hord, nu på twitter

 

karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten vi kurar tätt tätt ihop under en sista sol i en stum gummiflotte Hord
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 30 december 2014

en historia, omöjlig att berätta

En telefonsvarare står inlåst i Ingenstans
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är

i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga

ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda

kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,

i den kalla skuggan 
skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör


Ur Dödens lilla bok
Magnus Carlbring 2005

orkidéer

livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord

tweets om natten

Nu väcker natten dagen med sitt tysta mörker och sitt stråk av ljus.

Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.

Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.

"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.

Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.

Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.

Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.

Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.

Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.

Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.

Natten lyser.

Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.

Natten. Så trött på natten!

Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.

Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.

Natten. Tystnadens sköna debattprogram.

Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.

Natten. Nu äter den upp oss.

Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.

Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.

Natten. En ljuspunkt.

Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.

Natten är textens insida.

Eller utsida.

Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.

Natten. Det stora svarta ritarket.

Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.

Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.

Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.

Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.

Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.

Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.

Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.

Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.

Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.

Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.

Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.

Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.

Natten är den största oskrivna dikten av alla.

Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.

Natten. Där kommer den ju! Kom in!

Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.

Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.

https://twitter.com/MagnusCarlbring

hord två år

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna

Ur Hord, 2 år på julafton 2014

röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
                             är mest en flod av skräp,
                                        och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga, och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, peace            
all                                          Flower Power


Ur Dödens lilla bok 2005

 

 

 

 

sångens sång

jordens alla tankar hörs exakt samtidigt: ljudet är helt perfekt
akvariesamlarens kris manifesteras när de allra sista cikliderna
flyter upp och ger silveravtryck mot det obduktionsblå vattnet
som barn var jag som ett glas som varje morgon exploderade
se det som en försäkring: du kommer att bli omhållen älskling
för alltid för alltid – du blir stenskvättans skvätt: sångens sång

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

pastan

Medan pastan kokar, det tar tio minuter,
skriver jag en dikt; jag tänker att
den ska beröra ämnen jag vanligtvis
inte skriver om, jag lutar mig lite
tillbaks och ser på raderna jag nyss skrev
Ämnen, berör, skriver, kokar; ä javene
vad det kan bli av det här, cut up: jag
kokar i tio minuter en dikt av pasta
Ämnet berör vanligtvis inte; politik
är annars det första jag tänker på
Allt är politik, ingenting är politik, jag
ska skriva dikten djup och lite enkel
Som ett tal ingen har förberett att hålla
Först rodnar publiken och sedan texten
Det blir som en tystnad mot slutet
I det banala kan det absoluta bara anas

inuti november

Inuti
november
en mörk sång
som liksom vränger sig
in i - nä, poesi duger inte: Jag läste om den här mannen som hade en mask inne i sin hjärna i fyra år. Det är jag. Jag är en mask inuti min egen hjärna. Nu äter vi oss en gång, en ort, genom fettslyngorna därinne. Här blir det ett rum. Man kan ha en fotogenlampa. Man kan ha ett litet skrivbord. Det mesta är vingligt. En stålpenna; doppar stiftet i det svarta tuschet. Allt det gamla har blivit nytt. Det obeständiga är det enda fasta. Man kan skriva med uppkavlade ärmar. Absintskuggor över gatan utanför. Varje ord glider mellan de grå synapsbankarna som en manet eller ett toffeldjur - du ser allt det här genom ett litet leksaksmikroskop. Hur blir en dikt till, den kryper fram
ur textmassan som en slinga
ljus ur mörkret, just nu tänker alla på advent
Stjärnorna, de tända ljusen, alla tänker
på kaffepannor i koppar, alla
fyller i tankespåret med doften av glögg,
kardemumma, nejlika; jag vill ha en pepparkaka
Att skriva är som ett julbak, mjöl
och furubänk: händerna är varma
Det börjar alltid bra: orden
sitter framför teven och skrattar
och blir upprymda
av de blanka ansiktena, ylletröjorna
Kanske kommer det en överraskning
in i texten, den bultar på lagårdsdörren
Vi kan inte vänta längre
Vi sliter upp paketen
Allt innehåller sång, sång
som fyller hela lägenheten, världen
slutar mitt i en versrad

sfärernas harmoni

Rymdsonden sliter sig loss, den är som en versrad eller som en dikt som ger sig iväg ur din text. Och du förstår att det enda du kan ha som mål är att frigöra dig från allt.

*

Sfärernas harmoni är lite oväntat staccato, närmast robotisk. Men fin. Man kan höra rymdvinden. Och ettorna och nollorna som har byggt upp universum. Vi är alla pigment på en jättestor biokemisk hårddisk, en hjärna av kolväteatomer.

