i kärleksbenet

när telefonen ringer sveper samtidens släpljus ut till offren på

arenan för att begå historiska misstag och glömma allt på nytt

de två kaffeplockarna sträcker på sig – hon är snyggt gravid –

och vänder sig mot varandra när krigsmörkret chockanfaller

en plastdetalj som är svår att härleda ligger vit under paniken

och konstituerar bilden av mansgrisens världsherraväldes slut

invikt i kärleksbenet: gråsuggans tindersmitta det nyprasslade

fottrummandet som nästan ingen hör: syreatomer dammsugs

under evighetströsklarna och upp ur fjällmassivets innerficka

varje löv som minns hur ni har det spricker av outsäglig sorg

när familj efter familj rämnar framför storbildsapparatens hat

havsrymden har iskall och svart slutit sig över allt genomuselt

vi gjorde varandra: kolonialismens motor går på tomgångsolja

de triumferande pokermiljonärerna vrids i kramper under oss

innan de nedgörs av ljusvågor och vi lyfts in i ett nytt tidevarv

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

det är en dikt förstås

Det är en dikt förstås

som ska rädda världen

Insikten om att ord, några få

rader, är värda så mycket

mer än vad vi annars

strävar efter: läs dig så där

självklart lycklig

Foto: Magnus Carlbring 2017

läs

Läs fast dig
i diktraden
som ett sår
som sakta
läker samman
ord vid ord

Foto: Magnus Carlbring 2017

vad är USA

Vad är USA
Varför är det viktigt
Vad byggde USA: jakten
på buffeln - ett medvetet försök
att utrota det djur

som ursprungsbefolkningen levde
med och utav
Kolonialismen
Slaveriet
Militarismen: de dog med stövlarna på
Nationalismen: America first
är inget nypåfund
Imperialismen: CIA:s medverkan
i kuppen i Chile, USA:s inverkan
och stöd till högerregimer
i Latinamerika, kriget i Vietnam,
invasionen av Irak: just follow
the dollar
USA är också en mytologisk
skapelse: presidenten som svär in sig
under den vithövdade örnen
och till Gud: ett imperium
måste ha sin gemensamma mytologi
och sina yttre fiender
för att hålla samman; USA
är också en nation byggd
av migranter och flyktingar, en nation
som värnat det fria ordet, någorlunda,
och yttrandefriheten, någorlunda
Kapitalismens huvudsäte, en svajande
nation i begynnande handelskrig
med Asien: hur börjar krig,
vad krigar människor om: mark,
fyndigheter (olja), gränser, just follow
the dollar
USA är också soulmusik
och rock'n'roll och hiphop, USA
är en ström av ord: poesi, hela tiden
flyktingens och de hemlösas plats
USA är Sylvia Plath och Langston Hughes
samtidigt: det är samtidigheten
som är USA: Rocket to Russia
och Jesus Walks i samma skeende
USA är en ung nation
fylld av vapen: 30 000 människor dör
varje år i USA på grund av handeldvapen
USA har flest fängelsekunder per capita
i hela världen, jag vet inte
om USA har säkrat världsfreden
eller eldat på krigen: USA:s inblandning
i världens oroshärdar är otaliga
Och nu bygger man en mur
kring USA och stänger landets gränser
Well, alright: do it: världsfreden
och klimatrörelsen får komma annorstädes
ifrån, eftersom atomuret tickar
väldigt fort och koldioxidhalten stiger
fasansfullt fort och vi rör oss in i en tid
av eskalerande temperaturer
och upproriskt klimat; om inte USA
har kraft att säga ifrån så får vi andra
säga ifrån, och lyssna
till det andra USA som rör sig

