allt är till salu

Åh, nu fattar han.

Han kliver upp ur sängen med januariljuset - det där bleka som gör oss alla till levande döda - i ansiktet. Drömmen följer honom som en ond skugga: han stod på barrikaderna, han var ung, hans näve var knuten, han ville åstadkomma något, världen var ett hav av blod och hopp.

Men nu fattar han ju. Han sitter med teven påslagen - TV-shop med ett långt inslag som handlar om en dammsugare som är nästan osynlig och just därför städar upp all skit som inte syns - och tidningen uppvikt - tusentals annonser för vitvaruvaruhuset Embryo och kontinentalsängfabrikanten Embryo och sidenpyjamasaffären Embryo och våldsspelsdistributören Embryo.

Han dricker av sitt Embryokaffe ur sin Embryomugg och tar en tugga på sin hårdbrödsmörgås Embryo med Embryoost och en skiva paprika från grönsaksimportören Embryo. Han reser sig, rusig av insikt, och går likt en zombie med utsträckta armar och hängande fingrar och sätter sig vid datorn. Allting susar. Han vet allting. Han är omvänd, totalt.

Nu ska han sälja sig på mammons altare. Nu ska han kommersialisera allting han gör. Varje bokstav ska taggas med en produktplacering - ett litet embryo som klamrar sig fast vid orden som en hungrig och penningdesperat mobiltelefonförsäljare utanför en shopping-mall - och varje stycke han skriver ska vara självfinansierat, sålt, uthämtat, bortburet, monterat på väggen, påslaget.

Varje text är en handelsvara, ett paket smör, ett emballage, en skokartong fylld med lukrativt innehåll: det fria språkets konsthantverk: miljarder embryon som kokar och fräser och vill ut och hem till sina nya ägare, kunderna, investerarna, kapitalisterna, människorna som har fattat att det enda reella här i världen är det som har ett givet - men föränderligt (helst stigande) - värde.

Allt är till salu, skriver Embryo. Även jag.

Och sedan lägger han armarna i kors. Han är klar nu. Han gör inga fler insatser, han ger inte ur sig mer. Det är en fri marknad, ett tempel av tomhet. Och han lämnar det i tystnad. Ordlös. Befriad.

Han knallar ut i friska luften, tar ett djupt andetag av vulkanaskan som sakta faller ur stratosfären och beger sig sedan iväg på sin vandring till ingenstans från ingenstans. Helt pank. Helt fri. Helt själv.

rut och rot rensar upp skiten

Onsdag. Städdag hemma hos Rut och Rot.

Mäh.

Rut sitter i soffan med fjärrisen och zappar. Rot sitter i fåtöljen med en bunt glassiga veckotidningar och en glasstrut och glassar.

Mäh. Inte ska vi städa. Det är ju vårt jobb, att städa hos andra. Då måste ju nån städa hos oss.

Jamen eller hur.

Sagt och gjort. Rut loggar in på nätet och surfar upp en städfirma: Embryo Städ & C:O. Mejlar en beställning: Toalettstädning (det brådskar).

Efter någon timme ringer det på dörren och Rot öppnar.

Men hej. Är det du?

Jajemen.

Och Embryo står där, i skurbrallor och helikoptermössa med en svabb och en hink och väldigt brandgula diskhandskar på händerna.

Muggen skulle städas eller hur var det sagt?

Jo, säger Rot. Men ... vi städade ju din toalett igår.

Jajemen, säger Embryo. Och nu är det min tur.

Det här känns udda, säger Rut och lägger ifrån säger fjärrisen. Borde vi inte kunna städa upp vår egen skit själv? Om man stänker efter?

Inte då, säger Embryo och klampar in i sina grummestövlar och plaskdammsförkläde och lutar sig in på tjottahejtin.

Åh fy fadren vad det behövs städas här inne det säjer jag nu. Yo.

Och han tar ett djupt andetag och ett stort kliv in med sin svabb och sätter igång att jobba.

