var är orden? Vart tog de vägen? Var är min textrad. Hjälp till och leta. Den som hittar den odödliga formuleringen får ett evigt liv i bonus. Om det nu är en bonus: oändligheten är ett begrepp som mest får en att tänka på Aniara och bilden - den där ångestladdade - av hur skeppet liksom förvandlas till ett utdraget spjut av ljus, en enda tonlös ton, ett mörker som far genom mörkret. Vi är bara entropiskt skum. Rörelser i rörelse mot absolut stillhet.

Foto: Magnus Carlbring 2016

onsdag, februari 17, 2016

litteraturen

Arbetar med litteraturen. Arbetar med att förändra min syn på litteraturen. Arbetar med att förändra litteraturen. Arbetar med att litteraturen ska förändra min syn på mig själv. Arbetar på att litteraturen ska få ut mig ur sig själv. Att litteraturen är ointresserad av jaget. Att all litteratur som vill vara någonting utanför sig själv är väsentlig. Att det inte är jag som är texten, utan du. Att läsa är det mest kreativa. Att arbeta med tomrummen mellan ord och textrader, det är det egentliga arbetet. Att inte säga någonting.
 
Att inte säga för mycket: och samtidigt ge tillräckligt många och tillräckligt tydliga bilder, så att läsarens text blir den egentliga, den större texten. Jag tänker att en text är en avfallskvarn. Jag sticker ner handen i avfallskvarnen, för att plocka upp någonting jag har förlorat. Och handen hackas sönder av de virvlande knivarna. Och det som är förlorat är borta för alltid. Vi skriver oss fria.
 
Arbetar med prosan. Prosa är ett grustag. Det kör in enorma hjullastare på området och kränger av sig nymald sten. Jag arbetar ensam på den här platsen. Dygnen passerar som vågor inuti kroppen. Allt jag vet om är ord. Varenda liten bokstav har en plats i det här oregerliga systemet. Vi klättrar upp på högarna och försöker andas den lite friskare luften. Granskogen omkring texten. Sjöarna nedanför: hur liknelserna drar sina kälkar på isen. De svarta skuggorna som hukar i skymningen.
 
Jag arbetar med anspråken. Varenda dag är det anspråken som är både din bästa vän och din livslånga fiende. Hur arbetar man med dem. Man arbetar bort dem. Eller låter dem vara försångare, och bakgrundsmusik. Mina anspråk spelar brölande undergångssaxofon. Jag bär in anspråken från verandan, de har suttit därute och frusit så länge nu. Vintern är min fond. Snön är som en ljusblå kuliss, och skuggorna i snön är blankrader mellan det som verkligen vill bli sagt; det är just det som jag inte skriver som är det verkliga. Texten är ett blodprov. Ta det utan att tveka men var hela tiden rädd för att svimma. Kollapsen och stabiliteten föder varandra. Isen öppnar sig för det iskalla vattnet.
 
Jag arbetar.
 


Foto: Magnus Carlbring 2016

 

fredag, februari 05, 2016

brutaliteten

Brutaliteten i den här världen
lämnar oss ansvariga
för våra handlingar och framtiden
i våra egna händer
Rymden är tom och naken
Jag är tom och naken
Ge aldrig upp dig själv
och den du är för andra
Naturen är din enda trygghet
Det absoluta är ingenting
Vi är en del av den tysta
expansionen: det finns inga svar
Det finns inga svar utom oss



Foto: Magnus Carlbring 2016

torsdag, februari 04, 2016

lista saker som nästan lyser

Noshörning
Ord
Medkänsla
Solidaritet
Öken
Kärlek
Bryggor
Fält
Substantiv

Rök
Fakta
Månsken
Vattenbärare
Stenkross
President
Destruktion
Solglimt
Sopbil
Människa
Landsväg
Sång
Dikt
Våld
Rop
Tystnad

Öppning
Puls
Fingrar
Mun
Människor
Människorna
Samtal
Röst
Det här är allt jag kan




Foto: Magnus Carlbring 2013


onsdag, februari 03, 2016

ordbrädan

Foto: Magnus Carlbring 2016
Jag spikar fast mig i skrivbordet. Jag bordar fast mig i skrivbrädet. Bränner fast jaget i brädfodret. Sparkar bort brädan från mitt jag. Blir mig själv. Är brandfarlig. Sprakar. Skaver fast orden i skrivbänken. Bänkar mig. Fast jag skriver. Jag skriver fast spikarna i brädan. Brakar ut ur språket. Bråkar. Jag blommar. Det är orden som är min jord. Jag är ordbrädan, fastspikad i mig.