*

Så snart man är fri, då naglar de fast en vid en komet. Och så får man sitta där och brusa och susa i evinnerlig tid. Missförstådd och ensam i rymdhavet. Det är så kallt därute och så fruktansvärt mörkt. Vi borde starta en namninsamling för den där lilla Rosettalandaren. Kom hem igen.

*

Ingenting ska hem igen. Allt ska bort, ut, försvinna. Ändå är det kvar. Vi klamrar oss fast på kometernas yta.

*

Philae - rymdsonden - sitter nu på kometen, fladdrar kanske lite, ett ben är loss i rymdblåsten. Filmar klipporna runt omkring sig, skickar sång och signaler till oss på jorden. Om tre månader närmar sig värddjuret, den fårade och tumlande 67P/Churyumov-Gerasimenko, solen. Och Philae kommer troligtvis av hettan att ge upp och sluta att fungera. Allt är Aniara. Vi dras ut som svärd av ljus tills ingenting är kvar.

förorten

Förorten där vi bor är mörk som i helvetet och fylld av diamanter som man kan knacka ur cementplattorna på torget. Lyktstolparna svajar av de tunga måsfåglarna och deras blickar skjuter genom skyltfönstren som ljusgula månstrålar. Från affären kommer jägarna med sina plastkassar fyllda av kött och rotsaker och på det dygnetruntöppna gymmet blänker allting av svett och längtan efter att: bli till. Natten slår ned klockan fyra på eftermiddagen och motortrafikleden skär som en dödslinje rakt igenom vår verklighet.

molnfartyg

en mås med sotade vingar seglar över den vilda kedjan medan
moln skingras för att man ska kunna se en miniatyrtortyr klart
genom nyplanterade ärtväxter som täcker den vita linneduken
blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

solskärvorna

de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
meningen med livet är dess eget förbipasserande: man kliver
ombord på en inkapslad fritös och inandas moln av trög olja
gräsätarhjärtat pressas sönder i besatthetens hårda herbarium

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

kaos

kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken
vi ställer fram färgglada saker innan vi ska dö invid det höga
soltornet i rymdöknen där det sista nebulosamolnet antänds

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

norrskenshimlen

norrskenshimlen ser in i sitt sorgsna spegelöga med fågelblick
medan smältande isfält breder ut sig längsmed kadavervägar
där arbetslösa krabbfiskare – torterade till oigenkännlighet –
vippar fram och åter – på stället marsch – som konservburkar
rullande i en evigt blåsande massförstörelsevind: tom och däst

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

orden

Orden äter upp oss. Det uppstår tillfällen, som tidshål i varpen, då dikterna bara slår sönder allting. Hjärta. Hjärna. Inälvorna slits ut ur kroppen. Texten sitter på ditt huvud och river i strupen och magen med sin krokiga livsfarliga näbb. Då är det skönt att lyssna på musik. Då är det skönt att förlora sig i ett snabbköpsinferno. Då är det skönt att springa en mil. Då är det skönt att kasta sig över orden och ge igen. Era små jäklar, jag ska nog brotta tillbaks och strama upp er. Versrader. Strofindelning. Indrag. Radbrott. Sätt munkorg på dem och ringmärk. Reviret är tufft att bevaka.

uppdateringar 3

Arbetar i strålkastarsken. Natten kryper in i ordhorden. Vi ska sova i lövhögarna, det är inte dags riktigt ännu. Vi springer in i mörkret tillsammans. Först sprang vi en mil drygt längsmed Farsta strand, de gulfläckade stråken och vattnet som är blyfärgat och de svartklädda fåtaliga löparna vi möter. Här dyker hus upp vi aldrig har sett, märkliga miljöer i helvetets utkant: sommarstugor som är kvarglömda och övergivna och uppochnedvända kanoter och när mörkret kommer på allvar tänds ljus längsmed strandpromenaden. En sista sommarfågel sjunger till, just när skymningen slår ned över Ågestabron. Där flyter speglingen av en buss. Vi rör oss igenom oss själva, i ett självklart tempo. Det är alltid lätt att springa i mörker, farten känns bättre och mer naturlig. Vi tar ett par tunga backar upp mot höghusen innan vi lämnar platsen i kedjor av billyktor. Natten är vit som natrium. Över fotbollsplanen en orangegul dimma av andedräkt. Vi stretchar i anslaget till den första frosten. Tillbaks in i texten: hösten är som ett rum inuti ett rum och längst därinne i mörkret låtsas vi att det finns ett litet ljus som ska lysa upp varenda versrad; varenda stavelse är ett löpsteg eller en försiktigt öppnad dröm. Jag ska skriva en stund till.