Och samtidigt: utanför på gatan går folk - alla klädda i städrockar och skurpulvershattar - från port till port och ringer på hos varandra och städar hos varandra. Allt är ett enda stort kretslopp, där varje människa hjälper en annan att städa dennes mugg.

Och allra sist kommer struttsministern med sin städvagn och sin städmössa och ringer glad i hågen på hos Embryos granne - Julgrannen.

Och där finns det att göra, hela julen ska ju städas ut.

Välkommen, säger Julgrannen och sliter in struttsministern i hallen och knuffar resolut ner honom i källaren.

Nu får du jobba hördu! Du kan börja från början och botten av allt. Och fint ska det bli, så att det skiner om till och med dammkornen. Det allra minsta ska vara lika fint som det allra största.

rut och rot bygger allt och ingenting

Januari. Storgrälens månad. De tomma plånböckernas månad. Livsångestens fundament. Snögloppets och isregnets månad. Helvetesmånaden.

Alla människor går på knäna. Natten är oändlig; till och med den tunna månstrimma som är dag, är natt. Tidningarnas artiklar är grå. Tankarna är grå. Känslorna. Minnet. Förhoppningarna. Allting är jämngrått och dystert och vi är alla som fiskar knappt utan syre som sticker upp sina små munnar i en enorm vak och kippar efter luft. Men allt vi får i oss är avgaser och isrök.

Alla utom Rut och Rot, förstås. De bär gasmask och ränslar och överlevnadsoveraller och stålhjälmar och pannlampor och har enorma kalkylatorer och räknestickor och kartrullar och ritningar med sig överallt.

Hej hallå, säger Rut. Här tänkte vi bygga en bredfilig motorväg. Det känns modernt.

Hallå hej, säger Rot. Här tänkte vi bygga - håll i er - en köpgalleria. Det känns påhittigt. Nytt. Ett konsumtionstempel dit man kan gå och bejaka gudarna. H&M. KappAhl. Embryo Inc. Samma jädra affärer som i samma jädra gallerior över hela världen.

Ja, säger Rut, med ett finger i luften. Igenkänningsfaktorn är viktig. Människor blir så lätt vilse, i det fria.

Och här tänkte vi anlägga en parkeringsplats. Bilarna ska ju ha sitt.

Ja, säger Rot. Bilar känns så himla tjugohundratolv på nåt sätt. Vi bygger - just därför - ett parkeringshus under parkeringsplatsen. Äsch förresten: vi bygger bara parkeringsplatser överallt.

Ja, förutom där vi bygger motorvägar och kulvertar och tunnlar och broar och bensinstationer och mötesplatser och viadukter och avfarter och motlut och ... hur mycket kan man bygga egentligen, innan det tar slut?

Åh, säger Rut. Det tar aldrig slut.

Gör det inte?

Nej nej. Eftersom när man har byggt allting färdigt, då är det dags att riva det igen. Och bygga nytt.

Jaha. Vad ska vi bygga då då?

Ja du - när vi en gång väl har byggt allting, då finns det egentligen bara en sak kvar att bygga.

Och vad är det då?

Ingenting.

Sagt och gjort. Rut och Rot kastar sig över sina ritningar med passare och vinkeljärn och stiftpennor och mallar och börjar om från början igen; de ritar upp en helt ny värld, pompös och storvulen och inbjudande, och bestående av ingenting alls. Tomhet är det nya, det som kommer i marschfart.

rut och rot bekänner färg

När Farran kommer hem från jobbet och stjälper matlådan i diskhon och knallar in i bradagsrummet för att grymta åt Embryo som halvligger i soffan med fjärrkontroller överallt och framtiden ingenstans, händer något mycket ovanligt.

Rut och Rot dyker upp i hallen, i varsina gula jackor med mörkblått tryck och en bunt flygblad i nävarna.

Nämen hej, säger Farran. Är ni kvar?

Nä nä, säger Rut.

Jo jo, säger Rot.

Vi har sagt upp oss från slavgörat, förvisso, säger Rut. Men vi har hittat en ny glöd.