dokumentera allt innan det försvinner


Foto: Magnus Carlbring

allt det oskrivna

De oskrivna arken. Den oändliga digitala rymden: allt det oskrivna flyter genom huvudet, bildar stora cirklar. Barriärrev som är täckta av sjunken aska. Stjärnkonstellationer som faller genom rymden. Planeters ojämna bågrörelser i en skälvande förmiddags tystnad. Genom treglasfönstren: snöglopp - trafikströmmen - de ljudlösa ambulanserna - gångtrafikanterna som sliter sig fram i blåsten - himlen går samman med marken och andedräkten: allt är entropi, i sitt försvinnande, det är skönt. Det enda som lyfter upp tystnaden ur det vardagsgrå är ljudet av den långsamt sörplande kaffebryggaren. Nu är det klart. Nu är dofterna här: dimman av kommande koffeinberusning. Nu kan arbetsdagen börja, ta ett spadtag i din själ och skyffla upp jorden på marken.

Foto: Magnus Carlbring 2016

lördag, januari 30, 2016

sprickan

Världen gick sönder, såg du det där,
sprickan
som uppstod: ett märkligt ljus
sipprade ner; hela Stockholm blev
cerisevarmt - eller magnetröntgenvitt -
innan januarimörkret återkom
med sina speglingar
i regnet, det enda ljuset nu


Foto: Magnus Carlbring 2015

hjärtan

Det är som om människor inte har några hjärtan längre 

Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, januari 25, 2016

texten är varm

Jag minns inte vad jag gör
när jag skriver. Vi är våra minnen.
Vi är inte just nu. Vi är inte utanför
minnet men minnet är utanför oss.
Det är som på teve: de fiktiva
gestalterna efterliknar
vårt eget liv. Eller är det tvärtom.
Sprängd text. Utväxt text. Jag
svär. Jag kan inte komma ihåg
att jag har skrivit det jag har
skrivit. Det måste vara livsfarligt.
Texten är varm, nyss skjuten.
Jägaren är försvunnen. Det ryker
ur munnen. Överallt tyst av snö.



Foto: Magnus Carlbring 2016

omdurman

Blodröda getingar klättrar ner i hjälmen
där frityrsmeten kokar, vi bränner kläder
och oljeklumpar i sanden, röken dansar 
mot det vita: himlen öknen det hopplösa
Guldbrodyr vid horisonten: stridsvagnar
med flaggorna smattrande mot eldridåer
Vi äter våra baklavas, det dryper fett
och sötma om dem, ur lågorna stanken,
du och jag och våra minnen: skallen
spräcks av en spark, betongblocken,
skrämda ansikten som åker snålskjuts
på brinnande vagnar, mardrömsgrönt
missilregn, skärmsläckarhallucinationer
där ett spädbarn ligger i din hand och
drar sitt sista andetag, allt är insmort
av febrig saliv, baklavafyllning: slavkött,
smaksatt med kamelpiss och utarmat
uran: dö och återfödas vid varje tugga;
varje dag ett liv: här kommer min fru,
hon är till salu, hennes händer brinner
av myriader gravljus, dervischer springer
in i regnstormar av dumdumkulor, ett
glas anislikör och en nyoljad revolver
skimrar i sommarhettan, från fronten
hörs dova granatkrevader, pulsslag,
ett äkta nackskott är som en avbiten
snaps och saltgurka doppad i kyssmjuk
honung, en trött kind mot en varm
gevärskolv, man dunkar in ett färskt
magasin och med full stridsmundering
skjuter man sig ut i öknen, man skjuter
sig in i oblivion, så skönt det är när
döden slungas mot bröstet som en näve
sand och eld, som socker och blod
Det är härligt att förintas tillsammans