Poesi är andhämtning. Ibland. Ibland är det kvävning. Ibland är det en burk med hårt åtskruvat lock. Ibland är det havsanemoner (fast man inte riktigt vet hur de ser ut). Ibland är poesi eftermiddagste - tråkigt men trevligt. Ibland är det rårivet. Ibland är det ingenting (i den bokstavliga betydelsen: ingenting alls). Jag tycker inte om etiketter. Ändå är poesi ibland etiketter; då tänker vi genast på sylt. Ibland är en dikt sylt. Jag äter min skorpa med körsbärsmarmelad med en knivsudd timjan - det är inte poesi men det är gott.


Är i fjäderdräktens värme. Det är vingarna som. Jag vet inte. Är kungsörnens lilla knivskarpa hjärna. Vet allt om att flyga. Formulerar det inte. Sitter på klippkanten. Här börjar det. Lyfter och med två tre slappa vingtag. Når termiken. Det blå. Det vita. Ingenstans finns. Här är lugnet, i flykten. Vingpennan. Lång gir över Östersjön. Pälsdjuren i skymningen. Vi har ingen själ. I blodet flyger. Allt är rytm. Känner det iskalla i krävan. Högre. Sömnen i en volt. Kan inte det här. Ändå är det allt som sker. Jag flyger. Allting underligt brusar i näbben, i det tunna superstarka. Vidöppet gap. Störtdyk.

 

per automatik

Skriv per automatik. De gamla cigarettautomaterna i foajén på Sandrewsbiografen på Kungsgatan; jag såg Hajen där 1975, jag var fjorton år och livrädd att inte komma in. Sommaren efter var jag dödsskraj för hajar, hur de svarta fenorna kom svepande mot mig i mina rutiga badbrallor där i det jolmgrunda vattnet i Östersjön. Kådisautomaten i Gula gången vid Slussen, den vindlande betongtrappan upp från Nackabussarna och Saltsjöbanan. Hur man föreställde sig fula gubbar som pulade in enkronor och plockade ut gummigråa rfsukondomer ur gallret. Godisautomaten inuti i den stora skulpturen - Hon - av Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och P.O. Ultvedt, då 1965, på Moderna Muséet; man gick in genom vaginan och uppe i huvudet fanns det en biograf. Ur automaten fick jag en påse gröna råttor, lite hårda på ytan och med artificiell druvbeska i smaken: jag kan inte glömma den där smaken. Jukeboxen på Wallin's Café i Katthammarsvik, de äkta femtiotalssinglarna, dixieland och Elvis Presley. Spådomsautomaten på Gröna Lund, man dunkade i en slant och ut kom en liten lackmusfärgad remsa där ens framtid stod tryckt i terpentindoftande skrift. "Vad du än gör i framtiden: skriv!" Pantautomaterna på Willy:s, hur vi står och trycker in petflaskor i den sötsura doften av återvinning. Min fleecetröja är gjord av återvunnen plast. Det är en noshörningströja; jag har en inre noshörning inuti mig, som springer på ilska och glädje rakt igenom uppdateringen - ut över den displayvita savannen - utan att reflektera alls. Allt är bara en ordström; pula ner en guldtia i myntskåran och ut kommer ditt öde eller en dikt eller absolut bara nonsens, det sker per automatik, alltihop.

bjuder in dig

Bjuder in dig
och du kan inte låta bli
att ta emot
blommorna och blodet
som rinner ur min hand
Bjuder in dig i dikten
Du kan inte låta bli
att rannsaka dig själv
Innan du kliver ombord
Däcket blankt
av ignorans och ödmjukhet
Himlen ovanför likvit
Het som i helvetet
Havsytan svart: orden
krymper
ju längre vi färdas
tillsammans

tweets 6

Det är ett helvete att vara poet.

Man jobbar alltid. Dygnet runt. Även i drömmar och djupsömn. Det finns ingen att klaga hos. Orden äter upp all din tid.

Natten intervenerar dagen. Och tvärtom. Svartvit är verkligheten. Med miljontals dagrar skiftningar övergångar ljus och skugga.

Du ska göra verklighet av dina drömmar. Och krossas under dem.

Du värderar hela tiden ord utsagor interpunkteringar rytm radbrott. Du är samtalets spetälske: allt ska fördjupas, eller omformuleras.

Du tjänar knappt ett öre. Marknaden är stenhård, om den ens finns. Du är livstidsdömd till ditt jobb. Ingen begriper dig. Ingen begriper du.

Allt du äger är ord. Himlens kassavalv står vidöppet; det är ibland omöjligt att välja rätt tonfall rätt bild rätt stavelseföljd.