En blå eld, säger Rot. Och håller fram en flyer. Farran lutar sig fram och läser: "Sköt dej själv och skit i andra. Så lever du längre."

Det är ett slags diettips, säger Rut.

Och levnadshållning, säger Rot.

Och politisk förklaring, säger Rut.

Och livsåskådning, säger Rot.

En bekvämlighetsprincip, säger Rut. En ideologi om man så vill.

En egoismens normativa slutprodukt av ett självuppfyllande individualistiskt jagprojekt, säger Rut, som vore det inövat i sömnen. Ett klimax.

Jaharu, säger Farran. Och drar av sig jobbfleecen och kliar sig på skulten. Det låter lite självupptaget, det där.

Nä nä, säger Rut. Vi tänker på alla människor.

Om alla människor sköter sig själva, säger Rut.

Och skiter i andra, inflikar Rot.

Så behöver ingen oroa sig. Det är absolut rättvist.

Är det?

Farran måste sätta sig ner. Och tänka efter. Han tittar upp på de två.

Men hur gör ni med de som har det sämst ställt då?

Åh de får det ju bättre. Om alla sköter sig själva.

Men de som inte kan, säger Farran.

Vilka då?

Alla kan ju inte allt.

Jorå. Bara man vill så kan man.

Jag kan inte spela fotboll, säger Farran. Inte som Zlatan. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte laga mina egna tänder. Jag kan inte köra lokomotiv. Jag kan inte snöröja. Jag kan inte bygga vägar. Jag kan omöjligt - men det borde jag lära mig - sy i en knapp. Och jag vet att det finns människor som kan olika mycket av olika saker. Det är därför vi hjälper varandra. Och delar på våra gåvor.

Det där är snömos, säger Rut.

Vänstersnack, säger Rot.

Lyssna på oss, säger Rut. Och håller upp sina flygblad som en liten fackla i luften.

Vi har alla svar, säger Rot.

Och de börjar förklara, om varandra, orden bluddras fram i en salig oordning: Om varje individ i samhället sköter sig själv och håller ordning på sitt, så kommer alla att klara sig själva och allting fixar sig till det bästa. Klimateffekten. Inkomstfördelningen. Äldreomsorgen. Alla krig i världen. Religionsfejderna. All brottslighet. Sjukdomar. Hungersnöd. You name it. Det fixar sig.

Men, säger Farran. Hur gör vi med orättvisorna?

Vilka orättvisor, säger Rut och Rot i en mun.

De djupa, säger Farran och ser allvarligt på dem.

De djupa?

Rut och Rot ser på varandra tyst och sedan skrattar de högt och skakar hand och slår varandra i bröstkorgen. Djupa va? Ha! Vi är ju aprättvisa, vi två.

Ja ni ja, säger Farran. Men ni är ju bara en liten klätt. Och så formar han en stor ring med sina stora armar, som omfamnade han hela jodklotsen. Vet ni, säger han. På jorden bor sju miljarder människor.

Det var värst, säger Rut.

Sju miljarder, säger Rot. Grattis allihop!

Och hela den här jorden är fylld av rikedomar, säger Farran. Och gör en ny ring med sina stora labbar.

Vi vet vi vet, säger Rut. Och dunkar varandra i bröstet igen. Vi har kommit för att tälja av guldet.

Kruxet är, säger Farran, att ni inte kommer åt det.

Äh, säger Rut. Är man flink så!

Kruxet är, säger Farran, att sisådär två hundra personer - män de allra flesta, från västerlandet - äger hälften av alla dessa rikedomar. Och det är ju inte rättvist.

Nä, det är klart, säger Rot. Men vi behöver inte så mycket. Vi behöver bara så vi klarar oss själva.

Ja, säger Rut. Bara vi klarar oss själva, så klarar vi oss själva, vi själva.

Ni ja, säger Farran. Men ni är bara en liten klätt. Och nu håller han upp händerna igen. Hälften av jordens människor, säger han, tjänar mindre än en tjuga om dagen. Han håller upp två fingrar: Två dollar, säger han. Inte ens tjugo spänn.