framåt nu: RESIST

Foto: Magnus Carlbring 2017

vrid på kuben

Och en dag kommer anklagelserna om saker du inte har gjort - du vet att det inte är sant, du vet ju vad du har gjort, vem du är, men du blir samtidigt märkligt ... osäker - och som du ska straffas för och hur du än förklarar att du är oskyldig så vet ingen längre vad som är riktigt riktigt och följden blir att rädslan börjar sippra in, den blir ett gift som sprids mellan människor, och man börjar misstänkliggöra varandra. Här går det väldigt fort. Ingen hinner reagera och än mindre reflektera. Ser du. Myndigheter tystas. Öppenheten sluts. Människor börjar fängslas. Journalister först, så är det alltid. Granskare. Ögon. Fria tänkare. Politiker. Oliktänkande. Och andra som du inte kan begripa varför. Din granne. Någon på jobbet. Folk som inte ens beter sig annorlunda. Den anonyma massan fylls av hål, där människor en gång varit. Alla är misstänkta. Du kan inte gömma dig eftersom överallt är du din egen fiende. Nu stängs tevestationer ned. Tidningsredaktioner mer eller mindre plomberas, eller börjar ge ut de mest underliga tidskrifter eller reklamblad om egentligen vad som helst: utom sådant som du vet vad det är. Du säger något, ställer en fråga till någon. Vad är det som händer? Och plötsligt är du anklagad för att vara medskyldig, till vad det nu är. Kan journalister påstås vara de mest lögnaktiga av alla, då kan vad som helst hända. Du är inte heller pålitlig. Och inte du. Eller du. Känner du inte att det du har gjort, eller sagt, eller tänkt, är skadligt - både för dig och för andra? Marken gungar. Väggarna kryper inpå oss. Det finns ingen relevans längre, i skeenden och utsagor. Det är hemskt otäckt. Men du kan inte stå emot. Din jagbild är helt ruckad. Tänk om jag - alltid - har haft fel? Tänkt fel saker. Sagt fel saker. Skrivit fel saker. Tänk om det finns en alternativ sanning: i ett kalejdoskop faller bilderna huller om buller - men med en logik som jag inte själv förstår. Vad är äkta, nu längre. Jag vill tänka att vassa pennor och ett öppet internet kommer att avslöja oriktigheter och bedrägeri. Men hur kan jag vara säker. Hur kan du vara säker. Hur kan någon någonsin vara helt säker. Kanske så här: genom att putsa varje ord och genomlysa varje skeende och genom att inhämta all kunskap som finns från alla möjliga håll och med källkritisk briljans faktiskt utröna vad som är det korrekta och vilken forskare som är mest adekvat och vilken bild som inte ljuger och vilka människor som står på den rätta sidan: den sida som äger förmågan att se alla sidor. Vrid på kuben. Det är faktiskt samma verklighet du ser från alla håll. Det finns en faktiskt och påtaglig verklighet som rymmer alla möjligheter. Se klart. Och gestalta det tydligt. Skriv ner det.

Foto: Magnus Carlbring 2017

det är sant

Och när du läste Orwells 1984
Och när du läste Ray Bradbury
och Aldous Huxley och när du såg
Truffauts filmatisering
av Fahrenheit 451, när du läste
som väldigt ung P.C. Jersilds
dystopier, när du såg
dokumentärerna från andra världskriget
När du såg Hiroshima, mon amour
med Marguerite Duras inre monolog,
tankeströmmen, dikten, i början, där
verklighet och historiskt skeende
blandas samman: autenticitet
och dramadokumentär
och dikt: de möjliga händelserna
som har skett, som du inte upplevt
Och som kan ske igen: Hiroshima
kan ske igen: allting du gör nu
handlar om denna enda sak
Begränsa utrymmet
för människor att förgöra varandra
och fyll det istället med klarhet
och poesi och iskall analys
Ställ allting till rätta
eller ifrågasätt allt oavbrutet: det här
händelseförloppet är mitt liv
Du satt där i din fiktion och erfor
hur texten blev alldeles levande; ur texten
klev det oupplevda och blev ditt
Du är den som rymmer till friheten
Läs om allting, fördjupa nuet
med ett svep över det historiska, helt
objektivt faktiska: vi har varit här
och utfört dessa grymma handlingar
Men nu är vi förändrade människor
Är vi inte förändrade
Vi är förändrade
Det är sant

Foto MC20

slå över till mozart

Slå över till Mozart: byt soundtrack,
logga ut ur bruset
Det här är en våg av betong
som stelnar
Snön koagulerad till svartbrun is
Skriver små nottecken
i fönsterrutans smuts: trafikströmmen
tar om samma stycke igen,
och igen

Foto: Magnus Carlbring 2017

allt är bra

Allt är bra
Det snöade nyss
rakt upp: en mörk dröm
av ljusa askflagor
mot himlens isgolv
Telefonen surrar dovt
när någon retweetar
ditt liv