"Får man skriva dikter?" Handen far upp. Klassrummet tystnar. Duvorna fladdrar iväg. Tiden är inuti oss som en ordlös klocka.

Den som skriver dikt är alldeles fri. Det är ett livsfarligt jobb. Varje dag är ny. Inga rutiner är möjliga. Inombords: världskrig.

Jag älskar mitt jobb.

Man måste vara stark och bestämd. Och visa sig svag och osäker. Vad är en människa.

--- ord ---

Jag har inte valt det själv, men det är svårt att ens säga (än mer att skriva: det pretentiösa blir blixtbelyst). Man kan inte säga upp sig.

Ord är ammunition. En diktstrof det enda vapen du behöver. Eller inte behöver. Du är tvungen att ständigt välja. Det inre skriket.

Över dina ord faller höstljuset ömsom varmt ömsom iskallt. De värsta stunderna är orden slamrande plåtar i vinden. I de bästa har de kropp.

Jag arbetar alltid. Livet är min arbetsgivare. Sömnen är min lön.

Jag romantiserar inte. Jag omtalar mitt jobb. Jag blev poet på 70, 80-talet. Eller tidigare? Frågan är aldrig i svaret. Föds man i en dikt?

Det var när vi skulle skriva specialarbete i svenska. Vi hade lång tid på oss, tre månader eller så. Jag sträckte upp handen och frågade:

"Får man skriva dikter?"

Jag vet inte var det kom ifrån, eller varför. Jag måste ha läst något. Ekelöf? Lars Forsell. Dagermans dagsedlar. Vet inte. Jag skrev dikter / som handlade om människor. En gestaltade en ensam man på långvården. Rullstol. Fast i en korridor. Introspektiv. Det är den enda jag minns.

Ord är också blommor. Samtidigt är de helt värdelösa. Utan vikt. En poet är utfattig och stormrik. Schabloner och livserfarenhet.

När jag låg i lumpen gjorde jag min första diktsamling. Dikter etc. Eller Dikter m.m. Dikter ... Jag minns inte riktigt. Ömma och punkiga.

I Grupp 83 debuterade jag. Jag var 21 år då. "Världen är ett hål / och jag en kamel." I minnet är dikterna höstvirvlande, kalla och varma.

Det var punkmusikens strofer och språkbruk. The blank generation. The Church of Indifference. Rockmusikens romantik. Blod och rosor.

Science fiction och samhällssatir och förbifladdrande gestalter; människorester svarta vattenytor ordkross färgexplosioner vrålande motorer.

Att ägna sig åt poesi är att inte ha någon framförhållning alls i livet. Det ger ingen inkomst. Ingen arbetsplats. Inga jobbarpolare.

Det är en pretentiös syssla. Och helt vardaglig.

Hör en dokumentär på radio, om en renskötare som bestämmer sig för att ge upp rennäringen. Det är nog som att slita hjärtat ur kroppen.

Vilka är vi. Hur blir vi de vi är. Hur kom vi hit. Vart ska vi. Vad gör vi här. Vad är en människa. Vem är jag. Vad är en dikt.

"Vad du än gör i livet Magnus, så fortsätt att skriva." Det var betyget jag fick på mina dikter, då i trean i gymnasiet.

Språk gör oss till människor.

Diktens absoluta frihet är enerverande.

Det finns ingen nostalgi i det här; det är bara som det är. Arbetar man fritt med ord blir man alltid missförstådd. Det är inget konstigt.

Ändå är det förstås diktjaget som är underströmmen eller källan. Frågan outgrundlig vem jag är, vilka vi egentligen är. Vad är en människa.

Jag arbetar på en oändlig text. Den började i en blekblå skrivbok stormhösten 1969 och fortsätter i den här tweeten. Allt är en orm av ord.

Jag har alltid varit noga med att inte framhäva mig själv; det är opassande i ett författarskap. Texten begränsas. Individualismens epok / är ett aber för den dikt som vill frigöra sig och kommunicera samtidigt. Vi är som en flod, texterna strömmar i oss. Öppna bron. Riv bron.

Samtidigt är jaget diktens mun. Eller tumavtryck. Eller fågelsång. Hjärtrerot.

Det handlar alltid om att vara mer personlig än privat. Eller också gör det inte alls det. Varenda incitament för att dikta är lika giltigt.

Vi är språkvarelser. Dikten ombildas inuti oss. Vi är bildskärmsvarelser. Dikten en svart lysande hjärnrytmskurva. Inre solstorm.

Ord är streck av mörker streck av ljus i himlen.

Lägger ifrån mig boken och den träffas av solsken.


https://twitter.com/MagnusCarlbring