Oj, säger Rut. Det räcker ju knappt till en varm korv.

Åjovars, säger Rot och klappar sig på magen. På Ikea får man fem styckna för en tjuga.

Kruxet är, säger Farran, att det inte är rättvist. Och så länge det inte är rättvist, säger han - nu med högre och skarpare stämma - så kan ni ta er politik och er likgiltighet och er självnöjdhet och er världsfrånvändhet och era flygblad och inskränkta åsikter och fara all världens väg. I mitt hus bryr vi oss om varandra. Inte bara oss själva. I mitt hus sätter vi den andre först.

Och sedan lyfter han ut dem ur huset, en i vardera näve: både i höger och vänster. Och sedan ger han dem varsin lätt knäpp i ryggen, så att de travar i väg likt de nickedockor de är.

Och sedan ropar han efter dem, nu med helt mjuk och vänlig röst: Ta hand om er. För det är ni värda. Det är alla människor värda. Lika mycket allihop. Varenda en och utan undantag!

rut och rot gör en embryo

Måndag eftermiddag. Den första snön kommer, den singlar som silver ur den svarta himlen.

Varken Rut eller Rot har sett snö förut. De står alldeles stilla. Och tittar. Och tittar. Ögonen fylls av snö och kyla och hela världen gnistrar. Varken Rut eller Rot kan röra sig ur fläcken. Snön och ljuset genom snön hypnotiserar dem. Allting är verkligt. Allting är stilla. Allting är tomt och fridfullt.

Det snöar, säger Rut.

Det är helt otroligt, säger Rot.

Plötsligt kommer Farran förbi. Med en skovel på axeln och en skyffel i handen.

Ska ni hugga i här eller?

Nä, säger Rut och Rot i en mun. Med öppen mun. Med snö i munnen. Det bara vräker in i dem. De förvandlas till snögubbar. Allting är vitt. Öppet.

Det snöar, säger Rot.

Det är helt otroligt vad det snöar, säger Rut.

Och Farran drar igång snöslungan och Morran plöjer sig fram med skoveln och Embryo och Brollan vispar förbi med varsin skyffel.

Ska ni inte skottland? säger Embryo.

Nä, säger Rut. Nä nä, säger Rot. Vi är i snön. Vi är inuti snön. Vi är snön. Snön. Snön. Snön.

Och sedan försvinner de ned för gatan, långsamt vaggande, armarna utsträckta, ansiktena mot himlen. Man hör deras snösång, deras verser, deras dikt om snön, orden bara vräker ned, de hamnar i drivor, de hamnar överallt. Alla ord är snö. Snö. Snö. Snö

rut och rot orsakar panik

Det finns inte en lugn stund. Hela tiden måste man göra något. Och man måste göra det bra. Och man måste göra det nu. Och man måste göra det effektivt.

Det spelar ingen roll vad man gör, bara man gör det. Rut och Rot pinnar omkring överallt hela tiden och utför sysslor, bara gör saker, för att allting ska bli som det är - uttänkt, planerat, uppdraget, uträknat. Alla är små kuggar som måste göra nytta, för att - göra nytta. Alla måste arbeta för att det är bra att - arbeta. Ingen kan hamna utanför. Ingen kan var ineffektiv. Ingen kan dagdrömma. Ingen kan sitta och skriva dikter eller bara vegetera. Ta dagen som den kommer. Hasta Mañana. Hakuna Matata. Det finns inte längre. Tillvaron är ett garnnystan, och alla människor är invirade i det som fångna insekter. Det surrar och kvider och susar och jäklas.

Bara en stackare står utanför.

Bara en enda överlevare står vid sidan av och betraktar eländet.