Foto: Magnus Carlbring 2017

koltrastarna

Koltrastarna landar
på balkongräcket
som stora svarta tårar
eller riktigt hemska
liknelser: skratt
inifrån ett mörker
du flyr så snabbt
solen kräver av dig

Foto: Magnus Carlbring 2017

tre enkla dikter

Ett

Skriv en dikt
i samma tempo
som du andas
Tänk inte
på någonting
annat än dikten
du skriver
just nu


Två

Dikten
är ett paket
Litet
Inslaget
i natt
och ljus
Öppna det
i drömmen
Tyst


Tre

Gräv ut

ditt medvetande

ur midvinternatten

Polera de där

uråldriga kollektivt nedärvda

tankarna du har

Andas på dem

Tina upp

Skriv sakta

Foto: Magnus Carlbring 2017

mörkret

Kravlar upp
ur mörkret
bara för att finna
nytt mörker
Kravlar ner
i mörkret igen
Heliga mörker
Djupa tystnad
där intet möter
intet: tänd inte
ljus tänd inte
en enda tanke
Låt mörkret
vara mörker
länge än

Foto: Magnus Carlbring 2017

jag

Jag laddar batterierna

Jag har skaffat nya, de är

av glas: de är så starka

och så ömtåliga

Orden spricker redan inuti

och när jag spiller ut dem

är de trasiga och farliga

Allt det här är fullt av gråt

och uppdämd sorg: tillvaron

är ny varje dag, jag åldras

aldrig: varje nyskriven versrad

är ett plåster som slits loss

Det gör inte ont, det är skönt

Här är en helt ny text

Ät den till frukost, slicka

försiktigt på dess rygg

innan du klistrar igen

kuvertet och glömmer

hur det började: med ett

litet jag.

Foto: Magnus Carlbring 2016

det enda

Det enda jag

egentligen kan

är att skriva poesi

Och jag lär mig

det aldrig

Foto: Magnus Carlbring 2016

behöver vi mer

Behöver vi mer av allting
Behöver du mer vinst, en tusenlapp till
bara i månaden, eller i veckan
En miljon lajks om dagen
Behöver du inte en platinaspegel, kall
En självbild av grymt guld
Behöver du inte en äng som aldrig
svartnar, en sjö liksom
inuti: det häver sig
en bubbla som är ditt varma
jag
Jag behöver ingenting mer än ord
Och tid och rytm och löv
Och att det prasslar i löven
Och att det är frost
Att rytmen är mjuk och att det
inte gör ont (svårt att formulera utan
att fastna i väv efter väv efter
väv), att det lilla tillfället är
tillräckligt: blåmesen
som klättrar i det gröna nätet
och hackar i sig talg och solrosfrön
i förmiddagsljuset på den tysta
balkongen: att alltihopa skiner

Foto: Magnus Carlbring 2016

små strofer om döden

Kilar upp och ner
i tvättstugan, skriver
små strofer
om döden, hur offentlig
den är - har blivit - som
är så egen, och nära,
och sällsam.

*

Döden är privat. Den gör
så ont och är så stor och innehåller
svaret på varför vi är här.

*

Låt döden vara
åt de döda (de är så
ensamma där ute) och de
sörjande (de behöver
varandra, och sig
själva, i sorgen).

*

Döden är
ett stort ointagligt
rum. Vänta. Vi ska alla
dit. Låt döden vara
privat.

*

Vi är
små tillfällen
av solljus
Atomerna
skiljs
Det naturvetenskapliga miraklet
är vi
Och fåglarna är större
Och blomsterfälten har all makt

Foto: Magnus Carlbring 2016

årets finaste

Vilken var årets finaste blomma
Vilken var årets finaste flykt
över vilken havsvik
Vilken var årets mildaste vind
Vilket var årets djupaste andetag
Vilken nattsömn var årets mest
välgörande, vilken stund
på jorden var årets stund, vilken
sång var årets sång, vilken versrad
satte sig allra hårdast, vilket ord
blev kvar i dig och mig
Vad är årets djup och årets
förhoppning, ser du årets ljus
någonstans i årets bleka mörker

Foto: Magnus Carlbring 2016

hord

som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
skiktade som döda hudar – plåtskrällen – som nu bara ramlar
omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord, julafton 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ingenting