Ur Dödens lilla bok, Magnus Carlbring, 2005


Foto: Magnus Carlbring 2015

barbarer

Apropå Omdurman, 1898. Så här beskrev den unge löjtnanten Winston Churchill, som var med och ledde striderna, bedriften att utplåna dervischerna med hjälp av överlägsen vapenmakt: kulsprutor, dum-dumkulor, kanoner: "Thus ended the Battle of Omdurman – the most signal triumph ever gained by the arms of science over barbarians. Within the space of five hours the strongest and best-armed savage army yet arrayed against a modern European Power had been destroyed and dispersed, with hardly any difficulty, comparatively small risk, and insignificant loss to the victors." Effektiv utrotningsmilitarism, ledd av en man som sedermera skulle leda britterna under andra världskriget och dessutom erhålla Nobelpriset i litteratur. En representant för det som har blivit den västerländska kulturen. Vilka är vi. Vilka är barbarer. Vilka är människorna på den här planeten. Hur gör man oss fredliga. Hinner vi det.

civilisation

Vad är en kultur. Finns det goda kulturer. Lägre och högre stående. Vad är Europa. Eller västvärlden. En postkolonial maktordning eller en plats för fria människor. Hur blev vi så här rika: var kom stålet och kulorna från. Var började allt. Hos den belgiske kung Leopold i Kongo, där miljoner människor utrotades. Vid slaget i Omdurman, då britterna testade dum-dum-kulor mot dervischerna. Folkmorden i Australien. Förintelsen. Atombomberna över Nagasaki och Hiroshima. Apartheid. Vad är kultur. Vad utgör det vi kallar civilisation. Är USA en civilisation, där över 30 000 människor dödas årligen av handeldvapen, i ett land som dessutom för krig i flera delar av världen samtidigt. Ett land som dessutom stals från ursprungsbefolkningen och vars välstånd grundlades med hjälp av slavarbete. Är Sverige ett civiliserat land, vi som konstruerar vapen och döper dem till Bamse och Carl Gustaf. Sverige som nekade många tyska judar inresetillstånd under andra världskriget, eller som skickade tillbaks norska motståndsmän till det ockuperade Norge. Som stänger gränserna för människor som söker asyl, människor som flyr för sina liv. Är det ett kulturellt beteende, eller är ordet kultur bara något som definierar oss gentemot oss själva och inför andra. Vilka är de andra. Är det rentav vi. Är vi här. Ser vi oss själva. Törs vi det.


kultur

Vad är en människa. Vad är kultur. Är vi en värld. Ett jordklot. Var kommer vi ifrån. Hur hamnade vi här. Är det skillnad på människor och människor. När tar den här eran slut, då vi förgör varandra och förvisar varandra. Finns det en högre nivå, eller är allt detta livet. Varför reser vi minnesmärken över allt vi ödelägger. Är det skillnaderna som gör oss till människor. Eller är det likheterna. Vem är du. Är loppet kört. Cynism, leder det framåt. Eller kärlek. Borde vi riva alla kyrkor. Är himlen nära. Andas vi ur varandras munnar. Finns jämlikhet. Föds vi dödsdömda. Gör vi den här världen rättvisa. Vad säger våra tysta bröder och systrar: schimpanserna, orangutangerna, jättepandorna, koalorna. Hur gick det för deras kusin, den nakna primaten. Är det meningsfullt att jämföra människor med varandra. Finns det någon som står högre än någon annan. Vad är kultur. Vad är det vi släpar med oss, inuti våra kroppar: ett hjärta eller en stenkross. Hur förvaltar vi vårt sociala arv. Finns det könsskillnader. Är allt kulturellt betingat; vad är en kultur. Hur gör vi för att vända oss om och se oss själva i andra. Vad innebär en kram. Vad är självsyn. Vad är en människa. Är jag en människa. Vilket är mitt ansvar. Hur ska vi rädda den här världen. Hur ska vi på allvar rädda den här världen. Vem börjar.

lördag, januari 23, 2016

diktens blankrader

Sorg kan vara så olika. Någon nära dig dör, och du blir stum och tom och står på begravningen ihålig som ett träd. Någon du knappt känner dör, och du bryts sönder som en kvist och det rinner tårar och oförlöst ur dig. En artist dör, Lord Byron dör, någon som skrev den där låten eller textraden som darrade inom dig. Du dör, en del av dig, din inre röst. Något slits ur dig. En hund dör, och du klarar det knappt. Dina föräldrar dör, och du faller ner i din barndom innan du reser dig, tubbad och förminskad och samtidigt mer vuxen på ett ofattbart vis. Sorg kräver respekt. Tystnad. Att man lyssnar. Jag vet inte hur sorgen riktigt fungerar, jag söker i den ofta; den är diktens blankrader. Sorgen är omutlig. Musiken är så oerhört viktigt när människor sörjer. Hur vi sjunger inom oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015