Bara en slöfock är kvar i periferin. Bara en är hemma i utanförskapet. Embryo. Han sitter på en parkbänk med händerna knäppt över magen och benen utsträckta och har en milkshake bredvid sig och blicken bara travar omkring i Ingenting och tankarna bara svävar omkring i Ingenting. Han är ingenting. Han kan ingenting. Han vill ingenting. Han är dagens hjälte. I Embryo bor sinnesfriden.

rut och rot koloniserar världsrymden

Plötsligt står de där, sotsvarta och räliga, i trädgården, med varsin vidbränd rymdhjälm under armen. Det ryker ur dräkterna och de plockar bort askflagor från armarna.

Vi har nyss landat, säger Rut.

Precis, säger Rot.

Kapseln slog ner mitt i centrum, säger Rut.

I centrums mitt, säger Rot.

Morran förbarmar sig över dem och bjuder på varsitt glas nykokt. Farran står med armarna i kors och bara tvivlar och tvivlar; han gillar inte de här figurerna alls. Deras ambition. Deras tjänstvillighet. Oäkthet. Han tycker inte om när människor är servila mot varandra och underdåniga. Han tror på jämlikhet. På människors lika värde. Han vill inte ha några tjänstehjon som gör skitjobbet i hans hus. Lika lite som han skulle göra det åt någon annan.

Vi har varit på semester, säger Rut.

I en annan galax, säger Rot.

Morran frågar hur det var där borta och om resan gick bra och allt det där man säger.

Åjovars, säger Rut. Och Rot säger samma sak: Åjovars. Nog var det fint i yttre världsrymden. Stjärnklart. Tyngdlöst. Som ett slags oändligt fritt fall, rätt ut i evigheten.

Men, säger de i en mun och ser först på varanda och sedan med lystna blickar på det ostädade huset och den oräfsade tomten bakom dem. Men borta brak hemma bäst.

Och därmed drar de igång jobbet igen. Kavar ur astronautkostymerna och klär sig i arbetsoveraller och kepsar och hämtar dammsugare och sugmopp och hinkar och trasor och krattor, gräsklippare, våtskrapor, tvättsvampar, sprejflaskor, dammvippor - you name it.

Medan Farran och Morran med varsina djupa suckar sätter sig med sina smartphones och stirrar in varsina olösliga korsord. Livet är fyllt av alla dessa oskrivna ord som ingen begriper.

rut och rot går på gym

Rut och Rot står på garageuppfarten i likadana overaller överallt.

Embryo släpar sig ut med hakan i marken och hämtar en bunt meningslös reklam i brevlådan.

Godmorgon Embryo.

Jaha. Och?

Nu ska vi till grymmet. Ska du med?

Ofta.

Sedan joggar de iväg i traktorsulor och med vimplande mössor och små elitryggsäckar med slangmunstycken och energidryck där bak. Häpp häpp häpp.

Väl framme vid gymmet stormar de in och drar i allting och lyfter allting och tänjer på allting och bryter allting och till slut sitter de på varsin jättestor boll och hämtar andan.

Vilket grym.

Helt grymt.

Efter duschen häller de i sig en odrickbar dricka - jolmbrun och besk som pappersmassa - och joggar tillbaks, ringer på dörren och kliver in och tjoar: Embryo är du vaken! Vi är grymt pigga.

rut och rot bygger en båt

Hej det är vi som är Rut. Och Rot.

Nu ska vi lära er att brygga en bråt. Eftersom klimatchocken. Eftersom vattnet. Eftersom översvimningarna. Eftersom landböjningen.

Embryo ba: Men här.

Rut: Precis här.

Och Farran går in i garaget och låser fast sig vid snickarbänken och börjar hyvla av sig allting. Och Morran går till Coop Konsum och tröstköper papparkakor.

Men Rut - och Rot - de drar igång båtbygget, mitt på tomten. De reser en vagga och plintar en bark och fräser en köl och halar en halv och helar en del. Sedan är det bara att klättra ombord.

Parken är klar.

Först tar vi ombord alla myrstackare. Och sen alla sniglar (eftersom: långsamheten). Och sen alla singlar (eftersom: ensamheten). Och sen alla andra djur och odjur. Och sist Rut och Rot.