I

Den som inte utför någon till synes vettig syssla alls, kanske gör det viktigaste av allt, i just den stunden. Det är oerhört svårt att inte uträtta något. Eftersom: vi vet inte vad det är. Det kräver en enorm koncentration att finnas till. Det är en balansakt. Vi vet aldrig hur det går till. Vi kommer att
ställa frågor, vi kommer
att fastna i dem: som i oss själva
Och till slut inse att det är frågan som är själva
förbryllelsen: att vi ens kan
Jag tänker på blåvalen, som sjunger en sång och avbryter den mitt i, mitt i flödet av toner och sedan - efter ett helt år - återupptar hen sången igen, mitt i tonen, mitt i samma flöde. Ingen vet varför. Och är det ens intressant. Det oviktiga är ju det viktiga: att blåvalen ens kan sjunga. Att vi ens kan.


II

Om alla koncentrerar sig exakt samtidigt på att verkligen inte göra någonting alls, då händer säkert någonting. Det regnar äpplen. Vintern vänds ut och in. Snön är varm. Fåglar flyger ut ur mörkret och landar inuti sig själva. Allting börjar sjunga. Hör du.


III

Jag gör absolut ingenting. Och då händer allt det här.

IV

Nu gör jag ingenting ännu mera. Ja jag gör ännu mindre än förut. Jag måste sluta med det här. Men det går ju inte. Hur gör man inte ingenting.

V

Jag gör absolut ingenting
annat än stirrar in i skärmen
och tänker att jag borde
lägga mig ned och blunda
eller glo upp i taket och försöka
göra ett omtag inuti mig själv
Hur man nu gör en sån grej:
liksom viker alla inre dukar
och lakan för att få känna doften
av lavendel och kyla som tyget
utsöndrar (det är inte rätt ord)
Och sedan få somna litegrann
Och sedan få vakna upp lite
Och det räcker med en kopp te
Och en beskedlig vintergryning
där ingenting mer händer

än detta

VI

Det är oerhört svårt att inte uträtta något. Eftersom: vi vet inte vad det är. Vad gör du? Ingenting. Bra. Men vad är det? En öppen tom hand.

VII

En frukt gör ingenting. Ändå det där märkliga i att den finns. Och fruktköttet. Och kärnorna. Och träden som bor, ett i varje blank kärna.

VIII

Ur ingenting föds allt.

IX

Vi är frön. Stjälkarna och bladen och alla fibrer och dofter. De är där, vi behöver bara hålla oss tillräckligt sysslolösa så sker det.

X

Ingenting.

Foto: Magnus Carlbring

himlen

Himlen är kartongblå.
Skatorna bygger på sitt bo, lite
lojt men alltid målmedvetet: pinne
för pinne för pinne.
Solljuset är lågt och hårt
Tågen passerar bakom min rygg.
Biltrafiken är konstant: och med sin höjd
nyss lyft: rusningen övergår
i någon slags fossilputtrande dagsmeja.
Jag dricker kaffe. Alla människor
som har tid till det tar rast nu.
Hyacinterna doftar starkt: honung,
ängssyra, alldeles grunda
vattendrag: känner du
hur solljuset har trängt in
i blomkorgarna, hur det fräser
av klorofyll i de saftiga
stjälkarna. Om en dikt var
en blomma, var den en snövit
hyacint som om bara någon dag
mörknar och ger med sig.

Foto: Magnus Carlbring 2016

tvättstugan

Går långsamt ned i tvättstugan som var det helvetet självt jag skulle ner till och jag tömmer maskin efter maskin som var det straffet jag har fått för att ha levat och jag går sedan upp för trapporna långsamt och knäande under IKEA-kassarnas tyngd som vore jag Sisyfos själv och jag häver av mig alltihop - sorg längtan förtvivlan hopplöshet bekymmer julhysteri arbete ord - på hallgolvet och rör mig långsammare än jag egentligen borde (varje rörelse är påtvingat stel försiktig avvaktande) fram till jobbdatorn och sätter mig med huvudet lite på sned och glor ner i dokumenten och ser hur de långsamt vecklar ihop sig och tar tre fyra tröga och trevande tag med vingarna innan de får fart på riktigt och nu, nu sker det, lyfter och flyger på sträckta vingar och med blicken fästad mot havsytan bortåt, bort från mig och iväg någon annanstans.

Foto: Magnus Carlbring 2016