Nu står de där. Rut och Rot. Hand i hand och väntar på flodvågen och flodvåren.

rut och rot gör ett vårdval

Morrans morras morra - morrmorrsmor - har tappat fotfästet och behöver stjälpas av någonstans.

Det fixar vi, säger Rut. Det fixar sig, säger Rot.

Och de kommer och hämtar henne i en svart bil i en svart sopsäck och för ombord henne på ett flygplan och flyger henne till ett skratteparadis: sandstränder, solsken, ett evigt lugn och en miljon golfhål att slå sig igenom.

Det är i skratteparadiset man ska åldras, säger Rut.

Ja det är rena paradiset att betala skratt, säger Rot.

rut och rot torkar upp

Farran väger nu tvåhundranittio kilo. Morran strax över. Allt de är kapabla till är att - om ens det - lyfta fjärrkontrollen från golvet och byta kanal.

Slå över. Här händer ingenting.

Slå över igen. Här händer ingenting.

Rut och Rot finns dock tillhands, för att förströ. De spelar upp sketcher. De drar vitsar. De skryter och skrävlar och beter sig. De serverar och ordnar. Allting är alltid tiptop.

Men Morran låter sig inte underhållas. Hon är så uttråkad av bekymmerslöshet - det finns ju ingenting att fundera över, ingenting att planera, nu när Rut och Rot gör allting - att hon behöver kräkas. Farran är likadan. Han dräller godispapper omkring sig och fjärtar slappt. Livet är meningstömt. Och Rut och Rot är genast där och torkar upp och plockar upp.

När kvällen kommer kryper Rut och Rot in i hundkojan där de bor. Det lilla husljuset Mysko sitter på tassarna utanför och ser misstänksamt in i mörkret. Mysko börjar tröttna på de där två. Det är som om entusiasmen, kreativiteten, handlingskraften, påhitten och underfundigheten och samvaron och lättjan och ... ja allt skoj ... har försvunnit. Varken Morran eller Farran bryr sig om ett jota längre.

Det fixar Rut.

Det fixar Rot.

Det är allt de orkar säga. Det fixar Rut och Rot. De ligger i varsin soffa och ältar sitt mantra: Det fixar Rut det fixar Rot det fixar Rut det fixar Rot ...

rut och rot planterar om

Farran sitter som en stubbe mitt i trädgården och bara gråter.

Mitt lärkträd. Mina björkar. Rosorna. Syrenbersån. Magnolian. Det vildvuxna riset bakom garaget. Sniglarna. Mössen. Ekorren och alla fåglar. Var är min trädgård, mitt allt?

Istället: en grön gräsplätt, till synes vidsträckt och minimal samtidigt. En bild av Ingenting. Ett enda träd. En tall, som kunde vara i plast. En garageuppfart i betong.

Rut tuffar förbi på en åkgräsklippare och vinkar: Hej vad det går!

Rot knallar förbi med en bensindriven blåsbälg: Hösten är ett litet helsicke!

Farran reser sig och går - med knapp styrfart - in i det välstädade, dammfria huset. Tänker: Jag måste tröstäta. Jag äter vadsomhelst. Men i kylen finns inget sådant. Där finns bara nyttiga, apfräscha produkter med ett overkligt skimmer ikring.

Farran ylar: Jag vill ha en gammal macka. En ostkant. Jag vill ha lite skit i vrårna. Jag vill ha en mugg som stinker av lite mitt och ditt. Jag vill ha tillbaks min trädgård! Jag vill odla den igen!

rut och rot tar över världen

Det går tio år. Rut och Rot har tagit över hela världen. Det går tjugo år. Trettio. Rut och Rot koloniserar rymden. Rut och Rot löser klimatfrågan. Rut och Rot fixar fred i Palestina. Rut och Rot bygger en ark. Rut och Rot störtar alla diktatorer. Rut och Rot ger ut en kokbok. Rut och Rot har en förfärlig teveshow. Rut och Rot bildar ett politiskt ytterlighetsparti. Rut och Rot förbjuder alla oliktänkande. Rut och Rot bygger fångläger. Rut och Rot blir ett ondsint kejsarpar. Rut och Rot börjar slåss. Rut och Rot sliter ögonen ur skallarna på varandra. Rut giftmördar Rot. Rot giftmördar Rut. Rut och Rot bygger atomvapen. Rut och Rot börjar blogga. Rut och Rot firar jul. Rut och Rot tänder grillen. Rut och Rot är ena riktiga pajsare. Rut och Rot skattefuskar. Rut och Rot har slavar i källaren. Rut och Rot blir anarkister. Rut och Rot bildar anfallspar. Rut och Rot tvålar in varandra. Rut och Rot springer över de elyseiska nejderna. Rut och Rot vinner Idol. Rut och Rot förnekar sig inte. Rut och Rut och Rut och Rot och Rut och Rot ...

Embryo! Vakna! Embryo Embryo du pratar i sömnen. Embryo! Embryo!

Rut och Rot väcker Embryo. De kommer in med en liten fin frukostbricka med en ljummen giffel och en mugg varm O'boy och en nystruken Fantomentidning bredvid.

Allt för dig, Embryo. O Embryo. Vi är dina trälar. Vi är dina tjänstehjon. Du är våran viktigpetter, Embryo. Utan dig skulle vi icke vara intet, och allt.

Och Rut och Rot faller på knä och rör försiktigt vid Embryos lakansfåll, innan de bugande smyger ut ur hans rum under djup och andäktig tystnad.

Ave, Embryo.

rut och rot tänder på

Livet är hemskt. Det finns ingenting att göra åt det.

Farran och Morran släpar sig runt i sitt välstädade hus: allting är färdiggjort, allt är komplett. Vad ska vi här att göra.

Blekfeta zombier med en jättemuffin i ena handen och en kaffelatte i den andra, spillande och dreglande vandrar de omkring i sitt hus. Inte ett dammkorn. Inte en sak att förändra. Rut och Rot har gjort allting.

Till slut sätter de sig på varsin pall mitt i bradagsrummet och glor in i varsin vägg. Kaffet rinner ur deras väldiga muggar. Plask, plask.

Embryo ligger i soffan, uppsvullen som en kokosboll. Ena ögat är öppet och glor tomt in i tevens alla meningslösheter. Det andra ögat är slutet. Huvudet är fullkomligt tomt.

Brollan har gömt sig i garaget. Där kan han sitta i en gammal solstol och bläddra i uppslagsböcker som någon (läs: Rut och Rot) har ställt undan. I garaget finns det liv. Gamla leksaker. Tevespel. Teddybjörnar och legogubbar.

Rut och Rot ångar på. Huset är färdigställt: det ska se ut som i en broschyr: ingenting finns, utom de renputsade möblerna och det skinande golvet. Nu har de gett sig på trädgården. All jord och alla plantor är bortgrävt och bortburet. Urberget lyser i höstdimman.

Nu borrar de hål i berget. Nu pular de ner dynamitgubbarna. Nu tänder de på.

rut och rot bunkrar upp

Vintertid. Otid.

Farran har gått i ide. Morran har gått i ide. Embryo sitter dövstum med en fjärris i handen och zappar sig igenom novembernatten - den dygnslånga.

Det är så mörkt att det gör ont.

Men Rut och Rot, de ger inte upp. De beger sig till Coop Konsum med en köplista lång som Niagarafallet och en kundvagn lika djup som Loch Nessjön. Här ska bunkras upp.

De kavar fram längsmed varugångarna. Tänk Biblioteket i Babel. Men med ost.

Gata upp och ned med livsmedel. Allt som behövs för att klara det tredje världskriget och jordens undergång: konservburkshelvetet.

Men Rut och Rot, de blir lite uppgivna. Ingenting de själva gillar hittar de. Rut är mest inne på raw food: inälvor som är vid liv och insekter som ännu kan flyga med sina klibbiga vingar. Rot vill bara ha motorolja och en polygrip att tugga på.

Vad äter människor?

Rut håller upp en burk. Fjärtor.

Rot håller upp ett paket. Smackaroner.

En påse. Kanylbullrar.

En kartong. Klägg.

De ger upp. Parkerar kundvagnen på en parkering lika stor som Kalahariöknen. Traskar hem längsmed en nermörk höstgata, lika lång som Highway 61, revisited.

rut och rot hjälper till

Gryning. Vargtimma. Poeternas tid. Embryo sitter och skriver. Försöker. Det är tungt. Det blir tunt.

Han skriver: I varje människa bror en poet. 

Och sedan tittar han ut. Ett knivblad solsken glimmar till vid horisonten. Sedan bara mörker, mörker, mörker.

Han försöker igen. I varje ord bror en syster.

Men nej. Han dunkar pannan i bildskärmskanten och suckar. Det går inte. Herregudrun det går inte. Han går ett varv i det tomma rummet. Sätter sig igen. Händerna är av is.

Jag kan inte mer. Gud hjälpe mig.

Plötsligt borrar sig en väldig borr in genom väggen. Gipsdamm. Hostningar. Ett huvud med skyddsglasögon och hjälm tittar fram. Ett fönster slås upp. En skalle till kikar fram, med mask för munnen och väldiga hörselkåpor. Man hör ljudet av en motorsåg.

Hallå där.

Det är Rut. Och Rot.

Hallå där Embryo. Vi brygger om allting.

Vi tänkte ta tag i dig nu. Och din dikt. Du behöver nog lite hjälp.

rut och rot ställer om

Natt. Dimma. Ljuset från gatan lyser över det tomma köket. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg. Hela världen sover.

Då, klockan exakt noll tre noll noll, ställer Rut och Rot om alla klockor överallt.

Det måste gå apfort, så att det inte går fel och tiden går fel. Det blir ett väldigt brak när de ställer om moraklockan i bradagsrummet. Det börjar tjuta om väckarklockorna när de vrider om visarna ett helt dygn. Köksklockan går igång med ett visslande och äggklockan skramlar i sin låda.

Mysko vaknar. Hjärtat slår som en kläpp. Hjälp oss hjälp oss.

Ute i garaget är det en gammal ångdriven skeppsklocka som brölar. Nere i Centrum rasslar det om stationsklockorna. Kyrkklockorna ska vi inte ens tala om. All världens klockor börjar skramla och larma. Atomuren i yttre världsrymden hickar till och hoppar bak en timma.

Och sedan går de ett varv, Rut och Rot, med varsina fotogenlyktor och lyser upp allting.

Klockan är tre och allt är lugnt!

Klockan är fyra och allt är lugnt! Utom vi förstås!

De kryper in i Embryos krypin och lyser honom i ansiktet: Vi söker en människa.

Och fann ett embryo det säjer jag nu yo.

rut och rot flyttar in

Torsdag. Höst. Embryo ligger utslagen med ansiktet i tangentbordet.

Jag kan inte mer. Det blir inte mer. Internet är dött. Alla konton är kapade. Alla ord är stulna.

Han vacklar ut i ljuset i trädgården där Farran och Morran sitter i varsin iskall solstol och stirrar tomt framför sig: Vi kan inte mer, det blir inte mer, vi är helt utbrända.

Då flyttar Rut och Rot in. De kommer med varsin kappsäck och varsina verktygslådor: Hej hallon här ska vi skruva till det litegranna.

Flytta på er så ska vi ställa in sommartiden och ställa till lite reda i oredan. Vad är det här? Text. Den suddar vi ut. Vad är det här? En teve. Den bär vi ut. Det är en ny tid nu.

Gör lite jumpa eller något. Självförverkliga er.

Under tiden brygger vi kaffe och brygger om litegranna. Utan att det kostar er skjortan precis. Eller nåjovars: varsina skjortor får det bli. En rutig och en rotig.

oktober

oktober är portalen: upplyst av ett sista solsken går du
in och försvinner i mörkret som en skugga in i sig själv

september

dagen är solblekt och övergiven
nattblinda fönster slukar allt ljus